Mot San Francisco!

På torsdagen hade vi ställt klockan för att komma iväg i tid. Vi hade en bra bit att köra, så redan strax efter åtta checkade vi ut från Red Roof Inn och gick tillbaka till restaurangen rakt över gatan där vi hade ätit middag kvällen innan.

Den kändes ännu mer genuin så här i morgonljuset och vi åt en supergod frukost med en massa godsaker innan vi fortsatte vår resa söderut. Efter någon timmes körning gjorde vi en avstickare och svängde in i Ferndale, som var ett litet, viktorianskt samhälle som vi hade läst om på nätet, och som skulle vara väldigt mysigt. Klockan var precis tio när vi rullade in, och de flesta butiker hade ännu inte öppnat. Vi strosade lite längs med huvudgatan och Paula och Erik passade på att köpa tandkräm och rakhyvlar i en grocery store innan vi åkte tillbaka till 101:an. 

Vi gjorde ännu ett stopp i en redwoodskog - Humboldt Redwoods State Park - och gick en kort trail. Här fanns bland annat Dyerville Giant, även kallad "the fallen champion". Detta gigantiska träd på 362 feet (vilket motsvarar ett 30-våningshus) hade stått här i ca 1600 år (!) innan det föll till marken den 24 mars 1991. Ingen såg när det föll, men en "park neighbour", som bodde en mile därifrån, hade hört en enorm smäll och trodde att det var en tågkrasch. 

Vi åkte även längs med Avenue of the Giants, vilket var en bilväg genom Redwoodskogen, och avslutade med att köra rakt igenom ett träd. Det var så trångt att ena backspegeln vek sig mot trädväggen när jag körde igenom (men den gick att räta ut igen). 

Efter detta hade vi inga fler planerade stopp förrän vi nådde San Francisco. Vi fortsatte längs med 101:an, men vid Leggett kunde man vika av på den klassiska California 1, och nu blev det slalomkörning. Vilken väg!!! 

Jag tror aldrig jag har kört på en kurvigare väg än här. Jag var tvungen att lägga om ratten så långt det gick åt höger, sedan direkt så långt det gick åt vänster, fram och tillbaka, samtidigt som vägen slingrade sig upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. Det var otroligt roligt att köra!

Vi åkte längs med helt fantastiska landskap och ibland var vi så högt upp att det slog lock för öronen. Vår konversation bestod mest av korta utrop som "Kolla bergen!" "Titta bakåt!" "Men Guuud vad fint!"

Highway 1 norr om San Francisco är lika fin som den som går söderut. Kanske finare.

Vid halv nio-tiden körde vi över Golden Gate-bron som vilade i sin karakteristiska dimma, och fortsatte sedan till Marina Bay längs med Lombard Street. Här hade vi bokat ett rum på Coventry Inn, som kändes som rena lyxhotellet efter våra senaste, mer tveksamma boenden. 

Vi checkade in och installerade oss på rum 313 innan vi gick ut för att äta middag. Klockan var över tio på kvällen, men nu befann vi oss i en storstad och det var inga problem att hitta restauranger. 

Gubben i receptionen tipsade oss om The Brazen Head som låg bara ett kvarter bort, och det var ett supermysigt ställe med softad, rödaktig belysning där vi äntligen fick vår värdiga middag. 

Sedan gick vi tillbaka till vårt rum. Jag somnade med ett leende på läpparna, förvissad om två saker: jag är i San Francisco. Och imorgon har jag en date med Golden Gate.

Från Redwoodskogar till Red Roof Inn

På onsdag förmiddag lämnade vi Super 8 i Coos Bay efter en torftig frukost, och vi kunde inte vara mer färdiga med denna gudsförgätna håla. Det var kallt och ruggigt ute och jag kände mig trött efter att ha sovit en natt i ett rum som var så lyhört att det kändes som om trafiken gick rakt igenom det. 

Efter ett par timmars bilfärd kom dock både solen och vi fram till Redwood Jedediah State Park, och vi svängde in på de slingrande kringelikrokvägarna för att ta oss en närmare titt på de urgamla jättarna. 

De var gigantiska. Vi gick längs med en trail, klättrade på nedfallna stockar och kände oss som myror i Jurassic Park. Hur kan träden här vara så stora? Våra svenska träd känns som tandpetare i jämförelse! 

De amerikanska Sequoia-träden är världens största och kan bli mer än tusen år gamla och över hundra meter höga. Det går faktiskt inte att föreställa sig hur mäktiga de är om man inte har sett dem IRL. Vi vandrade runt och begapade skogen ett bra tag, sedan tog vi även en biltur på en sjukt smal och skumpig väg där man nästan hade behövt larvfötter för att ta sig fram. Hela tiden var vi omgivna av en allé av enorma träd som bevakade oss under tystnad. 

Tänk om de hade kunnat tala.

Vi åt lunch på ett rätt ocharmigt ställe som jag inte ens minns namnet på, och sedan åkte vi vidare söderut, passerade gränsen mellan Oregon och Kalifornien och tog givetvis en bild vid skylten.

När klockan närmade sig åtta på kvällen började vi inse att det nog inte skulle bli någon värdig middag ikväll heller. Vi visste fortfarande inte var vi skulle bo, och det verkade som om alla restauranger på alla ställen stängde redan vid nio. Medans vi begrundade detta faktum fick vi i alla fall ett rejält tröstpris - en riktigt schysst solnedgång över Stilla havet, på en strand någonstans längs Kaliforniens norra kust. 

Paula hittade ett ledigt rum på Red Roof Inn i Arcata för 800 kronor. Det såg lite halvsunkigt ut på bilderna, och betyget på Trip Advisor var 2,5 av 5, men det kunde ju inte vara värre än Super 8 i Coos Bay, tänkte vi.

Det kunde det. 

Killen i receptionen var antingen påtänd eller hade någon diagnos; han krafsade sig hela tiden i ansiktet och pratade släpigt med långa pauser. 

"Yeaaahh... So the thing is, I only have two rooms availavle... one of them KIND of has a weird smell... and the other one... is pet friendly..."

Han svajade framför oss i korridoren och låste upp dörren till det första rummet, sniffade misstänksamt i luften och konstaterade förvånat "It's actually not that bad..."

Det luktade apa.  

"Can we see the other room, please?" Han svajade vidare till rum 139, som låg allra längst ner i korridoren. Här luktade det också lite skumt, men det var inte i närheten av det förra. 

"We'll take this one."

Jag slog på wi-fi för att publicera ett blogginlägg om tisdagen som jag hade skrivit i bilen. Det var borta! Text, bilder - allt hade försvunnit, eftersom jag inte hade kunnat spara det när jag inte hade någon uppkoppling. Här uppfylldes jag av en sådan total matthet att jag nästan kände att jag skulle lägga ner det här med bloggandet. Jag låg redan efter två dagar och det skulle komma att bli tre innan jag kom fram till civilisationen i San Francisco. All energi rann ur mig. Dessutom var vi hungriga. 

Vi googlade efter restauranger och det skulle finnas en pizzeria som hade öppet till 22, och nåt annat snabbmatsställe en bit bort som hade öppet 24 timmar om dygnet. (Antagligen inget fancy, men förmodligen bättre än chips och läsk direkt på gatan. De kanske rent av hade stolar...?)  

Rakt över gatan låg dock en vanlig restaurang. De hade typiskt amerikanska bås med skinnmöbler och - kanske allra mest centralt - det var öppet. Servitrisen var dessutom supertrevlig och hela atmosfären kändes genuin och hemtrevlig. Vi såg att de även serverade frukost och bestämde att vi skulle äta här imorgon bitti (oavsett om det ingår frukost på Red Roof eller inte.) 

Jag åt en spagetti med home-made meat sauce som var riktigt god och sedan vandrade vi tillbaka till Red Roof Inn för en natts god sömn. Vi fick dock lägga ut handdukar på sängen eftersom vi hittade mystiska fläckar på lakanen. 

Japp, detta var helt klart lågvattenmärket när det gällde boende. Nu kan det bara bli bättre!

Från Seaside till Coos Bay

Jag ligger efter med bloggen. Flera dagar. Men jag har en godtagbar ursäkt - vi har haft fullt upp. Plus dålig tillgång till wi-fi. 

Det är nu torsdag kväll och vi har precis kommit fram till vårt boende i San Francisco. Men jag ska mentalt återvända till tisdagen, när vi vaknade upp på vårt boende i Seaside.

Efter frukosten tog vi en promenad på stranden och längs med huvudgatan. Paula hade lite unfinished business i form av ett knäckäpple som hade spanats in kvällen innan och nu skulle inhandlas. Vi tittade även in i en butik som sålde marijuana. Cannabis är lagligt i Oregon och det var fascinerande att se hur det fanns till försäljning helt öppet. En masa olika sorter låg i olika glasburkar och såldes per gram - inte helt olikt en butik som säljer lösgodis. Butiksinnehavaren berättade för oss att hans favoritgräs hette "jazz" (och Erik sa senare att "det är klart att det var hans favorit - såg ni påsarna han hade under ögonen? Stora som ICA-kassar.")

Efter detta var det dags att "hit the road". Och jag kan inte nog understryka hur fin den här vägen är. Alla borde verkligen åka Highway 1 minst en gång i livet! Ni vet det där uttrycket "vägen är målet"? Det måste ha myntats här. 

Det finns mängder med utkiksplatser att stanna på, men vi gjorde bara två kortare fotostopp och ett längre stopp på en helt fantastisk strand. Plus att vi stannade och åt lunch på ett supermysigt ställe i Neskowin som hette "Hawk Creek Café". Vi fick ett bord på uteserveringen och så satt vi där i solen och myste. Paula och Erik delade på en pizza (men fick ändå ta med sig en doggy bag), och jag åt en ceasarsallad med rökt lax. Till detta drack jag ett ljuvligt glas Pinot Noir. 

Vi hade inte bestämt exakt hur långt vi skulle köra på tisdagen, men vi kollade ut en lämplig sträcka i Google Maps och bestämde oss för att övernatta i Coos Bay. Vi hittade ett ledigt rum på Super 8 som bokades via mobilen och Paula läste att någon hade skrivit på Trip Advisor att det var gångavstånd till beachen. Perfekt!

När vi kom fram insåg vi att det var ett riktigt feldrag. Coos Bay var en urtrist håla som i huvudsak bestod av en genomfartsled som kantades av igenbommade butiker och öde industriområden. Visst fanns det några restauranger, men alla stängde klockan nio och nu var klockan runt halv tio. Det enda ställe som hade öppet var en tveksam karaokebar, men vi vände i dörren så snart vi hörde ljudvolymen. 

Det hela slutade med att vi gick in på en mack och handlade öl, läsk och snacks, vilket vi planerade att "avnjuta" på stranden. En MACK! Det blir inte mer low-life än så här, tänkte vi. 

Men visste blev det det. För när vi kom fram till stranden var det bara en sunkig, igengrodd bukt. (Som Paula sa - man hade lust att personligen söka upp den där människan på Trip Advisor och fråga vad han menade med "strand"?). Solen hade gått ner och det var beckmörkt ute. 

Men vafan. 

Vi var trötta och hungriga. Och vi resonerade som så att om det skulle vara på det här sättet kunde vi lika gärna gå all-in och sätta oss direkt på marken och äta vår middag. 

Och det gjorde vi. Vi hade ganska roligt också. Det är ju en del av charmen med resor där allt inte är hundraprocentigt planerat - man vet aldrig var man hamnar. 

Imorgon ska vi äta en värdigare middag. 

Oneonta och Multnamah Falls

Vi inledde måndagen med att checka ut från Motel 6 och därefter dra till en Starbucks för att äta frukost och komma åt free wi-fi. Det var lite småkyligt ute och regnet hängde i luften. Typiskt. Vi som hade planerat att vara utomhus hela dagen och ta en närmare titt på Multnomah Falls, som är det näst högsta vattenfallet i hela USA, samt grundligt utforska naturen runt Oneonta. 

Den Starbucks som låg närmast vårt motell var en så kallad drive-through, men det fanns en liten uteservering där vi slog oss ner med våran frukost. Här började en äldre man genast att prata med oss. Han började med att fråga om vi var från Norge, och sen slutade han aldrig prata. Någonsin. Jag fick en deja vu från flygresan mellan Göteborg och London och sysselsatte mig därför intensivt med min telefon, medans stackars Erik effektivt fångades in och var sedan fast i en lång monolog. 

När vi hade ätit klart började det regna och vi fick en ursäkt att fly in i bilen och sätta kurs på 84:an österut. Regnet var lyckligtvis övergående och när vi vek av på den slingrande vägen som ledde mot Multnomah Falls sken solen från en klarblå himmel. Underbart. 

När vi kom fram var det dessvärre helt fullt på parkeringen, så vi fortsatte till Oneonta, som låg en bit bort längs samma väg. 

Oneonta Gorge är en bergsklyfta som via en smal passage leder till en serie vattenfall. För att ta sig in i passagen måste man vada i iskallt vatten (vars botten består av stenar som ibland är hala, vassa och vingliga) samt gå balansgång på stockar och klättra över stora stenar. 

Vi tog av oss skorna och tog oss en bit in, men insåg att vi borde haft bättre kläder på oss, någon form av badskor och - framför allt - ingen axelväska som hängde och slängde som en tyngd på ena sidan och sabbade balansen. 

Vi bestämde oss för att gå tillbaka till bilen, lämna våra väskor och istället ta en vandringstur längs en trail. Det fanns flera att välja mellan och vi gick mot Triple Falls, men gjorde även en avvikning till Horsetail Falls. Det visade sig vara värsta träningspasset - stigen gick uppåt och uppåt och uppåt och det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Men det spelade ingen roll eftersom vi befann oss i ett helt magiskt sagolandskap med smaragdgrön växtlighet, mäktiga vattenfall och porlande bäckar. Paula fyllde på vår vattenflaska i en bäck och det var alldeles klart och smakade gott.

Vi var hänförda. Det går faktiskt inte att beskriva hur mäktigt det var, men jag tror att bilderna talar för sig själva. (Även om de i ärlighetens namn inte heller gör verkligheten rättvisa.) Vi pratade om när vi var vid Blue Hole på Jamaica, och hur vi då önskade att vi hade varit där ensamma, utan en massa andra människor i flytvästar och guider som hetsade alla att gå vidare. 

Nu var vi helt ensamma. Och det var magiskt.

Vi tillbringade ett par timmar i Oneonta innan vi gick tillbaka till bilen och körde bort till Multnomah Falls där vi nu lyckades hitta en parkeringsplats. Vi åt lunch på restaurangen som låg vid foten av vattenfallet, och vi såg flera chipmunks som oblygt letade smulor bland borden. Därefter gick vi och kollade in vattenfallet. 

Sjukt högt var det! Det fanns även en bro en bit upp som vi givetvis gick upp till. 

Sedan var det dags att lämna det här fantastiska landskapet och dra vidare mot kusten. Vi åkte alltså aldrig in i själva Portland, vilket var lite synd. Men vi har nu fyra dagar och tre nätter på oss att ta oss till San Francisco och vi ville komma fram till kusten innan det blev mörkt. Portland får helt enkelt stå på min mentala restlista till nästa gång.

Vi körde 26:an västerut; en fin, ringlande väg som smekte utkanterna av Tillamook State Forest. Vi har inga boenden bokade förrän vi kommer till San Francisco på torsdag, men Erik bokade ett boende för oss i Seaside via mobilen medans vi körde. Seaside visade sig vara en liten pittoresk badort alldeles vid havet och vårt motell, Hi-Tide Oceanfront Inn, var ett kanonställe med supertrevlig personal. Priset var mer än överkomligt - ca 300 kr/person och då ingick även frukost.

Vi bytte om och gick och strosade en stund längs med huvudgatan, som var jättemysig, om än något turistig. Paula köpte en hel påse med saltwater taffy (godis) och sen tog vi ett glas vin och lite pommes frites på en lounge som var rätt sjaskig men hade utsikt mot havet (och var typ det enda stället som hade öppet efter 21 en måndagkväll.) Jag och Paula funderade på att köpa en varsin tallrik med pommes, men bestämde oss i sista stund för att dela på en. Och det var tur, för tallriken var gigantisk! Trots att servitrisen hade sagt att den var "pretty small."

Note to self: inget är litet i USA.

Vid halv halv elva-snåret gick vi tillbaka till vårt rum. Jag skrev ett försenat blogginlägg om söndagen och när jag släckte lampan vid två-tiden kände jag redan att träningsvärken var på väg...

Från Seattle till Portland

På söndagen var det dags att lämna Seattle och påbörja vår road trip. Vi tog en Uber till biluthyrningsfirman och hämtade upp en Chevrolet Impala som vi ska ha till San Francisco, där vi ska byta till en cab. Uthämtningen gick förvånansvärt smidigt och strax hade vi lastat in vårt bagage och var på väg.

Vi behövde dock äta frukost först och bestämde oss för att svänga förbi IHOP. Igen. Det var lite knöligt att ta sig dit eftersom en massa gator var avstängda på grund av Pride-paraden, men till slut hade vi lyckats tråckla oss fram genom trafikstockningarna och hittat en parkeringsplats som låg alldeles för nära en korsning, vilket innebar att vi inte betalade någon p-avgift heller. (If you're gonna do it wrong - do it right.)

På IHOP är det någon slags manager som står som grindvakt och fördelar ut båsen till gästerna ("Please wait to be seated"), och det var samma sprätt som stod där igår. Han kände igen oss också. "Back for more, are you?" Han log brett. Vi konstaterade att han verkade vara den där typen som är urtrevlig mot sina gäster, men inte lika trevlig mot sin personal. Vi noterade bland annat att han verkade ha en dryg attityd mot flera servitriser och att de himlade med ögonen efter att han hade sagt något till dem. 

Vi fick i alla fall samma servitris som vi hade haft igår, Samantha, som var höjden av trevlighet. Jag hade lärt mig min läxa och beställde enbart kaffe, juice, ägg, bacon och en fruktskål, vilket satt som ett smäck. 

Efter frukosten åkte vi iväg för att tanka. Av någon underlig anledning var det bara en kvarts tank i bilen när vi hämtade ut den, vilket jag aldrig har varit med om tidigare. (Å andra sidan behöver vi tydligen inte lämna tillbaka den fulltankad heller.) Men nu stötte vi på problem - det gick inte att få in munstycket på bensinpumpen i tanken. Det var som att stöta emot en vägg ungefär 5 centimeter in. Vad är detta? Vi letade efter någon slags spärr innanför tanklocket och vid förarplatsen. Det fanns ingen. Vi bläddrade frenetiskt i manualen som låg i handskfacket. Inga ledtrådar. Vi funderade på att ringa biluthyrningsfirman. Men innan vi gjorde det gick Paula in på macken och bad killen i kassan om hjälp. Han kom ut, och det visade sig att vi hade använt fel pump - vi hade försökt tanka bilen med diesel istället för med bensin. Och det var därför som pumpen inte passade. 

Fy fan vilken tur att den var konstruerad så! Annars hade det blivit ett abrupt slut på bilresan redan innan vi kommit ut ur Seattle. 

(Och innan ni dömer ut oss måste jag säga till vårt försvar: dieselpumpen var grön. Och bensinpumpen var svart. I Sverige är det tvärtom.)

Hursomhelst. Vi tankade, handlade färdgodis och drog mot Portland. Om man tar Interstate 5 rakt söderut tar den resan ungefär tre timmar. Vi åkte istället bara till Tacoma, sedan vände vi norrut på 16, bytte till 3:an och tog oss slutligen ut på 101:an ända upp till Port Angelen som ligger vid den kanadensiska gränsen. Och sedan åkte vi söderut igen, längs kusten. Denna detour gjorde att resan från Seattle till Portland tog 12 timmmar istället för tre. 

Varför? Vi har alla tre åkt Highway 1 från San Francisco till Los Angeles tidigare - två gånger var till och med. Men Highway 1 börjar mycket längre norrut och den här gången tänkte vi se den från början. Och det var så värt det. 

