Från San Francisco till Santa Cruz

På fredagen var det dags att uppgradera bilen. Vi checkade ut från Coventry Inn strax efter elva och åkte mot flygplatsen, där vi skulle byta in vår Impala mot en cab.

Vi åkte genom stan, upp och ner för branta backar, och sedan ut på motorvägen söderut. Efter lite snurrande vid flygplatsen hittade vi till slut skylten för Rental Car Return. Inlämningen gick smidigt. Det var värre med uthämtningen. 

Vi hade hyrt caben av Budget, och det såg ut som att det bara var att knalla fram till disken, eftersom det inte stod en enda människa i kö. Innan vi kommit fram dök det upp en uniform från sidan och gensköt oss. Han frågade om vi var "members". Vi svarade att vi inte var det, och blev hänvisade en våning upp. Detta var tydligen VIP-avdelningen och vi skulle upp till den vanliga pöbeln. Där kön var enorm.

Ni vet när man kommer fram till Balder på Liseberg en dag i juli? Precis så såg det ut. En lång kö i en snitslad bana. Det enda som skilde sig från Balder var att det inte fanns någon skylt med beräknad väntetid - men om det hade funnits det så skulle det ha stått 60 minuter. För det var så länge vi stod i kö. Sjukt segt.

Till slut kom vi i alla fall fram och kunde kvittera ut vårt vrålåk - en svart Ford Mustang. Och vi visste precis vart vi skulle ta den på sin jungfrutur.

Först stannade vi dock vid en IHOP nära flygplatsen och åt frukost. Klockan hade hunnit bli två på eftermiddagen och vi var vrålhungriga. Därefter åkte vi tillbaka till San Francisco och till Golden Gate. Det fanns nämligen inte på kartan att vi skulle lämna staden utan att ha promenerat över bron.

Jag är väldigt svag för broar i allmänhet, och Golden Gate i synnerhet. För mig är den The Mother Bridge. 

Flawless.

Vi parkerade bilen och gick över hela bron, och sedan tillbaka igen. Det är en promenad på 2,7 km i vardera riktningen. Vi stannade flera gånger och tog bilder och beundrade utsikten. 

Och vi såg VALAR! Först trodde jag att det var delfiner, eftersom de såg rätt små ut. Men så insåg jag hur högt upp vi var. Det fanns många båtar och surfare i bukten, och när man jämförde storleken på dem med valarna uppskattade vi att de åtminstone var fem meter långa. Troligtvis knölvalar. De sprutade vatten ur sina lufthål och när de vände neråt såg man den karakteristiska stjärtfenan. Sjukt coolt! 

Efter detta tog vi bilen till Saosolito, som är en pittoresk by som ligger precis vid vattnet, mitt emot San Franciscos skyline. Här satt jag och Jessica på en restaurang med havsutsikt för tre år sedan när vi hade cyklat över bron, och nu tänkte vi uppsöka samma ställe och ta en drink i solen.

Jag mindes att det hette Barrel House, och att man gick upp för en anspråkslös trappa innan man kom till den fantastiska uteserveringen. Vi hittade stället och gick upp, men det var fullt på uteplatsen, och dessutom var man tvungen att beställa "a full meal" för att få sitta där.

Äsch.

Vi hittade ett annat ställe en bit bort som också hade en uteservering, och även om det inte var riktigt lika fint som Barrel House så fick det duga. 

Efter drinken körde vi upp på berget och tog oss en sista blick på Golden Gate från ovan. Hej då. För den här gången.

Därefter påbörjade vi vår resa mot Santa Cruz. Paula och Erik kände en svensk kille som bodde där, och vi skulle få sova hemma hos honom.

Vi åkte väg 17 mot Santa Cruz, vilket tydligen är Kaliforniens mest olycksdrabbade väg. Det är inte så förvånande, eftersom den är väldigt smal och kurvig, samtidigt som det är en motorväg (och folk håller hastigheter därefter). Vi kom dock fram välbehållna strax efter nio på kvällen.

Daniel, som deras kompis hette, hyrde ett urcharmigt mintgrönt tvåvåningshus i Santa Cruz. Det kostade 30 000 kronor i månaden. Han hade dock råd med detta eftersom han tjänade 200 000 kronor i månaden som cross platform-utvecklare på Netflix. 

200 000 kronor i månaden!!! 

Tydligen hade han fått gå på sexton (16) intervjuer och även lösa någon koduppgift på distans innan han fick jobbet, men nu hade han ett visum som kallades "Alien with special talent". 

En kompis till Daniel som hette Pontus (också svensk) kom också förbi och hängde med oss ett tag. Han hade bott i USA i åtta år och drev nu ett företag som designade elcyklar. Både Daniel och Pontus var jättetrevliga och vi satt och pratade allihop till sent. Jag, Paula och Erik beställde även pizza med bud eftersom vi inte hade ätit något sedan frukosten på IHOP. 

Daniel hade ett gästrum på övervåningen där Paula och Erik sov, och jag kraschade på soffan i vardagsrummet. 

Det funkade utmärkt.