Hemresan och slutreflektioner

På lördagen hade vi ställt klockan på 06.00, eftersom den förbokade transfern skulle hämta oss kl 07.00. Den fick inte köra ända fram till hotellet, så vi hade en sista brant backe att ta oss uppför med våra fullpackade ryggsäckar innan vi skulle lämna Cinque Terre i soluppgången. 

Resan till Pisa flygplats tog drygt en timme och gick till en början längs slingriga vägar som påminde om Highway 1 innan motorvägen tog vid. Väl framme klev vi in i en liten och extremt rörig avgångshall med hög ljudvolym och klart bristande logistik. Jag kom osökt att tänka på när jag och Åsa skulle flyga hem från Catania förra hösten - det var samma inferno där - och när vi äntligen fick boarda planet konstaterade Camilla att det var "skönt att lämna den där härvan bakom sig". 

Precis.

Drygt en timme senare landade vi i välorganiserade Frankfurt där vi hade nästan två timmar på oss att ta oss till gaten, vilket innebar att vi både kunde äta lite och besöka rest rooms i lugn och ro. Sedan vidare till Stockholm där våra vägar skildes åt. Camilla hade parkerat bilen på Arlanda, och jag skulle göra en sista flygtur till Göteborg innan resan var officiellt över.

Medans jag väntade på att få boarda skrev jag ett blogginlägg om vår sista dag i Riomaggiore, som jag sedan publicerade när jag landat i Göteborg.

Vi är otroligt nöjda med denna resa och känner att vi hade precis lagom mycket tid på varje ställe. Vädret har varit kanon - det såg lite skakigt ut i väderapparna innan vi åkte, men det har inte kommit en droppe regn och det har varit mellan 25 och 30 grader och strålande sol hela tiden. Vi har besökt samtliga fem byar som ingår i Cinque Terre, och även om vi bara bodde i tre av dem så har vi badat i alla. Alla byar har sin charm, men jag tycker att vi valde helt rätt byar att bo i: Monterosso, Vernazza och Riomaggiore. Det är de tre största (och då är de ändå inte särskilt stora). 

Vi har ätit fantastisk mat och druckit gott vin och goda drinkar.

Vi har slappat på stränder och klippor, flanerat i mysiga gränder och svettats på vandringsleder.

Och vi har sett makalösa vyer.

Detta kan man leva på en bra bit in i höst!

Här kommer slutnotan (alla kostnader per person):

Flyg Gbg-Sthlm t/r: 1 928 kr

Flyg Sthlm-Pisa t/r: 1 664 kr

Flygbuss Landvetter t/r: 238 kr

Hotell, 10 nätter: Ca 7 000 kr

Inträde, lutande tornet i Pisa: 377 kr

Övrigt (mat, dryck, taxi, tåg, färja, vandringleder, shopping): Ca 11 000 kr

Transfer, Riomaggiore-Pisa airport: 1 250 kr

TOTALT: Ca 23 500 kr

Cinque Terre är ett turistparadis och det kan nog bli väldigt dyrt om man inte är ute i god tid. Vi bokade flyg och alla hotell redan i februari, vilket jag tror var nyckeln till att vi kom så billigt undan. (Min flygresa till och från Arlanda var t om dyrare än resan till Pisa.)

Jag vet inte än när och vart nästa resa går, men jag har lite lösa planer. 

Vi får helt enkelt se.

Arrivederci för denna gång!

Sista dagen i Riomaggiore

På fredagen var det vår sista dag i Cinque Terre, och den skulle vi tillbringa i Riomaggiore. Vi tog det rätt lugnt på förmiddagen - strosade runt bland de färgglada byggnaderna och tittade i butiker, men det var mest samma krimskrams överallt, så vi handlade inget. 

Halv ett hade vi en bokad lunch på Rio Bistrot - det där stället som vi med svansen mellan benen gått tillbaka till på onsdagen när vi blivit utkörda eftersom vi inte hade någon bokning. Och jag måste säga att det ändå var ”worth waiting for”. Otroligt mysigt ställe med bara några få bord på den lilla terrassen;  mumlande servitörer i vita skjortor och menyer i tjocka, mjuka skinnfodral. (Ja, de hade en Michelin-skylt utanför.) 

Vi beställde båda seabass (havsabborre) med ”mashed red potatoes” och det var helt GUDOMLIGT. Troligen det godaste jag ätit på hela denna resa. Och det är tuff konkurrens. 

Den franske servitören frågade var vi kom ifrån, och Camilla svarade ”From Sweden”, varefter han grävde i minnet och replikerade ”Do ar vacker”. (En fras han troligen kunde på många språk…) 

Efter den härliga lunchen gick vi ner till klipporna och solade och badade hela eftermiddagen. Det var över 30 grader och stekande sol, så man hann i stort sett bara soltorka innan det var dags att gå i igen. 

Friden stördes dock en aning av en italiensk familj som lyckades med konststycket att både höras och vara överallt samtidigt. Pappan var lång och smal som en spaghetti och hade de minimalaste badbyxor jag någonsin sett, samt en karaktäristisk Zorro-mustasch. Både han och barnen (den ena med simpuffar på armarna) for runt som flugor mellan klippblocken, samtidigt som de oavbrutet skrek till varandra på italienska. Det krävdes faktiskt en viss balansakt att ta sig runt bland klipporna, eftersom man fick göra noga avvägningar var man kunde ta stöd med en hand och var man försiktigt kunde sätta ner foten bland skrevorna, samtidigt som man hukande hasade sig fram. Men det hindrade inte Zorro och hans avkommor från att oberört hoppa över helvetesgapen som gräshoppor. 

Som Camilla sa: ”Där har vi alla bokstavskombinationer samlat...”

Efter några timmar av sol och bad drog vi oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss i ordning för en sista middag. Vi hade bokat bord på La Lampara kl 19.30, och vi hade redan bestämt oss för att äta pizza. 

Det var såklart supergott och kändes lite som att sluta cirkeln - vår första kväll i Pisa åt vi också pizza.

Det kändes jättelänge sedan! 

Och nu var resan snart slut! 

Mätta, belåtna och med lätt vemod gick vi uppför alla trappor till vårt hotellrum en sista gång för att packa. 

Utflykt till Manarola

På torsdagsmorgonen tog vi färjan till Manarola - den näst minsta och näst sista av de fem byarna (räknat norrifrån). Det kostade 8 Euro och var alltså lite dyrare än tåget, men det var kul att se både Riomaggiore och Manarola från havet. 

När vi kom fram strosade vi runt ett tag bland butikerna på huvudgatan och köpte sedan en varsin crêpe med nutella (frukost). 

Det gick snabbt att beta av gränderna i denna lilla by, och eftersom det var 30 grader varmt och stekande sol gick vi ner till naturhamnen för att bada. Det var lite bökigt att ta sig i och ur vattnet eftersom marken runt hamnen bestod av något som såg ut som stelnad lava - det var vasst och knöligt och man fick verkligen se efter var man satte fötterna. Som tur var hade jag mina badskor med mig, och syrran löste det genom att dyka i. 

På eftermiddagen var det dags för Den Stora Grejen med Manarola, nämligen ett besök på Nessun Dorma. Nessun Dorma är förmodligen Cinque Terres mest kända och mest fotograferade restaurang - man sitter nämligen på en klippavsats där man har full frontal view över de pastellfärgade husen. Det går inte att boka bord i förväg, utan man måste ladda ner en app och ställa sig i en virtuell kö. Så här går det till: Från och med 15.30 går det att ställa sig i ”dagens kö” och sedan öppnar restaurangen kl 16.00. När man registrerar sig står det hur många människor som är före en i kön, och sedan får man uppdatera med jämna mellanrum. När det är 10 personer eller mindre kan man börja dra sig mot restaurangen och invänta sin tur. 

Jag hade laddat ner appen redan hemma i Sverige och vi hade kollat upp var restaurangen låg tidigare under dagen. När klockan var 15 satt vi på en bänk i skuggan och jag inväntade det magiska klockslaget med samma koncentration som en målvakt förbereder sig för en straffspark. Prick 15.30 registrerade jag oss, och det stod att det bara var 3 personer före oss - vi hade plats 4! 

Strax före 16 gick vi bort till restaurangen, jättehungriga och fulla av förväntan. ”Nu sitter vi här länge”, sa Camilla. 

Men när vi kom fram till entrén blev vi stoppade av en kvinna i Nessun Dorma-förkläde. ”No restaurant today, only take-away.” 

”What?”

Därefter följde en låååång harang på italienska där hon viftade med armarna och pekade på en meny på väggen. 

”I don’t speak Italian”, sa jag torrt. Det kom några spridda skratt från de människor som likt oss stod och tryckte vid entrén. 

”No restaurant today”, upprepade hon. ”Cooking class.” 

Cooking class?

Sedan såg jag en liten handskriven lapp på väggen, där det mycket riktigt informerades om att just idag, torsdagen den 7 september, var restaurangen stängd, men man fick gärna köpa med sig take-away. 

Vi blev otroligt besvikna. Här hade vi suttit och väntat i över en timme och bevakat klockan som en kobra till ingen nytta alls. Och varför fanns inte denna information i appen?

Vi klampade därifrån och hittade en restaurang i hamnen där vi beställde en varsin pasta med kräftor och en halv karaff vin. Det var jättegott, men här fanns inte de pastellfärgade husen som scenisk backdrop. 

Cooking class??!

Efter den sena lunchen tog vi ett varv till i butikerna och syrran gjorde några inköp. Sedan tog vi färjan tillbaka till Riomaggiore och gick upp till rummet för en dusch. 

På kvällen skulle vi besöka ett ställe som jag hade kollat upp i förväg - Pie de Ma. Även detta var en restaurang med panoramautsikt och som jag mailat flera gånger, men inte fått något svar ifrån. Sara, som tog emot oss när vi checkade in, hade visat på kartan var det låg och hon sa att ”de inte tog emot reservationer”. 

Vissa restauranger KAN man alltså inte boka, andra MÅSTE man boka. 

Vi släntrade dit och fick stå i kö i över en timme medans solen gick ner. Men vi tänkte inte ge upp, och till slut fick vi i alla fall ett finfint bord ute på ”platån” där vi åt bruschetta och drack vin. Tyvärr hade det blivit kolmörkt ute vid det laget, så någon vidare utsikt fick vi inte. Här heller. 

Det var helt enkelt lite stolpe ut idag. 

Efter detta gick vi till ”hålet i väggen”, där vi var kvällen innan, och rundade av med en varsin drink. 

Idag är det vår sista dag och vi ska tillbringa den på klipporna här i Riomaggiore. Både lunch och middag är bokade (hey!) så vi ser fram emot lite stolpe in. 

Imorgon har vi beställt en transfer till kl 07.00, så de sista två blogginläggen kommer att skrivas från Sverige. 

Mot Riomaggiore!

På onsdagen packade vi ihop våra ryggsäckar för att dra vidare söderut. Anna, våran värd, hade redan tittat förbi på tisdag morgon och gjort upp om betalningen, så vi kunde bara lämna rummet och de gigantiska nyckelknipporna bakom oss och stänga dörren. 

Även om vandringen mellan Corniglia och Vernazza hade varit lättare så kände vi oss rätt slitna i knäna och det var inte med någon större grace vi tog oss ner för trapporna som leder ner till huvudgatan. Där köpte vi lite frukost på ett café och sedan var det dags att lämna Vernazza. 

På tågstationen köpte vi en varsin enkelbiljett till Riomaggiore och efter en kort tur var vi framme. (Hela Cinque Terre är 1,2 mil långt, så det är i genomsnitt 3 km mellan varje by.) 

Jag hade haft kontakt med hotellvärden Andrea (som jag trodde var en kvinna) via WhatsApp och fått en vägbeskrivning, men när vi kom fram visade det sig att Andrea var en man. Hans fru Sara kom och mötte oss vid hotellets ”kontor” som låg på huvudgatan och efter lite pappersexercis var vi incheckade och klara. 

Sara var otroligt trevlig och pratsam och plockade bland annat fram en liten karta där hon hade markerat vilka restauranger hon rekommenderade. Hon pekade ut var man köpte biljetter till färjan (som vi planerar att ta till Manarola) och visade var det var bäst att bada mm. Sedan visade hon oss till vårt rum som låg i en angränsande byggnad - ett gäng trappor upp. (Riomaggiore är den brantaste av byarna - det finns inte en gata som inte lutar kraftigt alternativt består av en trappa.)

Vårt rum var litet men jättegulligt och hade den klart mjukaste sängen hittills. Här kommer vi att bo finfint våra sista tre nätter. 

Efter att vi packat upp drog vi oss ner mot hamnen där vi åt lunch på Dau Cila, en av de restauranger Sara hade rekommenderat. Vi åt båda en förrätt som kallades ”fish tapas” och som bestod av fem små delikatesser från havet (även om vi båda skippade ostronet). Sedan gick vi ut på piren och beundrade den kända vyn över Riomaggiores färgglada hus - den som jag sett på nätet så många gånger men nu äntligen fick uppleva live. 

Därefter var det dags att bada. 

Vi tillbringade resten av eftermiddagen på klipporna och solade och badade. Jag skrev ett blogginlägg om tisdagens utflykt till Corniglia och sedan var det dags att strosa hem och ta en dusch. 

På vägen hem passerade vi Rio Bistrot - en annan av Saras rekommendationer - och bestämde oss för att äta middag där på kvällen. Det var ett pyttelitet ställe med få platser på den lilla terrassen, men vi tänkte att om vi kommer dit redan vid halv sju så borde det lösa sig. (De flesta italienare äter inte middag förrän framåt nio.) 

När vi gjort oss i ordning och var på väg tillbaka passade vi på att boka bord på La Lampara (den tredje rekommendationen) till fredag kväll. Sedan strosade vi bort till Rio Bistrot. Det var helt tomt på terrassen och det hängde ett rep framför ingången. En servitör pysslade vid borden och vi frågade när de skulle öppna. ”Klockan sju”, svarade han och nu var klockan tjugo i. Perfekt, tänkte vi och slog oss ner på en bänk i närheten. Strax såg vi att någon ställde sig utanför och väntade, så vi gick också dit och bara några minuter senare stod en hel folksamling och väntade på att komma in. Vilken tur att vi höll oss framme, tänkte vi, och så fort de lossade på repet kastade vi oss in och slog oss ner vid ett bord vid räcket. Alla andra stod snällt kvar ute på gatan och väntade, vilket vi tyckte var märkligt, men vi blev snart varse om varför. 

”Your name?” frågade hovmästaren samtidigt som han bläddrade i en tjock bok. 

”Ehh… We haven’t made a reservation”, sa jag osäkert. 

Han hånskrattade. 

”This is a popular restaurant”. 

Så vi fick resa oss och gå ut med all värdighet vi kunde uppbåda, samtidigt som den lilla folksamlingen (som hade reserverat bord) började röra sig inåt. 

Det slutade med att vi hamnade på en restaurang med betydligt lägre ambitioner och menyer i plastmappar. Camilla beställde en spaghetti carbonara och jag en kyckling med pommes (som när den kom in såg ut som en schnitzel). Den var okej, men inte mer. 

Efter middagen gick vi tillbaka ner till hamnen för att beundra den sceniska vyn i solnedgången och sedan var det dags att runda av kvällen med en drink (business as usual). Vi hittade ett mysigt ”hål i väggen” där vi satt ett bra tag, och på vägen hem slank vi in på Rio Bistrot igen och reserverade ett bord till fredag lunch. 

(Det var den hånskrattande hovmästaren som tog emot vår bokning, men om han kände igen oss så hade han den goda smaken att dölja det väl.)

Idag ska vi ta färjan till Manarola, by nummer fyra om man räknar norrifrån. Att vandra den vidriga sträckan som inleds med en halvtimmes branta och höga trappsteg finns inte på kartan för någon av oss. 

Utflykt till Corniglia

Corniglia är den mittersta av de fem byarna - och också den minsta. Till skillnad från övriga byar ligger den inte i direkt anslutning till havet, utan högt uppe på en klippavsats. På tisdagen var det dags att avlägga ett besök där, och efter att vi ätit lite frukost bestående av en alldeles för söt brioche och en kopp kaffe (som vi intog sittandes i en av trapporna som leder till vårt hotellrum) promenerade vi till tågstationen och köpte en varsin enkelbiljett med Cinque Terre Express. Det kostade 5 Euro per person, och efter bara några minuter var vi framme. 

Eftersom vi planerade att vandra tillbaka till Vernazza sparade vi på vadmusklerna och tog shuttlen istället för de 400 trappstegen från tågstationen upp till Corniglia. Det var en liten elbuss med alldeles för få platser i förhållande till antalet turister som stod och väntade vid hållplatsen, och när den väl dök upp uppstod en enorm trängsel. ”Nu är det äta eller ätas”, som Camilla sa, och vi lyckades tränga oss på som de sista två passagerarna.

En kringelikrokig väg senare klev vi ut vid ett litet torg, och sedan strosade vi igenom huvudgatan som egentligen bara var en långsmal gränd, med lite sidogator. Vi åt glass och tittade på utsikten - och vi såg Manarola (by nummer fyra) på avstånd. 

När det var dags för lunch irrade vi oss bort från huvudgatan och följde en stig som sluttade ner mot havet. Och där - mitt ute i ingenstans - låg en liten söt bistro med en makalös utsikt över bukten och det turkosa vattnet. Vi såg människor som badade från klipporna långt där nere och vi bestämde oss för att ta ett dopp efter lunchen, trots att det var en lång trappa ner - vilken vi skulle behöva ta oss uppför efteråt. Men det fick det vara värt. 

Lunchen bestod av en slags bruschetta med mozzarella, tomater, oliver och pesto som vi delade på. Sedan påbörjade vi vandringen ner, klättrade som bergsgetter över de ojämna klipporna och nådde till slut havet. Som var alldeles grönt och ljummet. Vi badade flera gånger och sedan var det bara att ta ett trappsteg i taget tills vi var uppe i Corniglia igen. 

Klockan började nu närma sig fyra-snåret och det var dags att bege sig hemåt. Vi hade redan hittat vandringsleden mot Vernazza, som var 3,5 km lång och beskrevs som ”medel”, precis som den förra leden vi vandrade mellan Monterosso och Vernazza. Dock tänkte jag att den här borde vara lättare eftersom vi redan var så högt upp och vi skulle nedåt. Dessutom hade vi bara mindre ryggsäckar med oss den här gången - inte all vår packning. 

Och den var faktiskt lättare. 

Vi fick absolut vår beskärda del av trappor nu också, men det var inte alls lika många och de var inte lika branta. (Om man däremot hade gått i motsatt riktning hade det nog varit tufft, eftersom vi hade en enorm nedförsbacke på slutet.) 

Den här leden kostade också 7,50 Euro att gå, men när vi passerade check pointen och skulle betala viftade vakten bara förbi oss. ”No problems”. 

Man tackar. 

Det var en fin tur genom berg och grönska och efter ungefär en och en halv timme såg vi Vernazza från ovan - men från andra hållet. Vi följde trappor och stigar nedåt, som så småningom övergick i vanlig väg och när vi gått en bit upptäckte vi till vår förvåning att vi var på den gata som vårat hotell låg på. 

Vi fortsatte dock ner till hamnen för att äta middag - en pasta med ansjovis (vilket är en lokal specialitet) och strösslade hasselnötter för min del, en lasagne för Camillas del. 

Sedan gick vi upp till hotellet för att duscha och byta om, och lite senare gick vi ut igen för en sista drink i Vernazza. 

På onsdagen skulle vi checka ut och åka vidare till Riomaggiore - den sydligaste av de fem byarna. 

Bad och Belforte

Jag vaknade på måndagen beredd på värsta träningsvärken, men till min stora förvåning kändes det inte alls särskilt farligt i vaderna. Däremot har vi båda ont i kroppen av de förbannade sängarna. Alla sängar vi har sovit i sedan Pisa har varit stenhårda - som att ligga på en kyrkbänk, som Camilla så träffsäkert uttryckte det. 

Efter att ha druckit lite tveksamt pulverkaffe på rummet hasade vi iväg till ett litet bageri och köpte med oss en varsin croissant som vi tänkte inta på en klippa vid vattnet. Vi var tidigt ute och kunde därför välja och vraka bland klipphällarna, och snart hittade vi en som var bred och platt som en säng (och, ärligt talat, den kändes ungefär som våra sängar att ligga på).  Just den här klippan hade även en bra väg ner till vattnet, vilket inte alltid är fallet när man badar från klippor. 

Glädjen blev dock kortvarig, eftersom vi snart fick sällskap av två äldre, italienska damer som trängde sig ner mitt framför oss - trots att det fanns hur många lediga klippor som helst. De tittade snett på oss med en blick som antydde att de ansåg att det här var deras privata klippa och att vi - som var här först - hade ockuperat den utan deras tillåtelse. De tjattrade oavbrutet och vi skar tänder. 

När jag skulle ner och bada satt den värsta av dem och blockerade nedfarten. ”Excuse me”, sa jag. Hon låtsades inte höra. ”Excuse me, can I pass here?”, sa jag igen, med lite mer skärpa i tonen. Hennes väninna sa något till henne på italienska och då makade hon på sig en smula. 

Det kokade i mig. 

Men det rann snabbt av när jag kom ner i det ljuvliga vattnet. Vi tillbringade hela dagen med att sola och bada på klippan (och som tur var försvann de båda mardrömstanterna efter ett par timmar.) Vi gick i varsin omgång iväg för att handla lunch - först köpte syrran en pizza slice och en cola, sen köpte jag en wrap med lax och avocado och en cola. 

Det var en härlig dag. 

När klockan blev fyra packade vi ihop och gick till samma bar som vi var på igår för en eftermiddagsdrink. Sedan var det dags att gå tillbaka till hotellet och göra oss i ordning för middagen. 

Jag hade läst om Belforte i en reseblogg - det var en kille som hade försökt få bord där i flera dagar, men inte lyckats. Han tipsade om att man borde boka bord i förväg, vilket jag alltså gjorde redan i början av juli. Jag hade sett bilder från restaurangen på nätet och det såg helt fantastiskt ut - och vi hade sett stället IRL redan igår, eftersom det ligger i en slags borg precis vid hamnen. Man kunde inte boka en specifik plats, men vi hoppades på det bästa. Och när vi, tillsammans med de övriga som varit förutseende nog att boka bord i förväg, tågade upp för trappan kl 19 fick vi inte jackpot - men näst intill. Det fanns platser högst upp med ”full frontal view” som jag gärna hade velat ha, men vi fick i alla fall en fin ”side view” som fick duga. (Det fanns även platser som inte hade någon view alls, så vi var ändå rätt nöjda.) 

Camilla beställde fisk och jag kött. Till detta drack vi vin, och sedan tog jag även ett glas Prosecco, medan syrran tog en kaffe. Maten var som vanligt enastående - och ännu mer så när den ramades in av denna utsikt. 

En vit katt strök trivsamt nog omkring bland gästerna - ”he’s a neighbour”, informerade vår servitör när jag frågade. (Servitören kunde även några fraser på svenska och började, lite otippat, sjunga på Gyllene Tiders ”Jag går och fiskar” när vi gjorde vår beställning.)

Efter middagen bestämde vi oss för att ta en sängfösare på vårt stammishak, men de vägrade servera enbart drinkar eftersom det nu var middagsdags. (Klockan var typ 23…) Vi klampade därifrån och syrran sa ”Fy fan vad dåligt! Vi som har gött det där jävla stället!”

Jag vet inte om fyra eftermiddagsdrinkar kvalar in under ”gödning”, men jag delade frustrationen. 

Vi hittade ett annat ställe nere i hamnen där vi var välkomna att ta en drink, så vi rundade av med en Pina Colada för Camillas del och en Espresso Martini för min. 

De satt som ett smäck.