Vi körde längs med Olympic National Park, på slingriga vägar genom riktiga trollskogar och längs med Lake Crescent, som var som en blå lagun kantad av mäktiga berg. Sedan kom vi ut till kusten och åkte bland annat igenom Forks, där Twilight-filmerna spelades in. Det var ett sömnigt samhälle som förmodligen har återgått till sin normala lunk efter att Twilight-hysterin har lagt sig och de forna fansen har hittat nya intresseområden och jaktmarker. Vi såg faktiskt en skylt med texten "Twilight tours", men det var ingen action där, för att uttrycka det milt.

Vi stannade till vid en strand, men hade lätt kunnat stanna vid tjugo. Men klockan tickade och vi hade bokat ett rum utanför Portland natten mellan söndag och måndag, så vi var tvungna att hålla ett visst tempo. Vi blev även tvungna att ändra om rutten lite för att komma fram innan midnatt. 

Vi turades om att köra och att vara kartläsare. Vi har ingen GPS i bilen, men det funkar bra att köra med Google Maps i offline. Jag plockade också på mig några vägkartor på biluthyrningsfirman. Det är i alla fall en fröjd att köra på så här fina vägar, men det är lika kul att vara passagerare - det är ju så mycket att titta på! Förutsatt att man håller sig vaken, vill säga...

Vid ett tillfälle, när Paula körde, åkte vi över en lång stålbro. Det hade börjat skymma och det var dimmigt och småregnade. Plötsligt såg vi hur bron reste sig i en uppförsbacke i dimman framför oss - ungefär som när man närmar sig en uppförsbacke i en berg-och-dalbana. Vi var helt exalterade och när vi kommit över krönet tittade Paula i backspegeln och sa till mig: "Kolla bakåt!" Jag vände mig om för att ta in den mäktiga utsikten, men det enda jag kunde se var Erik som satt i baksätet och sov med ett nackskydd spänt runt huvudet och, på nåt märkligt sätt, ihopsnört under hakan som en slags kombinerad mössa och haklapp. Han var helt lealös och hela överkroppen och huvudet slängde från sida till sida medans han sov. När han sedan vaknade till och skulle ta sig en titt på bron lyckades han inte knyta upp snörena - han höll på en evighet och krafsade innan han kom ut ur sitt fängelse och då var vi redan långt därifrån. Jag och Paula skrattade så enormt mycket åt detta att vi nästan var tvungna att köra av vägen och parkera. 

Den sista biten till Portland, aka de sista tre timmarna, var det mörkerkörning och vi började bli trötta. Strax efter midnatt gled vi i alla fall in på Motel 6, parkerade bilen och gick för att checka in.

Kontoret var kolsvart och tokstängt. Det satt en handskriven lapp på rutan: "We're closed!!! No vacancy!!!" 

Visserligen var vi sena, men vi hade ju faktiskt bokat ett rum. Vi kände oss därför villrådiga och stod och begrundade våra alternativ (ska vi sova i bilen?) när det plötsligt tändes en lampa på kontoret och det dök upp en man i luckan som inte hade gått nån charmkurs. Han informerade oss bryskt om att vi var på fel Motel 6 - vårt motell låg "100 blocks in that direction" (han pekade åt nåt håll). "And we don't have any double beds", konstaterade han - rent av triumferande - samtidigt som han sköt tillbaka min utprintade bokningsbekräftelse. 

Ok. Vi åkte vidare till rätt Motel 6, fick våra nycklar av en (endast marginellt) charmigare man och kunde ragla in på vårt rum vid ett-snåret, där vi genast stupade i säng. Wi-fi funkade inte, vilket är anledningen till att jag numera ligger efter med bloggen. Men rummet var rent, fräscht och stort, och vi fick oss alla en god natts sömn. 

Idag, måndag, har vi varit på en helt magisk utflykt vid Oneonta Gorge och Multnomah Falls, som ligger en bit utanför Portland. Om det berättar jag imorgon. Nu är klockan nämligen över halv två på natten till tisdag.

En sak till - jag har fått frågan om varför det inte går att lämna kommentarer på bloggen. Det gör det, om man använder sig av en dator eller surfplatta. Men det funkar inte via mobilen. Vet dock inte varför.