Mot Riomaggiore!

På onsdagen packade vi ihop våra ryggsäckar för att dra vidare söderut. Anna, våran värd, hade redan tittat förbi på tisdag morgon och gjort upp om betalningen, så vi kunde bara lämna rummet och de gigantiska nyckelknipporna bakom oss och stänga dörren. 

Även om vandringen mellan Corniglia och Vernazza hade varit lättare så kände vi oss rätt slitna i knäna och det var inte med någon större grace vi tog oss ner för trapporna som leder ner till huvudgatan. Där köpte vi lite frukost på ett café och sedan var det dags att lämna Vernazza. 

På tågstationen köpte vi en varsin enkelbiljett till Riomaggiore och efter en kort tur var vi framme. (Hela Cinque Terre är 1,2 mil långt, så det är i genomsnitt 3 km mellan varje by.) 

Jag hade haft kontakt med hotellvärden Andrea (som jag trodde var en kvinna) via WhatsApp och fått en vägbeskrivning, men när vi kom fram visade det sig att Andrea var en man. Hans fru Sara kom och mötte oss vid hotellets ”kontor” som låg på huvudgatan och efter lite pappersexercis var vi incheckade och klara. 

Sara var otroligt trevlig och pratsam och plockade bland annat fram en liten karta där hon hade markerat vilka restauranger hon rekommenderade. Hon pekade ut var man köpte biljetter till färjan (som vi planerar att ta till Manarola) och visade var det var bäst att bada mm. Sedan visade hon oss till vårt rum som låg i en angränsande byggnad - ett gäng trappor upp. (Riomaggiore är den brantaste av byarna - det finns inte en gata som inte lutar kraftigt alternativt består av en trappa.)

Vårt rum var litet men jättegulligt och hade den klart mjukaste sängen hittills. Här kommer vi att bo finfint våra sista tre nätter. 

Efter att vi packat upp drog vi oss ner mot hamnen där vi åt lunch på Dau Cila, en av de restauranger Sara hade rekommenderat. Vi åt båda en förrätt som kallades ”fish tapas” och som bestod av fem små delikatesser från havet (även om vi båda skippade ostronet). Sedan gick vi ut på piren och beundrade den kända vyn över Riomaggiores färgglada hus - den som jag sett på nätet så många gånger men nu äntligen fick uppleva live. 

Därefter var det dags att bada. 

Vi tillbringade resten av eftermiddagen på klipporna och solade och badade. Jag skrev ett blogginlägg om tisdagens utflykt till Corniglia och sedan var det dags att strosa hem och ta en dusch. 

På vägen hem passerade vi Rio Bistrot - en annan av Saras rekommendationer - och bestämde oss för att äta middag där på kvällen. Det var ett pyttelitet ställe med få platser på den lilla terrassen, men vi tänkte att om vi kommer dit redan vid halv sju så borde det lösa sig. (De flesta italienare äter inte middag förrän framåt nio.) 

När vi gjort oss i ordning och var på väg tillbaka passade vi på att boka bord på La Lampara (den tredje rekommendationen) till fredag kväll. Sedan strosade vi bort till Rio Bistrot. Det var helt tomt på terrassen och det hängde ett rep framför ingången. En servitör pysslade vid borden och vi frågade när de skulle öppna. ”Klockan sju”, svarade han och nu var klockan tjugo i. Perfekt, tänkte vi och slog oss ner på en bänk i närheten. Strax såg vi att någon ställde sig utanför och väntade, så vi gick också dit och bara några minuter senare stod en hel folksamling och väntade på att komma in. Vilken tur att vi höll oss framme, tänkte vi, och så fort de lossade på repet kastade vi oss in och slog oss ner vid ett bord vid räcket. Alla andra stod snällt kvar ute på gatan och väntade, vilket vi tyckte var märkligt, men vi blev snart varse om varför. 

”Your name?” frågade hovmästaren samtidigt som han bläddrade i en tjock bok. 

”Ehh… We haven’t made a reservation”, sa jag osäkert. 

Han hånskrattade. 

”This is a popular restaurant”. 

Så vi fick resa oss och gå ut med all värdighet vi kunde uppbåda, samtidigt som den lilla folksamlingen (som hade reserverat bord) började röra sig inåt. 

Det slutade med att vi hamnade på en restaurang med betydligt lägre ambitioner och menyer i plastmappar. Camilla beställde en spaghetti carbonara och jag en kyckling med pommes (som när den kom in såg ut som en schnitzel). Den var okej, men inte mer. 

Efter middagen gick vi tillbaka ner till hamnen för att beundra den sceniska vyn i solnedgången och sedan var det dags att runda av kvällen med en drink (business as usual). Vi hittade ett mysigt ”hål i väggen” där vi satt ett bra tag, och på vägen hem slank vi in på Rio Bistrot igen och reserverade ett bord till fredag lunch. 

(Det var den hånskrattande hovmästaren som tog emot vår bokning, men om han kände igen oss så hade han den goda smaken att dölja det väl.)

Idag ska vi ta färjan till Manarola, by nummer fyra om man räknar norrifrån. Att vandra den vidriga sträckan som inleds med en halvtimmes branta och höga trappsteg finns inte på kartan för någon av oss.