På onsdag förmiddag lämnade vi Super 8 i Coos Bay efter en torftig frukost, och vi kunde inte vara mer färdiga med denna gudsförgätna håla. Det var kallt och ruggigt ute och jag kände mig trött efter att ha sovit en natt i ett rum som var så lyhört att det kändes som om trafiken gick rakt igenom det.
Efter ett par timmars bilfärd kom dock både solen och vi fram till Redwood Jedediah State Park, och vi svängde in på de slingrande kringelikrokvägarna för att ta oss en närmare titt på de urgamla jättarna.
De var gigantiska. Vi gick längs med en trail, klättrade på nedfallna stockar och kände oss som myror i Jurassic Park. Hur kan träden här vara så stora? Våra svenska träd känns som tandpetare i jämförelse!
De amerikanska Sequoia-träden är världens största och kan bli mer än tusen år gamla och över hundra meter höga. Det går faktiskt inte att föreställa sig hur mäktiga de är om man inte har sett dem IRL. Vi vandrade runt och begapade skogen ett bra tag, sedan tog vi även en biltur på en sjukt smal och skumpig väg där man nästan hade behövt larvfötter för att ta sig fram. Hela tiden var vi omgivna av en allé av enorma träd som bevakade oss under tystnad.
Tänk om de hade kunnat tala.
Vi åt lunch på ett rätt ocharmigt ställe som jag inte ens minns namnet på, och sedan åkte vi vidare söderut, passerade gränsen mellan Oregon och Kalifornien och tog givetvis en bild vid skylten.
När klockan närmade sig åtta på kvällen började vi inse att det nog inte skulle bli någon värdig middag ikväll heller. Vi visste fortfarande inte var vi skulle bo, och det verkade som om alla restauranger på alla ställen stängde redan vid nio. Medans vi begrundade detta faktum fick vi i alla fall ett rejält tröstpris - en riktigt schysst solnedgång över Stilla havet, på en strand någonstans längs Kaliforniens norra kust.
Paula hittade ett ledigt rum på Red Roof Inn i Arcata för 800 kronor. Det såg lite halvsunkigt ut på bilderna, och betyget på Trip Advisor var 2,5 av 5, men det kunde ju inte vara värre än Super 8 i Coos Bay, tänkte vi.
Det kunde det.
Killen i receptionen var antingen påtänd eller hade någon diagnos; han krafsade sig hela tiden i ansiktet och pratade släpigt med långa pauser.
"Yeaaahh... So the thing is, I only have two rooms availavle... one of them KIND of has a weird smell... and the other one... is pet friendly..."
Han svajade framför oss i korridoren och låste upp dörren till det första rummet, sniffade misstänksamt i luften och konstaterade förvånat "It's actually not that bad..."
Det luktade apa.
"Can we see the other room, please?" Han svajade vidare till rum 139, som låg allra längst ner i korridoren. Här luktade det också lite skumt, men det var inte i närheten av det förra.
"We'll take this one."
Jag slog på wi-fi för att publicera ett blogginlägg om tisdagen som jag hade skrivit i bilen. Det var borta! Text, bilder - allt hade försvunnit, eftersom jag inte hade kunnat spara det när jag inte hade någon uppkoppling. Här uppfylldes jag av en sådan total matthet att jag nästan kände att jag skulle lägga ner det här med bloggandet. Jag låg redan efter två dagar och det skulle komma att bli tre innan jag kom fram till civilisationen i San Francisco. All energi rann ur mig. Dessutom var vi hungriga.
Vi googlade efter restauranger och det skulle finnas en pizzeria som hade öppet till 22, och nåt annat snabbmatsställe en bit bort som hade öppet 24 timmar om dygnet. (Antagligen inget fancy, men förmodligen bättre än chips och läsk direkt på gatan. De kanske rent av hade stolar...?)
Rakt över gatan låg dock en vanlig restaurang. De hade typiskt amerikanska bås med skinnmöbler och - kanske allra mest centralt - det var öppet. Servitrisen var dessutom supertrevlig och hela atmosfären kändes genuin och hemtrevlig. Vi såg att de även serverade frukost och bestämde att vi skulle äta här imorgon bitti (oavsett om det ingår frukost på Red Roof eller inte.)
Jag åt en spagetti med home-made meat sauce som var riktigt god och sedan vandrade vi tillbaka till Red Roof Inn för en natts god sömn. Vi fick dock lägga ut handdukar på sängen eftersom vi hittade mystiska fläckar på lakanen.
Japp, detta var helt klart lågvattenmärket när det gällde boende. Nu kan det bara bli bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar