Helvetesresan hem

På fredagen packade jag ihop mina saker och checkade ut från The Watson kl halv elva. Lämnade in min väska bakom receptionen och gick ut för att äta frukost.

Det spöregnade. 

Jag gick tillbaka in till hotellets gift shop och köpte ett paraply och gav mig ut igen. Till Flames, där jag numera var stammis. 

Efter frukosten gick jag ut och promenerade i regnet. Mitt flyg skulle inte gå förrän 18.20, och jag mindes att när jag och Åsa var på Newark så fanns det verkligen inga butiker och ingenting att göra där - ingen idé att åka ut för tidigt alltså. 

Jag gick in i några butiker och eftersom jag fortfarande grämde mig över min borttappade tröja tröstshoppade jag lite, bland annat ett par nya solglasögon. De såg ungefär likadana ut som de jag hade tidigare, de som hade gått sönder, men dessa var av bättre kvalitet. 

Ray-Ban. 

Klockan två gick jag tillbaka till hotellet för att förbereda min hemresa. Jag hade hört talas om att hotellet hade en shuttle till flygplatserna, så gick för att kolla upp om jag kunde boka en sådan, och vad det i så fall skulle kosta. Kvinnan i concierge-disken frågade när min flight gick, och jag sa att den gick 18.20 från Newark.

"You're late. The last shuttle to Newark was at 1 pm."

Enligt henne skulle man vara på flygplatsen tre timmar innan avgång. Brukar det inte vara två timmar? Nej, tydligen inte för international flights. Okej. Hon sa att mina alternativ nu var att ta bussen eller en taxi - varav det sistnämnda kunde kosta allt mellan 80 och 200 dollar, beroende på trafiken. Busstationen låg 16 gator bort, så det var uteslutet att jag skulle gå ända dit med resväskan.

Jag kollade vad det skulle kosta att ta en Uber. Priset verkade ligga på runt 70 dollar. Men när jag hämtade ut min resväska som jag lämnat till förvaring sa portvakten han kunde ordna en taxi till Newark för 85 dollar. Fixed price. Så då valde jag det.

Portvakten bar in mina väskor till en väntande bil och vi gjorde upp betalningen direkt, så att vi skulle slippa strula med det vid flygplatsen.

"I hope you accept credit card", sa jag. Mina dollar var slut. Ja, det gjorde han. När jag skulle trycka in min pin kod var jag först tvungen att välja hur mycket tip jag ville ge: 15, 18 eller 20 procent. Jag valde 15 procent, och då blev slutbeloppet ändå runt 100 dollar. Fixed price täckte tydligen tullarna, men inte dricksen.

Note to self 1: Nästa gång jag åker till New York ska jag lösa transporten till och från flygplatsen på ett mycket smartare sätt, framför allt om jag åker ensam och inte har någon att dela kostnaderna med. Man kan förboka shuttles (vilket jag gjorde när jag var här förra gången) och det finns air trains och bussar. Inte värt att åka taxi.

Det tog en evighet att ta sig ut ur New York, eftersom fredagsrusningen precis hade börjat. Bara att ta sig ett block kunde ta tio minuter. Det var tutande bilar överallt och poliser som dirigerade trafiken i korsningarna. För att citera crew-killen på Cabana-båten: "What a cluster fuck!" När vi väl hade kommit igenom Lincoln-tunneln började det flyta på något bättre, men det var fortfarande tung trafik. Jag frågade taxi-killen om detta var normalt, och han sa att det dessvärre var det.

"Would it be easier to go to JFK?" frågade jag. JFK är New Yorks största flygplats, men av någon anledning har jag aldrig varit där. Jag har alltid hamnat på Newark, som ligger i New Jersey.

"No, it would be a lot worse! You have to go through Queens to get to JFK, and it would take at least 2 hours", sa taxikillen. "Newark is better."

Jag lutade mig tillbaka och såg Manhattans skyskrapor försvinna på min högra sida. Undrar hur länge det dröjer tills jag ser dem nästa gång?

Efter en och en halv timmes resa var jag framme vid flygplatsen. Klockan var nu fyra på eftermiddagen, och även om concierge-kvinnan hade sagt att man skulle vara där tre timmar innan kände jag mig lugn. Jag packade om mina väskor och gick för att checka in.

Incheckningsautomaten hittade inte min bokning, trots att jag både provade att scanna mitt pass och uppge mitt bokningsnummer. Jag gick bort till disken, där det inte alls var någon kö.

"The machine couldn't find my reservation", sa jag och lämnade fram mitt pass.
Killen, som såg ut precis som Ed Harris, kontrollerade mitt pass och knappade på sin dator.

"Are you going with the 9.30 flight to London?"
"No, 6.20."
"Aaahh. The 6.20 has been cancelled."
"WHAT?"

Note to self 2: Kolla alltid upp innan du åker till flygplatsen att flighten inte har blivit inställd.

Ed Harris gick bort och konfererade med några kollegor, och strax stod fyra-fem stycken uniformer och hukade över en dator. De kom tillbaka i samlad trupp och förklarade läget: Jag skulle kunna bli inbokad på 9.30-planet till London, men då skulle jag missa min anslutning till Göteborg och få en "12-hour layover in London".

Det kändes inget vidare.

"So what I'm gonna do, is put you in a cab to JFK."

Ed Harris bokade alltså in mig på en flight som gick 6.30 från JFK. Ironin i detta går inte ens att ta in.

Jag var redan incheckad och fick mina boardingkort, både till London och till Göteborg.

"All you have to do when you get to JFK is drop off your bag."

Han gav mig en voucher som skulle täcka taxiresan och sa att jag skulle ta en yellow cab utanför.

Taxichauffören vägrade dock att köra mig, eftersom han sa att det inte fanns en chans att vi skulle hinna till JFK i tid. Han tyckte att jag skulle gå tillbaka in och be dem boka in mig på nästa flight härifrån istället.

Jag gick in med mina väskor igen, letade upp Ed Harris och förklarade läget. Enligt honom och hans kollegor skulle jag visst hinna - de hade någon app där de kollade restiden, och enligt den skulle det ta drygt en timme till JFK. Dessutom hade inte taxichauffören något med min flight att göra. Ed Harris tog resolut min resväska och gick före mig ut, där en aggressiv ordväxling utbröt mellan honom och taxichauffören:

"I'm telling you, there's no way she's gonna make it!"
"Yes she is, it's gonna take one hour!"
"Not with this traffic!"
"Why do you even care?! If she misses the flight, they have lots of other options at JFK! All you have to do is drive her there! But she needs to get in the cab NOW!"

Taxichauffören ryckte på axlarna och lastade in mina väskor, och strax var jag på väg mot New York igen. Let's give it a shot. Jag kände mig fortfarande rätt lugn. Hur det än blir så måste jag ju komma därifrån någon gång. Jag har aldrig hört talas om att någon får bosätta sig på en flygplats, förutom Tom Hanks i filmen "The terminal".

Chauffören var faktiskt, trots allt, trevlig, och vi pratade hela vägen. Jag passerade skyskraporna på Manhattan, denna gång på min vänstra sida, och tänkte: Ja, det dröjde ju inte så länge.

Trafiken flöt på bra, men i motsatt riktning stod den helt stilla. Och när jag såg den första skylten mot JFK och tittade på klockan kände jag att jag faktiskt skulle hinna. Taxichauffören sa att jag hade haft en enorm tur. Så här smidigt hade han aldrig varit med om att det hade gått till JFK.

När vi stannade utanför terminalen sa han att min voucher inte täckte tolls och tips. Jag sa att Ed Harris (fast jag kallade honom inte det) hade sagt att den skulle täcka hela resan. Men han fortsatte att hävda att den inte gjorde det. Ljög han? Jag vet inte. Men jag hade inte tid att reda ut detta och fick betala 35 dollar.

Och detta var första gången jag surnade till på riktigt.

När jag kom in i terminalen letade jag upp en flygplatspersonal och sa att jag redan hade ett boardingkort, men behövde checka in väskan. Nu, direkt. Fanns det någon snabbkö? Hon lotsade mig förbi kön och jag fick väskan taggad och den åkte iväg på rullbandet. Kvinnan vid incheckningsdisken ringade in "gate 7" på mitt boardinkort och sa att jag måste vara där senast 18.00. Och sedan satte jag fart mot säkerhetskontrollen.

Efter att jag kommit igenom den hittade jag gate 7. På skärmen stod det: "QUANTAS: SYDNEY".

Tja, varför inte? Det kändes faktiskt lockande.

Jag letade upp en informationstavla och såg att de tydligen hade bytt min flight till gate 10. Jag kom dit prick 18.00. Jag hade inte ätit något sedan frukost, och på grund av all stress hade jag varken hunnit äta eller dricka eller uppsöka ett restroom sedan jag var på hotellet. Men jag tänkte att det ordnar sig på planet.

Väl ombord såg jag fram emot en varm måltid och ett glas vin innan jag skulle ta min sömntablett. Men planet stod helt stilla i nästan två timmar efter planerad avgångstid.

TVÅ TIMMAR. Där försvann min anslutningsflight i London.

Varför lyfte vi inte? Det var lite oklart, eftersom ingen information till passagerarna kom förrän efter ca en och en halv timme:

"You will be pleased to hear that the air control has opened up our route again, and we are the 10th aircraft in line to depart."

Pleased to hear? Använd inte ord ni inte förstår. Jag tyckte de sa något om vädret, men hörde inte riktigt, men vad jag kunde se så var det varken regn eller åska eller storm ute.

Bredvid mig satt ett par från Italien - Kristian och Kristina (ja, de hette faktiskt så!) - som var på väg hem efter en bröllopsresa på Antigua i Västindien. De hade missat sin flight i New York igår och fått övernatta på ett hotell på flygplatsen. I London gick deras anslutning till Milano samtidigt som min till Göteborg, och de insåg nu att de skulle missa den också.

Det kändes skönt att inte vara ensam.

Klockan 20.20 lyfte planet äntligen och resan till London var beräknad att ta sex timmar. Det betydde att jag skulle landa 07.20, lokal tid. Precis när mitt plan till Göteborg skulle avgå.

På något sätt infinner sig en slags inre frid när man VET att loppet är kört. Man behöver inte längre sitta på nålar och stirra på klockan och räkna på tidsskillnader och tänka att "KANSKE..." Så jag åt istället min mat i lugn och ro, drack mitt vin och tittade på "The big Lebowski". Bara jag kommer till London så får de lösa en ny flight där.

Det var ju som sagt inte bara jag som missade min anslutning. När vi närmade oss Heathrow gick flygvärdinnorna runt och meddelade alla som hade connecting flights vad som gällde.

"You've been booked to the 08.45 flight to Berlin", sa en äppelkindad flygvärdinna till mig.
"Berlin?"
"Yes, Berlin. And from there to Gothenburg."

Hon log rart.

"Thanks." Jag kände mig matt. Det italienska paret hade fått en ny flight till Milano klockan 09.20, men vi behövde alla uppsöka British Airways ombokningsdisk på Heathrow för att få nya boardingkort. Det italienska paret verkade lite förvirrade, men jag sa att jag visste precis var den låg. Jag var ju där för två veckor sedan, när jag missade min flight till Seattle.

När vi hade landat gjorde vi sällskap till ombokningsdisken och sedan sa vi hej då med italienska kindpussar. "Good luck!"

Efter att jag hade fått mina nya boardingkort fick jag passera säkerhetskontrollen igen, och sedan ta mig till gate 10A för min flight till Berlin. "I'm afraid you have to go straight away", sa kvinnan vid ombokningsdisken. "And remember - you have to go downstairs at the gate, or you will miss your flight."

Oroa dig inte, tänkte jag bittert. Om det är något jag är van vid så är det att stressa igenom säkerhetskontroller och lokalisera gater.

Väl ombord planet till Berlin stod vi stilla i en halvtimme efter beräknad avgångstid, utan att någon information lämnades. Det började krypa i kroppen på mig. Om jag missar flighten i Berlin tar jag livet av mig.

Till slut skrapade det till i högtalaren och kaptenen gav sig till känna:
"I'm sorry, ladies and gentlemen, but it seems like the aircraft in front of us has hit a little bird."

Precis så sa han. "Hit a little bird". Jag brukar gilla brittisk engelska. Nu retade den gallfeber på mig.

Efter ytterligare en stund sa han att det tydligen var en flock fåglar, och att det hade tagit längre tid än de hade trott för att "clear up the mess". Tårarna brände på insidan av mina ögonlock. Av trötthet. Av ilska. För fåglarna.

Klockan 09.30 lyfte vi äntligen och jag landade i Berlin en timme och en kvart senare. Där var klockan 11.45, lokal tid. Min flight till Göteborg skulle gå 13.10 så det blev ingen stress - jag hann både gå på toaletten och köpa en cola och en croissant, vilket var mer än jag hunnit någon annanstans.

Dock var jag tvungen att ställa mig i en seg kö för passkontroll och sedan ta mig igenom ännu en säkerhetskontroll innan jag kunde leta reda på gaten. Jag tyckte flygplatsen kändes rörig och mina tankar var virriga och ofokuserade. Skulle jag verkligen till terminal C? Då måste jag väl gå ut här? Eller var det där borta? Jag kunde inte tänka klart.

Till slut hade jag irrat mig fram till gate C60 och slog mig utmattad ner på golvet. Överallt runt mig pratade folk svenska, vilket kändes konstigt efter två veckor på resande fot. Plötsligt överhörde jag en grupp som stönade: "Åh nej, flighten är försenad!"

Jag tittade upp på skylten och där stod det mycket riktigt att flighten till Göteborg var försenad med 30 minuter. Jag reagerade inte ens. När vi slutligen kom ombord stod vi stilla i ca en timme innan vi kunde lyfta. I vanlig ordning utan att någon information lämnades om varför. Folk runt omkring mig ringde upprörda samtal till nära och kära som skulle hämta dem på flygplatsen i Göteborg: "Vi har säkert stått här en timme nu!"

Jag blev nästan provocerad.

Klockan 15.30 landade jag i Göteborg och raglade ur planet som en trasa. Jag hade varit vaken i 24 timmar och kände mig nästan berusad.

Givetvis kom inte min väska. Jag stod och hängde vid bagagebandet tills det stannade och sedan var det bara att gå och anmäla den försvunnen.

"Jag har haft en krånglig resa", sa jag när jag lämnade fram min bag tag och alla boardingkort.
"Jag ser det", sa kvinnan i disken och knappade på sin dator. Enligt henne var det vanligt att British Airways missade väskor just när de skickade folk från London till Berlin. "Väskorna blir kvar i Berlin."

Note to self 3: Undvik British Airways i framtiden.

Jag fick en utprintad bekräftelse på min anmälan och beskedet att de kommer att köra hem väskan till mig med bud, "troligtvis imorgon".

Sedan gick jag väsklös till flygbussen och åkte hem. Jag var trött och arg, men jag visste inte vem jag skulle ta ut det på. Det är sjukt frustrerande att inte kunna ställa någon ansvarig mot väggen, men alla jag hade att göra med var ju oskyldiga till min situation. Det var inte den här kvinnans fel att min väska var borta. Det var inga flygvärdinnors fel att planen inte lyfte i tid. Det var inte Ed Harris fel att 06.20-planet från Newark var inställt.

Men NÅGONS fel måste det ju vara? Eller var jag bara offer för en serie olyckliga omständigheter?

Om man tittar på min resplan som jag la upp på bloggen innan jag åkte så är det inte en siffra som stämmer, förutom flighten mellan LA och New York. Och den flögs av United. Och jo, jag lämnade faktiskt Göteborg med den flight jag hade tänkt, även om den också var försenad.

Det jag är mest arg på är bristen på information - och bristen på valmöjligheter. Hur kan man låta folk sitta i ett stillastående plan i en och en halv timme efter avgångstid innan man säger något? Och varför frågar de inte hur man vill göra när man har missat sin flight? "Du kan antingen åka till Berlin 08.45 och därifrån flyga vidare till Göteborg, eller så kan du vänta på Heathrow i X timmar och flyga direkt till Göteborg." Några sådana alternativ fick jag aldrig. Attityden var också att jag skulle vara tacksam att de hade löst en ny flight.

Min hemresa från New York var tveklöst den struligaste och jobbigaste resa jag haft hittills. Men eftersom jag inte vill avsluta bloggen med detta bittra inlägg kommer ett nytt i dagarna. Där jag sammanfattar resan, som faktiskt har varit fantastisk, och som vanligt går igenom vad allt har kostat.

Until then.