Exploring the Emerald City

Seattle är den största staden i delstaten Washington. Den är större än Göteborg, men mindre än Stockholm. Det officiella smeknamnet är "The Emerald City". 

Här föddes Starbucks, Microsoft och musikstilen grunge. Boeing har sina fabriker i Seattle, och tv-serien Grey's Anatomy utspelas här. 

Vädermässigt kan Seattle vara något av en chansning - det regnar tydligen ofta. Men inte denna lördag: solen sken från en klarblå himmel och temperaturen låg kring 30-strecket mitt på dagen. 

Vi lämnade hotellet vid nio i en Uber som tog oss till IHOP, en typisk amerikansk diner som serverar frukost 24 timmar om dygnet. (Eller som Paula kallar det: himmelriket.) Jag var vrålhungrig och beställde kaffe, juice, ägg, bacon och cupcake pancaces. Vilket visade sig vara alldeles för mycket, och jag orkade bara med en fjärdedel av pannkakorna. Paula var mer rutinerad och beställde enbart pannkakor med nutella och bananer, men hon orkade inte heller äta upp. Portionerna är gigantiska. 

Efter detta frosseri kändes det bra att ta en promenad i solen. Vi gick ner till Pike Market Place, som är en kombinerad inomhus- och utomhusmarknad där det säljs allt från fisk och färsk frukt till kläder och vinylskivor. Här ligger även "The Original Starbucks", alltså världens första Starbucks coffee shop, som även har behållit en del av sin ursprungliga design (inklusive den första bruna loggan), men det var aslång kö för att komma in, så vi nöjde oss med att stå utanför. 

Vi strosade runt på Pike Market en bra stund och Paula köpte en registreringsskylt från Kalifornien, men för övrigt shoppade vi inget. Till slut sa Erik: "Jag skulle kunna tänka mig att ta en öl."

Naturligtvis! Klockan var ju snart 12!

Vi hittade en uteservering i solen och snart satt vi där med en kall öl,  snålsurfade på grannrestaurangens wi-fi och kollade upp vägbeskrivningar i Google maps till diverse sevärdheter. 

Vi hade hört talas om en riktigt märklig turistattraktion som skulle finnas i närheten: Gum Wall. Det är precis vad det låter som - en vägg fylld med tusentals tuggade tuggummin i olika färger. En del är utdragna till symboler och bokstäver, andra sitter bara där som färgglada klumpar. Traditionen har pågått i flera decennier, och tydligen startade den när folk stod i kö till showerna på Market Theater. (Tänk den som satte upp det allra första, intet ont anande om vilken effekt det skulle få...) Det gjordes ett försök att städa upp väggen i november 2015, när miljontals tuggummin smältes ner och väggen skurades, men nu har den alltså "byggts upp" igen. 

Det var fascinerande att se, och samtidigt rätt äckligt. Det LUKTADE verkligen tuggummi och jag drog mig för att sätta dit mitt eget tuggummi bland alla andras spott och dregel. 

Vi gick vidare till nästa stopp, som var en guidad tur som jag hade läst om på nätet: Bill Speidel's Underground Tour. Den kostade 22 dollar och var väl värt både tid och pengar. 

Seattle har ett nätverk av passager, gångar och källare under jorden, vilka under 1800-talet låg på gatunivå. Efter en stor brand 1889, som ödelade över 30 kvarter, bestämde man sig för att bygga de nya husen i sten eller cement istället för i trä, och att höja gatunivån för att klara sig bättre från tidvattnet (som hade utgjort stora problem med bland annat avloppssystemen...) 

På den här guidade turen fick man alltså vandra runt i de underjordiska gångarna och höra om Seattles historia av en helt grym guide. Det var superintressant och rekommenderas verkligen. Tydligen fanns det även natturer: en spökvariant och en "adult version" som bland annat berättade om Seattles historia av prostitution, opiumhandel och annat icke barnvänligt. "Completely unfiltered", enligt vår guide. Detta får stå på min mentala restlista till nästa gång jag besöker Seattle. 

Väl ovan jord bestämde vi oss för att käka på Hard Rock Café. Erik, 33, fick visa leg, men tydligen funkade inte hans körkort som ID, vilket var lite märkligt. 

"Do you have a passport?" frågade servitrisen, men det hade han ju inte med sig. Det kändes helt surrealistiskt. 

"But he's over 30!" sa jag. 

"I'm sorry." Erik gav upp och beställde in en alkoholfri öl till sin burgare. Undertecknad kunde dock beställa in ett glas vin utan problem. 

Hmm. 

Men snart blev även jag "carded" (!!!). Vi gick nämligen vidare till Linda's Tavern, som var den bar där Kurt Cobain sågs levande för sista gången innan han begick självmord den 5 april 1994. Det är också en av de få återstående grunge-barerna från tidigt 1990-tal. Både jag och Erik fick alltså visa leg när vi beställde öl i baren (Paula köpte en lemonade och klarade sig därför). Som tur var accepterade de våra körkort som ID där. 

Vi satt i ett bås direkt till vänster om trappan och undrade om det var här Cobain satt den där kvällen, och vad som gick igenom hans huvud. Sedan gick vi ut i solen och rakt in i Pride-festivalens regnbågsfärger.

Själva Pride-tåget går tydligen imorgon, men det var diverse föraktiviteter i parkerna runt Capitol Hill. Musik, rosa peruker, glittriga lösögonfransar och nätstrumpor. Vi slog oss ner på en gräsmatta och vilade en stund innan vi påbörjade vår vandring till den sista sevärdheten för dagen: Space Needle.

Space Needle är Seattles mest kända landmärke. Det 184 meter höga observationstornet byggdes för Världsutställningen 1962. Även om det inte längre är det högsta landmärket i väst, eller ens i Seattle, är det en cool byggnad och en tydlig symbol för staden.

Vi gick och gick och gick. Gatorna är rätt branta här, nästan som i San Francisco, och vi måste ha promenerat gott och väl några mil under dagen. I 30 graders värme. Jag kände att jag hade fått en blåsa under foten. 

Till slut kom vi fram till Space Needle. Det går att åka upp i den, men vi nöjde oss med att beundra den från marknivå. Sedan promenerade vi hem till hotellet, som vi hade lämnat 12 timmar tidigare. 

Det hade varit en bra dag.