Oneonta och Multnamah Falls

Vi inledde måndagen med att checka ut från Motel 6 och därefter dra till en Starbucks för att äta frukost och komma åt free wi-fi. Det var lite småkyligt ute och regnet hängde i luften. Typiskt. Vi som hade planerat att vara utomhus hela dagen och ta en närmare titt på Multnomah Falls, som är det näst högsta vattenfallet i hela USA, samt grundligt utforska naturen runt Oneonta. 

Den Starbucks som låg närmast vårt motell var en så kallad drive-through, men det fanns en liten uteservering där vi slog oss ner med våran frukost. Här började en äldre man genast att prata med oss. Han började med att fråga om vi var från Norge, och sen slutade han aldrig prata. Någonsin. Jag fick en deja vu från flygresan mellan Göteborg och London och sysselsatte mig därför intensivt med min telefon, medans stackars Erik effektivt fångades in och var sedan fast i en lång monolog. 

När vi hade ätit klart började det regna och vi fick en ursäkt att fly in i bilen och sätta kurs på 84:an österut. Regnet var lyckligtvis övergående och när vi vek av på den slingrande vägen som ledde mot Multnomah Falls sken solen från en klarblå himmel. Underbart. 

När vi kom fram var det dessvärre helt fullt på parkeringen, så vi fortsatte till Oneonta, som låg en bit bort längs samma väg. 

Oneonta Gorge är en bergsklyfta som via en smal passage leder till en serie vattenfall. För att ta sig in i passagen måste man vada i iskallt vatten (vars botten består av stenar som ibland är hala, vassa och vingliga) samt gå balansgång på stockar och klättra över stora stenar. 

Vi tog av oss skorna och tog oss en bit in, men insåg att vi borde haft bättre kläder på oss, någon form av badskor och - framför allt - ingen axelväska som hängde och slängde som en tyngd på ena sidan och sabbade balansen. 

Vi bestämde oss för att gå tillbaka till bilen, lämna våra väskor och istället ta en vandringstur längs en trail. Det fanns flera att välja mellan och vi gick mot Triple Falls, men gjorde även en avvikning till Horsetail Falls. Det visade sig vara värsta träningspasset - stigen gick uppåt och uppåt och uppåt och det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men det spelade ingen roll eftersom vi befann oss i ett helt magiskt sagolandskap med smaragdgrön växtlighet, mäktiga vattenfall och porlande bäckar. Paula fyllde på vår vattenflaska i en bäck och det var alldeles klart och smakade gott.

Vi var hänförda. Det går faktiskt inte att beskriva hur mäktigt det var, men jag tror att bilderna talar för sig själva. (Även om de i ärlighetens namn inte heller gör verkligheten rättvisa.) Vi pratade om när vi var vid Blue Hole på Jamaica, och hur vi då önskade att vi hade varit där ensamma, utan en massa andra människor i flytvästar och guider som hetsade alla att gå vidare. 

Nu var vi helt ensamma. Och det var magiskt.

Vi tillbringade ett par timmar i Oneonta innan vi gick tillbaka till bilen och körde bort till Multnomah Falls där vi nu lyckades hitta en parkeringsplats. Vi åt lunch på restaurangen som låg vid foten av vattenfallet, och vi såg flera chipmunks som oblygt letade smulor bland borden. Därefter gick vi och kollade in vattenfallet. 

Sjukt högt var det! Det fanns även en bro en bit upp som vi givetvis gick upp till. 

Sedan var det dags att lämna det här fantastiska landskapet och dra vidare mot kusten. Vi åkte alltså aldrig in i själva Portland, vilket var lite synd. Men vi har nu fyra dagar och tre nätter på oss att ta oss till San Francisco och vi ville komma fram till kusten innan det blev mörkt. Portland får helt enkelt stå på min mentala restlista till nästa gång.

Vi körde 26:an västerut; en fin, ringlande väg som smekte utkanterna av Tillamook State Forest. Vi har inga boenden bokade förrän vi kommer till San Francisco på torsdag, men Erik bokade ett boende för oss i Seaside via mobilen medans vi körde. Seaside visade sig vara en liten pittoresk badort alldeles vid havet och vårt motell, Hi-Tide Oceanfront Inn, var ett kanonställe med supertrevlig personal. Priset var mer än överkomligt - ca 300 kr/person och då ingick även frukost.

Vi bytte om och gick och strosade en stund längs med huvudgatan, som var jättemysig, om än något turistig. Paula köpte en hel påse med saltwater taffy (godis) och sen tog vi ett glas vin och lite pommes frites på en lounge som var rätt sjaskig men hade utsikt mot havet (och var typ det enda stället som hade öppet efter 21 en måndagkväll.) Jag och Paula funderade på att köpa en varsin tallrik med pommes, men bestämde oss i sista stund för att dela på en. Och det var tur, för tallriken var gigantisk! Trots att servitrisen hade sagt att den var "pretty small."

Note to self: inget är litet i USA.

Vid halv halv elva-snåret gick vi tillbaka till vårt rum. Jag skrev ett försenat blogginlägg om söndagen och när jag släckte lampan vid två-tiden kände jag redan att träningsvärken var på väg...