Vi behövde dock äta frukost först och bestämde oss för att svänga förbi IHOP. Igen. Det var lite knöligt att ta sig dit eftersom en massa gator var avstängda på grund av Pride-paraden, men till slut hade vi lyckats tråckla oss fram genom trafikstockningarna och hittat en parkeringsplats som låg alldeles för nära en korsning, vilket innebar att vi inte betalade någon p-avgift heller. (If you're gonna do it wrong - do it right.)
På IHOP är det någon slags manager som står som grindvakt och fördelar ut båsen till gästerna ("Please wait to be seated"), och det var samma sprätt som stod där igår. Han kände igen oss också. "Back for more, are you?" Han log brett. Vi konstaterade att han verkade vara den där typen som är urtrevlig mot sina gäster, men inte lika trevlig mot sin personal. Vi noterade bland annat att han verkade ha en dryg attityd mot flera servitriser och att de himlade med ögonen efter att han hade sagt något till dem.
Vi fick i alla fall samma servitris som vi hade haft igår, Samantha, som var höjden av trevlighet. Jag hade lärt mig min läxa och beställde enbart kaffe, juice, ägg, bacon och en fruktskål, vilket satt som ett smäck.
Efter frukosten åkte vi iväg för att tanka. Av någon underlig anledning var det bara en kvarts tank i bilen när vi hämtade ut den, vilket jag aldrig har varit med om tidigare. (Å andra sidan behöver vi tydligen inte lämna tillbaka den fulltankad heller.) Men nu stötte vi på problem - det gick inte att få in munstycket på bensinpumpen i tanken. Det var som att stöta emot en vägg ungefär 5 centimeter in. Vad är detta? Vi letade efter någon slags spärr innanför tanklocket och vid förarplatsen. Det fanns ingen. Vi bläddrade frenetiskt i manualen som låg i handskfacket. Inga ledtrådar. Vi funderade på att ringa biluthyrningsfirman. Men innan vi gjorde det gick Paula in på macken och bad killen i kassan om hjälp. Han kom ut, och det visade sig att vi hade använt fel pump - vi hade försökt tanka bilen med diesel istället för med bensin. Och det var därför som pumpen inte passade.
Fy fan vilken tur att den var konstruerad så! Annars hade det blivit ett abrupt slut på bilresan redan innan vi kommit ut ur Seattle.
(Och innan ni dömer ut oss måste jag säga till vårt försvar: dieselpumpen var grön. Och bensinpumpen var svart. I Sverige är det tvärtom.)
Hursomhelst. Vi tankade, handlade färdgodis och drog mot Portland. Om man tar Interstate 5 rakt söderut tar den resan ungefär tre timmar. Vi åkte istället bara till Tacoma, sedan vände vi norrut på 16, bytte till 3:an och tog oss slutligen ut på 101:an ända upp till Port Angelen som ligger vid den kanadensiska gränsen. Och sedan åkte vi söderut igen, längs kusten. Denna detour gjorde att resan från Seattle till Portland tog 12 timmmar istället för tre.
Varför? Vi har alla tre åkt Highway 1 från San Francisco till Los Angeles tidigare - två gånger var till och med. Men Highway 1 börjar mycket längre norrut och den här gången tänkte vi se den från början. Och det var så värt det.
Vi körde längs med Olympic National Park, på slingriga vägar genom riktiga trollskogar och längs med Lake Crescent, som var som en blå lagun kantad av mäktiga berg. Sedan kom vi ut till kusten och åkte bland annat igenom Forks, där Twilight-filmerna spelades in. Det var ett sömnigt samhälle som förmodligen har återgått till sin normala lunk efter att Twilight-hysterin har lagt sig och de forna fansen har hittat nya intresseområden och jaktmarker. Vi såg faktiskt en skylt med texten "Twilight tours", men det var ingen action där, för att uttrycka det milt.
Vi stannade till vid en strand, men hade lätt kunnat stanna vid tjugo. Men klockan tickade och vi hade bokat ett rum utanför Portland natten mellan söndag och måndag, så vi var tvungna att hålla ett visst tempo. Vi blev även tvungna att ändra om rutten lite för att komma fram innan midnatt.
Vi turades om att köra och att vara kartläsare. Vi har ingen GPS i bilen, men det funkar bra att köra med Google Maps i offline. Jag plockade också på mig några vägkartor på biluthyrningsfirman. Det är i alla fall en fröjd att köra på så här fina vägar, men det är lika kul att vara passagerare - det är ju så mycket att titta på! Förutsatt att man håller sig vaken, vill säga...
Vid ett tillfälle, när Paula körde, åkte vi över en lång stålbro. Det hade börjat skymma och det var dimmigt och småregnade. Plötsligt såg vi hur bron reste sig i en uppförsbacke i dimman framför oss - ungefär som när man närmar sig en uppförsbacke i en berg-och-dalbana. Vi var helt exalterade och när vi kommit över krönet tittade Paula i backspegeln och sa till mig: "Kolla bakåt!" Jag vände mig om för att ta in den mäktiga utsikten, men det enda jag kunde se var Erik som satt i baksätet och sov med ett nackskydd spänt runt huvudet och, på nåt märkligt sätt, ihopsnört under hakan som en slags kombinerad mössa och haklapp. Han var helt lealös och hela överkroppen och huvudet slängde från sida till sida medans han sov. När han sedan vaknade till och skulle ta sig en titt på bron lyckades han inte knyta upp snörena - han höll på en evighet och krafsade innan han kom ut ur sitt fängelse och då var vi redan långt därifrån. Jag och Paula skrattade så enormt mycket åt detta att vi nästan var tvungna att köra av vägen och parkera.
Den sista biten till Portland, aka de sista tre timmarna, var det mörkerkörning och vi började bli trötta. Strax efter midnatt gled vi i alla fall in på Motel 6, parkerade bilen och gick för att checka in.
Kontoret var kolsvart och tokstängt. Det satt en handskriven lapp på rutan: "We're closed!!! No vacancy!!!"
Visserligen var vi sena, men vi hade ju faktiskt bokat ett rum. Vi kände oss därför villrådiga och stod och begrundade våra alternativ (ska vi sova i bilen?) när det plötsligt tändes en lampa på kontoret och det dök upp en man i luckan som inte hade gått nån charmkurs. Han informerade oss bryskt om att vi var på fel Motel 6 - vårt motell låg "100 blocks in that direction" (han pekade åt nåt håll). "And we don't have any double beds", konstaterade han - rent av triumferande - samtidigt som han sköt tillbaka min utprintade bokningsbekräftelse.
Ok. Vi åkte vidare till rätt Motel 6, fick våra nycklar av en (endast marginellt) charmigare man och kunde ragla in på vårt rum vid ett-snåret, där vi genast stupade i säng. Wi-fi funkade inte, vilket är anledningen till att jag numera ligger efter med bloggen. Men rummet var rent, fräscht och stort, och vi fick oss alla en god natts sömn.
Idag, måndag, har vi varit på en helt magisk utflykt vid Oneonta Gorge och Multnomah Falls, som ligger en bit utanför Portland. Om det berättar jag imorgon. Nu är klockan nämligen över halv två på natten till tisdag.
En sak till - jag har fått frågan om varför det inte går att lämna kommentarer på bloggen. Det gör det, om man använder sig av en dator eller surfplatta. Men det funkar inte via mobilen. Vet dock inte varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar