Mot Vernazza!

På söndagen var det dags att lämna Monterosso och bege sig mot Vernazza - till fots. Vi gick ner till våra värdar i turistbutiken för att be om mer pulverkaffe så att vi kunde få i oss lite koffein innan vandringen och när vi hade packat ihop allt i våra ryggsäckar gav vi oss iväg. Vi hade först tänkt stanna och äta frukost i Monterosso, men klockan var redan halv tio och vi ville komma iväg innan det blev allt för hett. (Syrran hade gnagt lite på en överbliven fralla, men för övrigt gav vi oss alltså iväg på fastande mage.) Vi köpte dock med oss vattenflaskor samt gick in på tågstationen för att köpa biljetter till vandringsleden. 

Vissa vandringsleder i Cinque Terre är gratis, andra kräver ett Cinque Terre Card eller en enkelbiljett för 7,50 Euro. Leden mellan Monterosso och Vernazza är  en av de som kostar pengar. 

När vi köpte biljetten blev vi även informerade om att lederna mellan Corniglia och Manarola samt mellan Manarola och Riomaggiore för tillfället var avstängda. De gör tydligen så ibland på grund av rasrisk etc. Det var bara den sista av dem som vi hade tänkt vandra, men där hade jag redan läst att det fanns en alternativ led som var ”mycket ansträngande” och krävde ”mycket god fysisk kondition”. Damen i biljettluckan bekräftade detta. ”Si, veeery steep stairs.” Hon rekommenderade oss att ta tåg eller båt denna sträcka istället, och vi sa till varandra att vi inte behövde bestämma detta nu. Låt oss först se hur dagens strapats utvecklar sig. 

Leden mellan Monterosso och Vernazza är 3,6 km lång och beskrevs som ”medel” i tuffhetsgrad. Den skulle börja med en lång och ansträngande trappa, men sedan skulle man belönas med en härlig vandring bland vinodlingar och citronträd och utsikt över havet. Och mycket riktigt startade vandringen med en lång och ansträngande trappa. När vi kom upp för den tänkte jag ”härligt, nu är det värsta över.”

Det var det inte. 

Efter att ha passerat en så kallad check point där vi fick visa upp våra biljetter vek vi runt ett krön och möttes av Den Riktiga Trappan. 

Den som aldrig tog slut. 

Någonsin. 

(Jag gillar att promenera och gick med lätthet 20 000 steg om dagen i New York. Men där var det platt. Och jag hade ingen tung ryggsäck.) 

Även när vi tagit oss upp för denna kom det fler trappor - både uppför och nedför - med jämna mellanrum hela vägen till Vernazza. Även om det givetvis var mest nedför den sista biten. Men varje gång jag trodde det var slut kom det ytterligare en. Och ytterligare en. 

Vi stannade givetvis och vilade flera gånger (läs: stod och flåsade med svetten rinnande i hårbotten, längs halsen och utmed ryggen). Enligt mig var detta mer ansträngande än ”medel”, men det handlar ju såklart om vilken kondition man har från början…

Dock så var det oerhört fint och vyerna fantastiska. Och det var verkligen värt allt slit när vi så småningom såg Vernazza från ovan med sina färgglada hus och den lilla hamnen. 

När vi kom ner till byn letade vi genast upp en restaurang där vi kunde sitta i skuggan. När vi slagit oss ner påpekade Camilla att jag hade nåt vitt i mungiporna - troligen fradga - och sedan beställde vi in en var sin pasta, två stora flaskor vatten, en Cola Zero (Camilla) och ett glas rött (jag). 

Efter lunchen var det dags att hitta hotellet, vilket skulle bli något av en klassisk skattjakt. Anna, kvinnan som ägde hotellet, hade nämligen kontaktat mig via WhatsApp ett par dagar tidigare och meddelat att hon tyvärr inte kunde möta oss när vi skulle checka in. Hon hade skickat en utförlig vägbeskrivning, kompletterat med bilder, och nycklarna skulle finnas i en liten box som man öppnade med en kod. 

Det var rena rama Fångarna på fortet. 

Vi lokaliserade adressen, som låg i en smal gränd, men varken brevlådan eller den lilla nyckelboxen såg ut som på hennes bilder. På hennes bild var brevlådan brun, här var den grön. Den svarta boxen hade dessutom ett annat varumärke. Vi testade att knappa in koden ändå, men det hände givetvis ingenting. Till slut ringde jag upp Anna och slog på videosamtal så att jag kunde visa henne var vi stod och vad vi gjorde. Anna visade sig vara en äldre dam med blonderat hår som pratade knackig engelska. Hon upprepade samma kod igen - 2022 - och instruerade oss att trycka på den lilla knappen under siffrorna. 

”Uuuuuuundeeeer! Uuuundeeeer! Puuuuuush!” 

Till slut öppnade sig boxen och blottade två nycklar. Den ena ledde till porten, den andra till ännu en dörr som man nådde efter en liten korridor. Efter ännu en liten korridor såg vi dörr nr 2, som var vårt rum. Det var olåst. Det var ett stort rum med separat pentry och dusch/toalett (som man nådde via några höga trappsteg). Mycket enkelt, men perfekt läge med utsikt över huvudgatan. Vi packade upp våra grejer och gjorde oss i ordning för ett eftermiddagsdopp, men när vi skulle lämna rummet undrade vi hur vi skulle låsa dörren dit. De två nycklar vi fått passade inte till våran dörr, men så kom vi på att vi hade sett en till nyckelknippa på ett bord inne på rummet. En av dessa funkade. Så nu går vi runt som vaktmästare med en hel hög nycklar (”sju nycklar!” som Gunde skulle sagt) skramlandes i väskan. 

Vi gick ner till hamnen och tog ett varsitt dopp i det alldeles gröna vattnet. Det finns en pytteliten sandstrand här, men vi valde att lägga oss på klipporna istället. Här skrev jag även ett blogginlägg om lördagen och sedan gick vi till en bar och tog en varsin Aperol Spritz. 

Innan vi gick till rummet bokade vi bord på en restaurang till 20.30. Sedan duschade vi och chillade lite på rummet innan vi strosade ner till hamnen där vi fick se en grym solnedgång innan vi åt en härlig middag bestående av pasta med räkor (Camilla) och grillad fisk och skaldjur (jag). 

Idag ska vi ligga på klipporna hela dagen och därefter äta middag på ett spektakulärt ställe som jag bokat i förväg.