Central Park och Upper East Side

På onsdagen sov jag ut och kom inte ifrån hotellet förrän vid halv tolv. Jag gick till Flames, samma frukostställe som jag var på igår, eftersom det låg nära och jag visste att de hade wi-fi. Jag beställde kaffe, juice och flingor med jordgubbar och mjölk. Sedan satt jag där i mitt bås och skrev blogginlägg för måndagen. 

Efter detta gick jag upp till Central Park och la mig under ett träd. Jag hade med mig boken "Ett annat New York", som är skriven av Daniel Svanberg, en svensk kille som är bosatt i New York. Daniel tipsar om sina personliga favoriter i form av restauranger, barer och butiker - eller som det står på baksidan: "Älskar du New York men har betat av reseguidernas tio-i-topplista - då är det här boken för dig."

Central Park är oerhört stort - närmare bestämt 2,5 gånger större än Slottsskogen i Göteborg. Om man bara strosar runt på måfå kan man lätt gå runt i cirklar och nästan inte hitta ut igen. Jag bestämde mig därför för att ta sikte på 

Belvedere Castle, som är ett litet stenslott mitt i parken som man kunde gå upp i och få lite fina vyer. Därefter gick jag bort till the Boat House och svalkade mig med en iskall Corona. Här fanns en liten sjö där folk rodde båtar och jag funderade på om det var här Keira Knightley var när de rodde i Central Park i den underbara filmen "Begin again". 

Jag var ett par-tre timmar i parken och sedan letade jag mig ut mot Upper East Side, som är ett charmigt grannskap med en genuin kvarterskänsla. I århundraden har stans mest förmögna familjer bosatt sig här, och på avenyerna närmast Central Park ligger några av världens dyraste lägenheter. Charlotte i Sex and the City bor givetvis på Upper East Side.

Efter att jag hade gått runt ett tag började det bli dags för en sen lunch, alternativt tidig middag, och Daniel hade tipsat om ett ställe som hette Go Burger och skulle ligga på 2nd Avenue, mitt emellan E 75th och E 76th Street. När jag kom dit låg det mycket riktigt en hamburgerrestaurang där, men det hette Mel's Burger. (Boken är ju från 2012, så det hinner säkert hända en del på fem år.)

Utanför entrén fanns en handskriven skylt med texten "If you're looking for a sign - this is it." Okej då. Jag slog mig ner på uteserveringen och beställde en California Burger, bara för att den hade avocado, och ett glas vin. Hamburgaren var helt okej, men inte fantastisk. Vinet var däremot så gott att jag beställde in ett glas till, och sen kände jag mig nästan lite dragen när jag strosade vidare i kvällssolen. 

New Yorks allmänna transportsystem består huvudsakligen av buss och tunnelbana, men ett av de mer udda sätten att ta sig fram är via linbana. Linbanan över Queensborough Bridge går över East River och stannar på Roosevelt Island innan den går tillbaka till Manhattan igen. Linbanan låg alldeles i närheten (bara 15 gator bort), så jag gick dit. Det var en kort tur, men gav en fin vy av stan från ovan. 

Sedan var det dags att runda av dagen i en bar. Bemelmans bar är, enligt Daniel, en klassiker bland New Yorks alla vattenhål. Det är hit folket som lever på 5th Avenue går för en drink eller två. Citat: "Drinkarna blandas av professionella bartenders i röd uniformsjacka och är obeskrivligt goda. Jag vågar nästan påstå att Bemelmans bar är New Yorks bästa drinkbar, och trots att drinkarna går på 21 dollar styck är de värda varenda cent." Daniel fortsatte att lovorda en drink som hette Gin-Gin Mule: "När du tar en första smutt av denna drink förstår du varför Bemelmans är så populärt, och den perfekta kompanjonen när du befinner dig i en bar med stillsam pianojazz, plastikopererade Upper East-damer och vackra väggmålningar."

Givetvis skulle jag gå hit. Jag funderade på om jag var för enkelt klädd för ett så fashionabelt ställe, men det fanns inte på kartan att jag skulle gå ända bort till hotellet och sedan tillbaka igen. Jag släppte ut håret och tog på lite lipgloss och hoppades att det skulle räcka. Det gjorde det.

Jag beställde en Gin-Gin Mule i baren och den var superb. Vid halv tio började en jazztrio att spela och jag flyttade till ett bord så att jag kunde se dem bättre. Utan att egentligen ha någon koll på jazz skulle jag säga att det var en mer classy och posh typ av jazz, inte den där hysteriska Aristocats-varianten. Jag satt i alla fall där en bra stund och lyssnade, och tänkte att just nu, i detta ögonblick, står Paula och Erik längst fram vid räcket på en Metallica-konsert i Orlando. 

Två olika världar. 

När jag bad om notan insåg jag att de även tog 25 dollar i en "coverage fee" för jazztrion. Lägg till ett par svindyra drinkar med 20 procent dricks och att jag dessutom tog taxi tillbaka till hotellet så hade jag skrivit min egen jazz tune: "pengarna rullar... nanananah... pengarna rullar... nanananahhh..."

Det hade varit en bra dag.