Vacklande i the Village

Senast jag var i New York var det också i början av juli och hettan och luftfuktigheten var påtaglig. Luften dallrade och man hade kunnat steka ägg på de kokande trottoarerna samtidigt som svetten rann i hårbotten och i stora rännilar längs med ryggen. Så var det inte alls den här gången. Både tisdagen och onsdagen var varma och soliga, men det var knappt någon luftfuktighet alls. Det var behagligt. På torsdagen var det till och med mulet. 

Jag inledde min sista dag i New York med att promenera till mitt nya stammisställe Flames för frukost och bloggande. ("See you tomorrow!" sa servitören när jag gick därifrån.) Jag kände mig lite deppig över att jag på morgonen när jag grävde i resväskan hade upptäckt att min beigerandiga favorittröja var borta - antagligen kvarglömd på något av våra boenden längs med Highway 1. Mitt hårband (som jag använder för att dra bort luggen när jag tvättar ansiktet) hade också försvunnit längs vägen och mina solglasögon hade gått sönder. De två sistnämnda var bagateller. Men tröjan! 😫

Jag hade haft rejält ont i fötterna redan dagen innan av allt promenerande men nu var det snudd på outhärdligt. Den blåsa jag hade fått under foten i Seattle var tillbaka med förnyad kraft - stor som en vindruva - och jag hade så många blåmärken och skavsår att mina fötter såg ut som såna där bilder man ibland har sett på ballerinors fötter när de har dansat in nya tåskor. Krumma och misshandlade. 

Jag linkade ut från Flame och tänkte att "idag blir det mycket taxi". Men efter en stund kom jag ändå in i det (jag var väl bedövad) och gick faktiskt hela vägen till Greenwich Village, vilket är i runda slängar 43 gator nedåt. På vägen dit gick jag in på Yotel, det spaciga hotellet jag bodde på när jag var här senast, eftersom jag visste att de hade ett restroom på takterrassen. 

Oh, the memories. 

Jag stod en stund på takterrassen och lät minnena skölja över mig. Sedan gick jag vidare. 

Jag planerade att tillbringa eftermiddagen i Greenwich Village och West Village, eftersom de, enligt mig, är bland de mysigaste områdena på hela Manhattan. Här finns mängder av mysiga smågator och fina hus med stentrappor och de karakteristiska brandstegarna på utsidan. 

Här skulle man ha ett town house. 

Vid halv tre-tiden kände jag att jag började bli hungrig och precis då uppenbarade sig en urcharmig italiensk restaurang som hette Olio e Piu där jag tacksamt slog mig ner på uteserveringen. Jag beställde tagliatelle med bolognese (utan parmesan) och fick även in lite oliver och bröd med olivolja complimentary. 

När jag reste mig upp och skulle gå därifrån hade jag så ont i fötterna att jag HALTADE. Jag kände mig som Sven Melander i Sällskapsresan när de letar efter Peppes Bodega och inser att de är långt utanför civilisationen: "Jag går inte en meter till. Vi liftar."

Exakt så. Jag hailade med andra ord in en taxi och åkte till The High Line. 

The High Line är en park som slog upp portarna för allmänheten 2009. Ursprungligen var The High Line en tåglinje som gick som en högbana längs med Manhattans västra sida. Det sista tåget togs ur trafik 1980 och den upphöjda rälsen låg sedan övergiven i nästan 30 år fram tills att parken anlades och invigdes 2009. 

Trots att jag besökte New York både 2011 och 2014 har jag aldrig varit där. 

En av de charmigaste aspekterna med The High Line är att parken är designad så att blommor och gräs får växa fritt, vilket är härligt att se i en stad där parkerna trimmas och putsas till perfektion. Jag skulle ha njutit ännu mer av att vara här om det a) hade varit soligt, och b) jag inte hade varit döende.

Jag slog mig ner på en trappavsats och vältrade mig i mitt lidande. Och jag bestämde att nästa gång jag besöker The Big Apple ska det vara i december. Antingen innan jul när staden står i full vinterskrud och folk åker skridskor till Jingerbells vid Rockefeller Center. Eller så ska jag fira nyår här. Jag drömde vidare: Jag ska bo på ett fint hotell, kanske rent av på det anrika Waldorf Astoria! Och jag ska gå på musikal! Kanske se en hockeymatch med New York Rangers! Och gå runt i bekväma Doc Martens och sippa på kaffedrinkar i gemytliga barer. Utan skavsår. Det ska vara värdigt och alldeles underbart. 

Men nu var nu och jag linkade ut från The Highline som en skadeskjuten fågel och haffade en taxi som körde mig tillbaka till hotellet. Jag kravlade upp i sängen, ställde klockan på sju och somnade direkt. 

Jag var slut som artist.

När klockan ringde bestämde jag mig för att göra en sista kraftansträngning och avsluta resan med stil. Jag stack hål på blåsan under foten med en nagelsax och det sprutade ut vätska på badrumsgolvet. Disguisting.

Sedan bytte jag om till middag, och jag visste precis var jag skulle inta den. På Yotel. Jag åt en steak där 2014 som hamnade på min topp fem-lista över minnesvärda middagar - och då var jag ändå i USA i över fem veckor och åt ute varje dag.

En taxiresa senare var jag tillbaka på Yotel och beställde nådigt min steak vid ett fint fönsterbord i restaurangen på fjärde våningen med utsikt mot skyskraporna. Den rätt som kom in såg dessvärre inte alls ut som den gjorde för tre år sedan - då serverades det supermöra köttet fortfarande fräsande i en liten stekpanna tillsammans med en ljuvlig potatispuré och grillade grönsaker. Nu låg det istället en trist köttbit på en planka tillsammans med en skål med kalla grönsaker och något fyrkantigt tillbehör som såg misstänkt ostlikt ut. Jag smakade försiktigt på det. Japp, definitivt parmesan. 

När servitören kom tillbaka och frågade om allt var till belåtenhet sa jag att jag inte hade förstått att det var ost. "That's not cheese", hävdade han. "That's polenta." 

Jag googlade polenta och fick förklarat för mig att det var italienska för majs. Det används tydligen till gröt, pudding och bröd och blir (citat) "smakrikare med riven parmesanost i."

"It's parmesan in it", sa jag. "I can feel it." 

Servitören ryckte på axlarna. "Just give me some more salad", sa jag uppgivet.

Det var helt enkelt inte min dag idag.

Efter middagen gick jag förbi Times Square och bort till Bryant's Park, som har en härlig uteservering, och tog ett glas vin. En kille som jobbade som någon slags ordningsvakt där började prata med mig, och vi pratade länge om resor i allmänhet och USA i synnerhet. Han var född och uppvuxen i New York (Bronx) men ville gärna se mer av världen. Hittills hade han "bara" varit i Peru och Kina, men han ville gärna åka till Europa. Han frågade hur jag skulle ta mig till flygplatsen imorgon och jag sa att jag tänkte ta en Uber. Han tyckte att jag skulle ta bussen istället och en kollega till honom, en servitör, gick genast iväg och kollade upp var bussarna gick och kom tillbaka med en handskriven lapp med olika alternativ. Det var dagens trevligaste stund. 

Vid midnatt stängde parken och vi sa hej då och jag promenerade hela vägen hem till hotellet, eftersom jag inte ville att natten skulle ta slut. Jag ville insupa så mycket som möjligt av atmosfären. 

New York. Det är något alldeles speciellt med den här staden. 

Och jag kommer tillbaka.