Utflykt till Corniglia

Corniglia är den mittersta av de fem byarna - och också den minsta. Till skillnad från övriga byar ligger den inte i direkt anslutning till havet, utan högt uppe på en klippavsats. På tisdagen var det dags att avlägga ett besök där, och efter att vi ätit lite frukost bestående av en alldeles för söt brioche och en kopp kaffe (som vi intog sittandes i en av trapporna som leder till vårt hotellrum) promenerade vi till tågstationen och köpte en varsin enkelbiljett med Cinque Terre Express. Det kostade 5 Euro per person, och efter bara några minuter var vi framme. 

Eftersom vi planerade att vandra tillbaka till Vernazza sparade vi på vadmusklerna och tog shuttlen istället för de 400 trappstegen från tågstationen upp till Corniglia. Det var en liten elbuss med alldeles för få platser i förhållande till antalet turister som stod och väntade vid hållplatsen, och när den väl dök upp uppstod en enorm trängsel. ”Nu är det äta eller ätas”, som Camilla sa, och vi lyckades tränga oss på som de sista två passagerarna.

En kringelikrokig väg senare klev vi ut vid ett litet torg, och sedan strosade vi igenom huvudgatan som egentligen bara var en långsmal gränd, med lite sidogator. Vi åt glass och tittade på utsikten - och vi såg Manarola (by nummer fyra) på avstånd. 

När det var dags för lunch irrade vi oss bort från huvudgatan och följde en stig som sluttade ner mot havet. Och där - mitt ute i ingenstans - låg en liten söt bistro med en makalös utsikt över bukten och det turkosa vattnet. Vi såg människor som badade från klipporna långt där nere och vi bestämde oss för att ta ett dopp efter lunchen, trots att det var en lång trappa ner - vilken vi skulle behöva ta oss uppför efteråt. Men det fick det vara värt. 

Lunchen bestod av en slags bruschetta med mozzarella, tomater, oliver och pesto som vi delade på. Sedan påbörjade vi vandringen ner, klättrade som bergsgetter över de ojämna klipporna och nådde till slut havet. Som var alldeles grönt och ljummet. Vi badade flera gånger och sedan var det bara att ta ett trappsteg i taget tills vi var uppe i Corniglia igen. 

Klockan började nu närma sig fyra-snåret och det var dags att bege sig hemåt. Vi hade redan hittat vandringsleden mot Vernazza, som var 3,5 km lång och beskrevs som ”medel”, precis som den förra leden vi vandrade mellan Monterosso och Vernazza. Dock tänkte jag att den här borde vara lättare eftersom vi redan var så högt upp och vi skulle nedåt. Dessutom hade vi bara mindre ryggsäckar med oss den här gången - inte all vår packning. 

Och den var faktiskt lättare. 

Vi fick absolut vår beskärda del av trappor nu också, men det var inte alls lika många och de var inte lika branta. (Om man däremot hade gått i motsatt riktning hade det nog varit tufft, eftersom vi hade en enorm nedförsbacke på slutet.) 

Den här leden kostade också 7,50 Euro att gå, men när vi passerade check pointen och skulle betala viftade vakten bara förbi oss. ”No problems”. 

Man tackar. 

Det var en fin tur genom berg och grönska och efter ungefär en och en halv timme såg vi Vernazza från ovan - men från andra hållet. Vi följde trappor och stigar nedåt, som så småningom övergick i vanlig väg och när vi gått en bit upptäckte vi till vår förvåning att vi var på den gata som vårat hotell låg på. 

Vi fortsatte dock ner till hamnen för att äta middag - en pasta med ansjovis (vilket är en lokal specialitet) och strösslade hasselnötter för min del, en lasagne för Camillas del. 

Sedan gick vi upp till hotellet för att duscha och byta om, och lite senare gick vi ut igen för en sista drink i Vernazza. 

På onsdagen skulle vi checka ut och åka vidare till Riomaggiore - den sydligaste av de fem byarna.