Söndagen var en fantastisk road trip-dag. Det var varmt och soligt med ljumma vindar och vi kunde köra nedcabbat hela vägen till LA. Vi inledde dock dagen med att checka ut från Motel 6 och äta frukost på ett ställe som hette American Host. Jag och Paula beställde en varsin våffla och när de väl kom ut med dem var vi oerhört tacksamma att vi inte hade beställt in något mer - de var stora som tårtor och hade ett helt berg av grädde. Det gick helt enkelt inte att äta upp allt, och efter att vi hade betalat notan raglade vi proppmätta ut till bilen och svängde in på en mack för att köpa lite vatten till resan.
Det fanns en skylt utanför macken som sa "ATM inside", så jag tänkte passa på att ta ut lite cash eftersom jag plötsligt bara hade 20 dollar kvar. När jag kom in i butiken hittade jag ingen bankomat, så jag frågade killen i kassan var den fanns.
"We don't have an ATM." Han pratade lite släpigt och påminde faktiskt om den där receptionskillen på Red Roof Inn (som inte hade alla får i hagen).
"But there's a sign outside that says 'ATM inside'...?" sa jag.
"Yeeeaaaahh... They never took the sign down..."
They?
Vi gjorde våra inköp och drog vidare.
Vi åkte 154:an genom Los Padres National Forest. Det är en jättefin väg som slingrar sig högt upp i bergen och erbjuder fantastiska vyer. Vi gjorde även en avstickare till "Painted caves", som Paula hade läst om på nätet. Enligt skylten utanför grottan hade målningarna gjorts av Chumash-folket, som hade bott i området i "thousands of years". Varför de hade gjort dem och vad de egentligen betydde hade dock gått förlorat i historiens dunkel. Det satt ett stängsel framför grottmynningen för att skydda målningarna från turism och vandalism, men man kunde kika in och känna historiens vingslag genom gallret.
Efter detta körde vi på hela vägen till Los Angeles. Vi kunde åka längs med 1:an igen och passerade Santa Barbara, Malibu och Santa Monica innan vi slutligen nådde fram till vårt förbokade boende Hollywood La Brea Inn som ligger i West Hollywood.
Vi checkade in, bytte om och tog bilen till en restaurang som hette Connie & Ted's, som fanns på en lista av "unique restaurants" som Paula hade hittat. Det var ett riktigt coolt ställe som såg ut lite som en stor lagerlokal med cementgolv, superhögt i tak, öppet kök och ljudligt sorl. Inte blev det mindre coolt av att Quentin Tarantino satt vid ett bord i närheten av oss.
Det var Erik som såg honom först. Jag var lite osäker - det kanske bara är någon som är lik honom? Dessutom tyckte jag att han såg lite plufsig och sjavig ut i sin blårandiga skjorta - sådär såg han minsann inte ut i Pulp Fiction.
Men den filmen är ju från 1994. Erik slog på mobildatan och vi googlade fram färska bilder. Jomenvisst. Det är så där han ser ut. När det sedan kom fram fans till honom som hänfört berättade hur mycket de "admired his work" undanröjdes alla tvivel. (Att han dessutom hade sällskap av en superung, superlång tjej i skyhöga klackar var också en ledtråd.)
Hursomhelst. Vi tog en drink medans vi väntade på vårt bord. Min hade det fantasifulla namnet "When Mork met Fonzie" och smakade syrligt och lite mint. Restaurangen var tydligen specialiserad på seafood, men Paula valde ändå hamburgare. Jag och Erik tog dock fisk - det fanns en lista med "grilled catch of the day" och servitrisen rekommenderade rockfish (drakhuvudfisk) som tveklöst var den godaste middag vi ätit på hela resan. Paula och Erik beställde även en prisvinnande dessert som hette Blondie, men jag nöjde mig med en espresso.
Därefter tog vi bilen tillbaka till motellet. Imorgon, måndag, är vår sista dag tillsammans innan våra vägar skiljs åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar