Sedan kunde jag inte släppa tanken. Visserligen var det kort om tid att spara ihop pengar, men jag visste någonstans att jag inte skulle stå ut med att se deras Instagram-inlägg och veta att jag hade kunnat vara med. Så det blev ett snabbt planeringsförlopp och nu är jag alltså på väg. Resan har dessutom utökats från enbart Kalifornien till att även omfatta staterna Washington och Oregon. Och sen när de åker vidare till Florida, så avslutar jag med några dagar i New York. För att jag kan. :)
Jag åkte i alla fall på midsommaraftons morgon med flygbussen som gick 04.40 från Korsvägen och kom fram till ett Landvetter som var sprängfullt med folk. Sprängfullt! Det kändes lite otippat. Klockan fem på morgonen! På midsommarafton! Ska inte alla åka till sina lantställen då? Förbannade charterresenärer. (Hur vet man att det är charterresenärer? Det vet man. Överhörde bland annat en man med snäckhalsband som sa att han var på väg till Zackyntos för 22:a gången. Samma hotell, givetvis. Jag skar tänder.)
Jag hade bokat resan med American Airlines, men flighten opererades av British Airlines. Efter att ha krånglat mig igenom incheckning och säkerhetskontroll var jag till slut vid gaten, och en kort busstur senare vid BA-planet som skulle ta mig den första etappen - bara ett litet nätt skutt över Nordsjön för en touchdown i London och sedan vidare till Seattle. Hur mycket kan gå fel?
Allt, visade det sig.
För det första kom vi inte iväg förrän en halvtimme efter utsatt tid. Varför vet jag inte, det lämnades aldrig någon förklaring.
För det andra hamnade jag bredvid en - i brist på bättre uttryck - riktig "tjötröv" som pratade hål i huvudet på mig hela resvägen. Han hade tagit ett par öl innan och orerade så saliven sprutade, skrattade åt sina egna skämt, dunkade mig i sidan konstant (nudge-nudge) och visade bilder i mobilen. Jag har aldrig varit med om nåt liknande och kände att jag fick en glasartad blick medans jag såg hur hans läppar rörde sig, men jag hörde inte längre vad han sa. (Hans fru satt en bit bort, med hörlurar, och såg avslappnad ut.)
För det tredje så fick vi inte gå av planet när vi väl hade landat på Heathrow, en kvart försenade, eftersom det var nåt problem med landgången. Kan ni ens föreställa er hur irriterande det låter på posh, brittisk engelska? "I'm sorry, ladies and gentlemen, but unfortunately, there seems to be some problems with the jetty. Please, bare with us." Och sedan satte de på klassisk musik i högtalarna.
Are you fucking kidding with me?!
Det var bara en kvart kvar tills gaten för min anslutande flight stängde (och jag visste varken vilken gate jag var vid, eller vilken jag skulle till) och folk stod som packade sillar i mittgången och trampade. När de väl öppnade dörren skulle alla framför mig givetvis börja krångla med sina handbagage och sedan, i en långsam takt, började vi röra oss framåt.
Jag motstod impulsen att knuffa undan pensionärer och folk i rullstol, men när jag väl fick fritt spelrum störtade jag iväg i mina platåskor, hittade en skylt med avgångar och insåg att jag var på gate A och skulle till gate B. Jag rusade vidare och flashade mitt boardingkort för en kvinna vid ingången till B-gaterna.
"Sorry, madam. You've missed it."
"But It's not 9.00 yet!"
"I'm sorry."
"Really?!" Jag var gråtfärdig.
Men det fanns inget att göra, annat än att uppsöka British Airways disk för ombokningar. Vilket visade sig vara en lång kö där stämningen var rätt ansträngd.
Framför mig i kön stod en svensk familj. Kvinnan gav mannen upprepade förmaningar om att det inte var tillfälle att skälla ut personalen här. "Det är inte deras fel." Det gav mig en tankeställare. Jag var beredd att skälla ut vem som helst. Bakom mig stod ett äldre, amerikanskt par som hade varit med på min flight från Göteborg. De skulle också till Seattle, och jag hörde mannen säga - efter att han rådfrågat sin mobil - "This is terrible! We MIGHT get on the 15.30 flight. MIGHT!" Klockan var nu strax efter 09.00.
Jag hörde även att en grupp som stod vid en av diskarna blev inbokade på ett hotell på Heathrow för en tidig flight dagen därpå. Vet dock inte vilken destination de skulle till.
Svetten rann längs med ryggen. Inte enbart på grund av språngmarschen. Till slut kom jag fram till en disk och förklarade mitt dilemma. Kvinnan knappade på sin dator och sa sedan
"I have one seat left on the 15.30 flight."
"Nothing sooner?"
"You're lucky to get out today."
Tydligen var det inte varje dag som det gick två flighter från London till Seattle. Och detta var den sista platsen! Jag skänkte en tanke till det amerikanska paret som precis kom fram till en annan disk, men som man brukar säga: Nu är det var man för sig själv.
"Yes! I'll take it! Thank you!!!"
Jag fick en voucher på 10 pund och ska nu hänga på flygplatsen i över sex timmar, men känner mig ändå tacksam över att jag inte behövde övernatta. Plus, nu får jag sällskap av Paula och Erik över Atlanten.
15.30 var nämligen deras flight.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar