Hon frågade mig var jag kom ifrån, hur länge jag varit här och hur jag trivdes på resorten. Jag svarade på allt och sa att jag var lite besviken på maten (och tänkte då både på utbudet och kvaliteten).
”The food here is horrible!” fastslog hon bestämt. Och sedan berättade hon ingående om hur mycket bättre allt var på Aruba. Hon fiskade upp sin mobil och började visa bilder från den lyxiga resort de bott på när de var på Aruba, och gick strax vidare till diverse familjefoton. ”That’s my son and his girlfriend”. Jag hummade halvhjärtat. ”And this is…” ”Mmmhmm…” sa jag bakom solglasögonen.
När hon väl stoppat undan mobilen hade vi trots allt en trevlig konversation, och hon tipsade mig bland annat om att det fanns en annan strand som hette Mambo beach bara 10 minuters promenad härifrån. Det var tydligen ett sånt ställe som kryssningsfartygen lägger till vid och där fanns det ”goda möjligheter att shoppa”.
(Jag är väl bekant med konceptet. När vi åkte på kryssning i Karibien när syrran fyllde 50 la vi till vid exakt såna ställen på Haiti, Jamaica och Cozumel. Som jag minns det var det ett sammelsurium av försäljare som sålde krims-krams, men det fanns också fina stränder och jag köpte faktiskt en tunika i ett stånd som jag fortfarande använder.)
Jag berättade att jag funderade på att åka in till Willemstad, Curaçaos huvudstad, någon dag och hon fnyste upprört. De hade redan varit där, och det var inget att se.
”Men de färgglada husen som jag har sett på bild på nätet…”, försökte jag, men hon viftade avvärjande med handen. Enligt henne kostade det 20 dollar att ta taxi dit, och sedan 20 dollar tillbaka. Och shoppingen var inget vidare.
Det började gå upp för mig att vi kanske inte hade samma referensramar. När hon dessutom bekände att hon varken hade badat i havet eller poolen eftersom det var för kallt (”jag har en pool i min backyard hemma och jag går inte i om det är under 30 grader”) fick jag det bekräftat.
Efter ytterligare en stunds pratstund ursäktade jag mig och gick ner i poolen med sikte på poolbaren. Precis när jag simmat fram tog en annan gäst emot två Pina Coladas och jag vände mig till bartendern och sa: ”I’ll have one of those too.” Det slutade med att jag fick två (”two”). Men jag drack bara upp den ena.
Bredvid mig stod ett par och pratade svenska, så jag började prata med dem. De var i 40-årsåldern och kom från Stockholm och precis som amerikanerna var även de rätt missnöjda med resorten. Och även de sa att Aruba var mycket bättre. Lyxigare. (Lite för mycket amerikaner, men det fick man stå ut med.) Efter att de beklagat sig över allt som var fel med Curaçao erkände de att de nog ändå hellre var här än i kylan i Sverige. Och tog en djup klunk av sina rum punch i den 28-gradiga poolen.
Det visade sig att de inte heller var Club Guests och vi ägnade en stund åt att begrunda detta märkliga upplägg. Sedan inträffade något ännu märkligare. ”Har du en lila beach-handduk?” Jag svarade att jag ansåg att den var brun, men ja… Jag hade sett att vissa hade orangea handdukar och andra hade - enligt mig - bruna, men inte tänkt så mycket på det. De berättade att varje gång de kvitterat ut handdukar i kuren fick de orangea medans de som var Club Guests fick lila. (Man uppger sitt rumsnummer när man hämtar sin handduk).
”Var bor du någonstans?” frågade killen, som hette Jocke. ”Mitt emot Oceana”, sa jag. ”Mitt rumsnummer är 7103.”
”Är det den halvmåneformade byggnaden?” frågade tjejen, som hette Sanne.
”Ja.”
”Men då måste du vara Club Guest. Vi bor i baracken mitt emot.”
Jag begrundade detta medan jag sippade på min Pina Colada. Var det möjligt att jag var Club Guest? När jag tänkte efter hade det amerikanska paret också haft bruna/lila handdukar och de var definitivt Club Guests.
(Angående färgen på handduken så låter jag er bedöma om den är brun eller lila - jag har tagit ett foto av min solstol och enligt mig är handduken brun. Men kanske är det som det där internet-fenomenet för några år sedan, när vissa hävdade att en klänning var blå och svart, medans andra sa att den var vit och guld.)
(Den var för övrigt blå och svart.)
(Period.)
Vi pratade en bra stund och de var faktiskt riktigt trevliga. De hade också varit i Willemstad och sa att jag absolut måste åka dit. Taxin in kostade bara 5 dollar.
På så sätt.
Jag blev kvar vid poolen hela dagen och jag var mer i den än i solstolen. Det var nämligen stekande hett och jag kände att jag skulle kunna bränna mig rejält om jag låg och solade för länge. Faktum är att jag var tvungen att gå och sätta mig i en bar i skuggan vid tre-tiden, och där läste jag ut den första av de fyra böcker jag har med mig.
Efter att jag hade duschat och bytt om gick jag bort till Oceana med bestämda steg.
”Your room number?”
”7103.”
”Welcome, madam.”
Dörrarna till Narnia hade öppnats.
Nu kanske ni undrar varför jag inte trodde att jag var Club Guest från början. Och anledningen till det är att Concierge-kvinnan frågade mig om jag hade checkat in i den vanliga receptionen eller bakom de frostade glasdörrarna, och jag svarade att jag hade checkat in i den vanliga receptionen. Vilket jag hade. ”Then you’re not a Club Guest”, fastslog hon.
Men det var jag. Tydligen.
Jag beställde en ceviche till förrätt och en lax till huvudrätt, och det var fantastiskt. Såg att det även fanns mahi-mahi (guldmakrill) på menyn, något jag kommer att avnjuta en annan dag.
Efter middagen gick jag ner till stranden och tittade på solnedgången. Det här hade varit en bra dag. Och jag har en känsla av att morgondagen blir ännu bättre.
Eftersom jag kommer att bli upphämtad redan kl 07.00 imorgon bitti postar jag dagens inlägg redan nu. Klockan är just nu 21.30 på torsdagen här, så jag är osäker på om detta hamnar under torsdag eller fredag på bloggen. Men det får bli som det blir.
Handduken är brun! 😎
SvaraRaderaJa!
Radera