Mambo beach

Under hela den här resan har jag terroriserats av meddelanden från min mobiloperatör Telenor. Det första kom redan efter två dagar, där de hävdade att jag hade ”nått 80% av spärrsaldot för data utomlands”. För att höja saldot kunde jag messa ”MAX” följt av ett nytt saldo: 625, 2500 eller 10000. 

Jag begrep ingenting. Jag har wi-fi på resorten och enligt Telenor-appen hade jag fortfarande en bra bit över 6 GB surf kvar. Men jag orkade inte bry mig, så jag messade MAX625 och lät det bero med det. 

Två dagar senare fick jag ett nytt meddelande om att spärrsaldot nu var nått, och om jag ville öppna datatrafiken igen var jag tvungen att messa ”MAX” följt av ett nytt saldo: 625, 2500 eller 10000. 

Jag hade ju redan höjt till 625, eller? Jag messade MAX2500 för att få tyst på dem. Några dagar senare var det dags igen: ”Din surf med surfpass Världen 2 är slut”. 

Världen 2? Vad är det? Jag kollade i appen igen och enligt den hade jag fortfarande över 6 GB surf kvar. Vilket var rimligt, eftersom jag hela tiden var uppkopplad på Sunscapes wi-fi. (Enda gången jag inte hade haft wi-fi var på katamaranturen, samt när jag åkte in till Willemstad på måndagen, och även där såg jag till att logga in på lokala wi-fi-nätverk när jag satt på restaurang.)

Sedan slog det mig: jag hade inte stängt av dataroaming. Något man gjorde per automatik när man åkte utomlands förr i tiden, men nu blivit så van vid att man inte behövde göra längre. Men jag befann mig inte i EU/EES eller i USA, utan i Den Övriga Världen. (Eller Världen 2, som Telenor kallade det.) Jag stängde av dataroaming och gick återigen in i appen för att kolla mina fakturor. Och där såg jag mycket riktigt att nästa månads faktura var uppe i nästan 1700 kr - normalt brukar jag betala 330. 

Aj då. Men nu hade jag i alla fall strypt tickandet. 

Jag inledde tisdagen med att som vanligt slå mig ner med en latte och blogga om gårdagen. Därefter gjorde jag mig i ordning för en dag på Mambo beach - stranden som det amerikanska paret hade tipsat mig om, och som låg 10 minuters promenad härifrån. Jag hade fortfarande ont i foten sedan min vurpa i Willemstad, men no way att det skulle stoppa mig. (Jag sprang genom Arlanda med bruten tå när mitt pass blev stulet på Kastrup och jag med minsta möjliga marginal behövde fixa ett temporärt pass - en stukad fot var därför inget att skylla på.)

Mambo beach visade sig vara lite mer av allt, i jämförelse med Sunscape. Lite stökigare, lite lyxigare, lite mer högljutt. Här trängdes restauranger och barer med märkesbutiker - inte de där stånden med krimskrams som jag hade föreställt mig - och nere vid stranden låg sängar med tygtak på rad. Jag valde dock en enklare solstol, som praktiskt taget hade frambenen i vattnet. Strax efter att jag lagt mig tillrätta kom en man och begärde 11 dollar för den, vilket jag betalade kontant. 

Sedan solade och badade jag i ett par timmar. Vid ett tillfälle, när jag låg med armar och ben utsträckta som ett X i det ljumma vattnet, tänkte jag: ”Kan man bevara den här känslan? Är det möjligt att plocka fram den när nästa snösmocka kommer till Göteborg?”

Jag hoppas det. 

Vid 12-tiden gick jag och åt lunch på en fin restaurang och beställde fisk. En grillad red snapper med ”creamy garlic”. Det var avgjort den godaste måltid jag ätit på hela resan. 

Sedan solade och badade jag i några timmar till innan jag packade ihop för att linka tillbaka till Sunscape. 

Jag satte mig i en skuggig bar med en Campari och min mobil (jag hade ju varit offline hela dagen eftersom dataroamingen numera var avstängd). Uppkopplad på Sunscapes wi-fi kunde jag nu läsa lite nyheter och scrolla igenom Insta-flödet. 

Sedan hittade jag en lounge-soffa med mjuka kuddar i skuggan där jag låg en stund och läste min bok. 

När jag gått till rummet, duschat och bytt om för middag kände jag mig villrådig. Den italienska restaurangen var stängd på tisdagar och jag hade missat att - försöka - boka in mig på den asiatiska. Jag var trött på både Bluewater Grill och Oceana. Då återstod bara hangaren, eller World Café som det egentligen heter. 

Jag kallar den hangaren eftersom den är stor och stimmig och serverar buffé. De har olika teman varje kväll; ibland är det BBQ, ibland mexikanskt, ibland mediterranian etc. Ikväll var det ”caribbean”, och jag gick dit utan några större förhoppningar. 

Det var som en skolmatsal, komplett med ocharmig belysning och skrikande ungar. Jag granskade kritiskt alla rätter som stod till buds och såg inget som tilltalade mig, men valde till slut en ”panerad fisk” (av oklart ursprung) och en klick potatismos, samt lite grönsaker. Den såg helt enkelt ut som de fiskpanetter man brukade få i skolan och var ungefär lika ljummen och smaklös. 

Efter denna besvikelse hämtade jag en drink och satte mig i en solstol vid den upplysta poolen. I byggnaden intill pågick någon slags underhållning, och de typiska karibiska tongångarna - är det xylofon? - ackompanjerades av de förtjusta gästernas klapp och busvisslingar. Jag satt kvar vid poolen med min drink - den var så oerhört blå att jag nästan föll i trans. 

Idag är det min sista heldag här och förutom att sola, bada, snorkla och läsa ska jag göra ett sista försök att boka in mig på den asiatiska restaurangen. 

Fingers crossed.