Hej Seattle!

Efter att jag hade skrivit föregående blogginlägg utnyttjade jag min voucher till en hamburgertallrik. Sedan skrev jag till Paula och Erik på WhatsApp att "jag sitter i en bar vid gate A6". Så snart de hade landat letade de upp mig, och det var så kul att se dem. NU börjar resan. Allt som hände innan räknas inte.

Märkligt nog hade vi faktiskt blivit seatade hyfsat nära varandra. De satt på rad 44 och jag på rad 47. Paula gjorde ett försök att få den man som satt bredvid henne att byta plats med mig, men han tvärvägrade. Det spelade egentligen ingen roll - jag hade nämligen planerat att, för första gången någonsin, sova hela vägen.

För att lyckas med detta hade jag införskaffat en ny nackkudde - ingen uppblåsbar skit, utan en lyxigare variant. Sedan hade jag ögonmask och mina Bose-hörlurar som blockerar ljud. Och, kanske allra mest centralt, jag hade en sömntablett. En receptbelagd sådan, som jag fått av Åsa. I kombination med att jag bara sovit tre-fyra timmar natten innan och att jag hade tagit ett par glas vin på flygplatsen vore det ju helt sjukt om jag inte skulle somna nu.  

Tror ni jag somnade?

Ja. Och nej. Jag trodde det skulle vara som att dra ner en rullgardin och sedan djupsömn hela vägen, men det var för mycket begärt. Istället gled jag ut och in i någon slags halvslummer, men det var ändå den bästa Atlantflygningen hittills. Jag var inte uppe och vankade en enda gång och när det stod på skärmarna att det var en timme kvar tills vi skulle landa tänkte jag "är vi redan framme?" Det har aldrig hänt förut.

Jag drog upp luckan vid fönstret och såg hur vi flög över snötäckta bergstoppar i solskenet. Det såg fantastiskt fint ut. 

Men det var verkligen världens längsta fredag: jag hade gått upp klockan fyra på morgonen, och när vi landade hade jag varit på väg i nästan 24 timmar - ändå var klockan bara kvart över fem på eftermiddagen. Samma fredag.

Gränskontrollen gick i alla fall rätt smidigt eftersom vi var "returning ESTA visitors" - man scannade helt enkelt sitt pass och sina fingeravtryck själv och sedan var det i stort sett bara att gå igenom. Min incheckade väska dök också upp på bandet, något jag varit lite bekymrad över eftersom jag missade min flight i London. Men kvinnan på BA som bokade om min biljett sa att "a bag never travels without its owner. Not since 9/11." 

Vi funderade på om vi skulle ta tåget in till stan - det kostade bara 3 dollar - men vi var lite för sega för att åka tio-tolv stationer och sedan gå runt och leta efter hotellet. Så Erik bokade en Uber och strax var vi framme vid Queen Anne Inn, där vi ska bo i två nätter. 

Efter att ha sträckt ut oss på sängen en stund gick vi till en mexikansk restaurang som låg rakt över gatan. Maten var god men superstark och sedan gick vi tillbaka och la oss. Klockan var strax efter 21. 

Givetvis vaknade jag halv tre. Åh nej! Lyckligtvis somnade jag om och kunde sova ända till sju. 

Idag ska vi utforska Seattle.