När blogginlägget var publicerat och vi gjort oss i ordning gick vi ut på stan i riktning mot det lutande tornet. Klockan var strax efter 11, och vi hade en förbokad biljett till att gå in - och upp - kl 14. Vädret var helt perfekt med växlande sol och moln och runt 25 grader.
Pisa är inte så stort - med ca 90 000 invånare är det ungefär lika stort som Gävle - men det är tydligen en av de äldsta städerna i Italien och har rikligt med smala och mysiga gränder. Floden Arno rinner genom staden, och vi stannade på en bro för att föreviga den med dagens första selfie.
Väl framme vid det 55 meter höga tornet gjorde vi som alla andra, nämligen fotograferade det ur alla möjliga vinklar. Enligt uppgift lutar det idag 5 grader, och det var märkligt hur mycket det syntes från vissa perspektiv och nästan inte alls från andra. (”Här ser det ju inte så farligt ut!” … ”Men titta, nu ser man verkligen att det lutar!” … ”Men Gud vad det lutar!”) Anledningen till att det lutar är att marken under är rik på vatten och lera, vilket inte är de bästa förutsättningarna för att bygga ett högt torn. Ändå har det stått där sedan 1372. (Mellan 1990 och 2001 var det dock stängt för restaurering.)
Vi strosade vidare och köpte en varsin gelato - den ljuvliga italienska glassen - som vi intog på en parkbänk i solen. Kryssade runt i gränderna, tittade på folk och rörde oss i en halvcirkel tillbaka till piazzan med tornet för att invänta vår time slot.
Vi lämnade in våra väskor i en bemannad disk och sedan tågade vi in i tornet tillsammans med den grupp turister som också hade bokat tid till 14. Den stenbelagda spiraltrappan upp till toppen innehöll nästan 300 trappsteg i allt snävare cirklar - och man kände verkligen lutningen på vägen upp. Det påminde nästan om att ta sig upp i Lustiga Huset. Väl uppe belönades vi av en härlig utsikt över Pisa och katedralen, och vi stannade uppe i tornet i nästan en halvtimme innan vi tripp-trapp-trippade hela vägen ner.
Vi intog lunch på den turistiga gågatan i närheten av tornet, jag åt parmaskinka med melon, syrran en panini. Sedan gick vi vidare, genom den största shoppinggatan Corso Italia (där undertecknad köpte en tunn, glittrig poncho för 10 Euro) och tillbaka till hotellet för en snabb dusch.
Därefter gick vi ut i kvällssolen igen. Jag hade kollat upp en restaurang i förväg som hette Osteria dei Cavalieri. Den låg i ett tornhus från 1200-talet, ”mitt i det historiska hjärtat av Pisa” och hade mängder av utmärkelser från både TripAdvisor och Michelin. Faktum är att vi hade passerat den av en slump tidigare under dagen (men då var det stängt) och vi bestämde oss för att försöka få ett bord på kvällen. Efter en varsin Mango Mojito på en uteservering gick vi således dit, men det var fullt. När vi besviket vände oss om frågade servitrisen om vi kunde tänka oss att komma tillbaka om en timme - och i så fall sitta vid ett av de fyra eller fem bord som stod ute på gatan - nappade vi tacksamt på detta erbjudande.
Vi fördrev denna timme med att gå tillbaka till det lutande tornet för att kolla in hur det såg ut nattetid. Sedan stod vi en stund och lyssnade på en man som spelade fiol i skenet av gatubelysningen. Kända, klassiska stycken vars toner rann som ett pärlband genom den italienska natten och jag lämnade några Euro i hans fiolfodral innan vi gick tillbaka till restaurangen.
Klockan var nu halv tio och vårt bord var uppdukat på gatan. Vi beställde båda ”white fish fillet with seasonal sides”, vilket var makalöst gott. Till detta drack vi vin och doppade bröd i en lokal olivolja som vi båda enades om var den godaste olivolja vi någonsin smakat.
Efter detta strosade vi hemåt i den ljumma natten.
Idag lämnar vi Pisa och tar tåget till Monterosso al Mare - den nordligaste av de fem byar som ingår i Cinque Terre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar