Slutsummering

Nu när väskan är bärgad och smolken från den vidriga hemresan har skingrats ser jag tillbaka på en grym resa i USA. Jag är så glad att jag åkte, trots att det var kort om tid att spara pengar och planera.

Vi har haft det fantastiskt.

Det var dessutom otroligt roligt att resa med Paula och Erik. Det är viktigt att man är på samma våglängd som de man reser med, och det var vi verkligen. Vi ville göra samma saker. Och det blev aldrig dålig stämning eller några konstigheter med nånting. Det var easy-going.

Jag tror faktiskt aldrig att jag har varit med om ett så avslappnat resesällskap. Söndagen två veckor innan vi åkte hördes jag och Paula av på telefonen för att "stämma av läget". Sedan hade vi ingen kontakt alls förrän dagen innan avresan. Då skickade jag ett mms till Paula med en väderprognos för helgens väder i Seattle. Och hon svarade med ett ord: "Iiiiihhhhhh!" Och en smiley med solglasögon.

Och det var allt. Nästa gång skulle vi ses i Seattle. Fast det blev ju redan i London, eftersom jag missade min flight där.

Jag hade givetvis velat ha mer tid till allt. Det vill man alltid. Jag hade till exempel gärna stannat ytterligare en dag i Seattle. Jag hade velat besöka Portland. Jag hade velat stanna längre i San Francisco. Och kunnat göra fler stopp längs med Highway 1. Men för att VERKLIGEN göra Highway 1 behöver man nog ha tre veckor på sig. Och en dag kommer jag att ta mig den tiden.

Jag är också glad att jag stannade i New York på vägen hem. Där hade jag givetvis också velat vara kvar i ytterligare några dagar. Eller veckor. Eller år. Men jag kommer tillbaka dit också. Det vet jag.

Jag har ingen aning om hur många mil vi har kört, men bara mellan Seattle och Los Angeles är det över 180 mil. Och vi åkte verkligen inte raka spåret. Vi åkte ända upp till den kanadensiska gränsen och tog sedan den slingriga kustvägen neråt. Vi åkte dessutom 14 extra mil bara för att se hur långt vi kunde köra på 1:an innan vi kom till avspärrningarna vid Big Sur och var tvungna att åka tillbaka upp till Monterey igen. Men det var det värt.

Det är roligt att köra bil när man åker på så här fina och kurviga vägar. Genom trollskogar och längs med höga berg och Stilla havets kust. Med bra musik i stereon. Vi har sett helt magiska vyer. Som inte alls går att fånga på bild.

Alla andra gånger jag har hyrt bil i USA har jag varit superärlig och snällt uppgett för bilfirman hur många och vilka som kommer att köra bilen. Sedan har man fått betala för såväl huvudförare som extraförare. Men jag har aldrig varit med om att någon har kollat upp detta. Så den här gången uppgav vi bara Erik som förare, men jag tror att vi körde ungefär lika mycket allihop. Och det var aldrig några problem.

Det kommer att bli svårt att reda ut kostnaderna för den här resan, eftersom vi har swishat pengar fram och tillbaka. Varje gång vi tankade, åt på restaurang eller tog in på motell så var det en av oss som tog hela kostnaden och sedan swishade de andra över sin del. Minus det man eventuellt redan hade lagt ut för något annat. Det kunde alltså vara så att jag betalade boendet, men sedan när Erik skulle swisha över sin del så drog han av vad jag redan var skyldig honom för bensin. Etc.

Men jag ska göra ett försök:

Flyg:
Atlantflygningen (Göteborg-Seattle; New York-Göteborg): 5 303 SEK
Flyg Los Angeles-New York: 2 045 SEK
Kostnad för att checka in bagage på LA-NY-resan: 217 SEK

Totalt, flygkostnader: 7 565 SEK

Boenden med Paula och Erik (pris per person):

2 nätter i Seattle: 1 500 SEK
1 natt i San Francisco: 550 SEK
1 natt i Los Angeles: Ej klart ännu*
Genomsnittligt pris för diverse boenden längs Highway 1: 400 SEK x 5 nätter = 2 000 SEK

* Paula har lagt ut för detta, eftersom hon och Erik stannade en natt längre.

Dessutom bodde vi en natt gratis hos Daniel i Santa Cruz.

Boende i New York:

3 nätter på The Watson: 4 775 SEK

Totalt, boendekostnader: 8 825 SEK + okänt belopp för motellet i LA som jag är skyldig Paula.

Bilhyra:

Chevrolet Impala, 5 dagar: Ej klart ännu*
Ford Mustang, 4 dagar: 970 SEK/person

*Erik har lagt ut för detta och avvaktar sin kreditkortsräkning.

Bensin:

En full tank kostade ca 40 dollar (350 SEK). Jag tror att vi tankade Impalan fem gånger och Mustangen två gånger. 350 x 7 / 3 = ca 800 SEK/person.

Totalt, bilhyra och bensin: 1 770 SEK/person + okänt belopp för Impalan som jag är skyldig Erik.

Övrigt:

Det här är den där härligt luddiga kategorin som innehåller allt möjligt: mat, dryck, taxikostnader, shopping...

Jag hade tagit ut 3 000 SEK i dollar innan jag åkte, och tog ut ytterligare 2 000 SEK när jag var där.
Dessutom har jag diverse utlägg på mitt kontokort på drygt 8 000 SEK.

4th of July Cruise: 1 600 SEK

Totalt, övrigt: Ca 14 600 SEK


TOTALT HELA RESAN: 32 760 SEK

Plus någon tusenlapp (?) för det jag är skyldig Paula och Erik, minus det de är skyldiga mig för vår avskedsmiddag på Cliff's etc. Ja, ni hör ju själva. Men drygt 30 000 SEK bör hela kalaset ha gått loss på i alla fall.

Nu får vi se när och vart nästa resa går. I skrivande stund är jag sugen på Kapstaden. Men Australien och Tokyo lockar också.

Vi får se.

Väskstrulet

Nej. Detta blir inte det sista inlägget, utan det näst sista. Jag måste nämligen skriva några rader om väskstrulet i ett separat inlägg.

Jag fick aldrig min väska på söndagen. Hela dagen väntade jag på att Bring, budfirman, skulle höra av sig, men telefonen var stendöd. Vid fyra-tiden gick jag ut på nätet och sökte på mitt referensnummer. Där stod det bara "Tracing continues. Please check back later." Jag ringde numret som stod på lappen jag hade fått från Landvetter när jag anmälde väskan försvunnen och fick prata med en kvinna som bara pratade engelska. Hon sa att de inte hade hittat väskan än, men att hon skulle höra av sig till alla flygplatser jag hade varit på och be dem söka efter en orange väska. "Please call back tomorrow."

På måndagen skulle jag jobba och jag hade ingen deo, ingen hårborste, inget smink.

Ingen energi.

Jag hade även fått lägga mina linser i äggkoppar under natten, eftersom linsbehållaren låg i den försvunna väskan.

Och jag hade en bad feeling. Tänk om väskan aldrig kommer tillrätta? Jag tänkte på allt jag hade i den - mina favoritkläder, necessären, en ipad, saker jag hade köpt under resan mm - och uppfylldes av ett hastigt uppflammande hat. GE MIG MIN VÄSKA!!!

När jag kom till jobbet berättade min kollega Karin att hon hade råkat ut för samma sak bara ett par veckor tidigare. Hon och hennes familj hade varit i Florida och flugit via Berlin på vägen hem. (Inte med British Airways, utan med Air Berlin.) När de landade i Göteborg var alla deras väskor borta. Hennes mans väska levererades hem till dem efter två dagar, men hennes kom först efter sex dagar! Under den tiden hade hon legat vaken på nätterna och varit helt övertygad om att hennes väska var borta för evigt.

Tydligen är Berlins flygplats, Tegel, underdimensionerad och väskor försvinner till höger och vänster eftersom de inte hinner hantera dem. De håller på att bygga en ny flygplats, som egentligen skulle ha öppnat 2012, men byggnationen har blivit kraftigt försenad och det senaste budet är att den ska stå klar 2018. När den väl öppnar kommer Tegel att stänga. Ingen kommer att sakna den.

Bring-killen som hade kört hem Karins väska hade berättat att de kör ut 900 väskor i veckan från Landvetter enbart från Berlin.

900 väskor. I veckan.

Den här historien gjorde mig lite mer hoppfull.

Men när jag senare på eftermiddagen ringde tillbaka för att kolla statusen på min väska blev jag bekymrad igen. Tjejen jag pratade med den här gången sa att hon såg i systemet att hennes kollega hade kontaktat JFK, Heathrow och Tegel, men att ingen hade hittat min väska.

Jag frågade hur lång tid det brukade ta innan sådana här saker reddes ut och hon svarade "usually they are found within 24 hours".

Det hade nu gått 48 timmar.

Hon bad mig beskriva vad jag hade i väskan, särskilt om det var något unikt. Jag sa att jag bland annat hade ett par nya Ray-Bans och fyra flaskor vin av märket "Hitching Post". Det var tydligen tillräckligt unikt. Och sedan var det bara att avvakta.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var cool i den här situationen och bara flöt omkring i någon slags "det-ordnar-sig-mentalitet" medans jag tänkte att det bara var materiella ting. "Namaste."

Men icke.

Jag förvandlades till en galning som loggade in på siten ungefär en gång i timmen, men enbart möttes av samma meddelande: "Tracing continues. Please check back later." Men sedan, sent på måndag kväll, hade statusen uppdaterats till "Item located. Pending confirmation." Det måste ju betyda att de har hittat väskan! Någonstans på jorden...

Under tisdag förmiddag ändrades statusen ännu en gång: "Delivery process initiated". Men hela tisdagen passerade utan att jag hörde ett ljud. Förrän 19.15. Då kom det efterlängtade samtalet från Bring, och de sa att de skulle komma med väskan inom en halvtimme.

Och det gjorde de.

Vad har jag då lärt mig av detta? Mycket. Bland annat att jag ska se över vad jag lägger i mitt handbagage hädanefter. Linsprylar och glasögon kan till exempel vara bra att ha där.

Jag hittade även en lista på nätet som jag ska använda mig av hädanefter:

INNAN DU CHECKAR IN DITT BAGAGE

• Sätt adresslappar på in- och utsidan av dina väskor. Den yttre adresstaggen kan försvinna.

• Lägg en kopia av din resplan i väskan.

• Ta ett foto av ditt bagageinnehåll. 

• Ta ett foto av din väska.

Hur vanligt är det då att väskor försvinner? En enkel googling visade att ca 26 miljoner väskor om året hamnar på avvägar, på alla jordens flygplatser. Men med tanke på att antalet resenärer är ca 3 miljarder innebär det att det är färre än en procent. Och de allra flesta kommer tillbaka inom några dagar.

Min också.

Helvetesresan hem

På fredagen packade jag ihop mina saker och checkade ut från The Watson kl halv elva. Lämnade in min väska bakom receptionen och gick ut för att äta frukost.

Det spöregnade. 

Jag gick tillbaka in till hotellets gift shop och köpte ett paraply och gav mig ut igen. Till Flames, där jag numera var stammis. 

Efter frukosten gick jag ut och promenerade i regnet. Mitt flyg skulle inte gå förrän 18.20, och jag mindes att när jag och Åsa var på Newark så fanns det verkligen inga butiker och ingenting att göra där - ingen idé att åka ut för tidigt alltså. 

Jag gick in i några butiker och eftersom jag fortfarande grämde mig över min borttappade tröja tröstshoppade jag lite, bland annat ett par nya solglasögon. De såg ungefär likadana ut som de jag hade tidigare, de som hade gått sönder, men dessa var av bättre kvalitet. 

Ray-Ban. 

Klockan två gick jag tillbaka till hotellet för att förbereda min hemresa. Jag hade hört talas om att hotellet hade en shuttle till flygplatserna, så gick för att kolla upp om jag kunde boka en sådan, och vad det i så fall skulle kosta. Kvinnan i concierge-disken frågade när min flight gick, och jag sa att den gick 18.20 från Newark.

"You're late. The last shuttle to Newark was at 1 pm."

Enligt henne skulle man vara på flygplatsen tre timmar innan avgång. Brukar det inte vara två timmar? Nej, tydligen inte för international flights. Okej. Hon sa att mina alternativ nu var att ta bussen eller en taxi - varav det sistnämnda kunde kosta allt mellan 80 och 200 dollar, beroende på trafiken. Busstationen låg 16 gator bort, så det var uteslutet att jag skulle gå ända dit med resväskan.

Jag kollade vad det skulle kosta att ta en Uber. Priset verkade ligga på runt 70 dollar. Men när jag hämtade ut min resväska som jag lämnat till förvaring sa portvakten han kunde ordna en taxi till Newark för 85 dollar. Fixed price. Så då valde jag det.

Portvakten bar in mina väskor till en väntande bil och vi gjorde upp betalningen direkt, så att vi skulle slippa strula med det vid flygplatsen.

"I hope you accept credit card", sa jag. Mina dollar var slut. Ja, det gjorde han. När jag skulle trycka in min pin kod var jag först tvungen att välja hur mycket tip jag ville ge: 15, 18 eller 20 procent. Jag valde 15 procent, och då blev slutbeloppet ändå runt 100 dollar. Fixed price täckte tydligen tullarna, men inte dricksen.

Note to self 1: Nästa gång jag åker till New York ska jag lösa transporten till och från flygplatsen på ett mycket smartare sätt, framför allt om jag åker ensam och inte har någon att dela kostnaderna med. Man kan förboka shuttles (vilket jag gjorde när jag var här förra gången) och det finns air trains och bussar. Inte värt att åka taxi.

Det tog en evighet att ta sig ut ur New York, eftersom fredagsrusningen precis hade börjat. Bara att ta sig ett block kunde ta tio minuter. Det var tutande bilar överallt och poliser som dirigerade trafiken i korsningarna. För att citera crew-killen på Cabana-båten: "What a cluster fuck!" När vi väl hade kommit igenom Lincoln-tunneln började det flyta på något bättre, men det var fortfarande tung trafik. Jag frågade taxi-killen om detta var normalt, och han sa att det dessvärre var det.

"Would it be easier to go to JFK?" frågade jag. JFK är New Yorks största flygplats, men av någon anledning har jag aldrig varit där. Jag har alltid hamnat på Newark, som ligger i New Jersey.

"No, it would be a lot worse! You have to go through Queens to get to JFK, and it would take at least 2 hours", sa taxikillen. "Newark is better."

Jag lutade mig tillbaka och såg Manhattans skyskrapor försvinna på min högra sida. Undrar hur länge det dröjer tills jag ser dem nästa gång?

Efter en och en halv timmes resa var jag framme vid flygplatsen. Klockan var nu fyra på eftermiddagen, och även om concierge-kvinnan hade sagt att man skulle vara där tre timmar innan kände jag mig lugn. Jag packade om mina väskor och gick för att checka in.

Incheckningsautomaten hittade inte min bokning, trots att jag både provade att scanna mitt pass och uppge mitt bokningsnummer. Jag gick bort till disken, där det inte alls var någon kö.

"The machine couldn't find my reservation", sa jag och lämnade fram mitt pass.
Killen, som såg ut precis som Ed Harris, kontrollerade mitt pass och knappade på sin dator.

"Are you going with the 9.30 flight to London?"
"No, 6.20."
"Aaahh. The 6.20 has been cancelled."
"WHAT?"

Note to self 2: Kolla alltid upp innan du åker till flygplatsen att flighten inte har blivit inställd.

Ed Harris gick bort och konfererade med några kollegor, och strax stod fyra-fem stycken uniformer och hukade över en dator. De kom tillbaka i samlad trupp och förklarade läget: Jag skulle kunna bli inbokad på 9.30-planet till London, men då skulle jag missa min anslutning till Göteborg och få en "12-hour layover in London".

Det kändes inget vidare.

"So what I'm gonna do, is put you in a cab to JFK."

Ed Harris bokade alltså in mig på en flight som gick 6.30 från JFK. Ironin i detta går inte ens att ta in.

Jag var redan incheckad och fick mina boardingkort, både till London och till Göteborg.

"All you have to do when you get to JFK is drop off your bag."

Han gav mig en voucher som skulle täcka taxiresan och sa att jag skulle ta en yellow cab utanför.

Taxichauffören vägrade dock att köra mig, eftersom han sa att det inte fanns en chans att vi skulle hinna till JFK i tid. Han tyckte att jag skulle gå tillbaka in och be dem boka in mig på nästa flight härifrån istället.

Jag gick in med mina väskor igen, letade upp Ed Harris och förklarade läget. Enligt honom och hans kollegor skulle jag visst hinna - de hade någon app där de kollade restiden, och enligt den skulle det ta drygt en timme till JFK. Dessutom hade inte taxichauffören något med min flight att göra. Ed Harris tog resolut min resväska och gick före mig ut, där en aggressiv ordväxling utbröt mellan honom och taxichauffören:

"I'm telling you, there's no way she's gonna make it!"
"Yes she is, it's gonna take one hour!"
"Not with this traffic!"
"Why do you even care?! If she misses the flight, they have lots of other options at JFK! All you have to do is drive her there! But she needs to get in the cab NOW!"

Taxichauffören ryckte på axlarna och lastade in mina väskor, och strax var jag på väg mot New York igen. Let's give it a shot. Jag kände mig fortfarande rätt lugn. Hur det än blir så måste jag ju komma därifrån någon gång. Jag har aldrig hört talas om att någon får bosätta sig på en flygplats, förutom Tom Hanks i filmen "The terminal".

Chauffören var faktiskt, trots allt, trevlig, och vi pratade hela vägen. Jag passerade skyskraporna på Manhattan, denna gång på min vänstra sida, och tänkte: Ja, det dröjde ju inte så länge.

Trafiken flöt på bra, men i motsatt riktning stod den helt stilla. Och när jag såg den första skylten mot JFK och tittade på klockan kände jag att jag faktiskt skulle hinna. Taxichauffören sa att jag hade haft en enorm tur. Så här smidigt hade han aldrig varit med om att det hade gått till JFK.

När vi stannade utanför terminalen sa han att min voucher inte täckte tolls och tips. Jag sa att Ed Harris (fast jag kallade honom inte det) hade sagt att den skulle täcka hela resan. Men han fortsatte att hävda att den inte gjorde det. Ljög han? Jag vet inte. Men jag hade inte tid att reda ut detta och fick betala 35 dollar.

Och detta var första gången jag surnade till på riktigt.

När jag kom in i terminalen letade jag upp en flygplatspersonal och sa att jag redan hade ett boardingkort, men behövde checka in väskan. Nu, direkt. Fanns det någon snabbkö? Hon lotsade mig förbi kön och jag fick väskan taggad och den åkte iväg på rullbandet. Kvinnan vid incheckningsdisken ringade in "gate 7" på mitt boardinkort och sa att jag måste vara där senast 18.00. Och sedan satte jag fart mot säkerhetskontrollen.

Efter att jag kommit igenom den hittade jag gate 7. På skärmen stod det: "QUANTAS: SYDNEY".

Tja, varför inte? Det kändes faktiskt lockande.

Jag letade upp en informationstavla och såg att de tydligen hade bytt min flight till gate 10. Jag kom dit prick 18.00. Jag hade inte ätit något sedan frukost, och på grund av all stress hade jag varken hunnit äta eller dricka eller uppsöka ett restroom sedan jag var på hotellet. Men jag tänkte att det ordnar sig på planet.

Väl ombord såg jag fram emot en varm måltid och ett glas vin innan jag skulle ta min sömntablett. Men planet stod helt stilla i nästan två timmar efter planerad avgångstid.

TVÅ TIMMAR. Där försvann min anslutningsflight i London.

Varför lyfte vi inte? Det var lite oklart, eftersom ingen information till passagerarna kom förrän efter ca en och en halv timme:

"You will be pleased to hear that the air control has opened up our route again, and we are the 10th aircraft in line to depart."

Pleased to hear? Använd inte ord ni inte förstår. Jag tyckte de sa något om vädret, men hörde inte riktigt, men vad jag kunde se så var det varken regn eller åska eller storm ute.

Bredvid mig satt ett par från Italien - Kristian och Kristina (ja, de hette faktiskt så!) - som var på väg hem efter en bröllopsresa på Antigua i Västindien. De hade missat sin flight i New York igår och fått övernatta på ett hotell på flygplatsen. I London gick deras anslutning till Milano samtidigt som min till Göteborg, och de insåg nu att de skulle missa den också.

Det kändes skönt att inte vara ensam.

Klockan 20.20 lyfte planet äntligen och resan till London var beräknad att ta sex timmar. Det betydde att jag skulle landa 07.20, lokal tid. Precis när mitt plan till Göteborg skulle avgå.

På något sätt infinner sig en slags inre frid när man VET att loppet är kört. Man behöver inte längre sitta på nålar och stirra på klockan och räkna på tidsskillnader och tänka att "KANSKE..." Så jag åt istället min mat i lugn och ro, drack mitt vin och tittade på "The big Lebowski". Bara jag kommer till London så får de lösa en ny flight där.

Det var ju som sagt inte bara jag som missade min anslutning. När vi närmade oss Heathrow gick flygvärdinnorna runt och meddelade alla som hade connecting flights vad som gällde.

"You've been booked to the 08.45 flight to Berlin", sa en äppelkindad flygvärdinna till mig.
"Berlin?"
"Yes, Berlin. And from there to Gothenburg."

Hon log rart.

"Thanks." Jag kände mig matt. Det italienska paret hade fått en ny flight till Milano klockan 09.20, men vi behövde alla uppsöka British Airways ombokningsdisk på Heathrow för att få nya boardingkort. Det italienska paret verkade lite förvirrade, men jag sa att jag visste precis var den låg. Jag var ju där för två veckor sedan, när jag missade min flight till Seattle.

När vi hade landat gjorde vi sällskap till ombokningsdisken och sedan sa vi hej då med italienska kindpussar. "Good luck!"

Efter att jag hade fått mina nya boardingkort fick jag passera säkerhetskontrollen igen, och sedan ta mig till gate 10A för min flight till Berlin. "I'm afraid you have to go straight away", sa kvinnan vid ombokningsdisken. "And remember - you have to go downstairs at the gate, or you will miss your flight."

Oroa dig inte, tänkte jag bittert. Om det är något jag är van vid så är det att stressa igenom säkerhetskontroller och lokalisera gater.

Väl ombord planet till Berlin stod vi stilla i en halvtimme efter beräknad avgångstid, utan att någon information lämnades. Det började krypa i kroppen på mig. Om jag missar flighten i Berlin tar jag livet av mig.

Till slut skrapade det till i högtalaren och kaptenen gav sig till känna:
"I'm sorry, ladies and gentlemen, but it seems like the aircraft in front of us has hit a little bird."

Precis så sa han. "Hit a little bird". Jag brukar gilla brittisk engelska. Nu retade den gallfeber på mig.

Efter ytterligare en stund sa han att det tydligen var en flock fåglar, och att det hade tagit längre tid än de hade trott för att "clear up the mess". Tårarna brände på insidan av mina ögonlock. Av trötthet. Av ilska. För fåglarna.

Klockan 09.30 lyfte vi äntligen och jag landade i Berlin en timme och en kvart senare. Där var klockan 11.45, lokal tid. Min flight till Göteborg skulle gå 13.10 så det blev ingen stress - jag hann både gå på toaletten och köpa en cola och en croissant, vilket var mer än jag hunnit någon annanstans.

Dock var jag tvungen att ställa mig i en seg kö för passkontroll och sedan ta mig igenom ännu en säkerhetskontroll innan jag kunde leta reda på gaten. Jag tyckte flygplatsen kändes rörig och mina tankar var virriga och ofokuserade. Skulle jag verkligen till terminal C? Då måste jag väl gå ut här? Eller var det där borta? Jag kunde inte tänka klart.

Till slut hade jag irrat mig fram till gate C60 och slog mig utmattad ner på golvet. Överallt runt mig pratade folk svenska, vilket kändes konstigt efter två veckor på resande fot. Plötsligt överhörde jag en grupp som stönade: "Åh nej, flighten är försenad!"

Jag tittade upp på skylten och där stod det mycket riktigt att flighten till Göteborg var försenad med 30 minuter. Jag reagerade inte ens. När vi slutligen kom ombord stod vi stilla i ca en timme innan vi kunde lyfta. I vanlig ordning utan att någon information lämnades om varför. Folk runt omkring mig ringde upprörda samtal till nära och kära som skulle hämta dem på flygplatsen i Göteborg: "Vi har säkert stått här en timme nu!"

Jag blev nästan provocerad.

Klockan 15.30 landade jag i Göteborg och raglade ur planet som en trasa. Jag hade varit vaken i 24 timmar och kände mig nästan berusad.

Givetvis kom inte min väska. Jag stod och hängde vid bagagebandet tills det stannade och sedan var det bara att gå och anmäla den försvunnen.

"Jag har haft en krånglig resa", sa jag när jag lämnade fram min bag tag och alla boardingkort.
"Jag ser det", sa kvinnan i disken och knappade på sin dator. Enligt henne var det vanligt att British Airways missade väskor just när de skickade folk från London till Berlin. "Väskorna blir kvar i Berlin."

Note to self 3: Undvik British Airways i framtiden.

Jag fick en utprintad bekräftelse på min anmälan och beskedet att de kommer att köra hem väskan till mig med bud, "troligtvis imorgon".

Sedan gick jag väsklös till flygbussen och åkte hem. Jag var trött och arg, men jag visste inte vem jag skulle ta ut det på. Det är sjukt frustrerande att inte kunna ställa någon ansvarig mot väggen, men alla jag hade att göra med var ju oskyldiga till min situation. Det var inte den här kvinnans fel att min väska var borta. Det var inga flygvärdinnors fel att planen inte lyfte i tid. Det var inte Ed Harris fel att 06.20-planet från Newark var inställt.

Men NÅGONS fel måste det ju vara? Eller var jag bara offer för en serie olyckliga omständigheter?

Om man tittar på min resplan som jag la upp på bloggen innan jag åkte så är det inte en siffra som stämmer, förutom flighten mellan LA och New York. Och den flögs av United. Och jo, jag lämnade faktiskt Göteborg med den flight jag hade tänkt, även om den också var försenad.

Det jag är mest arg på är bristen på information - och bristen på valmöjligheter. Hur kan man låta folk sitta i ett stillastående plan i en och en halv timme efter avgångstid innan man säger något? Och varför frågar de inte hur man vill göra när man har missat sin flight? "Du kan antingen åka till Berlin 08.45 och därifrån flyga vidare till Göteborg, eller så kan du vänta på Heathrow i X timmar och flyga direkt till Göteborg." Några sådana alternativ fick jag aldrig. Attityden var också att jag skulle vara tacksam att de hade löst en ny flight.

Min hemresa från New York var tveklöst den struligaste och jobbigaste resa jag haft hittills. Men eftersom jag inte vill avsluta bloggen med detta bittra inlägg kommer ett nytt i dagarna. Där jag sammanfattar resan, som faktiskt har varit fantastisk, och som vanligt går igenom vad allt har kostat.

Until then.

Vacklande i the Village

Senast jag var i New York var det också i början av juli och hettan och luftfuktigheten var påtaglig. Luften dallrade och man hade kunnat steka ägg på de kokande trottoarerna samtidigt som svetten rann i hårbotten och i stora rännilar längs med ryggen. Så var det inte alls den här gången. Både tisdagen och onsdagen var varma och soliga, men det var knappt någon luftfuktighet alls. Det var behagligt. På torsdagen var det till och med mulet. 

Jag inledde min sista dag i New York med att promenera till mitt nya stammisställe Flames för frukost och bloggande. ("See you tomorrow!" sa servitören när jag gick därifrån.) Jag kände mig lite deppig över att jag på morgonen när jag grävde i resväskan hade upptäckt att min beigerandiga favorittröja var borta - antagligen kvarglömd på något av våra boenden längs med Highway 1. Mitt hårband (som jag använder för att dra bort luggen när jag tvättar ansiktet) hade också försvunnit längs vägen och mina solglasögon hade gått sönder. De två sistnämnda var bagateller. Men tröjan! 😫

Jag hade haft rejält ont i fötterna redan dagen innan av allt promenerande men nu var det snudd på outhärdligt. Den blåsa jag hade fått under foten i Seattle var tillbaka med förnyad kraft - stor som en vindruva - och jag hade så många blåmärken och skavsår att mina fötter såg ut som såna där bilder man ibland har sett på ballerinors fötter när de har dansat in nya tåskor. Krumma och misshandlade. 

Jag linkade ut från Flame och tänkte att "idag blir det mycket taxi". Men efter en stund kom jag ändå in i det (jag var väl bedövad) och gick faktiskt hela vägen till Greenwich Village, vilket är i runda slängar 43 gator nedåt. På vägen dit gick jag in på Yotel, det spaciga hotellet jag bodde på när jag var här senast, eftersom jag visste att de hade ett restroom på takterrassen. 

Oh, the memories. 

Jag stod en stund på takterrassen och lät minnena skölja över mig. Sedan gick jag vidare. 

Jag planerade att tillbringa eftermiddagen i Greenwich Village och West Village, eftersom de, enligt mig, är bland de mysigaste områdena på hela Manhattan. Här finns mängder av mysiga smågator och fina hus med stentrappor och de karakteristiska brandstegarna på utsidan. 

Här skulle man ha ett town house. 

Vid halv tre-tiden kände jag att jag började bli hungrig och precis då uppenbarade sig en urcharmig italiensk restaurang som hette Olio e Piu där jag tacksamt slog mig ner på uteserveringen. Jag beställde tagliatelle med bolognese (utan parmesan) och fick även in lite oliver och bröd med olivolja complimentary. 

När jag reste mig upp och skulle gå därifrån hade jag så ont i fötterna att jag HALTADE. Jag kände mig som Sven Melander i Sällskapsresan när de letar efter Peppes Bodega och inser att de är långt utanför civilisationen: "Jag går inte en meter till. Vi liftar."

Exakt så. Jag hailade med andra ord in en taxi och åkte till The High Line. 

The High Line är en park som slog upp portarna för allmänheten 2009. Ursprungligen var The High Line en tåglinje som gick som en högbana längs med Manhattans västra sida. Det sista tåget togs ur trafik 1980 och den upphöjda rälsen låg sedan övergiven i nästan 30 år fram tills att parken anlades och invigdes 2009. 

Trots att jag besökte New York både 2011 och 2014 har jag aldrig varit där. 

En av de charmigaste aspekterna med The High Line är att parken är designad så att blommor och gräs får växa fritt, vilket är härligt att se i en stad där parkerna trimmas och putsas till perfektion. Jag skulle ha njutit ännu mer av att vara här om det a) hade varit soligt, och b) jag inte hade varit döende.

Jag slog mig ner på en trappavsats och vältrade mig i mitt lidande. Och jag bestämde att nästa gång jag besöker The Big Apple ska det vara i december. Antingen innan jul när staden står i full vinterskrud och folk åker skridskor till Jingerbells vid Rockefeller Center. Eller så ska jag fira nyår här. Jag drömde vidare: Jag ska bo på ett fint hotell, kanske rent av på det anrika Waldorf Astoria! Och jag ska gå på musikal! Kanske se en hockeymatch med New York Rangers! Och gå runt i bekväma Doc Martens och sippa på kaffedrinkar i gemytliga barer. Utan skavsår. Det ska vara värdigt och alldeles underbart. 

Men nu var nu och jag linkade ut från The Highline som en skadeskjuten fågel och haffade en taxi som körde mig tillbaka till hotellet. Jag kravlade upp i sängen, ställde klockan på sju och somnade direkt. 

Jag var slut som artist.

När klockan ringde bestämde jag mig för att göra en sista kraftansträngning och avsluta resan med stil. Jag stack hål på blåsan under foten med en nagelsax och det sprutade ut vätska på badrumsgolvet. Disguisting.

Sedan bytte jag om till middag, och jag visste precis var jag skulle inta den. På Yotel. Jag åt en steak där 2014 som hamnade på min topp fem-lista över minnesvärda middagar - och då var jag ändå i USA i över fem veckor och åt ute varje dag.

En taxiresa senare var jag tillbaka på Yotel och beställde nådigt min steak vid ett fint fönsterbord i restaurangen på fjärde våningen med utsikt mot skyskraporna. Den rätt som kom in såg dessvärre inte alls ut som den gjorde för tre år sedan - då serverades det supermöra köttet fortfarande fräsande i en liten stekpanna tillsammans med en ljuvlig potatispuré och grillade grönsaker. Nu låg det istället en trist köttbit på en planka tillsammans med en skål med kalla grönsaker och något fyrkantigt tillbehör som såg misstänkt ostlikt ut. Jag smakade försiktigt på det. Japp, definitivt parmesan. 

När servitören kom tillbaka och frågade om allt var till belåtenhet sa jag att jag inte hade förstått att det var ost. "That's not cheese", hävdade han. "That's polenta." 

Jag googlade polenta och fick förklarat för mig att det var italienska för majs. Det används tydligen till gröt, pudding och bröd och blir (citat) "smakrikare med riven parmesanost i."

"It's parmesan in it", sa jag. "I can feel it." 

Servitören ryckte på axlarna. "Just give me some more salad", sa jag uppgivet.

Det var helt enkelt inte min dag idag.

Efter middagen gick jag förbi Times Square och bort till Bryant's Park, som har en härlig uteservering, och tog ett glas vin. En kille som jobbade som någon slags ordningsvakt där började prata med mig, och vi pratade länge om resor i allmänhet och USA i synnerhet. Han var född och uppvuxen i New York (Bronx) men ville gärna se mer av världen. Hittills hade han "bara" varit i Peru och Kina, men han ville gärna åka till Europa. Han frågade hur jag skulle ta mig till flygplatsen imorgon och jag sa att jag tänkte ta en Uber. Han tyckte att jag skulle ta bussen istället och en kollega till honom, en servitör, gick genast iväg och kollade upp var bussarna gick och kom tillbaka med en handskriven lapp med olika alternativ. Det var dagens trevligaste stund. 

Vid midnatt stängde parken och vi sa hej då och jag promenerade hela vägen hem till hotellet, eftersom jag inte ville att natten skulle ta slut. Jag ville insupa så mycket som möjligt av atmosfären. 

New York. Det är något alldeles speciellt med den här staden. 

Och jag kommer tillbaka.

Central Park och Upper East Side

På onsdagen sov jag ut och kom inte ifrån hotellet förrän vid halv tolv. Jag gick till Flames, samma frukostställe som jag var på igår, eftersom det låg nära och jag visste att de hade wi-fi. Jag beställde kaffe, juice och flingor med jordgubbar och mjölk. Sedan satt jag där i mitt bås och skrev blogginlägg för måndagen. 

Efter detta gick jag upp till Central Park och la mig under ett träd. Jag hade med mig boken "Ett annat New York", som är skriven av Daniel Svanberg, en svensk kille som är bosatt i New York. Daniel tipsar om sina personliga favoriter i form av restauranger, barer och butiker - eller som det står på baksidan: "Älskar du New York men har betat av reseguidernas tio-i-topplista - då är det här boken för dig."

Central Park är oerhört stort - närmare bestämt 2,5 gånger större än Slottsskogen i Göteborg. Om man bara strosar runt på måfå kan man lätt gå runt i cirklar och nästan inte hitta ut igen. Jag bestämde mig därför för att ta sikte på 

Belvedere Castle, som är ett litet stenslott mitt i parken som man kunde gå upp i och få lite fina vyer. Därefter gick jag bort till the Boat House och svalkade mig med en iskall Corona. Här fanns en liten sjö där folk rodde båtar och jag funderade på om det var här Keira Knightley var när de rodde i Central Park i den underbara filmen "Begin again". 

Jag var ett par-tre timmar i parken och sedan letade jag mig ut mot Upper East Side, som är ett charmigt grannskap med en genuin kvarterskänsla. I århundraden har stans mest förmögna familjer bosatt sig här, och på avenyerna närmast Central Park ligger några av världens dyraste lägenheter. Charlotte i Sex and the City bor givetvis på Upper East Side.

Efter att jag hade gått runt ett tag började det bli dags för en sen lunch, alternativt tidig middag, och Daniel hade tipsat om ett ställe som hette Go Burger och skulle ligga på 2nd Avenue, mitt emellan E 75th och E 76th Street. När jag kom dit låg det mycket riktigt en hamburgerrestaurang där, men det hette Mel's Burger. (Boken är ju från 2012, så det hinner säkert hända en del på fem år.)

Utanför entrén fanns en handskriven skylt med texten "If you're looking for a sign - this is it." Okej då. Jag slog mig ner på uteserveringen och beställde en California Burger, bara för att den hade avocado, och ett glas vin. Hamburgaren var helt okej, men inte fantastisk. Vinet var däremot så gott att jag beställde in ett glas till, och sen kände jag mig nästan lite dragen när jag strosade vidare i kvällssolen. 

New Yorks allmänna transportsystem består huvudsakligen av buss och tunnelbana, men ett av de mer udda sätten att ta sig fram är via linbana. Linbanan över Queensborough Bridge går över East River och stannar på Roosevelt Island innan den går tillbaka till Manhattan igen. Linbanan låg alldeles i närheten (bara 15 gator bort), så jag gick dit. Det var en kort tur, men gav en fin vy av stan från ovan. 

Sedan var det dags att runda av dagen i en bar. Bemelmans bar är, enligt Daniel, en klassiker bland New Yorks alla vattenhål. Det är hit folket som lever på 5th Avenue går för en drink eller två. Citat: "Drinkarna blandas av professionella bartenders i röd uniformsjacka och är obeskrivligt goda. Jag vågar nästan påstå att Bemelmans bar är New Yorks bästa drinkbar, och trots att drinkarna går på 21 dollar styck är de värda varenda cent." Daniel fortsatte att lovorda en drink som hette Gin-Gin Mule: "När du tar en första smutt av denna drink förstår du varför Bemelmans är så populärt, och den perfekta kompanjonen när du befinner dig i en bar med stillsam pianojazz, plastikopererade Upper East-damer och vackra väggmålningar."

Givetvis skulle jag gå hit. Jag funderade på om jag var för enkelt klädd för ett så fashionabelt ställe, men det fanns inte på kartan att jag skulle gå ända bort till hotellet och sedan tillbaka igen. Jag släppte ut håret och tog på lite lipgloss och hoppades att det skulle räcka. Det gjorde det.

Jag beställde en Gin-Gin Mule i baren och den var superb. Vid halv tio började en jazztrio att spela och jag flyttade till ett bord så att jag kunde se dem bättre. Utan att egentligen ha någon koll på jazz skulle jag säga att det var en mer classy och posh typ av jazz, inte den där hysteriska Aristocats-varianten. Jag satt i alla fall där en bra stund och lyssnade, och tänkte att just nu, i detta ögonblick, står Paula och Erik längst fram vid räcket på en Metallica-konsert i Orlando. 

Två olika världar. 

När jag bad om notan insåg jag att de även tog 25 dollar i en "coverage fee" för jazztrion. Lägg till ett par svindyra drinkar med 20 procent dricks och att jag dessutom tog taxi tillbaka till hotellet så hade jag skrivit min egen jazz tune: "pengarna rullar... nanananah... pengarna rullar... nanananahhh..."

Det hade varit en bra dag.

Hej New York!

Jag landade i New York vid halv sju på tisdag morgon. Flygresan hade tagit ca 5 timmar, men eftersom jag var i en ny tidszon fick jag vrida fram klockan tre timmar. För mig, som gick på Kalifornien-tid, var klockan alltså halv fyra på morgonen.

Jag var trött som fan och hade (givetvis) inte sovit särskilt bra på resan. Jag hade suttit vid en nödutgång, vilket innebar att jag förvisso hade lite extra benutrymme, men att stolen inte gick att fälla bakåt. När man sitter som en tennsoldat hjälper inga insomningstabletter. 

Jag hade dessutom en typisk "cab-bränna", dvs jag var solbränd i ansiktet, på armarna och framsidan av låren, och det hettade betänkligt. 

Efter att jag hämtat väskan tog jag en vanlig taxi till hotellet. De stod uppradade direkt utanför ankomsthallen och det kändes som en enkel lösning. 

Men dyr. 

Resan tog ca 45 minuter och kostade 66 dollar. Plus 20 dollar i tolls. Plus 18 procent i tip. Slutnotan blev alltså 100 dollar! Det är ca 900 kronor. 

Jag ska nog hitta ett alternativt transportsätt tillbaka till flygplatsen på fredag. 

Mitt hotell heter "The Watson" och ligger på Upper West Side, nära Central Park. Det är ett vanligt, trestjärnigt hotell och kostar ca 5000 kronor för tre nätter. 

New York är en dyr stad - om man tror att man kan hitta ett okej hotell på Manhattan för under tusen kronor natten kan man lika gärna tro på jultomten.

Hursomhelst. Jag fick ställa in min resväska i ett förvaringsrum bakom receptionen eftersom mitt rum inte var klart än. Incheckningen var egentligen inte förrän kl 15, men tjejen i receptionen trodde att jag skulle kunna få tillgång till det vid elva. Gott så.

Jag letade upp ett frukostställe i närheten och efteråt gick jag tillbaka till hotellets lobby och satte mig och skrev ett blogginlägg om måndagen medans jag väntade på mitt rum.

Vid elva fick jag det äntligen, och jag gick direkt upp och la mig och sov i ett par timmar. Jag ställde dock klockan på tre, eftersom jag hade bokat en båttur på kvällen.

Jag var i New York på Independence Day 2014, men då hade jag ingen särskild plan för kvällen. Jag tänkte att jag skulle gå ner till vattnet och kolla in fyrverkerierna, men var helt oförberedd på hur mycket folk det var och att alla gator längs med East River var avspärrade. Det slutade med att jag stod och trängdes bakom Staten Island Ferry och därför inte såg så mycket. Den här gången tänkte jag inte begå samma misstag. Så för någon månad sedan bokade jag en 4th of July-cruise och när jag printade ut bokningsbekräftelsen kände jag mig som Michael Palin när han kommer farandes med ångvälten mot Kevin Kline i "A fish called Wanda" och skriker "Revenge!"

Båten skulle gå från FDR Drive nära East 23rd Street kl 18, men det rekommenderades att man var där minst en kvart innan eftersom den skulle "leave promptly at 6PM." 

Det är lätt att hitta på Manhattan eftersom alla gator är uppbyggda som ett rutnät. Avenyerna går i nord-sydlig riktning och gatorna i öst-västlig. Mitt hotell låg på West 57th Street, nära 10th Avenue, så jag skulle alltså ner 34 gator och vänster nio avenyer. Enligt Google Maps var det en promenad på 57 minuter, och jag lämnade hotellet strax efter halv fem, övertygad om att jag hade gott om tid.

Men Google Maps hade inte räknat med alla människor och alla rödljus. Jag gick och gick och gick. Och klockan tickade och tickade. När den började närma sig halv sex, och jag inte alls var framme, blev jag stressad på riktigt. Tänk om jag missar båthelvetet?

Jag hailade in en taxi och han körde mig så långt han kunde, men det var avspärrat när man närmade sig vattnet och fullt av människor och poliser överallt. Jag gav mig ut i folkvimlet igen, siktade på en gata som ledde ner mot vattnet, men blev effektivt stoppad av en polis. "You can't cross here, miss." "But I have a boat cruise!" Han pekade åt nåt annat håll och jag småsprang dit. 

Till slut kom jag igenom lämmeltåget och lyckades ta mig ner till hamnen där min båt, Cababa, låg och guppade bland andra båtar. Bara för att stå stilla i världens längsta kö innan jag slutligen kom ombord vid halv sju. 

"The boat leaves promptly at 6 PM."

Jag var jättetörstig så jag gick direkt till baren för att beställa nåt att dricka. De hade ett märkligt system där man beställde och betalade till en snubbe, som bara gav en en drinkbiljett tillbaka, vilken man sedan lämnade till bartendern (som stod precis bredvid) och så fick man upprepa vad man skulle ha. Sjukt ineffektivt. Dessutom tog de bara kontanter. Jag hade bara 10 dollar kvar och köpte en cola. Men det fanns en ATM på båten, så jag kunde ta ut lite cash och köpa mig en riktig drink. 

Det var mycket folk ombord och det gick inte att hitta en sittplats. Jag gick därför och ställde mig i aktern och såg solen gå ner över Manhattan med en drink i handen. 

Båten stannade vid Williamsburg Bridge och sedan låg vi där och avvaktade. Det var båtar överallt - andra cruisebåtar, katamaraner, polisbåtar, New York Water Taxi... Det såg ut ungefär som om man skulle fylla upp ett badkar med vatten och sedan slänga i 20 leksaksbåtar, där alla försöker undvika att köra in i varandra samtidigt som de försöker hitta en så bra position som möjligt.

Precis bakom mig stod en kille med texten "Crew" på tröjan och han pratade hela tiden med kaptenen i en walkie talkie för att informera om närliggande båtar:

"Lucille is 80 feet on starboard side and approaching."

"Sea Hawk is 20 feet on port side."

"Sea Queen is creeping up - Sea Queen is creeping up!"

"What a cluster fuck!"

Jag visste att fyrverkerierna skulle vara på andra sidan båten, men tänkte att jag får väl luta mig ut över relingen när det är dags. Jag tänkte inte släppa min position vid akterräcket, och jag kunde till och med sitta ner här. Precis innan fyrverkerierna började ropade killen i walkie talkien: "And we're spinning!" Det rykte och luktade bränt från motorerna när båten gjorde en helomvändning och nu satt jag plötsligt på första parkett.

Mouuuahhahahahaaa!

Det pågick i ca 25 minuter och var fantastiskt fint, särskilt eftersom det speglade sig i vattnet. När det var klart tutade alla båtar. Ljudet var öronbedövande.

Sedan var det dags att åka tillbaka. Inne på båten pågick ett sanslöst party där folk dansade till en DJ, iförda glittriga hattar med den amerikanska flaggan. Jag satt dock kvar ute på däck och beundrade utsikten. Alldeles på slutet gick jag in och satte mig för att kolla in spektaklet. En kille som halvlåg i soffan bredvid mig gjorde ändå discorörelser med armarna, samtidigt som han blundade. Full och trött, men vill ändå vara med på partyt, liksom. 

När vi gått i land påbörjades den långa promenaden hem. Men nu hade jag ingen tid att passa, så jag gick i maklig takt. Jag passerade Empire State Building, som var upplyst i rött, vitt och blått, och kände att jag var hungrig. Och det var ju inte så konstigt eftersom det var midnatt och jag inte hade ätit något sedan frukosten för 15 timmar sedan. 

Jag chansade på att man skulle kunna hitta nåt matställe som fortfarande var öppet runt Times Square. Men både Hard Rock Café och Planet Hollywood (som jag trodde var säkra kort) hade slutat servera mat vid tolv. 

Jag köpte istället en korv med bröd och en cola i ett sånt där gatukök på vagn och satte mig i det bländande neonskenet på Times Square. 

Sedan promenerade jag de sista tio gatorna upp till mitt hotell. Nu har jag två heldagar i New York där jag inte har nåt planerat och inga tider att passa. 

Härligt.

Cruising i Los Angeles

På måndag morgon ägnade vi en stund åt att gå igenom alla våra utlägg och swish-överföringar. Vi har verkligen försökt att göra upp alla kostnader för middagar, bensin och boenden varje dag, men kände oss ändå osäkra på om det hade blivit rätt. Troligtvis var det inte hundraprocentigt, men close enough.

Därefter gick vi och åt frukost på Mel's, som är en väldigt amerikansk diner i 50-talsstil. De har till och med små jukeboxar vid varje bås, och vi slängde i en quarter i våran och valde "Like a virgin" med Madonna. 

Mel's låg på en liten tvärgata till Hollywood Boulevard (den gata du och jag gick på, Jessica, när vi skulle från Hollywood Boulevard till Rodeway Inn). Vi fick med andra ord en liten promenad i solen på den stjärnbeströdda gatan, vilken som vanligt var smockfull med turister, påflugna försäljare och folk utklädda till Spindelmannen och andra figurer. Som Paula sa: "Det är nog inga locals som hänger här."

Efter frukosten gick vi tillbaka till motellet för att hämta bilen. Jag har lite blandade känslor för LA - klimatet är underbart och det finns mängder med fina stränder och mysiga områden, men man måste verkligen ta bilen överallt. Det är inte som i New York eller San Francisco där man med lätthet kan ta sig runt till fots. Det är dessutom ofta mycket trafik och man kan bli sittande i bilköer i TIMMAR. Lägg sedan till att stora delar av staden består av freeways som löper längs med ganska ruffig bebyggelse. Men som sagt - om man vet vart man ska så kan man bli rikligt belönad, för det finns definitivt pärlor.

En sådan pärla, hade jag hört, var Santa Monica. Jag har aldrig varit där förut, så vi bestämde oss för att tillbringa eftermiddagen där. Först var jag dock tvungen att göra ett inköp i form av bubbelplast, eftersom jag skulle flyga till New York på kvällen och jag var rädd att mina vinflaskor från Hitching Post skulle gå sönder i resväskan. 

Jag frågade den asiatiska gubben i receptionen om han hade någon aning om var jag kunde hitta bubbelplast, och han gick och frågade någon inne på kontoret. Sedan kom han tillbaka och sa något ohörbart. "Excuse me?" Jag lutade mig framåt och spetsade öronen för att förstå hans knaggliga engelska.

"Home people." 

"Home people?"

"Yes, Home people."

Det fanns ingen affär som hette Home People. Det fanns däremot en som hette Home Depot. Vi antog att det var den han menade, sökte upp närmaste butik i Google Maps och åkte dit.

Butiken var ENORM och uppbyggd ungefär som IKeas lager - långa numrerade gångar med hyllor som gick ända upp till taket. Jag fick fråga efter bubbelplast flera gånger innan jag hittade en (alldeles för stor) rulle längst in i gång 39, och sedan kunde vi sätta kurs mot Santa Monica.

Det tog en timme att ta sig dit, men det var varmt och soligt och vi körde nedcabbat hela vägen. När vi kom fram satte vi oss på en takterrass på "The Lobster", en restaurang som låg precis intill Santa Monica Pier, och tog en öl. Sedan gick vi ut på (den knökfulla) stranden och kände på vattnet. Det kändes härligt badvänligt. 

Vi hann även gå lite längs med 3rd Street Promenade, som var jättemysig men rätt turistig, och Paula shoppade lite kläder i sin favoritbutik Brandy Melville. Sedan var det redan dags att ta bilen tillbaka eftersom vi hade bokat bord på en restaurang klockan sex och det tog en timme att ta sig dit. 

Restaurangen som vi hade valt ut för vår avskedsmiddag hette Cilff's Edge, och låg på West Sunset Boulevard. Precis som restaurangen vi åt på igår hade också denna funnits med på listan över unika restauranger i LA som Paula hade googlat fram. Det som var unikt med Cliff's Edge (förutom att den låg väldigt undangömd och var svår att hitta), var att man satt som i en djungel av växtlighet där inne. Supermysigt var det, och kändes som ett värdigt avslut på vår gemensamma resa. Vi beställde en hel kyckling att dela på (det var dagens "specials") och en sallad som side order. Sedan var det dags att säga hej då. 

På tisdag förmiddag skulle nämligen Paula och Erik flyga vidare till Florida för att gå på tre Metallica-konserter, men mitt flyg till New York gick redan på måndag kväll vid tjugo i elva.

Klockan åtta beställde jag min första Uber på egen hand (med hjälp av Paula och Erik) och strax kom en bil och hämtade upp mig. Tjejen som körde hette Sascha, kom från New York och påminde jättemycket om min kompis Margarita, både till utseende och personlighet. 

Resan till flygplatsen tog ca 45 minuter och sedan var det bara att checka in väskan, ta sig igenom säkerhetskontrollen och lokalisera gaten. Jag skulle flyga med United och de hade tydligen överbokat planet och letade därför frivilliga som kunde tänka sig att ta en senare flight (mot en ekonomisk kompensation). De hävdade även att minst tjugo personer behövde checka in sitt handbagage för att alla skulle få plats. 

Jag satt på golvet vid gaten och låtsades inte förstå. Men tydligen måste de ha lyckats med sin vädjan, för boardingen kom igång på utsatt tid och strax var jag ombord. 

Mot New York.

Grottmålningar och kändismiddag

Söndagen var en fantastisk road trip-dag. Det var varmt och soligt med ljumma vindar och vi kunde köra nedcabbat hela vägen till LA. Vi inledde dock dagen med att checka ut från Motel 6 och äta frukost på ett ställe som hette American Host. Jag och Paula beställde en varsin våffla och när de väl kom ut med dem var vi oerhört tacksamma att vi inte hade beställt in något mer - de var stora som tårtor och hade ett helt berg av grädde. Det gick helt enkelt inte att äta upp allt, och efter att vi hade betalat notan raglade vi proppmätta ut till bilen och svängde in på en mack för att köpa lite vatten till resan. 

Det fanns en skylt utanför macken som sa "ATM inside", så jag tänkte passa på att ta ut lite cash eftersom jag plötsligt bara hade 20 dollar kvar. När jag kom in i butiken hittade jag ingen bankomat, så jag frågade killen i kassan var den fanns. 

"We don't have an ATM." Han pratade lite släpigt och påminde faktiskt om den där receptionskillen på Red Roof Inn (som inte hade alla får i hagen). 

"But there's a sign outside that says 'ATM inside'...?" sa jag. 

"Yeeeaaaahh... They never took the sign down..."

They?

Vi gjorde våra inköp och drog vidare. 

Vi åkte 154:an genom Los Padres National Forest. Det är en jättefin väg som slingrar sig högt upp i bergen och erbjuder fantastiska vyer. Vi gjorde även en avstickare till "Painted caves", som Paula hade läst om på nätet. Enligt skylten utanför grottan hade målningarna gjorts av Chumash-folket, som hade bott i området i "thousands of years". Varför de hade gjort dem och vad de egentligen betydde hade dock gått förlorat i historiens dunkel. Det satt ett stängsel framför grottmynningen för att skydda målningarna från turism och vandalism, men man kunde kika in och känna historiens vingslag genom gallret.

Efter detta körde vi på hela vägen till Los Angeles. Vi kunde åka längs med 1:an igen och passerade Santa Barbara, Malibu och Santa Monica innan vi slutligen nådde fram till vårt förbokade boende Hollywood La Brea Inn som ligger i West Hollywood. 

Vi checkade in, bytte om och tog bilen till en restaurang som hette Connie & Ted's, som fanns på en lista av "unique restaurants" som Paula hade hittat. Det var ett riktigt coolt ställe som såg ut lite som en stor lagerlokal med cementgolv, superhögt i tak, öppet kök och ljudligt sorl. Inte blev det mindre coolt av att Quentin Tarantino satt vid ett bord i närheten av oss. 

Det var Erik som såg honom först. Jag var lite osäker - det kanske bara är någon som är lik honom? Dessutom tyckte jag att han såg lite plufsig och sjavig ut i sin blårandiga skjorta - sådär såg han minsann inte ut i Pulp Fiction. 

Men den filmen är ju från 1994. Erik slog på mobildatan och vi googlade fram färska bilder. Jomenvisst. Det är så där han ser ut. När det sedan kom fram fans till honom som hänfört berättade hur mycket de "admired his work" undanröjdes alla tvivel. (Att han dessutom hade sällskap av en superung, superlång tjej i skyhöga klackar var också en ledtråd.) 

Hursomhelst. Vi tog en drink medans vi väntade på vårt bord. Min hade det fantasifulla namnet "When Mork met Fonzie" och smakade syrligt och lite mint.  Restaurangen var tydligen specialiserad på seafood, men Paula valde ändå hamburgare. Jag och Erik tog dock fisk - det fanns en lista med "grilled catch of the day" och servitrisen rekommenderade rockfish (drakhuvudfisk) som tveklöst var den godaste middag vi ätit på hela resan. Paula och Erik beställde även en prisvinnande dessert som hette Blondie, men jag nöjde mig med en espresso. 

Därefter tog vi bilen tillbaka till motellet. Imorgon, måndag, är vår sista dag tillsammans innan våra vägar skiljs åt.