Hemresan och slutreflektioner

På torsdagen var jag färdigbloggad, färdigpackad och utcheckad klockan 10.00. Det innebar att jag hade drygt fyra timmar på mig att vrida ur det sista ur resan innan transfern skulle hämta mig. 

Fyra timmar - en halv arbetsdag! Det kändes som en gåva. 

Jag solade, badade och snorklade fram till lunch, sedan åt jag ännu en hawaiian burger på Bluewater Grill och tog därefter ett sista dopp i poolen inklusive en Pina Colada i poolbaren. Ett skolexempel på hur man utnyttjar de sista skälvande timmarna på en resort. 

Jag bytte om till mina reskläder i lobbyn vid receptionen, packade ner baddräkt och snorkel i resväskan och gick och satte mig utanför entrén. Prick 14.30 kom transfern och en halvtimme senare var jag på flygplatsen. Efter att ha checkat in väskan och fått mitt boardingkort ställde jag mig i en lång kö till passkontroll och security och sedan gjorde jag av med mina sista dollarsedlar i en bar nära gaten. 

Syrran skrev på WhatsApp och undrade om jag kände mig nöjd med resan eller om jag hade velat stanna längre. Och jag svarade att jag var nöjd - och insåg att jag faktiskt var det. 

Jag tror att 10 dagar är en perfekt reslängd om man bara solar och badar. Åker man inom Europa kan det till och med räcka med en vecka. 

När jag boardade planet ångrade jag att jag inte uppgraderat mig till Economy Plus för 1800 kronor - av någon anledning tyckte jag det var onödigt när jag checkade in online dagen innan, särskilt eftersom jag hade pumpat upp min mobilräkning med ungefär motsvarande belopp eftersom jag hade missat att stänga av dataroaming. Men nu låg tio timmars träsmak framför mig som en fuktig mördarsnigel.

Jag hade valt en gångplats på rad 52 och innanför mig satt den längsta man jag har sett i hela mitt liv - hans fru, som satt längst in vid fönstret, var av medellängd och nådde honom knappt till bröstet. Jag vet inte hur han lyckades veckla in sig i mittensätet, men sedan satt han med knäna inkilade mellan sätena framför oss i en ”manspread” som skulle fått Daniel Nannskog att blekna. Där har vi en som definitivt borde uppgraderat sig till Economy Plus, tänkte jag. 

Efter maten släcktes flygplanet ner och jag försökte sova. Vid ett tillfälle kände jag att jag var på väg att somna, men då blev jag så exalterad över detta att jag omedelbart blev klarvaken. Och sedan var det kört. 

Till slut landade vi i Amsterdam i alla fall, och jag hasade av planet som en trasa. Nu skulle jag tillbringa fem timmar här innan den sista flighten till Göteborg. 

Oh, the joy…

Jag fick stå i en lång kö till ännu en säkerhetskontroll och sedan i en annan till passkontroll. Därefter köpte jag en kaffe och försökte bara hålla mig vaken (vid det här laget skulle jag ha kunnat somna stående, men det var ju så dags!)

När jag satt vid gaten var det en kille som höll hov för sina medresenärer - och alla andra runt omkring - genom att direktrapportera om den pågående stormen i Göteborg. ”Det blåser 30 sekundmeter i Marstrand”, sa han exalterat på bred göteborgska samtidigt som han scrollade på sin mobil. ”Räddningstjänsten har beordrat folk att hålla sig inomhus!” 

Han sneglade runt för att försäkra sig om att alla inom tio meters radie hade uppfattat detta. ”Centralstationen är strömlös - taket har blåst av!” 

Jag såg att flera personer blev oroliga och började ringa samtal. Jag kände mig dock inte orolig. Säkerheten inom flyget är enorm, och det finns inte en chans att de skulle lyfta - eller landa - om det var förenat med några risker. 

Mycket riktigt landade vi så småningom på Landvetter utan några som helst komplikationer. Jag undrade om göteborgaren var besviken. 

Jag hämtade min resväska på bandet och tog sedan flygbussen hem. Och därmed var den här resan avslutad. 

Jag är jättenöjd och känner att jag fått ut precis det jag ville - massor med sol, bad, läsning och avkoppling. Maten på resorten var något av en besvikelse, men det är ändå en parentes i sammanhanget. Det är väldigt bekvämt att bo på All Inclusive - man ”köper” inte en drink, man ”hämtar” en. Närsomhelst. Och barerna har jag verkligen utnyttjat.

Dock ska jag inte sticka under stol med att jag åt betydligt bättre mat på Barbados, där vi bara hade frukost på hotellet. Och jag känner mig därför tveksam till om jag kommer att välja All Inclusive fler gånger. Det blir lätt lite enformigt, särskilt när man inte ens lyckas äta på alla restauranger som finns till buds inom området…

(Jag har bott på All Inclusive en gång tidigare - i Mexiko 2015 - och som jag minns det var maten lite sådär även den gången. Men självklart finns det säkert riktigt lyxiga resorts där allt är top-notch - men de kostar ju därefter.) 

Katamaranturen till Klein Curaçao var, som jag misstänkte redan innan, resans absoluta höjdpunkt. Men det beror kanske delvis på att den stack ut ifrån övriga dagar, där jag (som ”Elene” skulle uttryckt det) mest bara badade och åt på restaurang. ;)

OK, här kommer slutnotan:

Paketresa, flyg och All Inclusive, 10 dagar: 42 000 kr

Avbeställningsskydd: 2 000 kr

Flygbuss, Landvetter t/r: 239 kr

Transfer till och från flygplatsen: 1 800 kr

Snorkelutflykt med katamaran: 1 300 kr

Övrigt (mat, dryck, taxi och shopping på flygplatser, i Willemstad och på Mambo beach): Ca 3 600 kr

TOTALT: Ca 51 000 kr

Jag jämförde kostnaden med resan till Barbados, och då kom jag tydligen undan med totalt 41 000, trots att vi då var borta i 14 dagar och gjorde fler utflykter, inklusive åt en flådig nyårsmiddag på Champers som bara den gick på 2 600 kr/person.

Har priserna verkligen ökat så mycket på bara fyra år? 

Tydligen. 

Då är det bara att börja spara till nästa resa, när och vart den än går. 

För fler resor blir det. 

Tack för den här gången! 

Sista heldagen

På onsdagen gick jag raka vägen ner till stranden så fort jag hade publicerat blogginlägget. Jag stannade vid kuren för att hämta ut en beach-handduk, men istället för att fråga om mitt rumsnummer frågade kvinnan om jag var Club Guest. 

”Nej”, sa jag, och fick därefter en orange handduk. 

Jag var nu officiellt nedgraderad. 

Men det gjorde inget. 

Jag solade och badade och snorklade hela dagen. Det finns en stenmur en bit bort, som liksom ringar in Sunscape-området (och dämpar de värsta vågorna från havet) och jag hade upptäckt att det var särskilt fiskrikt där. Så jag simmade fram och tillbaka längs muren och tittade på fiskar - vid ett tillfälle simmade jag rakt igenom ett stort stim med knallblåa fiskar, som såg ut ungefär som Doris i ”Hitta Nemo”.

Vid ett av tillfällena när jag var på väg upp på stranden började jag prata med en annan snorkelbärare som var på väg ut. Han sa att han kom från Kanada, men både hans hudfärg och accent skvallrade om att han hade sitt ursprung i betydligt sydligare breddgrader. Jag frågade om han hade sett några sköldpaddor, men det hade han inte. Faktum var att de inte höll till på den här sidan av ön, utan på andra sidan, upplyste han mig om. Han visste, eftersom han åkte hit, till just denna resort, två veckor varje år. 

Verkligen? 

Om jag ville se sköldpaddor borde jag åka till Costa Rica, fortsatte han. Där fanns det så många att man snubblade över dem på stranden. 

På så sätt. 

Jag gick och åt lunch på Bluewater Grill - fish tacos - och försökte boka bord till den asiatiska restaurangen kl 13.00. 

”Login failed.”

”Login failed.”

”Login failed.”

”Restaurant is fully booked.”

Det KOKADE i mig. Men sedan bestämde jag mig för att inte låta detta störa mig och gick tillbaka till stranden för mera sol och bad. Vid ett tillfälle tog jag med mig mobilen ner i havet och försökte filma de fiskar jag såg med blotta ögat när jag stod med vattnet till midjan och tittade ner. Det gick väl sådär, men några fastnade i alla fall på bild. 

Vid fyra-tiden gick jag bort till strandbaren och tog ett glas vin med min bok. Sedan gick jag till rummet för en snabb dusch och tillbaka till en solstol för att betrakta solnedgången för sista gången - den här gången. 

Middagen blev på Da Mario, trots att jag fick sitta inomhus eftersom det var fullt på uteserveringen. Jag vägrade gå till hangaren och det var faktiskt riktigt mysigt där inne. 

Jag tänkte att jag skulle beställa något annat den här gången, men det var ingen av de andra rätterna som lockade. (Menyn bestod av tre förrätter, tre varmrätter och tre desserter - alltid samma.) Så det fick bli pasta bolognese för tredje gången sedan jag kom hit. 

Den här resan kommer inte att gå till historien som en kulinarisk höjdare. Men det var ju inte i huvudsak för maten jag kom hit. 

Kvällen avslutades som vanligt med en drink vid den upplysta poolen. 

Idag ska jag åka hem - transfern kommer kl 14.30 och innan dess tänkte jag kräma ur det sista av Karibien. Om detta, hemresan, slutreflektioner och slutnotan kommer jag att skriva när jag kommer hem till Sverige - troligen först på lördag om jag känner mig själv och mina sovvanor på flyget rätt. 

Mambo beach

Under hela den här resan har jag terroriserats av meddelanden från min mobiloperatör Telenor. Det första kom redan efter två dagar, där de hävdade att jag hade ”nått 80% av spärrsaldot för data utomlands”. För att höja saldot kunde jag messa ”MAX” följt av ett nytt saldo: 625, 2500 eller 10000. 

Jag begrep ingenting. Jag har wi-fi på resorten och enligt Telenor-appen hade jag fortfarande en bra bit över 6 GB surf kvar. Men jag orkade inte bry mig, så jag messade MAX625 och lät det bero med det. 

Två dagar senare fick jag ett nytt meddelande om att spärrsaldot nu var nått, och om jag ville öppna datatrafiken igen var jag tvungen att messa ”MAX” följt av ett nytt saldo: 625, 2500 eller 10000. 

Jag hade ju redan höjt till 625, eller? Jag messade MAX2500 för att få tyst på dem. Några dagar senare var det dags igen: ”Din surf med surfpass Världen 2 är slut”. 

Världen 2? Vad är det? Jag kollade i appen igen och enligt den hade jag fortfarande över 6 GB surf kvar. Vilket var rimligt, eftersom jag hela tiden var uppkopplad på Sunscapes wi-fi. (Enda gången jag inte hade haft wi-fi var på katamaranturen, samt när jag åkte in till Willemstad på måndagen, och även där såg jag till att logga in på lokala wi-fi-nätverk när jag satt på restaurang.)

Sedan slog det mig: jag hade inte stängt av dataroaming. Något man gjorde per automatik när man åkte utomlands förr i tiden, men nu blivit så van vid att man inte behövde göra längre. Men jag befann mig inte i EU/EES eller i USA, utan i Den Övriga Världen. (Eller Världen 2, som Telenor kallade det.) Jag stängde av dataroaming och gick återigen in i appen för att kolla mina fakturor. Och där såg jag mycket riktigt att nästa månads faktura var uppe i nästan 1700 kr - normalt brukar jag betala 330. 

Aj då. Men nu hade jag i alla fall strypt tickandet. 

Jag inledde tisdagen med att som vanligt slå mig ner med en latte och blogga om gårdagen. Därefter gjorde jag mig i ordning för en dag på Mambo beach - stranden som det amerikanska paret hade tipsat mig om, och som låg 10 minuters promenad härifrån. Jag hade fortfarande ont i foten sedan min vurpa i Willemstad, men no way att det skulle stoppa mig. (Jag sprang genom Arlanda med bruten tå när mitt pass blev stulet på Kastrup och jag med minsta möjliga marginal behövde fixa ett temporärt pass - en stukad fot var därför inget att skylla på.)

Mambo beach visade sig vara lite mer av allt, i jämförelse med Sunscape. Lite stökigare, lite lyxigare, lite mer högljutt. Här trängdes restauranger och barer med märkesbutiker - inte de där stånden med krimskrams som jag hade föreställt mig - och nere vid stranden låg sängar med tygtak på rad. Jag valde dock en enklare solstol, som praktiskt taget hade frambenen i vattnet. Strax efter att jag lagt mig tillrätta kom en man och begärde 11 dollar för den, vilket jag betalade kontant. 

Sedan solade och badade jag i ett par timmar. Vid ett tillfälle, när jag låg med armar och ben utsträckta som ett X i det ljumma vattnet, tänkte jag: ”Kan man bevara den här känslan? Är det möjligt att plocka fram den när nästa snösmocka kommer till Göteborg?”

Jag hoppas det. 

Vid 12-tiden gick jag och åt lunch på en fin restaurang och beställde fisk. En grillad red snapper med ”creamy garlic”. Det var avgjort den godaste måltid jag ätit på hela resan. 

Sedan solade och badade jag i några timmar till innan jag packade ihop för att linka tillbaka till Sunscape. 

Jag satte mig i en skuggig bar med en Campari och min mobil (jag hade ju varit offline hela dagen eftersom dataroamingen numera var avstängd). Uppkopplad på Sunscapes wi-fi kunde jag nu läsa lite nyheter och scrolla igenom Insta-flödet. 

Sedan hittade jag en lounge-soffa med mjuka kuddar i skuggan där jag låg en stund och läste min bok. 

När jag gått till rummet, duschat och bytt om för middag kände jag mig villrådig. Den italienska restaurangen var stängd på tisdagar och jag hade missat att - försöka - boka in mig på den asiatiska. Jag var trött på både Bluewater Grill och Oceana. Då återstod bara hangaren, eller World Café som det egentligen heter. 

Jag kallar den hangaren eftersom den är stor och stimmig och serverar buffé. De har olika teman varje kväll; ibland är det BBQ, ibland mexikanskt, ibland mediterranian etc. Ikväll var det ”caribbean”, och jag gick dit utan några större förhoppningar. 

Det var som en skolmatsal, komplett med ocharmig belysning och skrikande ungar. Jag granskade kritiskt alla rätter som stod till buds och såg inget som tilltalade mig, men valde till slut en ”panerad fisk” (av oklart ursprung) och en klick potatismos, samt lite grönsaker. Den såg helt enkelt ut som de fiskpanetter man brukade få i skolan och var ungefär lika ljummen och smaklös. 

Efter denna besvikelse hämtade jag en drink och satte mig i en solstol vid den upplysta poolen. I byggnaden intill pågick någon slags underhållning, och de typiska karibiska tongångarna - är det xylofon? - ackompanjerades av de förtjusta gästernas klapp och busvisslingar. Jag satt kvar vid poolen med min drink - den var så oerhört blå att jag nästan föll i trans. 

Idag är det min sista heldag här och förutom att sola, bada, snorkla och läsa ska jag göra ett sista försök att boka in mig på den asiatiska restaurangen. 

Fingers crossed. 

Willemstad

På måndagen tillbringade jag förmiddagen vid beachen - låg och läste, badade och snorklade. Business as usual med andra ord. Jag passade även på att äta en ”gratislunch” på resorten innan jag gick till mitt rum, duschade och bytte om. 

Klockan tre gick jag bort till receptionen och bad dem ordna en taxi. Det visade sig att det var ett fast pris på 20 dollar in till Willemstad, så amerikanerna hade haft rätt. Det svenska paret sa att det kostade 5 dollar, jag vet inte var de fått det ifrån. Hursomhelst så hade jag växlat till mig 100 dollar innan jag åkte för just sådana här ärenden. (De använder sig både av så kallad Antillergulden och US-dollar här, och jag tyckte det var bäst med en valuta jag hade lite koll på.)

Taxifärden tog inte mer än en kvart och sedan klev jag ut i den tryckande värmen. Chauffören sa att han hade stannat vid ett taxi-stopp, så när jag ville åka hem kunde jag bara ställa mig här igen. Perfekt. 

Framför mig tronade Queen Emma Bridge, en flytande pontonbro från 1888 som förbinder stadsdelarna Punda och Otrabanda med varandra. Det är faktiskt den enda flytande träbron i världen och jag promenerade genast över till andra sidan och strosade runt en bra stund bland de färgglada byggnaderna. Sedan gick jag tillbaka över bron och satte mig i en bar i skuggan med utsikt över kanalen. Jag beställde en strawberry daquiri och bevittnade flera broöppningar - men till skillnad från att resa sig på mitten fördes hela bron åt sidan så att den låg parallellt med strandkanten. Lite som armen på en vinylspelare. När jag druckit upp min drink var jag närapå att ta en ofrivillig springnota eftersom jag blivit så van vid att allt ingick. Jag kom på mig innan det var försent och betalade med kort. 

Jag strosade vidare i gränderna som mest bestod av typiska turistbutiker. Det var samma typ av prylar som finns i turistbutiker i hela världen, men jag blev faktiskt sugen på att köpa en liten prydnads-sköldpadda för 10 dollar. Fast var skulle jag ha den? Den skulle bara kännas som ett hån eftersom jag ju aldrig lyckades se några havssköldpaddor. 

Jag gick vidare och stannade till vid den stora ”skulpturen” som utgjorde ordet CURAÇAO - och väntade ut alla turister som satt i bokstäverna så att jag kunde få en ”ren” bild. Sen slog jag mig själv ner i C:et och tittade på folk. 

När jag gick vidare för att leta reda på en restaurang klev jag snett med mina höga platåskor på någon ojämnhet och föll huvudstupa i marken. En man skyndade genast fram för att kolla om jag var okej och jag flög upp lika fort som jag föll ner. ”Det är okej”, sa jag och linkade bort till en bänk. Det gjorde ont i foten, förmodligen någon slags stukning. Skit också. 

Som tur var låg en mysig bodega som hette La Boheme alldeles mitt emot, så jag gick dit och slog mig tacksamt ner vid ett bord. Jag beställde någon fiskrätt som visade sig vara enormt spicy, men väldigt god. Till detta drack jag två stora glas vatten och två glas vin. 

När solen började gå ner gick jag tillbaka mot bron för att kolla in den spektakulära belysningen som jag sett på nätet. På vägen dit gick jag in och köpte sköldpaddan för en 10-dollarssedel. Den kanske kunde betyda tur. 

Jag satt vid vattnet och såg både himlen och bron förändras för varje minut. Det var väldigt fint. 

När det blivit kolmörkt gick jag bort till taxistoppet, som var helt öde. Det tog säkert en kvart innan en bil dök upp, och jag hann nästan bli lite bekymrad där jag stod helt ensam och spanade. Det var en kvinnlig chaufför, och av någon anledning gjorde det mig lite lättad. 

I färden tillbaka såg jag att jag hade fått ett mail som påminde mig om att min transfer skulle hämta mig utanför resorten på torsdag kl 14.30. 

Usch då. 

Att inviga en snorkel

På söndagen tänkte jag testa frukosten på Oceana - den som var lite finare och endast för Club Guests. Jag uppgav mitt rumsnummer och kvinnan vid entrén bläddrade fram och tillbaka i en pärm med en bekymrad rynka i pannan. 

”Are you a Club Guest, honey?”

”I guess so”, svarade jag och förklarade att jag redan ätit middag på Oceana två gånger. 

Hon svarade att restaurangen var öppen för alla på kvällen. (Det var inte vad som uppgavs i appen!) Det var bara frukosten som var exklusivt för medlemmar. Vilket jag tydligen inte var, trots allt. 

Nähä. 

Jag lommade iväg till hangaren och hämtade en latte och satte mig att blogga om gårdagen i en solstol under ett halmparasoll. Jag tänkte hålla mig undan solen även idag och tillbringade därför hela förmiddagen med att ligga och läsa i skuggan. 

Vid lunch gick jag bort till Bluewater Grill och åt en hawaiian burger. Jag behövde inte ens titta på menyn innan jag beställde, eftersom jag vid det här laget visste att den inte ändrades. Någonsin. 

När klockan blev 13.00 loggade jag in i appen för att boka bord på den asiatiska restaurangen. Den här gången lyckades jag fylla i antal, klockslag och mitt rumsnummer, men när jag sedan tryckte på ”Reserve” fick jag meddelandet ”Login failed.” Jag provade igen med samma resultat. Jag loggade ur appen och in igen. ”Restaurant is fully booked.”

Det var det sjukaste. 

Jag gick jag bort till min solstol och hämtade snorkeln som jag köpt kvällen innan och hoppade i. 

Första gången jag testade att snorkla var på Santorini år 2000. Då gillade jag det inte alls; jag tyckte det var obehagligt att andas under vatten och fick hela tiden vatten i snorkeln med efterföljande kallsupar. Andra gången var 17 år senare, när vi var på kryssning i Karibien och gjorde en snorkelutflykt vid Cozumel. Den gången var känslan helt annorlunda - det gick lätt att andas och det var ljuvligt att simma runt bland de färgglada fiskarna. Tredje gången var på Barbados och fjärde gången i fredags - båda dessa tillfällen i samband med katamaranturer. Och de gav mersmak. 

Jag hade sett att det var många som snorklade här på Sunscape och jag hade med blotta ögat sett fiskstim när jag badade. Så det kändes som en vettig investering att skaffa en egen snorkel. 

Och jag snorklade i TIMMAR. 

Det finns nämligen en hel värld under ytan att upptäcka. Återigen önskade jag att min mobil var vattentät, och kanske var den det (i alla fall enligt vissa uppgifter), men känslan jag hade när jag översköljdes av vatten på katamaranen och oroade mig för att mobilen skulle sluta fungera låg fortfarande alltför nära i tiden och jag vågade helt enkelt inte ta risken. 

(Vissa saker kanske också bara ska upplevas live och inte dokumenteras - som ABBA Voyage i London och Michael Jackson-musikalen i New York.)

När solen började gå ner rundade jag av med en drink i en bar, och sedan gick jag till rummet och bytte om. 

Eftersom jag inte hade fått bord på den asiatiska restaurangen gick jag tillbaka till Oceana och beställde en ceviche och en lax utan att titta på menyn. Jag visste åtminstone att detta var gott, vilket det var. 

Idag ska jag åka in till Willemstad. Det ser jag fram emot! 

Återhämtning

På lördagen kände jag att det var läge att hålla sig i skuggan. Jag hade bränt mig på snorkelutflykten och började få vad Daniella skulle kalla en ”ful-bränna”. Det vill säga man är brun på vissa ställen, vit på andra och fläckvis röd. I mitt fall framför allt på näsan, händer och fötter. Så jag låg helt enkelt under ett halmparasoll och läste hela dagen.

Det var inte heller så tokigt. 

Jag loggade in i appen kl 13.05 för att boka bord till den asiatiska restaurangen på kvällen och det var redan fullbokat. Otroligt. Idag ska jag logga in prick 13.00. 

På kvällen släntrade jag bort till Oceana men restaurangen var helt öde, förutom några till gäster som stod och såg frågande ut. Till slut kom någon förbi och sa att de hade haft ett ”plumbing problem” och därför flyttat till Da Mario, den italienska restaurangen. Så jag gick dit och det var mycket riktigt där de serverade sea food idag. Jag fick plats på uteserveringen och beställde en ceviche till förrätt och mahi-mahi till huvudrätt. 

Huvudrätten blev en besvikelse - fisken var väl okej men tillbehören trista. Jag frågade servitrisen om de bytte meny någon gång (jag hade noterat att det hittills hade varit exakt samma meny på alla restauranger) och hon såg på mig med glasartad blick: ”No. Every night the same.”

Jag förstår. 

Jag skänkte en tanke till amerikanskan som hävdat att maten här var ”horrible”, och började förstå vad hon menade. Jag skulle inte gå så långt som att säga att den var vedervärdig, men jag kände att det verkligen var läge att åka in till huvudstaden snart för att få lite omväxling. En googling visade att mycket var stängt i Willemstad på söndagar, så jag bestämde mig för att åka in på måndag. 

Efter middagen slog jag mig ner i en bar och tittade på folk en bra stund. 

På vägen hem gick jag in i turistbutiken och köpte en snorkel för 45 dollar. Det var första gången jag öppnade plånboken sedan jag lämnade Schipol. 

Snorkelutflykt till Klein Curaçao

På fredagen blev jag upphämtad med buss utanför resorten kl 07.00. Jag hade bokat en snorkelutflykt med en katamaran för flera månader sedan och nu var det alltså äntligen dags. Bussen var målad i rasta-färger och hade textraderna ”Don’t worry, be happy” samt ”Too blessed to be stressed” på sidorna. Jag var den enda som klev på här, men det satt redan massor med människor på bussen. Efter mig gjordes ytterligare ett stopp vid ett annat hotell för att plocka upp några till och sedan åkte vi i ungefär en halvtimme innan vi var framme. 

När chauffören hade slagit av motorn reste han sig upp i sin fulla längd (och den var imponerande) för att ge oss lite instruktioner om hemfärden. Han betonade hur viktigt det var att vi alla gick direkt till bussen när båten kom tillbaka, för han tänkte minsann inte sitta här och vänta i evigheter. ”Right now, you’re all cool, calm and collected. But I’ll tell you something…”

Han gjorde en lång konstpaus samtidigt som han vaggade pekfingret fram och tillbaka på ett hotfullt sätt. ”Open bar.”

Det kom ett förlösande skratt från alla passagerare och sedan släpptes vi ut. 

Alla fick legitimera sig i en liten kur för att få sitt boarding card och efter en stunds väntan fick vi klartecken att tåga ombord på den väntande katamaranen. En man som hette Otmar samlade oss alla i fören för att introducera crewet, berätta om dagens agenda samt lite dos and dont’s. Han gick även laget runt och frågade var vi kom ifrån. Det var en hel del holländare och amerikaner, men också några från Argentina, Belgien och Tyskland. Och så jag, från Sverige. 

Otmar sa att det skulle bli en ”rough ride” idag eftersom det blåste så mycket. Han liknade väderförhållandena vid en tsunami och försäkrade oss om att allt som inte förvarades inne i båten skulle bli ”soaking wet”. Så vi la alla in våra väskor inne i båten, men jag tog med mig min mobil ut så att jag skulle kunna ta lite bilder. Sedan satte jag mig på en bänk i aktern med fötterna mot kanten. 

Så fort vi kom iväg började det guppa ordentligt, men jag tyckte bara att det var mysigt. ”Det här är livet”, tänkte jag förnumstigt och både filmade och tog bilder. 

Sedan kom vi ut på öppet hav. 

Det var som att åka Balder. Inte den första, brantaste backen, men som de där på slutet som kommer i en serie efter varandra. Det sög till i magen varje gång vi åkte nedåt och sedan åkte vi högt uppåt igen, samtidigt som vattnet forsade över oss. Det kändes ungefär som om någon slungade en hel tunna vatten rakt i ansiktet på en var 30:e sekund. Bredvid mig satt några tonårstjejer och skrek för full hals och jag såg flera som hängde över relingen och spydde. Jag har aldrig varit med om något liknande - att åka ribbåt är rena söndagspromenaden jämfört med detta. 

Jag har inte anlag för sjösjuka, så ur det perspektivet var det lugnt. Jag är inte rädd för vatten heller, men det som oroade mig var mobilen. Jag hade stoppat in den innanför tunikan, men den var ju lika blöt som om jag hade sänkt ner den i ett badkar och bara lyft upp den utan att vrida ur. Jag försökte skydda den med armarna, men varje gång det kom en ny tunna vatten över mig blev jag allt mer bekymrad. Tänk om den skulle sluta fungera! Inte bara att jag inte skulle kunna ta bilder eller blogga - jag skulle tappa all kontakt med omvärlden. Mina flygbiljetter, transfern till flygplatsen - allt finns ju där. (Att resa sig och gå in i båten var, som ni förstår, inget alternativ. Jag skulle ha flugit över relingen som en vante.)

För ett tag sedan googlade jag om min mobil, en iPhone 12, var vattentät, eftersom jag så gärna skulle vilja ta undervattensbilder när jag snorklade. Enligt vissa skulle den klara upp till sex meters djup i 30 minuter, och den tanken gav mig en viss tröst. Andra hävdade dock att så inte var fallet, och att man fick bada med sin mobil på egen risk. Jag hade därför bestämt mig för att skippa undervattensbilderna av de skäl jag nämnt ovan. Då kunde jag ju inte föreställa mig att den skulle ligga i ett bad redan på båten. (När jag och Helena åkte på snorkelutflykt med en katamaran på Barbados var det smooth sailing hela vägen och vi satt på däck och gungade i takt med reggaemusiken med en rum punch i handen.)

Efter drygt en timmes berg-och-dalbana saktade vi in och stannade. Vi var framme vid Klein Curaçao, en obebodd ö ca 1 mil sydost om Curaçao. Jag plockade fram mobilen ur min genomdränkta tunika och eftersom jag skriver här förstår ni att den hade klarat sig. Men jag lovade mig själv att förvara den inne i båten på tillbakavägen. 

Jag har aldrig sett ett så lysande turkost vatten i hela mitt liv. Det såg faktiskt helt overkligt ut, särskilt efter den våldsamma tornado jag just befunnit mig i. 

Katamaranen kunde givetvis inte åka ända in till land, så man fick välja om man ville simma in eller bli skjutsad med en liten gummibåt med motor. Jag valde det sistnämnda, eftersom jag ville ha med mig min väska. Så gjorde de flesta, så de fick åka i skytteltrafik eftersom gummibåten bara tog 10-15 personer åt gången. Jag hade dock hållit mig framme och åkte med den första turen. När man hoppade ur stod vattnet upp till halva låren och jag hade fortfarande mina byxor på mig. Men de var ju redan genomblöta i alla fall, och jag vadade in till stranden i det varma och turkosa vattnet. 

Det var som att gå i vetemjöl. 

Jag tog av mig kläderna och knöt fast dem på en bjälke i en av hyddorna så att de skulle blåsas torra. Sedan gick jag i och badade. 

Länge. 

Därefter gick jag och hämtade min sarong i väskan och promenerade bort till andra sidan ön, där det skulle finnas ett skeppsvrak. Det tog väl en tjugo minuter att promenera längs med stigarna och överallt rasslade det av ödlor i de torra buskagen. Jag passerade den fyr som hade varit ur funktion den dagen skeppet kraschade med ön och kom till slut fram till vraket. Jag kunde nästan höra soundtracket till Pirates of the Caribbean i huvudet när jag betraktade det. Vågorna var höga på den här sidan av ön, och Otmar hade sagt att man inte fick bada här. Vilket jag verkligen inte hade lust till heller. Men de gav en dramatisk effekt, där de hänsynslöst slogs mot det rostiga vraket. 

Efter en stund gick jag tillbaka till stranden och badade igen. 

Klockan 12.30 skulle det serveras lunch på katamaranen och vi blev återigen forslade tillbaka i gummibåten. De hade dukat upp en buffé av grillspett, bröd och grönsaker och jag plockade ihop en tallrik som jag avnjöt i solen på däck tillsammans med en mugg rosévin. 

Sedan hämtade jag en snorkel och gick ner för stegen till det turkosa vattnet. Jag såg en hel del fiskar och till och med en rocka, men tyvärr inga havssköldpaddor, vilket jag hade hoppats på. 

Efter snorklingen klädde jag på mig mina nästan torra kläder och satt i solen med en rum punch och bara njöt av utsikten. Otmar började prata med mig och efter en stund frågade han om jag ville äta middag med honom någon kväll. Han bodde inte så långt från Sunscape. 

I did not see that coming. 

Jag kände mig som Kim Anderzons karaktär i Sällskapsresan när José lutar sig fram emot henne i flygplanet: ”Vi kunde gå på kvällen och äta en äkta spansk mat.”

”I have to think about it”, sa jag avvaktande. Det är möjligt att han inte raggade på mig, han kanske bara var trevlig, och det kunde kanske bli kul och yolo och allt det där. Men ville jag tillbringa en av mina dyrbara kvällar här på tu man hand med denne man? Nej. 

Han gav mig sitt telefonnummer och jag lovade ingenting. När han gick iväg för att fortsätta med sina sysslor började jag prata med en tjej som var född i Kenya men som sedan länge bodde i Boston. Hon hette Esther och vi hade väldigt trevligt. Innan vi skildes började vi följa varandra på Instagram, och hon uppmanade mig att höra av mig om jag kom till Boston så skulle hon visa mig runt. Det kommer säkert inte att ske, men man vet ju aldrig. 

Vid tre-tiden var det dags att åka tillbaka och jag förberedde mig för ännu en vansinnesfärd. Men en kille i crewet sa att återfärden skulle bli mycket lugnare, eftersom vi nu åkte ”med” vågorna istället för ”emot”. Och han hade rätt. Jag fick på sin höjd några saltstänk i ansiktet, men för övrigt var det inget som påminde om utresan. 

När vi kom fram och jag skulle gå av båten märkte jag att jag var lite dragen. Det var jag inte ensam om. Solen i kombination med ett antal rum punch hade så att säga gjort sitt. 

Vi gick i ett lämmeltåg till den väntande bussen och när chauffören ropade upp alla namn var det ett sällskap på tre personer som saknades. Chauffören gjorde en min av outsäglig trötthet. Han hade varit med förr. Till slut kom de springande i alla fall, och klev på med hukande huvuden och generade uppsyner. 

Sedan forslades vi hem och jag gick raka vägen in i duschen. Trots att jag hade snorklat efter att jag varit på stranden hade jag fortfarande mikroskopiska sandkorn överallt, de låg som ett filter på hela kroppen. Och jag kommer troligen att hitta sandkorn i min väska i resten av mitt liv. 

Jag gick bort till den italienska restaurangen och fick ett bord på uteserveringen, där jag beställde samma pasta bolognese som jag åt första kvällen, plus ett glas rött. Sedan satte jag mig i en bar och valde ut några bilder från det magiska paradis jag just besökt till ett Insta-inlägg innan det var dags att knyta sig. 

Idag kommer jag att ligga i skuggan med en bok hela dagen - jag har bränt mig på näsan, händerna och fötterna. Men det var det värt. 

Poolhäng och Oceana

På torsdagen valde jag en sen frukost och hoppade istället över lunchen. (Jag blir alltid mindre hungrig när det är varmt, och jag vill gärna vara riktigt hungrig när det är dags för middag.) Jag bestämde mig för att inleda dagen vid poolen och kom ganska snart i samspråk med ett amerikanskt par i 60-årsåldern som låg på solstolarna intill mig. Eller rättare sagt - jag och kvinnan hade en lång dialog, medan hennes man flikade in ett och annat ord. De pratade båda bred sydstatsdialekt och sa - inte oväntat - att de kom från Alabama. Säkert Trump-anhängare. Jag bad en stilla bön att de inte skulle börja prata politik. 

Hon frågade mig var jag kom ifrån, hur länge jag varit här och hur jag trivdes på resorten. Jag svarade på allt och sa att jag var lite besviken på maten (och tänkte då både på utbudet och kvaliteten). 

”The food here is horrible!” fastslog hon bestämt. Och sedan berättade hon ingående om hur mycket bättre allt var på Aruba. Hon fiskade upp sin mobil och började visa bilder från den lyxiga resort de bott på när de var på Aruba, och gick strax vidare till diverse familjefoton. ”That’s my son and his girlfriend”. Jag hummade halvhjärtat. ”And this is…” ”Mmmhmm…” sa jag bakom solglasögonen. 

När hon väl stoppat undan mobilen hade vi trots allt en trevlig konversation, och hon tipsade mig bland annat om att det fanns en annan strand som hette Mambo beach bara 10 minuters promenad härifrån. Det var tydligen ett sånt ställe som kryssningsfartygen lägger till vid och där fanns det ”goda möjligheter att shoppa”. 

(Jag är väl bekant med konceptet. När vi åkte på kryssning i Karibien när syrran fyllde 50 la vi till vid exakt såna ställen på Haiti, Jamaica och Cozumel. Som jag minns det var det ett sammelsurium av försäljare som sålde krims-krams, men det fanns också fina stränder och jag köpte faktiskt en tunika i ett stånd som jag fortfarande använder.) 

Jag berättade att jag funderade på att åka in till Willemstad, Curaçaos huvudstad, någon dag och hon fnyste upprört. De hade redan varit där, och det var inget att se. 

”Men de färgglada husen som jag har sett på bild på nätet…”, försökte jag, men hon viftade avvärjande med handen. Enligt henne kostade det 20 dollar att ta taxi dit, och sedan 20 dollar tillbaka. Och shoppingen var inget vidare. 

Det började gå upp för mig att vi kanske inte hade samma referensramar. När hon dessutom bekände att hon varken hade badat i havet eller poolen eftersom det var för kallt (”jag har en pool i min backyard hemma och jag går inte i om det är under 30 grader”) fick jag det bekräftat. 

Efter ytterligare en stunds pratstund ursäktade jag mig och gick ner i poolen med sikte på poolbaren. Precis när jag simmat fram tog en annan gäst emot två Pina Coladas och jag vände mig till bartendern och sa: ”I’ll have one of those too.” Det slutade med att jag fick två (”two”). Men jag drack bara upp den ena. 

Bredvid mig stod ett par och pratade svenska, så jag började prata med dem. De var i 40-årsåldern och kom från Stockholm och precis som amerikanerna var även de rätt missnöjda med resorten. Och även de sa att Aruba var mycket bättre. Lyxigare. (Lite för mycket amerikaner, men det fick man stå ut med.) Efter att de beklagat sig över allt som var fel med Curaçao erkände de att de nog ändå hellre var här än i kylan i Sverige. Och tog en djup klunk av sina rum punch i den 28-gradiga poolen. 

Det visade sig att de inte heller var Club Guests och vi ägnade en stund åt att begrunda detta märkliga upplägg. Sedan inträffade något ännu märkligare. ”Har du en lila beach-handduk?” Jag svarade att jag ansåg att den var brun, men ja… Jag hade sett att vissa hade orangea handdukar och andra hade - enligt mig - bruna, men inte tänkt så mycket på det. De berättade att varje gång de kvitterat ut handdukar i kuren fick de orangea medans de som var Club Guests fick lila. (Man uppger sitt rumsnummer när man hämtar sin handduk). 

”Var bor du någonstans?” frågade killen, som hette Jocke. ”Mitt emot Oceana”, sa jag. ”Mitt rumsnummer är 7103.” 

”Är det den halvmåneformade byggnaden?” frågade tjejen, som hette Sanne. 

”Ja.” 

”Men då måste du vara Club Guest. Vi bor i baracken mitt emot.” 

Jag begrundade detta medan jag sippade på min Pina Colada. Var det möjligt att jag var Club Guest? När jag tänkte efter hade det amerikanska paret också haft bruna/lila handdukar och de var definitivt Club Guests. 

(Angående färgen på handduken så låter jag er bedöma om den är brun eller lila - jag har tagit ett foto av min solstol och enligt mig är handduken brun. Men kanske är det som det där internet-fenomenet för några år sedan, när vissa hävdade att en klänning var blå och svart, medans andra sa att den var vit och guld.) 

(Den var för övrigt blå och svart.) 

(Period.)

Vi pratade en bra stund och de var faktiskt riktigt trevliga. De hade också varit i Willemstad och sa att jag absolut måste åka dit. Taxin in kostade bara 5 dollar. 

På så sätt. 

Jag blev kvar vid poolen hela dagen och jag var mer i den än i solstolen. Det var nämligen stekande hett och jag kände att jag skulle kunna bränna mig rejält om jag låg och solade för länge. Faktum är att jag var tvungen att gå och sätta mig i en bar i skuggan vid tre-tiden, och där läste jag ut den första av de fyra böcker jag har med mig. 

Efter att jag hade duschat och bytt om gick jag bort till Oceana med bestämda steg. 

”Your room number?”

”7103.”

”Welcome, madam.”

Dörrarna till Narnia hade öppnats. 

Nu kanske ni undrar varför jag inte trodde att jag var Club Guest från början. Och anledningen till det är att Concierge-kvinnan frågade mig om jag hade checkat in i den vanliga receptionen eller bakom de frostade glasdörrarna, och jag svarade att jag hade checkat in i den vanliga receptionen. Vilket jag hade. ”Then you’re not a Club Guest”, fastslog hon. 

Men det var jag. Tydligen.

Jag beställde en ceviche till förrätt och en lax till huvudrätt, och det var fantastiskt. Såg att det även fanns mahi-mahi (guldmakrill) på menyn, något jag kommer att avnjuta en annan dag. 

Efter middagen gick jag ner till stranden och tittade på solnedgången. Det här hade varit en bra dag. Och jag har en känsla av att morgondagen blir ännu bättre. 

Eftersom jag kommer att bli upphämtad redan kl 07.00 imorgon bitti postar jag dagens inlägg redan nu. Klockan är just nu 21.30 på torsdagen här, så jag är osäker på om detta hamnar under torsdag eller fredag på bloggen. Men det får bli som det blir. 

Copy-paste

En vän och före detta kollega (vi kan kalla henne ”Elene”) gav mig lite konstruktiv kritik efter att ha läst min blogg från Sicilien. Hon tyckte inte att det hade hänt så mycket: ”Det känns som om ni mest badade och åt på restaurang”. 

Av någon anledning kom jag att tänka på detta när jag nu sitter i en solstol vid poolkanten med en latte för att blogga om gårdagen. Faktum är att jag sitter i samma solstol som jag gjorde igår morse, när jag bloggade om tisdagen. Men igår var det mulet på förmiddagen - idag är det strålande sol. 

Men jag måste erkänna att onsdagen var väldigt mycket copy-paste på tisdagen. (I ett avseende lite FÖR likt, men jag kommer till det.)

Efter att jag hade publicerat inlägget gick jag raka vägen ner till beachen. Jag skippade frukosten eftersom jag inte var särskilt hungrig och tänkte istället äta en tidig lunch. Det var som sagt mulet på förmiddagen så jag låg och läste i några timmar och lyssnade på vågorna som slog. 

Det var väldigt avkopplande. 

I appen stod det att Bluewater Grill skulle öppna kl 11.30, men när jag kom dit sa de att de öppnade först kl 12. Så jag slog mig ner vid ett bord vid poolen med en drink (what are you gonna do?) medans jag väntade. 

Strax efter 12 gick jag tillbaka och beställde en hawaiian burger. Det som gjorde den ”hawaiian” var att den hade en ananasskiva - vilket verkar vara patentlösningen för att mat ska namnges efter just denna ögrupp. Jag är väldigt förtjust i frukt i mat, även om just Hawaii-pizza inte tillhör mina favoriter bland pizzor, men som burgare funkade det utmärkt. 

Mätt och belåten gick jag tillbaka till min solstol och sedan blev jag kvar där hela eftermiddagen. Havet var lika ljuvligt som igår och jag såg stora stim med gul/svart-randiga fiskar - ungefär en decimeter långa - som oblygt simmade runt mig. 

Jag funderade lite över var jag skulle äta middag på kvällen (utbudet hade nämligen visat sig vara skralare än det verkade vid en första anblick). Förutom Bluewater Grill finns Da Mario - den italienska restaurangen som jag var på första kvällen, samt en asiatisk restaurang som man måste boka bord till i appen. Sedan finns ju Oceana, seafood-restaurangen, men den var ju som bekant utom räckhåll eftersom jag inte var Club Guest. Utöver detta serveras en buffé i hangaren där de har frukost. Det är egentligen allt, förutom att det finns ett gäng caféer och barer som erbjuder mackor och snacks. 

Jag bestämde mig för att boka bord på den asiatiska restaurangen och loggade in i appen ungefär 13.20 (bokningarna släpps kl 13), och då var det redan fullbokat! 

Helvete. 

Jag trodde inte att folk var så på bettet. Då vet jag till nästa gång. Handsken är så att säga kastad.

Efter ett antal timmar med sol och bad gick jag hem till mitt rum och duschade och bytte om. Mitt sikte var inställt på italienaren, men även där var det fullsatt. Vafalls? Jag frågade om jag kunde sätta upp mig på väntelistan till ett bord på uteserveringen, men det kunde jag naturligtvis inte. Ville jag sitta inomhus? Nej. 

Jag kikade in i den stimmiga hangaren och vände direkt. Absolut inte. 

Så jag hamnade på Bluewater Grill igen. Jag kunde inte begripa hur det kunde komma sig att jag nu ätit både lunch och middag på samma ställe två dagar i rad! Men så var fallet, och det är åtminstone ett mysigt ställe där servitriserna kallar en ”sweetheart” och kontinuerligt fyller på vinglaset utan att man behöver säga till. Kvällens middag blev en mixed grill som givetvis var helt okej, men inte fantastisk. 

Idag tänker jag tillbringa förmiddagen vid poolen. Det finns en swim-up bar här som behöver utforskas närmare. 

Imorgon, fredag, ska jag på en snorkelutflykt med en katamaran till Klein Curaçao - en obebodd ö i bästa Pirates of the Caribbean-stil komplett med skeppsvrak och allt. Jag har en känsla av att detta kommer att bli resans absoluta höjdpunkt.