Cruising i Los Angeles

På måndag morgon ägnade vi en stund åt att gå igenom alla våra utlägg och swish-överföringar. Vi har verkligen försökt att göra upp alla kostnader för middagar, bensin och boenden varje dag, men kände oss ändå osäkra på om det hade blivit rätt. Troligtvis var det inte hundraprocentigt, men close enough.

Därefter gick vi och åt frukost på Mel's, som är en väldigt amerikansk diner i 50-talsstil. De har till och med små jukeboxar vid varje bås, och vi slängde i en quarter i våran och valde "Like a virgin" med Madonna. 

Mel's låg på en liten tvärgata till Hollywood Boulevard (den gata du och jag gick på, Jessica, när vi skulle från Hollywood Boulevard till Rodeway Inn). Vi fick med andra ord en liten promenad i solen på den stjärnbeströdda gatan, vilken som vanligt var smockfull med turister, påflugna försäljare och folk utklädda till Spindelmannen och andra figurer. Som Paula sa: "Det är nog inga locals som hänger här."

Efter frukosten gick vi tillbaka till motellet för att hämta bilen. Jag har lite blandade känslor för LA - klimatet är underbart och det finns mängder med fina stränder och mysiga områden, men man måste verkligen ta bilen överallt. Det är inte som i New York eller San Francisco där man med lätthet kan ta sig runt till fots. Det är dessutom ofta mycket trafik och man kan bli sittande i bilköer i TIMMAR. Lägg sedan till att stora delar av staden består av freeways som löper längs med ganska ruffig bebyggelse. Men som sagt - om man vet vart man ska så kan man bli rikligt belönad, för det finns definitivt pärlor.

En sådan pärla, hade jag hört, var Santa Monica. Jag har aldrig varit där förut, så vi bestämde oss för att tillbringa eftermiddagen där. Först var jag dock tvungen att göra ett inköp i form av bubbelplast, eftersom jag skulle flyga till New York på kvällen och jag var rädd att mina vinflaskor från Hitching Post skulle gå sönder i resväskan. 

Jag frågade den asiatiska gubben i receptionen om han hade någon aning om var jag kunde hitta bubbelplast, och han gick och frågade någon inne på kontoret. Sedan kom han tillbaka och sa något ohörbart. "Excuse me?" Jag lutade mig framåt och spetsade öronen för att förstå hans knaggliga engelska.

"Home people." 

"Home people?"

"Yes, Home people."

Det fanns ingen affär som hette Home People. Det fanns däremot en som hette Home Depot. Vi antog att det var den han menade, sökte upp närmaste butik i Google Maps och åkte dit.

Butiken var ENORM och uppbyggd ungefär som IKeas lager - långa numrerade gångar med hyllor som gick ända upp till taket. Jag fick fråga efter bubbelplast flera gånger innan jag hittade en (alldeles för stor) rulle längst in i gång 39, och sedan kunde vi sätta kurs mot Santa Monica.

Det tog en timme att ta sig dit, men det var varmt och soligt och vi körde nedcabbat hela vägen. När vi kom fram satte vi oss på en takterrass på "The Lobster", en restaurang som låg precis intill Santa Monica Pier, och tog en öl. Sedan gick vi ut på (den knökfulla) stranden och kände på vattnet. Det kändes härligt badvänligt. 

Vi hann även gå lite längs med 3rd Street Promenade, som var jättemysig men rätt turistig, och Paula shoppade lite kläder i sin favoritbutik Brandy Melville. Sedan var det redan dags att ta bilen tillbaka eftersom vi hade bokat bord på en restaurang klockan sex och det tog en timme att ta sig dit. 

Restaurangen som vi hade valt ut för vår avskedsmiddag hette Cilff's Edge, och låg på West Sunset Boulevard. Precis som restaurangen vi åt på igår hade också denna funnits med på listan över unika restauranger i LA som Paula hade googlat fram. Det som var unikt med Cliff's Edge (förutom att den låg väldigt undangömd och var svår att hitta), var att man satt som i en djungel av växtlighet där inne. Supermysigt var det, och kändes som ett värdigt avslut på vår gemensamma resa. Vi beställde en hel kyckling att dela på (det var dagens "specials") och en sallad som side order. Sedan var det dags att säga hej då. 

På tisdag förmiddag skulle nämligen Paula och Erik flyga vidare till Florida för att gå på tre Metallica-konserter, men mitt flyg till New York gick redan på måndag kväll vid tjugo i elva.

Klockan åtta beställde jag min första Uber på egen hand (med hjälp av Paula och Erik) och strax kom en bil och hämtade upp mig. Tjejen som körde hette Sascha, kom från New York och påminde jättemycket om min kompis Margarita, både till utseende och personlighet. 

Resan till flygplatsen tog ca 45 minuter och sedan var det bara att checka in väskan, ta sig igenom säkerhetskontrollen och lokalisera gaten. Jag skulle flyga med United och de hade tydligen överbokat planet och letade därför frivilliga som kunde tänka sig att ta en senare flight (mot en ekonomisk kompensation). De hävdade även att minst tjugo personer behövde checka in sitt handbagage för att alla skulle få plats. 

Jag satt på golvet vid gaten och låtsades inte förstå. Men tydligen måste de ha lyckats med sin vädjan, för boardingen kom igång på utsatt tid och strax var jag ombord. 

Mot New York.