Bensinfrossa och filmmiddag

På lördag morgon tog vi Daniels bil till ett frukostställe inne i Santa Cruz. Det var varmt och soligt och vi satt en bra stund på den mysiga uteserveringen och mumsade innan det var dags att åka tillbaka till huset, packa ihop våra saker, säga hej då till Daniel och dra vidare.

Vi körde nedcabbat till en början, men det blåste så kallt på motorvägen (framför allt för den som satt i baksätet) att vi var tvungna att cabba upp. 

Kalifornien har haft en ovanligt regnig vinter i år, vilket har lett till att stora delar av Highway 1 längs Big Sur-området har rasat ihop. (Om man googlar "Highway 1 avstängd" kan man se bilder där vägen har jättestora hål och stupar rätt ner mot havet). Vi visste om detta redan innan vi åkte, och det kändes givetvis som ett bakslag och surt som fan, men eftersom vi har kört ända från Seattle har vi ändå fått uppleva mycket kustväg.

Vi bestämde oss i alla fall för att köra längs med 1:an söderut så långt det bara gick. Vi passerade Bixby Bridge och kom en liten bit in i Big Sur innan vi nådde de definitiva avspärrningarna och sedan var det bara att vända tillbaka norrut igen. Vi hann dock se en del fina vyer innan vi nådde vägs ände. Vi stannade även till vid Glen Oaks, som är en mysig stugby i Big Sur, där Paula och Erik hade bott när de var här för två år sedan, för att handla lite färdgodis och använda rest rooms. Sedan fick vi åka tillbaka till Monterey och därefter ta 101:an, som går parallellt med 1:an, fast en bit in i landet. Det är en ganska tråkig motorväg, men what are you gonna do?

Vi hade i alla fall ett mål för dagen: Att äta middag på Hitching Post II i Buellton. Detta är den restaurang som är med i den gamla kultrullen "Sideways" och jag var faktiskt här med Jessica 2014. Problemet den gången var att vi inte kunde äta middag - vi hängde på låset när de precis hade öppnat, men köket var inte öppet än, endast baren. De kunde erbjuda oss en appertizer i baren, vilket vi tacksamt tog emot, men jag minns att jag tittade in på de tomma borden med vita linnedukar i den stängda restaurangdelen och lovade mig själv "nästa gång..."

Det är skönt att de mentala restlistorna faktiskt fungerar. Nästa gång visade sig bli nu. 

Vi såg att det fanns ett motell i närheten av Hitching Post II som hette "Sideways Inn", men det var tyvärr fullbokat. Vi hittade dock ett Motel 6 i samma område som vi bokade via mobilen. 

När vi hade kört längs med 101:an ett bra tag dök det upp en symbol på instrumentbrädan: "Fuel level low. 50 miles to empty." Till en början blev vi inte så oroliga. 50 miles är ju ändå åtta mil. Det måste ju dyka upp en mack närsomhelst.

Det gjorde det inte. 

Det fanns ett navigatorsystem i bilen och vi hade ställt in adressen till vårt boende. Där kunde man även se hur långt det var kvar tills vi hade nått slutdestinationen. Det var farligt nära 50 miles. Och ingen mack så långt ögat nådde. Vi befann oss verkligen i ingenmansland.

Vägen slingrade sig konstant uppåt och bensinmätaren tickade stadigt nedåt. 20 miles to empty. 15 miles to empty. Det började kännas olustigt. När vi nådde toppen på vad som kändes som Mount Everest släppte jag gasen helt så att vi kunde rulla nedåt. "Rulla så länge det bara går!" ropade Paula. "Stäng av AC:n!" ropade Erik. "Den drar också soppa!"

Vi kom fram till en mack vid vårt motell i Lompoc med 3 miles to empty. Jag har aldrig varit så glad åt att se en bensinpump. 

Efter att vi hade checkat in bokade vi bord på Hitching Post II via deras hemsida. Vi duschade och bytte om och tog sedan bilen dit. (Även om vårt boende låg i närheten så var det definitivt inte gångavstånd.) Det var tur att vi hade bokat bord, för det var mycket folk där och ganska stimmigt, men strax satt vi i restaurangen och avnjöt en grym middag. Och jag var så glad att jag var här! 

Enligt dem själva har de "the world's best barbecue steak", så både jag och Erik beställde kött, medan Paula valde grillade räkor. Det var supergott, och köttet (och tydligen även räkorna) smakade verkligen kolgrillat. Vi delade på en flaska av deras eget vin till maten (Pinot Noir, givetvis) och precis som förra gången jag var här köpte jag även några flaskor att ta med mig hem. De har Hitching Post-loggan på etiketten, vilket är lite kul. Vinet var dessutom väldigt gott.

Efter middagen körde vi tillbaka till motellet i mörkret. Alkoholgränsen för att köra bil i USA är 0,8 promille, vilket är helt sjukt egentligen, men Erik kände inte av nånting så det var han som körde. 

Det gick hur bra som helst, och sedan somnade vi alla ovaggat.

Dagen därpå skulle bli vår sista road trip-dag. Gud vad fort det går när man har roligt.