Hej New York!

Jag landade i New York vid halv sju på tisdag morgon. Flygresan hade tagit ca 5 timmar, men eftersom jag var i en ny tidszon fick jag vrida fram klockan tre timmar. För mig, som gick på Kalifornien-tid, var klockan alltså halv fyra på morgonen.

Jag var trött som fan och hade (givetvis) inte sovit särskilt bra på resan. Jag hade suttit vid en nödutgång, vilket innebar att jag förvisso hade lite extra benutrymme, men att stolen inte gick att fälla bakåt. När man sitter som en tennsoldat hjälper inga insomningstabletter. 

Jag hade dessutom en typisk "cab-bränna", dvs jag var solbränd i ansiktet, på armarna och framsidan av låren, och det hettade betänkligt. 

Efter att jag hämtat väskan tog jag en vanlig taxi till hotellet. De stod uppradade direkt utanför ankomsthallen och det kändes som en enkel lösning. 

Men dyr. 

Resan tog ca 45 minuter och kostade 66 dollar. Plus 20 dollar i tolls. Plus 18 procent i tip. Slutnotan blev alltså 100 dollar! Det är ca 900 kronor. 

Jag ska nog hitta ett alternativt transportsätt tillbaka till flygplatsen på fredag. 

Mitt hotell heter "The Watson" och ligger på Upper West Side, nära Central Park. Det är ett vanligt, trestjärnigt hotell och kostar ca 5000 kronor för tre nätter. 

New York är en dyr stad - om man tror att man kan hitta ett okej hotell på Manhattan för under tusen kronor natten kan man lika gärna tro på jultomten.

Hursomhelst. Jag fick ställa in min resväska i ett förvaringsrum bakom receptionen eftersom mitt rum inte var klart än. Incheckningen var egentligen inte förrän kl 15, men tjejen i receptionen trodde att jag skulle kunna få tillgång till det vid elva. Gott så.

Jag letade upp ett frukostställe i närheten och efteråt gick jag tillbaka till hotellets lobby och satte mig och skrev ett blogginlägg om måndagen medans jag väntade på mitt rum.

Vid elva fick jag det äntligen, och jag gick direkt upp och la mig och sov i ett par timmar. Jag ställde dock klockan på tre, eftersom jag hade bokat en båttur på kvällen.

Jag var i New York på Independence Day 2014, men då hade jag ingen särskild plan för kvällen. Jag tänkte att jag skulle gå ner till vattnet och kolla in fyrverkerierna, men var helt oförberedd på hur mycket folk det var och att alla gator längs med East River var avspärrade. Det slutade med att jag stod och trängdes bakom Staten Island Ferry och därför inte såg så mycket. Den här gången tänkte jag inte begå samma misstag. Så för någon månad sedan bokade jag en 4th of July-cruise och när jag printade ut bokningsbekräftelsen kände jag mig som Michael Palin när han kommer farandes med ångvälten mot Kevin Kline i "A fish called Wanda" och skriker "Revenge!"

Båten skulle gå från FDR Drive nära East 23rd Street kl 18, men det rekommenderades att man var där minst en kvart innan eftersom den skulle "leave promptly at 6PM." 

Det är lätt att hitta på Manhattan eftersom alla gator är uppbyggda som ett rutnät. Avenyerna går i nord-sydlig riktning och gatorna i öst-västlig. Mitt hotell låg på West 57th Street, nära 10th Avenue, så jag skulle alltså ner 34 gator och vänster nio avenyer. Enligt Google Maps var det en promenad på 57 minuter, och jag lämnade hotellet strax efter halv fem, övertygad om att jag hade gott om tid.

Men Google Maps hade inte räknat med alla människor och alla rödljus. Jag gick och gick och gick. Och klockan tickade och tickade. När den började närma sig halv sex, och jag inte alls var framme, blev jag stressad på riktigt. Tänk om jag missar båthelvetet?

Jag hailade in en taxi och han körde mig så långt han kunde, men det var avspärrat när man närmade sig vattnet och fullt av människor och poliser överallt. Jag gav mig ut i folkvimlet igen, siktade på en gata som ledde ner mot vattnet, men blev effektivt stoppad av en polis. "You can't cross here, miss." "But I have a boat cruise!" Han pekade åt nåt annat håll och jag småsprang dit. 

Till slut kom jag igenom lämmeltåget och lyckades ta mig ner till hamnen där min båt, Cababa, låg och guppade bland andra båtar. Bara för att stå stilla i världens längsta kö innan jag slutligen kom ombord vid halv sju. 

"The boat leaves promptly at 6 PM."

Jag var jättetörstig så jag gick direkt till baren för att beställa nåt att dricka. De hade ett märkligt system där man beställde och betalade till en snubbe, som bara gav en en drinkbiljett tillbaka, vilken man sedan lämnade till bartendern (som stod precis bredvid) och så fick man upprepa vad man skulle ha. Sjukt ineffektivt. Dessutom tog de bara kontanter. Jag hade bara 10 dollar kvar och köpte en cola. Men det fanns en ATM på båten, så jag kunde ta ut lite cash och köpa mig en riktig drink. 

Det var mycket folk ombord och det gick inte att hitta en sittplats. Jag gick därför och ställde mig i aktern och såg solen gå ner över Manhattan med en drink i handen. 

Båten stannade vid Williamsburg Bridge och sedan låg vi där och avvaktade. Det var båtar överallt - andra cruisebåtar, katamaraner, polisbåtar, New York Water Taxi... Det såg ut ungefär som om man skulle fylla upp ett badkar med vatten och sedan slänga i 20 leksaksbåtar, där alla försöker undvika att köra in i varandra samtidigt som de försöker hitta en så bra position som möjligt.

Precis bakom mig stod en kille med texten "Crew" på tröjan och han pratade hela tiden med kaptenen i en walkie talkie för att informera om närliggande båtar:

"Lucille is 80 feet on starboard side and approaching."

"Sea Hawk is 20 feet on port side."

"Sea Queen is creeping up - Sea Queen is creeping up!"

"What a cluster fuck!"

Jag visste att fyrverkerierna skulle vara på andra sidan båten, men tänkte att jag får väl luta mig ut över relingen när det är dags. Jag tänkte inte släppa min position vid akterräcket, och jag kunde till och med sitta ner här. Precis innan fyrverkerierna började ropade killen i walkie talkien: "And we're spinning!" Det rykte och luktade bränt från motorerna när båten gjorde en helomvändning och nu satt jag plötsligt på första parkett.

Mouuuahhahahahaaa!

Det pågick i ca 25 minuter och var fantastiskt fint, särskilt eftersom det speglade sig i vattnet. När det var klart tutade alla båtar. Ljudet var öronbedövande.

Sedan var det dags att åka tillbaka. Inne på båten pågick ett sanslöst party där folk dansade till en DJ, iförda glittriga hattar med den amerikanska flaggan. Jag satt dock kvar ute på däck och beundrade utsikten. Alldeles på slutet gick jag in och satte mig för att kolla in spektaklet. En kille som halvlåg i soffan bredvid mig gjorde ändå discorörelser med armarna, samtidigt som han blundade. Full och trött, men vill ändå vara med på partyt, liksom. 

När vi gått i land påbörjades den långa promenaden hem. Men nu hade jag ingen tid att passa, så jag gick i maklig takt. Jag passerade Empire State Building, som var upplyst i rött, vitt och blått, och kände att jag var hungrig. Och det var ju inte så konstigt eftersom det var midnatt och jag inte hade ätit något sedan frukosten för 15 timmar sedan. 

Jag chansade på att man skulle kunna hitta nåt matställe som fortfarande var öppet runt Times Square. Men både Hard Rock Café och Planet Hollywood (som jag trodde var säkra kort) hade slutat servera mat vid tolv. 

Jag köpte istället en korv med bröd och en cola i ett sånt där gatukök på vagn och satte mig i det bländande neonskenet på Times Square. 

Sedan promenerade jag de sista tio gatorna upp till mitt hotell. Nu har jag två heldagar i New York där jag inte har nåt planerat och inga tider att passa. 

Härligt.