Sista dagen i Riomaggiore

På fredagen var det vår sista dag i Cinque Terre, och den skulle vi tillbringa i Riomaggiore. Vi tog det rätt lugnt på förmiddagen - strosade runt bland de färgglada byggnaderna och tittade i butiker, men det var mest samma krimskrams överallt, så vi handlade inget. 

Halv ett hade vi en bokad lunch på Rio Bistrot - det där stället som vi med svansen mellan benen gått tillbaka till på onsdagen när vi blivit utkörda eftersom vi inte hade någon bokning. Och jag måste säga att det ändå var ”worth waiting for”. Otroligt mysigt ställe med bara några få bord på den lilla terrassen;  mumlande servitörer i vita skjortor och menyer i tjocka, mjuka skinnfodral. (Ja, de hade en Michelin-skylt utanför.) 

Vi beställde båda seabass (havsabborre) med ”mashed red potatoes” och det var helt GUDOMLIGT. Troligen det godaste jag ätit på hela denna resa. Och det är tuff konkurrens. 

Den franske servitören frågade var vi kom ifrån, och Camilla svarade ”From Sweden”, varefter han grävde i minnet och replikerade ”Do ar vacker”. (En fras han troligen kunde på många språk…) 

Efter den härliga lunchen gick vi ner till klipporna och solade och badade hela eftermiddagen. Det var över 30 grader och stekande sol, så man hann i stort sett bara soltorka innan det var dags att gå i igen. 

Friden stördes dock en aning av en italiensk familj som lyckades med konststycket att både höras och vara överallt samtidigt. Pappan var lång och smal som en spaghetti och hade de minimalaste badbyxor jag någonsin sett, samt en karaktäristisk Zorro-mustasch. Både han och barnen (den ena med simpuffar på armarna) for runt som flugor mellan klippblocken, samtidigt som de oavbrutet skrek till varandra på italienska. Det krävdes faktiskt en viss balansakt att ta sig runt bland klipporna, eftersom man fick göra noga avvägningar var man kunde ta stöd med en hand och var man försiktigt kunde sätta ner foten bland skrevorna, samtidigt som man hukande hasade sig fram. Men det hindrade inte Zorro och hans avkommor från att oberört hoppa över helvetesgapen som gräshoppor. 

Som Camilla sa: ”Där har vi alla bokstavskombinationer samlat...”

Efter några timmar av sol och bad drog vi oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss i ordning för en sista middag. Vi hade bokat bord på La Lampara kl 19.30, och vi hade redan bestämt oss för att äta pizza. 

Det var såklart supergott och kändes lite som att sluta cirkeln - vår första kväll i Pisa åt vi också pizza.

Det kändes jättelänge sedan! 

Och nu var resan snart slut! 

Mätta, belåtna och med lätt vemod gick vi uppför alla trappor till vårt hotellrum en sista gång för att packa.