Det är nu torsdag kväll och vi har precis kommit fram till vårt boende i San Francisco. Men jag ska mentalt återvända till tisdagen, när vi vaknade upp på vårt boende i Seaside.
Efter frukosten tog vi en promenad på stranden och längs med huvudgatan. Paula hade lite unfinished business i form av ett knäckäpple som hade spanats in kvällen innan och nu skulle inhandlas. Vi tittade även in i en butik som sålde marijuana. Cannabis är lagligt i Oregon och det var fascinerande att se hur det fanns till försäljning helt öppet. En masa olika sorter låg i olika glasburkar och såldes per gram - inte helt olikt en butik som säljer lösgodis. Butiksinnehavaren berättade för oss att hans favoritgräs hette "jazz" (och Erik sa senare att "det är klart att det var hans favorit - såg ni påsarna han hade under ögonen? Stora som ICA-kassar.")
Efter detta var det dags att "hit the road". Och jag kan inte nog understryka hur fin den här vägen är. Alla borde verkligen åka Highway 1 minst en gång i livet! Ni vet det där uttrycket "vägen är målet"? Det måste ha myntats här.
Det finns mängder med utkiksplatser att stanna på, men vi gjorde bara två kortare fotostopp och ett längre stopp på en helt fantastisk strand. Plus att vi stannade och åt lunch på ett supermysigt ställe i Neskowin som hette "Hawk Creek Café". Vi fick ett bord på uteserveringen och så satt vi där i solen och myste. Paula och Erik delade på en pizza (men fick ändå ta med sig en doggy bag), och jag åt en ceasarsallad med rökt lax. Till detta drack jag ett ljuvligt glas Pinot Noir.
Vi hade inte bestämt exakt hur långt vi skulle köra på tisdagen, men vi kollade ut en lämplig sträcka i Google Maps och bestämde oss för att övernatta i Coos Bay. Vi hittade ett ledigt rum på Super 8 som bokades via mobilen och Paula läste att någon hade skrivit på Trip Advisor att det var gångavstånd till beachen. Perfekt!
När vi kom fram insåg vi att det var ett riktigt feldrag. Coos Bay var en urtrist håla som i huvudsak bestod av en genomfartsled som kantades av igenbommade butiker och öde industriområden. Visst fanns det några restauranger, men alla stängde klockan nio och nu var klockan runt halv tio. Det enda ställe som hade öppet var en tveksam karaokebar, men vi vände i dörren så snart vi hörde ljudvolymen.
Det hela slutade med att vi gick in på en mack och handlade öl, läsk och snacks, vilket vi planerade att "avnjuta" på stranden. En MACK! Det blir inte mer low-life än så här, tänkte vi.
Men visste blev det det. För när vi kom fram till stranden var det bara en sunkig, igengrodd bukt. (Som Paula sa - man hade lust att personligen söka upp den där människan på Trip Advisor och fråga vad han menade med "strand"?). Solen hade gått ner och det var beckmörkt ute.
Men vafan.
Vi var trötta och hungriga. Och vi resonerade som så att om det skulle vara på det här sättet kunde vi lika gärna gå all-in och sätta oss direkt på marken och äta vår middag.
Och det gjorde vi. Vi hade ganska roligt också. Det är ju en del av charmen med resor där allt inte är hundraprocentigt planerat - man vet aldrig var man hamnar.
Imorgon ska vi äta en värdigare middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar