Hemresan

Klockan 07.00 på måndag morgon, dvs 13.00 i Sverige, ringde mitt alarm. Det var dags att gå upp, packa, äta frukost och mentalt förbereda sig på den långa hemresan. Transferbussen kom som sagt redan 09.20 och jag frågade guiderna från Fritidsresor hur det kom sig att vi var tvungna att åka ut så tidigt. De hade ingen riktig förklaring, annat än att "det var många flighter som skulle avgå från Cancun idag" och att man på flygplatsen hade begärt extra marginaler för att vara säkra på att alla skulle hinna slussas igenom. Typ.

Två timmars bussresa senare (eftersom vi hämtade upp fler passagerare på andra hotell) stod jag på Cancuns flygplats i världens längsta kö. Som inte rörde sig framåt eftersom det inte fanns någon personal vid incheckningsdiskarna. (Ja, jag förstår verkligen att det behövdes marginaler...) Efter 45 minuter kom de slutligen, och efter ytterligare en stunds väntan för att de skulle logga in på sina datorer och annat administrativt pyssel kunde incheckningen börja. Kön slingrade sig långsamt framåt.

Efter att väskan var incheckad och säkerhetskontrollen passerad var det ungefär två timmar tills jag skulle boarda. Jag tillbringade den ena av dessa på TGI Fridays där jag åt en hamburgare och den andra med att planlöst vandra omkring. Sedan satt jag vid gaten i nästan en timme till, eftersom boardingen inte kom igång klockan 15.00, som det var sagt, utan först närmare 16.00. Givetvis utan någon som helst förklaring från personalen.

Till slut var vi i alla fall ombord på planet och vi kunde lämna Cancun ca 45 minuter efter utsatt tid. Personalen på detta TUIFly Nordic-plan pratade svenska med finsk brytning och hade inte gått någon charmkurs. En flygvärdinna med det blonda håret uppsatt i en stram knut som framhävde hennes höga kindben och isblå blick spände ögonen i mig: "KAFFE?!" Det lät mera som ett hot än ett erbjudande. En annan sak som var konstig var att jag bad om vin till maten, varpå den snaggade, manlige stewarden genast tog fram en kortläsare och svarade korthugget: "Det blir 65 Danska." WTF? Ingick inte vin? Det gjorde det ju på nedresan. Han var dock inte typen man argumenterade med, så jag gav honom mitt kort utan ett ord. Perkele.

Flygresan till Köpenhamn tog faktiskt bara 9,5 timmar. Det går tydligen alltid snabbare att flyga österut än västerut på grund av vindarna. Men trots att vi flög i mörkret och planet efter middagen var helt nedsläckt lyckades jag inte somna. Till slut tände jag läslampan och fortsatte med min bok. 

Vi landade på CPH strax efter 08.00 på tisdag morgon. Jag var trött. Det var kallt. Och jag skulle vänta i tre timmar på mitt SAS-plan till Göteborg. Så efter att jag hämtat min väska och passerat tull och gränskontroll var det bara att börja om från början igen - checka in väskan, passera säkerhetskontrollen, vandra omkring på flygplatsen, lokalisera gaten. Jag satt och hängde på Starbucks och försökte koppla upp mig på wi-fi. Detta eviga letande efter uppkoppling. Irritationen när det inte funkar. Glädjen när det plötsligt gör det.

Vid 11.00 var det dags att boarda. Vi fick ta en buss till flygplanet som stod och väntade en bit bort: Ett litet jävla propellerplan. Jag avskyr propellerplan. Jag föreställer mig att propellern plötsligt ska börja hacka och sedan snurra allt långsammare innan den slutligen lägger av helt på 10 000 meters höjd. Först den ena. Sedan den andra. Det blåste dessutom mycket så det var en svajig start och landning. Jag vet inte om det var ett medvetet handhavande från piloten - ett kontrollerat sätt att parera och skära genom vindarna - eller om planet helt enkelt var så lätt att det fladdrade från sida till sida på ett okontrollerat sätt. Jag satt i alla fall med axlarna uppe vid öronen hela resan, stel som en pinne. Det var långa 45 minuter. Men vi landade på Landvetter strax efter 12.00 och jag var hemma i min lägenhet vid 13.00, exakt 24 timmar efter att alarmet ringde i Playa del Carmen. 

Några reflektioner: 

Ett sånt här resmål är oerhört väderberoende. Även om man inte välkomnar regn i London eller New York heller, så finns det alltid nåt att se och göra när man befinner sig i en storstad, oavsett väder. Visst kan man göra utflykter och olika typer av aktiviteter även på en solsemester, men dessa måste man oftast boka i förväg. Så när man vaknar upp en obokad dag och tittar upp mot himlen är det med viss bävan. Är det soligt eller ska jag gå till baren direkt? 

Jag är lite dubbel till det här med All Inclusive. Jag kan på något sätt förstå att det passar barnfamiljer, eftersom all mat man kan tänka sig är tillgänglig i överflöd och hela tiden. Å andra sidan är det just detta överflöd som gör det en smula osmakligt. Precis som med allt annat i livet mister saker som är tillgängliga hela tiden sin magi. Min kollega Hanne sa, efter en semester på ett All Inclusive-hotell på Kuba, att "turisterna låg som vita valar på stranden medan ursprungsbefolkningen passade upp". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Det finns säkert skiftande kvalitet på den mat som serveras på All Inclusive-hotell, men här var den riktigt bra. Bufféborden var konstant nypåfyllda och allt var fräscht, nyskuret och nyhackat. Men MÄNGDEN! Drivor med stekta hamburgare. Tunnland med kycklingklubbor. Badbaljor med glass. Och alla dessa turister som fyllde sina tallrikar till bristningsgränsen och glasen till ytspänning. Hur kan det finnas så mycket mat? När det finns så många som inte har någon alls? Jag kan säga direkt att jag inte överutnyttjade bufféerna (förutom frukostbuffén, som var fantastisk). Jag föredrog att boka bord på de restauranger som hade bordsservering. Jag rörde inte heller minibaren på mitt rum på hela veckan. Varför skulle jag sitta där och dricka egenblandad rom och cola när jag närsomhelst kunde gå till vilken bar som helst och få en riktig drink? Jag är helt enkelt inte så mycket för det här med att "passa på", men för den som är det kan jag avslöja att det finns rikliga möjligheter att bli wasted. Något den tonåring hade erfarit, som stod och spydde utanför hotellet (fortfarande med en drink i handen!) en kväll när jag var på väg tillbaka till mitt rum.

Har jag sett något av Mexico? Nej, inte alls. Förutom utflykten till Chichen Itza har jag befunnit mig inom ett gated community som hade kunnat vara var som helst på södra halvklotet. Men målet med den här resan var inte att resa runt och uppleva Mexico - målet var att få sol, ljus och värme. I det avseendet har Mexico levererat, åtminstone de sista fyra dagarna. 28 grader på land, ungefär samma i havet. Jag hoppas att jag har fått tillräckligt med D-vitamin för att klara mig fram till mars. Då tänker jag möta våren i Lissabon. 

Sista dagen på stranden

På söndagen var det återigen strålande sol och jag tillbringade hela dagen på stranden. Det blåste fortfarande en del, men flaggan vid livvaktstornet var gul istället för röd. Lite lugnare alltså.

Havet var salt, turkost och ljummet; sanden var vit. Jag solade och badade och ville att dagen aldrig skulle ta slut.

Min resa är på totalt 8 dagar, men båda måndagarna går egentligen bort eftersom de är resdagar. Återstår alltså sex heldagar i Mexico. Av dessa har det varit soligt i fyra dagar; torsdag-söndag. Hela tisdagen regnade bort och på onsdagen var det mulet. Eftersom jag åkte på utflykt på lördagen blev det alltså sammanlagt tre dagar med sol och bad. Och jag ska vara ärlig - jag hade väldigt gärna stannat två dagar till. Om det hade varit soligt även tisdag-onsdag tror jag att jag hade varit nöjd med den här reslängden. Och jag försökte verkligen hålla modet uppe de första dagarna, när solen svek. Men nu, så här i elfte timmen av semestern, känner jag mig rånad på två dagar. Jag är inte redo att åka hem. Jag vill ha mer. Men det är ingen idé att gråta över spilld tequila.

Vid 17-tiden lämnade jag motvilligt stranden, tog den numera obligatoriska eftermiddagsdrinken i en poolbar och gick sedan upp till mitt rum. Jag duschade och tog en taxi in till Playa del Carmen. Jag tänkte avsluta semestern med stil, dvs med en bättre middag och (minst) ett glas gott vin. 

Jag strosade längs gatorna i Playa del Carmen och granskade kritiskt alla restauranger. För stökig. För omysig. För tråkig. För mycket sportbar. För turistig. För... nånting. Jag kom fram till restaurangen där jag åt svärdfisken och tittade längtansfullt in. Nej, jag kan för helvete inte gå till samma ställe två gånger. Jag stretade vidare. Till slut hittade jag en restaurang som såg otroligt mysig ut. Det var en takterrass och borden hade således utsikt över gatan och folkmyllret. Dessutom - inga inkastare utanför som ropade "Hola amiga!" så fort man närmade sig. Jag gick fram och granskade menyn och noterade att det låg en katt i trappan. I samma ögonblick kom en tjej nedför trappan och frågade "Table for one?" Som om det var helt naturligt. Jag svarade "yes" och frågade om det var deras katt. "Yes", svarade tjejen. "He's the owner." Det avgjorde saken. 

Jag blev visad till ett bord precis vid balkongräcket, beställde ett glas vin och en steak, medium. Fuck genomstekt. Det var otroligt gott. 

Sedan gick jag vidare till en bar som var lite lagom stökig och tog ytterligare ett glas vin. Där sitter jag just nu. Uppkopplad på dataroaming. Fuck wi-fi.

Imorgon kommer transferbussen redan 09.20. Trots att flyget inte går förrän 16.00. Förklaringen, som jag fått per sms från Fritidsresor, är att incheckningstiden för mitt flyg har ändrats pga "planeringen för flygplatsens verksamhet". Jag vet inte vad det betyder, men en sak vet jag med säkerhet: it's gonna be a looooong day at the airport...

Men för stunden, låt oss dricka ett glas vin och minnas den härliga dagen vid stranden. För bara några timmar sedan:

Chichen Itza

Klockan ringde 04.30 på lördag morgon. Det var dags att gå upp, göra sig i ordning och gå ner till lobbyn, där bussen skulle avgå 05.20. Det var kolsvart ute (som vilken novembermorgon som helst när man är på väg till jobbet), men till skillnad från i Sverige var det varmt i luften och syrsorna spelade.

Bussen kom i tid och sedan bar det iväg för att hämta upp fler passagerare på andra hotell. När alla var med fick vi en frukostbox vid våra platser och guiden gav lite kort information om vad som skulle hända under dagen. Därefter årerstod bara mörker och det sövande motorljudet. Jag somnade direkt. 

Efter ett par timmars åkande väcktes jag av att guiden började prata i mikrofonen. Han presenterade sig själv och sina medarbetare (chauffören, som jag inte minns vad han hette, och så en kille som hette Juan, vars uppgift var att "sköta drickat ombord"...). Själv hette han Mac och hade guidat i Chichen Itza sen 1987. Givetvis hade han Maya-ursprung. 

Bredvid mig satt en brittisk tjej som hette Tracy, och som också reste ensam. Hon hade åkt tåg mellan Chicago, Memphis och New Orleans förra året, och vi hade därför mycket att prata om. Det visades även en film på bussen - "The mysteries of Maya" och Juan gick runt i bussen och bjöd på Corona, vilket tacksamt togs emot. Klockan var ju långt över nio på morgonen.

När vi kom fram till Chichen Itza, som är en stad (eller resterna av en stad) var vi den första turistbussen att anlända. Vi fick därför lite egentid framför det mest kända landmärket, El Castillo, som är en pyramidformad byggnad med nio terrasser (motsvarande de nio himlavärldarna i mayatron) och 365 trappsteg upp till toppen, motsvarande årets dagar. Fram till 1980-talet fick man tydligen klättra upp i pyramiden, men det var givetvis en massa klåpare som bröt loss stenar, klottrade sina namn etc, vilket innebär att man numera får nöja sig med att betrakta den från marken. Tänk att det alltid är några dagisungar som ska förstöra för hela gruppen. "Folk är bäst på bio", som en kollega till mig sa. 

Efter en stunds fotograferande samlade Mac ihop gruppen och vi gjorde en timmes vandring bland byggnaderna. Han berättade om Mayakulturen och att varenda byggnad var uppförd med minutiös precision enligt alla matematiska och astronomiska formler. Akustiken var lika klar som i en kyrka, trots att vi var utomhus. En vissling genererade ett perfekt eko och man kunde följa hur den studsade mellan byggnaderna och tillbaka igen. När man stod på ett visst ställe och klappade händerna uppstod ett eko som lät helt annorlunda än klappljudet - ljudet som studsade tillbaka lät som ett fågelskrik. Hur gick det till? Och varför var det så? Enligt Mac var detta ljudet av en numera utdöd fågel, som jag tyvärr inte minns namnet på. Men han visade en bild på den och den innehöll alla regnbågens färger. Givetvis representerade den jordens befolkning.

Mayaindianerna hade inga verktyg, inga teleskop, inga mätinstrument. Ändå hade de byggt dessa tempel som inte bara var imponerande för ögat - alla berättade dessutom något om världen. Årets dagar, årets månader, när det var sommarsolstånd och när det var vintersolstånd. 

Enligt Mac var det bara 1% av Mayaindianerna som kunde läsa och skriva. Information var således makt, och den förmedlades till de övriga invånarna från toppen av El Castillo. Med den perfekta akustiken. 

Här hölls även offerceremonier. Mayaindianerna trodde inte på döden. De trodde att vi bara gick vidare till en ny dimension. Därför var det vanligt att folk frivilligt lät sig offras - de ville vidare till nästa dimension och kunde helt enkelt inte bärga sig. Döden är fortfarande inget skrämmande i Mexico - istället firas den med pompa och ståt i början av november. Man umgås med sina döda släktingar och vänner, som man är övertygade om närvarar. Stora mängder alkohol är visst också vanligt. 

Efter den guidade turen fick vi gå runt på egen hand i en timme, sedan gick vi tillbaka till bussen. Det var en befrielse att komma in i den svalkande AC:n eftersom det var ca 35 grader ute och stekande sol. Antagligen var det varmare här för att det var i inlandet - vid kusten har temperaturen konstant legat på 27-28 grader sedan jag kom hit. 

Efter Chichen Itza blev det ytterligare en timmes bussresa till ett ställe där vi skulle äta lunch. Detta hade marknadsförts som en "genuin, mexikansk by" men det var oerhört turistigt. Överallt såldes miniatyrer av El Castillo och andra souvenirer. Folk i mayaklädsel (inklusive huvudbonad med indianfjädrar) lät sig fotograferas mot betalning, och dansare i någon slags mexikansk folkdräkt uppträdde under lunchen och gick sedan runt borden med håven och skulle ha pengar. Lunchen bestod för övrigt av en mexikansk buffé som var helt ok.

Därefter besökte vi en cenote - ett underjordiskt vattenhål - där de som ville fick ta en simtur. Det var svinkallt i vattnet så jag nöjde mig med att doppa fötterna. Det var dock förvånansvärt många som badade. Men det var häftigt att gå ner där, en lång trappa ner i jorden och plötsligt stod man i en grotta med iskallt, grönt vatten. Högt ovanför såg man ett hål upp mot himlen. 

Sen var det dags att åka tillbaka. Juan gick runt och bjöd på öl och tequila vid våra säten, och jag lärde mig att jag tydligen har gjort fel det fåtal gånger jag tidigare druckit tequila. Jag trodde man skulle börja med saltet, men man ska ta tequilan först. Sen doppar man en citron- eller limeklyfta i salt och suger i sig. 

På hemresan visades en brittisk film i bussen som hette "One chance". Den var baserad på den sanna historien om Paul Potts, killen som vann "Britain's got talent" för några år sen genom att komma från ingenstans och sjunga opera som Pavarotti. Den var sådär.

Jag kom tillbaka till hotellet vid 17-tiden och kände mig helt slut. Den tidiga morgonen, stekande solen, ölen och tequilan hade tagit ut sin rätt. Jag hade inte bokat bord på någon av de finare restaurangerna och jag orkade inte åka in till Playa del Carmen. Alltså satte jag mig på stranden och såg solen gå ner innan jag åt middag i den italienska restaurangen, som har varit min "plan B" ända sen jag kom hit.

Idag är det söndag och min sista heldag här. Jag planerar att tillbringa hela dagen på stranden.

Vamos a la playa

Fredagen bjöd på sol hela dagen och jag tillbringade förmiddagen vid poolen. Jag säger "poolen", som om det bara fanns en, men det finns egentligen tre pooler att välja mellan. De är dock hårt kategoriserade: En av dem upptas främst av barnfamiljer. Där är det mycket skrik och skrän. En annan huserar stora gäng med tonåringar och twenty-something-stekare. Där är det om möjligt ännu mer skrik och skrän. Och så finns det en pool där vi andra är, det vill säga vuxna par utan barn, singlar och pensionärer. Ingenstans finns det några skyltar om att poolerna är avsedda för olika målgrupper. Men jag antar att vi alla söker oss till vår egen flock. Som en tyst överenskommelse. (Det är dock lite lockande att leka med tanken att man med självklar min skulle glida ner i stekarpoolen utan ett ord och sen inleda en konversation med någon SOM OM MAN VAR EN AV DEM. Bara fantasin sätter gränser för hur oroligt det skulle kunna bli.)  

Efter lunchen (guacamolen och tomatsalsan) hade jag tröttnat på poolen. Jag ville bada i havet - även om det fortfarande var blåsigt. Jag packade ihop mina prylar och gick ner till stranden, dumpade alltsammans i en ledig solstol och gick bara rakt ut. Det var varmare i havet än i poolen. Mycket varmare.

Eftersom det blåste så mycket var det höga vågor, vilket i sin tur betyder att jag tumlade runt i ett inferno av vattenmassor som slungades in mot land tillsammans med den uppvispade havsbottnen - inte att jag långsamt promenerade ut i ett kristallklart vatten, såg mina fötter och hittade Nemo, som amerikanarna hade påstått att man kunde göra i söndags. Det var dock sjukt kul, havet var ljummet och sanden len som sammet. Vad fan har jag gjort vid poolen?

När jag la mig i solstolen fick jag svaret. Det blåste utav bara helvete. Jag misstänker faktiskt att det är så här det känns att ligga i en takbox på motorvägen - utan tak. Men det var varma vindar och solen stekte. Jag tänkte på det där gotländska paret i Keno-reklamen som pratar om att rika människor har ju sina problem ("Naej - nu tog jag nyckeln till caben"/"Naej - nu tog jag peppar istället för salt") och jag tror att ett av deras klagomål är "Jag har sand överallt." Samtidigt som man ser att de befinner sig på någon paradisö. Det var så jag tänkte: Jag har sand överallt. Men jag är i Mexico.

Jag tillbringade hela eftermiddagen på stranden. På vägen tillbaka till mitt rum stannade jag i en poolbar och tog en drink, en så kallad rumsfösare, och tänkte att jag nog kan vänja mig vid det här livet. 

En snabb dusch senare var jag nere vid den mexikanska restaurangen, där jag föredömligt nog hade bokat bord redan i morse. Jag förberedde mig på "Only one?/Just you?"-orkanen, men den uteblev. Här var det tydligen ok att äta ensam. Härligt.

Och maten var god. Inte bara för att den innehöll hinkvis med guacamole (hey!), jag kände mig dessutom som en daredevil och beställde chicken fajitas. Kyckling ska man tydligen undvika. Låt oss hoppas att den var genomstekt.

Nu är klockan 20.30 på fredag kväll. Klockan 05.20 imorgon bitti ska jag vara i lobbyn för att åka iväg på en heldagsutflykt. Jag ska bland annat se Chichen Itza, ett mayatempel som ingår i listan över världens nya sju underverk. Ska bli fantastiskt kul!

Playa del Carmen

Just nu sitter jag på en restaurang inne i Playa del Carmen. Med risk för att låta som en wi-fi-knarkare - vilket jag är - så är uppkopplingen här alldeles för bra för att jag ska kunna låta det passera. Mitt förra blogginlägg ("Bilder") försökte jag publicera hela eftermiddagen på mitt hotell. Det gick inte. Så kom jag hit och inlägget gled iväg utan problem. Så jag tänker att det är lika bra att posta så mycket som möjligt medans jag befinner mig inom detta fantastiska nätverk.

Om torsdagen finns egentligen inte mycket att tillägga. Jag låg vid poolen. Hela dagen. Som ett batteri på laddning. Enda gången jag lämnade min solstol (förutom när jag svalkade mig i poolen) var när jag skulle äta lunch. Jag har hittat mitt lunchhak och jag tillämpar tallriksmodellen: Halva tallriken med guacamole. Halva tallriken med tomatsalsa. Till detta: en öl. 

Vid fyra-tiden gick jag tillbaka till mitt rum, tog en dusch och gjorde mig i ordning. Sen hämtade jag ut lite pengar i hotellets ATM och tog en taxi in till Playa del Carmen. Det kostade 100 mexikanska pesetos, vilket motsvarar ungefär 50 kronor. Jag strosade runt längs huvudgatorna och de såg ut som vilket turiststråk som helst: massor med butiker med souvenirer och krims-krams, restauranger och barer. Men det var ändå skönt att lämna det "gated community" jag befunnit mig i sen jag kom hit i måndags kväll. Lite störande dock med alla inkastare som står utanför alla restauranger och, ännu värre, alla som erbjuder en massage (är det någonsin någon som nappar?). Men det gäller att fästa blicken långt i fjärran och gå med bestämda steg. 

Jag gick ut och satte mig på en brygga och tittade ut över havet en lång stund. Det var ett helt fantastiskt ljus och jag försökte verkligen suga in det i ögonen och lagra det för framtiden. Sedan hittade jag en jättemysig restaurang, där jag alltså sitter just nu. Jag har ätit grillad svärdfisk och druckit det godaste vin jag druckit på länge. (Ja, vinet på hotellet lämnade mycket att önska.) Nu mår jag bra. Toppen, rent av.

Bilder

Just you?

Nä. Det blev inte beachen igår. Den sol som förföriskt tittade fram mitt på dagen flydde snabbt in bakom ett tjockt molntäcke. Och där stannade den hela dagen. Det regnade dock inte, vilket får sägas vara ett steg i rätt riktning. 

Jag gick ner till stranden en stund, men där blåste det orkanstyrka. Typ. Vågorna var jättehöga och palmkronorna låg konstant i ett horisontellt läge. 

Jag gick tillbaka till hotellområdet, slog mig ner i en poolbar och beställde en öl medan jag begrundade mitt nästa drag. Skulle jag åka in till Playa del Carmen istället? Eller helt enkelt nöja mig med att ligga vid poolen, trots att det var mulet? Innan jag hann bestämma mig fick jag sällskap i baren av Colin. Colin var en ovanligt social engelsman som gärna pratade politik. "Terrible thing, what happened in Paris", var hans öppningsfras. Åh nej. Har jag verkligen åkt till andra sidan jorden? Strax fick jag höra Colins syn på IS, kriget i Syrien, flyktingfrågan i allmänhet och muslimer i synnerhet, samt varför England borde lämna EU. "It doesn't do anything for us, you know. We're better off on our own." Han hade lösningen på allt och när han frågade om mina åsikter höll jag en låg profil. Sedan bytte jag spår och började prata om resor - jag lovordade London, vilket föll i god jord, och han kontrade med att han verkligen ville besöka Sverige. Plötsligt blev allt mer lättsamt och vi hade en ganska trevlig stund innan han avvek. 

Jag bestämde mig för att lägga mig vid poolen trots allt, och där låg jag resten av eftermiddagen. Trots att det inte var någon sol. Men det var varmt i luften och jag hade min bok.

På kvällen hade jag bokat bord på Steakhouse kl 18.45. När jag kom dit frågade hovmästaren (eller vad det var) "Just you?" Jag svarade att det var bara jag. Jag blev visad till ett bord och strax dök en servitör upp och frågade "Only one?" "Yes, only one." Tre eller fyra olika servitörer kom sedan i en strid ström med vatten, vin, bröd och meny - och alla ställde samma frågor: "Just you?" "Only one? "Are you waiting for someone?" Jag kände att jag började surna till. Det var precis som det där avsnittet i Sex and the City när Miranda ska köpa en lägenhet - on her own, hemska tanke - och alla frågar: "Just you?" 

Maten var i alla fall god, även om jag ångrar att jag tog min steak "well done" istället för "medium" (bara för att jag hade läst att man bör undvika mat som inte är helt genomstekt). Men alla tillbehör, förrätten och efterrätten var super.

Efter middagen drog jag mig tillbaka till mitt rum. Underhållningen i lobbyn är, som Colin uttryckte det, "a bit cheesy". Bestämde mig för att om vädret inte var bättre imorgon - idag - skulle jag tillbringa torsdagen inne i Playa del Carmen istället. Men guess what? Idag vaknade jag upp till strålande sol. Som en knarkare med abstinens rusade jag ner till frukosten redan halv åtta och sedan ut till en solstol. Och här ligger jag nu. Jag har nämligen upptäckt att jag har wi-fi i mobilen vid den pool som är närmast huvudbyggnaden. Så istället för att sitta i en soffa i lobbyn har detta blogginlägg skrivits från poolkanten. 

Men beachen då? Jag hade tänkt gå ner dit efter att jag skrivit klart, men nu kom det några amerikaner och berättade att det inte gick att vara där eftersom det blåste så mycket. Jag frågade dem hur länge de hade varit här och om det alltid blåste på stranden. De sa att de hade kommit i söndags, och både söndagen och måndagen hade varit helt vindstilla. Vattnet hade varit helt klart och man kunde se sina fötter hur långt ut man än gick. Det låter ju trevligt...

Just nu är jag dock helt nöjd med att det är sol. Här kommer en ögonblicksbild från min position, just nu, klockan 11 på torsdagen. Låt oss hoppas att detta väder håller i sig.

Regn, regn, regn

Jag kan lika gärna släppa bomben direkt: det regnade hela tisdagen. Ibland vräkte det ner, ibland porlade det. Några korta stunder var det soligt, och i en sådan lucka hann jag ligga raklång i ungefär 15 minuter samt ta ett snabbt dopp i en av poolerna. Jag tog det dock med jämnmod: det är 28 grader varmt och enligt alla väderappar ska det bli fint resten av veckan.

Anledningen till att jag bokade den här resan var att jag varje år någonstans i mitten av oktober får lust att lägga mig i fosterställning, dra ner rullgardinen och inte krypa ut igen förrän framåt mars. Det finns inget ljus. Det finns inget hopp. Bara ett evigt mörker. En solresa kändes därför som en rent medicinsk åtgärd. Ett tillfälle att, för att använda ett slitet uttryck, ladda batterierna som sedan länge varit inne på det röda. Och sedan kunna leva på denna energiboost fram till Filmfestivalen när man vet att pendeln har svängt och det går mot ljusare tider.

Att jag valde just Mexico var (ironiskt nog) för att det kändes solsäkert. Även om Kanarieöarna marknadsförs som ett året runt-resemål vet jag många som har haft 17 grader och mulet hela veckan när de åkt dit under vinterhalvåret. Jag är inte intresserad av 17 grader och mulet. För att vara säker på att få värme måste jag alltså åka längre bort. Och eftersom jag inte är sugen på Thailand riktade jag blicken västerut. Regnperioden här sträcker sig från juli-augusti till november, och eftersom vi nu är inne i sista veckan i november tänkte jag att det värsta borde ha klingat av. Kanske var det det sista regnet som föll igår.

Hursomhelst. Jag inledde tisdagen med att gå ner till huvudbyggnaden och äta frukost. Det är en fantastiskt fin buffé som innehåller allt man kan önska och lite till. Jag åt ägg och bacon, pannkakor med lönnsirap och en massa frukt. Sedan gick jag ut i lobbyn för att skriva ett blogginlägg om resan.

Wi-fi kan vara ett ständigt problem när man är ute och reser, och detta ställe är inget undantag. Jag hade lyckats få uppkoppling på mobilen, men det var helt omöjligt att få det på iPaden. Jag hade ingen lust att blogga i mobilen, så jag gick bort till receptionen och frågade om man inte kunde använda samma lösenord på två devices. Receptionskillen, som hette Manuel, försäkrade att det kunde man. Han tog min iPad och försökte logga in. Inget hände. Han startade om den. Inget resultat. Han rensade historiken och ändrade inställningar för cookies. Den var fortfarande stendöd. Han frågade om vi kunde prova att koppla bort wi-fi på min mobil, vilket vi gjorde. Sen kom det aldrig tillbaka på den heller. Manuel svettades. "Det måste vara något problem med servrarna..." Mmmhhmmm....

Till slut löste det sig med både mobil och platta, men det är segt och otillförlitligt och jag har ännu inte lyckats föra över några bilder från mobilen, vilket innebär att jag inte kan lägga upp dem på bloggen heller. Å andra sidan tog jag inte särskilt många bilder igår pga vädret. Jag hoppas att detta med bildöverföringen ska lösa sig senare, men tills vidare får ni helt enkelt googla på Playa del Carmen och Riu Yucatan om ni vill se hur det ser ut. 

Mitt rum är i alla fall rätt spartanskt och ser lite grekiskt ut - mest blått och vitkalkat - och jag har en terrass med utsikt mot en djungelliknande växtlighet. Städerskan viker handdukarna till svanar och andra figurer, och i badrummet finns en minibar som fylls på varannan dag. Ovanför den hänger flaskor med vodka, rom och tequila med skruvkork för omedelbar access.

Själva hotellområdet är stort och innehåller flera vita byggnader med lägenheter, en huvudbyggnad som är en dröm - eller mardröm - i rosa, lila och blanka metaller, samt många barer, restauranger och pooler. I en av poolerna kan man simma till baren. Inte långt därifrån ligger havet och sträcker ut sig i all sin blågröna prakt. Min plan igår var att strosa runt hela området och verkligen sondera terrängen, men det blev en upphackad historia: promenera en bit - ta skydd i en bar. Promenera en bit till - kasta sig in under ett tak. Jag hann som sagt med ett snabbt dopp, men mestadels satt jag i någon bar med min bok medan regnet skvalade.

På kvällen hade jag missat att man var tvungen att boka plats redan på förmiddagen om man ville äta middag i tre av restaurangerna: en mexikansk, en asiatisk och ett steakhouse. Till mitt förfogande fanns då enbart en "international" restaurang (buffé) eller den italienska restaurangen som jag ätit på kvällen innan. Jag gick in på "International" men vände direkt. Detta var samma restaurang som hade serverat frukosten, men den lila lysrörsbelysningen som hade känts helt ok vid frukosten kändes totalt ocharmig på kvällen. Ute i lobbyn var underhållningen dessutom i full gång: ett gäng mexikanare i paljetter som sjöng och dansade inför en blasé publik med simmiga blickar. Jag flydde in till italienaren och åt en pastarätt med räkor. När jag kom ut därifrån sjöng mexikanarna "I just called to say I love you", vilket var skäl nog att avstå en drink i baren. Jag drog mig istället tillbaka till mitt rum och fortsatte med min bok tills det var dags att släcka lampan. En sån här resa är inget för den besinningslöst aktive.

Nu är klockan 12 på onsdagen och solen har precis börjat titta fram efter en mulen men regnfri förmiddag. Jag har lärt mig min läxa och bokat bord på "Steakhouse" ikväll. 

Nu väntar beachen. 

Hola Mexico!

Min resa till Mexico började, rent tekniskt, redan i lördags när jag tog tåget ner till Malmö. Eftersom jag skulle flyga från Köpenhamn tidigt på måndag morgon kändes det smidigt att befinna sig en bro ifrån CPH - plus att jag fick tillfälle att tillbringa några dagar med Åsa. Det var kallt som fan i Malmö och på söndagen föll det snöflingor stora som tallriksunderlägg - eller näst intill i alla fall. Mexico kändes långt borta.

På söndag kväll fick jag ett sms från Fritidsresor med information om att det var tekniska problem på det plan jag skulle åka med och att de därför hade satt in ett annat plan från Euro Atlantic. Avgångstiden var oförändrad och min hemresa skulle inte påverkas. "Trevlig resa!" Trevlig resa? För någon som hade ägnat den senaste veckan åt att frossa i nyhetsrapporteringen med anledning av alla hemskheter i Europa och Sverige kändes det inte som ett gott omen. Men vad ska man göra?

Klockan 04.00 på måndag morgon ringde mitt alarm och jag gick upp och packade ihop mina grejer. Åsa följde med mig till Malmö C och sen tog jag Öresundståget till CPH, dit jag anlände vid halv sex på morgonen. Mitt plan skulle gå 07.50, så jag var ute i väldigt god tid. Jag tog mig till Terminal 2 och lokaliserade incheckningsdisken för min flight. Det var redan kö, men den var inte så lång. Bra. Eftersom jag bara hade sovit fyra timmar och inte ätit någon frukost hade jag planen klar: checka in väskan snabbt, ta mig igenom säkerhetskontrollen och sedan slå mig ner på någon trevlig servering. Kanske till och med hinna med en klassisk flygplatsöl i gryningen som en äkta charterresenär. Leta efter en klocka, kanske köpa nåt annat på tax free, växla lite pengar... Yeah, right.

Tiden gick och kön bakom mig växte. Dessvärre hände inget framåt. En familj med resväskor och passen i högsta hugg stod framför disken, men de verkade inte få checka in. Personalen ringde på förstärkning och till slut räknade jag till åtta stycken i uniform som stod och hukade över skärmen och pekade på något. De pratade upprört och ringde samtal. Ingen information lämnades dock till oss som stod i kön. Till slut var det någon i kön som gick fram och frågade vad som hände. När hon kom tillbaka överhörde jag att de hade problem med seatingen av passagerarna, eftersom det inte var det flygplan de hade räknat med som nu stod vid gaten. Tydligen gick det inte att bara flytta över alla passagerare till det nya planet eftersom det såg annorlunda ut. Informationen spreds som viskleken genom kön. Hur kom det sig att alla passagerare hade fått reda på detta redan igår, medan flygplatspersonalen var helt ovetande? Och inte bara ovetande - totalt handfallna och helt oförmögna att lämna någon information till oss som stod och trampade i kön. Tiden gick och min sinnesstämning växlade som en pendel mellan två ytterligheter: hat mot personalen och förakt för oss passagerare. När någon i personalen efter ungefär en timme släntrade ner till oss i kön och sa något obegripligt på danska ("uououh... probleme... uououh...") kände jag ett hastigt uppflammande hat. Och när någon i kön började klaga på att vi faktiskt hade stått här i en TIMME och att hon minsann skulle skriva till Fritidsresor och klaga för detta var helt oacceptabelt kände jag ett lika stort förakt. Vilket I-landsproblem. I nästa stund hade jag lust att skrika "Danskjävlar!" med samma emfas som Ernst-Hugo Järegård. Det här var inte min mest stabila stund.

Efter att vi hade stått där i två timmar (och jag inte ens såg slutet av kön bakom mig) beslutade man sig för att checka in alla ändå. De hade fortfarande inte löst seatingen, men "hoppades att det skulle lösa sig vid gaten". Det är ju alltid en bra idé - att skjuta på problemet... Avgångstiden hade skjutits fram till 09.00 och nu checkades alla in med en rasande fart. Mannen som checkade in min väska verkade rätt inkompetent och fick fråga en kollega om hjälp flera gånger. När han slutligen satte tagen på min väska och den rullade iväg på bandet tänkte jag att jag hoppas att det där blev rätt nu och att min väska verkligen dyker upp i Cancun. 

Jag tog mig igenom säkerhetskontrollen och gick direkt till gaten. Köpte med mig en latte och en croissant i farten, men för övrigt blev det inget strosande. Jag ville bara komma iväg. Mina medpassagerare verkade känna likadant, för här fylldes det på snabbt, trots att det fortfarande var en stund kvar tills vi skulle boarda. Och vad tror ni hände här? Personalen vid gaten hade just upptäckt att det stod ett annat plan utanför än de hade trott....

Eller riktigt så illa kanske det inte var. De var säkert medvetna om problemet innan vi kom. Det betydde dock inte att de hade löst det. Avgångstiden flyttades till 09.30 medan uniformerna hukade över sina skärmar och ringde samtal. Sedan blev det 10.00. Till slut bestämde de sig för att låta oss gå på planet, men informerade om att det var "free seating". Ni kan ju tänka er kalabaliken. Jag stod ganska långt fram när fördämningen släppte, så jag kunde promenera in med någorlunda värdighet och slå mig ner på en kanonplats med extra benutrymme. Men bakom mig kom en skenande hjord av människor som trängdes och knuffades. Det klagades och gnölades. Ungarna grät. Men till slut satt alla ner och vi kunde lämna CPH ca 10.30. 

TUIFly Nordic, som är Fritidsresors egna flygbolag (och som jag egentligen skulle åkt med) hade två flygvärdinnor med på detta Euro Atlantic-plan. När vi hade nått marschhöjd kom äntligen lite information om vad som hade hänt. Det plan som skulle ha gått från CPH till Cancun var för närvarande i Thailand och hade fått tekniska problem. På söndagen hade man alltså insett att man inte hade något plan för oss som skulle resa på måndagen. För att lösa situationen hade Fritidsresor hyrt in Euro Atlantic, som är ett portugisiskt bolag, och var väldigt tacksamma över att de kunde ställa upp så snabbt med både flygplan och personal. Dock var ju planet betydligt mindre än deras egna - 270 platser istället för 328. Som tur var var det just 270 passagerare på denna flight. Däremot var all catering beställd till det större planet, så förutom problem med seatingen hade man även problem med hur man skulle lösa plats för mat och annan logistik. "Det har jobbats febrilt bakom kulisserna" försäkrade flygvärdinnan. Ja, det är säkert möjligt, för framför kulisserna har det ju inte hänt ett skit. Men nu var vi i alla fall iväg. Tolv timmars flygresa låg och väntade som en fuktig mördarsnigel.

Det gick trots allt ganska bra. Som vanligt kunde jag inte sova, men jag pratade en del med mina medpassagerare, läste Leif GW Perssons "Grisfesten", åt och drack, vandrade lite i gångarna och till slut var det dags att landa. Klockan var 22.00 svensk tid, 16.00 lokal tid, och när jag klev ur planet möttes jag av samma fuktiga värme som när jag landade i New York i juli 2014. Sedan följde alla de där tidsödande momenten med att hämta väskan, ta sig igenom gränskontroll och tull och sedan lokalisera transferbussen. Det var faktiskt något av en chock att kliva ut ur ankomsthallen och mötas av alla researrangörer som stod och viftade med sina pärmar. Det var inte alls som i ankomsthallen på Landvetter där det står lite taxichaufförer med namnskyltar - det var snarare som om en rockstjärna hade klivit ur en limo och mötts av ett hysteriskt pressuppbåd. Tusentals pärmar i olika färger flimrade förbi och folk stod och skrek. Jag banade mig igenom hjorden med min väska och hittade till slut några tjejer i Fritidsresors uniform. De skickade mig vidare till en jättelik parkering full med bussar. Jag skulle tydligen ta nummer 15. Till slut hittade jag den och kunde kravla mig upp. Sen tog det en bra stund innan alla som skulle med den bussen verkligen var ombord, och vi lämnade flygplatsen kl 18.00 för en timmes resa till hotellet. Det var mörkt ute nu och svinkallt i bussen pga hysterisk AC. Jag kurade ihop mig som en boll med vinterjackan över mig och somnade.

Vi kom fram till mitt hotell Riu Yucatan vid 19.30. Detta är ett All Inclusive-hotell, och jag har aldrig bott på något sånt tidigare. Har hört att detta med All Inclusive kan vara lite både-och, så vi får se hur detta slutar. Redan vid incheckningen fick vi dock en försmak på vad veckan har att erbjuda - en rosa drink i handen, samtidigt som man fyllde i sina personuppgifter på en blankett. Jag var trött och hungrig och inte alls sugen på en drink. Drack dock upp den ändå, eftersom jag var så törstig...

Jag letade upp mitt rum som ligger i en angränsande byggnad, slängde in mina saker och gick tillbaka till huvudbyggnaden för att hitta något att äta. Det fanns flera restauranger att välja mellan och jag valde första bästa, en italiensk, där man kunde välja mellan buffé och a la carte. Jag beställde en pasta med lax från a la carte-menyn och ett glas rött. Maten var god men vinet var inget vidare. Kändes dessutom konstigt att bara resa sig upp och gå när man var klar, utan att betala. Sen försökte jag få igång wi-fi på telefonen, vilket så småningom lyckades, och jag kunde skicka iväg lite meddelanden. Jag hade läst innan att man bara hade fri wi-fi i 90 minuter om dagen, men det stämde inte. Wi-fi är tillgängligt dygnet runt, men bara i lobbyn. Jag har alltså ingen uppkoppling på mitt rum. Kanske är lika bra, så att jag får detoxa från all nyhetsrapportering.

Efter middagen gick jag tillbaka till mitt rum, tog en dusch och somnade. Fördelen med att resan blev så utdragen är i alla fall att jag hamnade i "rätt tid" direkt. Jag släckte lampan ca 21.30 och sov sedan till klockan 07.00. 

Idag ska jag utforska hotellet och omgivningarna lite närmare och förhoppningsvis bada! Bilder kommer i nästa blogginlägg. Until then.

Resplan

KÖPENHAMN-CANCUN

TUIfly Nordic (BLX849)
Avgång: 23 november 07:50 Köpenhamn (CPH)
Ankomst: 23 november 14:00 Cancun (CUN)


CANCUN-KÖPENHAMN

TUIfly Nordic (BLX850)

Avgång: 30 november 16:00 Cancun (CUN)
Ankomst: 1 december 08:20 Köpenhamn (CPH)

Hemresan

På söndagen hade jag ställt klockan på 07.00 för att hinna packa innan 08.00, när vi hade bestämt att vi skulle äta frukost. Jag hade legat och skrivit blogginlägg om Highland-turen till sent på natten och var aptrött när klockan ringde. Men en dusch och några koppar kaffe senare var jag ändå "good to go". Efter frukosten checkade vi ut och hoppade på flygbussen som stannar precis framför vårt hotell, Cityroomz. Vi har verkligen varit nöjda med boendet - inte för att det är särskilt glamoröst eller ens hade frukosten inkluderad - men läget!

Vi anlände till Edinburghs flygplats vid kvart över nio, vilket kändes som gott om tid eftersom mitt flyg inte gick förrän 11.10. Vi trodde till och med att vi skulle hinna dra en avgörande omgång i whist innan jag var tvungen att boarda, men det visade sig vara för mycket begärt - rutinerna på flygplatsen var nämligen extremt krångliga och omständliga. Det började redan vid incheckningen, där jag var tvungen att stå i en jättekö för att checka in min väska och få boardingkortet. Ni vet de där smidiga self service-automaterna där man checkar in på egen hand? De fanns inte. Eller rättare sagt - de fanns inte för KLM. Åtminstone var det vad flygplatspersonalen sa när jag frågade. Så jag ställde mig i den långa kön. Bara för att, en evighet senare när jag befann mig någonstans i mitten, upptäcka att det visst fanns såna automater, men de var placerade längs med själva kösystemet, så att man liksom passerade dem medans man köade. Man kunde alltså inte komma åt dem utan att stå i kö till de vanliga incheckningsdiskarna, men för att använda dem måste man lämna kön. Hur tänkte de där?

Åsa, Måns och Saga hade åkt med till flygplatsen trots att deras flyg till Köpenhamn inte gick förrän 12.35. Och nu verkade det som att de var för tidiga för att få checka in. Krångel på alla fronter alltså. Till slut var vi alla igenom första hindret och begav oss till säkerhetskontrollen. Här stod personal och skyfflade runt folk åt olika håll och efter att jag lagt jacka, väska, iPad och kängor i lådan fick jag vänta en evighet vid bandet innan den kom igenom. Det var dessutom flera band som gick igenom samma "scanner" och efteråt gick banden åt lite olika håll, så det var oklart var min låda skulle hamna. När jag väl fått tag på den dök en vakt omedelbart upp och sa att jag måste flytta på mig och jag tassade irriterad iväg med mina prylar i strumplästen.

Väl igenom säkerhetskontrollen låg min gate, 1K, längst bort. Och Edinburghs flygplats var betydligt större än vad jag hade trott. Inte så att det blev stressigt, men när vi väl kom fram till min gate var det i stort sett dags för mig att gå ombord. Så vi sa hej då där och då, och sedan gick Åsa, Måns och Saga iväg för att ta en fika.

Jag landade i Amsterdam på utsatt tid, fick gå igenom ytterligare en (normal) säkerhetskontroll och sedan hade jag två och en halv timme att slå ihjäl innan flyget till Göteborg skulle gå. Så jag satte mig i en bar och skrev ett blogginlägg från lördagen. Då fick jag ett meddelande från Åsa att deras flyg var två och en halv timme försenat och att de fortfarande var kvar i Edinburgh! "Måns och jag har precis beställt in varsin haggis... Ska det vara på det här sättet så går vi all in!" Bra tänkt. Eller inte...

Flyget till Göteborg gick också enligt plan och jag landade strax efter halv sex och var hemma i lägenheten ungefär kvart över.

Jag är helnöjd med resan till Edinburgh och tror absolut att jag kommer att återvända. Men nästa gång vill jag åka dit mitt i sommaren, när det är varmare. Kanske blir det så småningom en rundtur i hela Storbritannien, där Edinburgh är ett av flera stopp? Nästa resa går dock till Berlin, 12-14 juni. Jag ska åka dit med jobbet och om den resan blir det minsta lik den vi gjorde till Venedig för två år sedan kan jag säga redan nu att jag inte kommer att ha tid att blogga. Men jag ska göra en sammanfattning när jag kommer hem och lägga upp lite bilder. 

Until then. 

Bland ekorrar och pandor

På lördagen unnade vi oss lite sovmorgon och åt inte frukost förrän strax efter nio. Sedan tog vi det fortsatt lugnt eftersom somliga av oss, aka undertecknad, behövde tvätta håret, vilket tar sin tid. Åtminstone om jag ska torka det. Strax före elva var vi i alla fall ute och strosade längs med Prince Street. Idag hade vi ingen tid att passa, det var varmt och soligt och vi vek följaktligen av på de sidogator vi kände för och gled ut och in i de butiker vi hade lust med. 

Men vädret i Edinburgh är verkligen knepigt. Ena stunden är det varmt och strålande sol, nästa sekund är himlen jämngrå och det blåser isvindar. Sedan regnar det. Sen är det soligt igen. Jag tror aldrig jag har varit i en stad med så omväxlande väder i hela mitt liv. Eller i en stad som har en katedral, en staty eller ett monument i varenda gathörn. Gatorna går dessutom än upp, än ner. Inte riktigt så branta som i San Francisco, men på vissa ställen är det inte långt ifrån. Det är fint här.

Vår plan var att bestiga Arthur's Seat under lördagen, det där berget som ligger mitt i stan och där man enligt uppgift skulle belönas med en grym utsikt efter den mödosamma vägen upp. Enligt en expedit på All Saints kunde man se ända till Glasgow från toppen av Arthur' Seat under en klar dag, så vi var verkligen sugna. Men så vek vi runt ett gathörn och höll på att frysa ihjäl av kastvindarna. Och då kändes det plötsligt inte lika självklart att ge sig upp på ett berg.

Vi bestämde oss för att fundera på saken över lite te och scones inne på ett supermysigt, gammaldags café. Det slutade med att vi bestämde oss för att strapatsen trots allt inte var värt det under rådande omständigheter. Arthur's Seat får helt enkelt stå på min mentala restlista till nästa gång jag är i Edinburgh. 

Vi strosade vidare och försökte beta av områden vi inte varit i tidigare och hittade bland annat en underbar prylbutik som hette Studio One där vi alla shoppade. Och sen gick vi in på en pub där Åsa helt enkelt beställde in fyra pints till oss allihop. (Don't ask, don't tell...) Servitrisen ställde inga frågor och snart satt vi där med en varsin öl och spelade whist. 

Efter ett par timmar drog vi oss tillbaka till hotellet, lämnade dagens byten (shoppingpåsarna) och gick till The Red Squirrel, stället där vi hade blivit nekade att komma in i torsdags kväll eftersom vi hade minderåriga i sällskapet och klockan var efter 20.00. Normalt sett vill man ju inte uppmuntra ett sånt ställe genom att komma tillbaka, men nu var klockan bara halv sex och vi ville verkligen gå dit. Och den här gången var det inga problem att komma in. Vi såg servitrisen som nekat oss sist, men det var oklart om hon kände igen oss. Oavsett så var vi inne nu, och vi beställde nådigt våra hamburgare (som var supergoda). Därefter var det dags att runda av vår weekend i Edinburgh med ett besök hos barberaren.

Ända sedan vi kom till hit i onsdags hade vi planerat ett besök på Panda & Sons, en lönnkrog förklädd till barberarsalong, som jag hade läst om på nätet. Enligt uppgift skulle det bakom den anspråkslösa fasaden finnas en modern pub som serverade udda cocktails, och på lördagar fanns det dessutom gratis popcorn till alla. Vi letade oss målmedvetet fram till Queens Street och började nagelfara gatan efter nr 79. Det var Åsa spm såg skylten först - en diskret liten panda på andra sidan vägen. På glasdörren stod det "Panda & Sons Barbershop" samt pris för en "haircut". Ingenting tydde på att det fanns en krog där inne, eller att det ens var öppet. Men så såg vi en grupp människor gå fram till dörren, som plötsligt öppnades av en vakt på insidan. Gruppen gled in, försvann nedför trappan och var sedan spårlöst försvunna. Vi gick spända fram till dörren och öppnade...

En fjunig yngling i någon slags vaktuniform frågade genast efter "ID". Jag frågade hur gammal man skulle vara och han svarade "18". "They're both 18", sa jag, som om det var den naturligaste saken i världen. Ynglingen, som knappt såg ut att vara myndig själv, tittade skeptiskt på oss och förklarade att vi inte skulle bli insläppta utan att uppvisa giltigt ID. Åsa och jag tittade på varandra och insåg att slaget var förlorat. Det var inte läge att lirka eller försöka sig på en long shot i form av "Do you know who I am?!" Istället gick vi ut på gatan igen medan besvikelsen sköljde över oss. Faaaan! Jag hade förträngt hur pissigt det var att inte ha åldern inne och fundera på saker som "undrar om de kollar leg" och "tänk om vi inte kommer in". Men nu var det som det var, så fram tills jag besöker Edinburgh nästa gång får svaret om vad som kan finnas nedanför trappan hos Panda & Sons Barbershop vila i dunkel. 

Vi gick istället till kvarterskrogen mitt emot vårt hotell. Här fick vi tag på ett schysst bås med bord, beställde in te och cafe latte och satt där och spelade whist. Och när vi sedan avslutade partiet på Måns och Sagas rum framåt midnatt hade vi nått den olidligt spännande ställningen 3-3 i set. En sämre lördagkväll kan man absolut ha!

The Highlands

På fredagen var det dags för en heldagsutflykt till The Highlands. Bussen skulle gå vid 08.00 från korsningen Parliament Square/High Street och man skulle checka in "no later than 07.45". Vi hade givetvis kollat upp var det låg dagen innan, men vi var osäkra på hur lång tid det skulle ta att gå dit och bestämde oss för att lämna hotellet redan kl 07.00 för att vara på den säkra sidan (och förhoppningsvis sno åt oss de bästa platserna i bussen). Eftersom vi inte skulle hinna äta frukost innan ville vi även handla med oss lite matsäck, så vi stannade till vid en butik på vägen och försedde oss med mackor, kaffe och fruktsallader. Trots detta var vi framme strax efter halv åtta och fick följaktligen de bästa platserna i bussen (längst fram).

Solen sken från en klarblå himmel, trots att alla väderappar hade hotat med regn, och ett svagt hopp började spira ("de där klåparna på YR har väl haft fel förr?"). Hoppet släcktes dock snabbt av Kenny, vår busschaufför och guide som var iklädd kilt (givetvis) och en mössa med någon slags horn (lite mer oväntat): "Don't let this weather fool you. There is a 90% chance of heavy rain this afternoon." Kenny gick därefter igenom praktikaliteter som vikten av att passa tiden vid varje stopp (han poängterade även att han inte skulle vänta på några eftersläntrare utan helt sonika dra iväg på utsatt tid, oavsett om alla var där eller inte). Dessutom pekade han på den stoppknapp som satt i taket ovanför alla säten och sa sedan: "Unless your head is falling off your body - don't push that button". 

Got it.

Nu kanske Kenny har fått en lite orättvis beskrivning där han framstår som en smula vrång och burdus, men inget kunde vara mer fel - han var sjukt engagerad, kunnig och underhållande. Under hela resan berättade han historier om de platser vi passerade och de människor som befolkat dem, till exempel Mary, Queen of the Scots, MacDonaldklanen och William Wallace (Braveheart). Vissa av historierna var förinspelade och hade bakgrundsljud, som en radioteater, medan andra drogs live i mikrofonen. Dock ska man inte underskatta kombon sövande motorljud + långa berättelser på svårbegriplig skotska - det var med andra ord många i bussen som blundade en stund under de emellanåt långa berättelserna (Måns och Saga sov redan innan vi kommit ut ur Edinburgh). 

Turen hade ett antal längre, officiella stopp men också många bonusstopp, där passagerarna släpptes ut i ca 10 minuter för att kunna fotografera. Vårt första officiella stopp var efter ca 1,5 timmar i en liten pittoresk by som hette Pitlochry. Här stannade vi en halvtimme för att sträcka på benen och inhandla kaffe innan vi drog vidare norrut. Vi gjorde sedan ett bonusstopp i den karga naturen i Cairngorms National Park och körde igenom Inverness, (eller som Kenny kallade den: "the crappiest city in the world") innan vi vid tolvtiden var framme vid den mytomspunna sjön Loch Ness, där vi skulle stanna i två timmar.

Loch Ness är lång och smal, nästan som en flod, men man ska inte låta sig luras: den är så djup att man kan ställa Eiffeltornet på botten av sjön utan att det skulle sticka upp, och den innehåller mer vatten än alla Englands och Wales' sjöar tillsammans. Gott om plats för att gömma ett rejält odjur alltså...

Sedan odjuret i Loch Ness först nämndes i tidningarna 1933 har många påstått sig ha sett det, men ingen har lyckats komma med övertygande bevis. Av de trettio passagerare som var med på våran busstur var det bara fyra som trodde att "Nessie" fanns på riktigt, vilket framkom genom en direkt fråga från Kenny med efterföljande handuppräckning. Oss övriga 26 kallade han "non-believers", och ett återkommande tema var att vi "non-believers of you-know-who" skulle få ångra oss bittert innan resan var slut. "Don't say I haven't warned you". Vid ett tillfälle bröt han av det potpurri av säckpipa och skotsk folkmusik som spelades i högtalarna mellan historieberättandet och tillägnade nästa låt "the 26 non-believers in the bus". Varpå låten "There may be trouble ahead" spelades. Vi skrattade alla hjärtligt, men ärligt talat vet jag inte om vi var HELT säkra på att det var ett skämt: för hur mycket kan man egentligen lita på en man med hornmössa som kör runt i de ensliga högländerna fem dagar i veckan, året om?

De flesta andra som var med på bussturen valde att köpa biljetter till en båttur under stoppet vid Loch Ness, men vi var helt nöjda med att utöva vår "monster spotting" från strandkanten (samt från en restaurang med sjöutsikt). I samma ögonblick som båten med de andra passagerarna åkte ut på den gråkalla sjön började det regna, men vi satt tryggt inne i värmen och mumsade på fish and chips. 

När vi lämnade Loch Ness hade Kenny förvarnat oss om att det skulle bli kurviga vägar. Eller, som han uttryckte det: "If you have ever experienced motion sickness in your life - this is when it will come back". Och det var verkligen smalt och slingrigt - dock utan att Kenny körde det minsta lugnare. (Jag var helt opåverkad av detta eftersom jag utan problem kan åka snurrkaruseller och läsa i bilar, medan Åsa, Måns och Saga, som alla har anlag för åksjuka, fick överkonsumera åksjuketuggummin för att mota Olle i grind.)

Vi hade haft hyfsat fint väder hela förmiddagen, men under eftermiddagen regnade det mer eller mindre hela tiden. Jättetråkigt! Särskilt som vi passerade det ena landmärket efter det andra, som till exempel Ben Nevis, som är Storbritanniens högsta berg, och Glen Coe, en dal som omges av höga berg, och som anses vara en av de mest spektakulära och vackraste platserna i hela Skottland. Kenny berättade att nästan alla utomhusscener i Harry Potter-filmerna har spelats in vid Glen Coe, och det är lätt att förstå varför - det är nämligen en otroligt trolsk och mäktig plats. De tre högsta bergen, som ligger alldeles intill varandra, kallas "the three sisters of Glen Coe" (Faith, Hope and Charity) och när man blickar upp på dem är det omöjligt att inte känna sig ödmjuk inför naturen. 

Efter besöket i Glen Coe var det mer eller mindre raka spåret tillbaka till Edinburgh. När vi började närma oss avslöjade Kenny att "Nessies hämnd" nu skulle verkställas: Först skulle han sjunga för oss i mikrofonen ("I have a really bad voice... Your ears will bleed..."), sedan skulle han spela Lady GaGa. 

Nessies hämnd var egentligen trefaldig, men varken jag, Åsa, Måns eller Saga minns vad som var det tredje straffet, trots att vi verkligen har grubblat idag. För min del kan det delvis bero på att jag inte ens såg Lady GaGa som ett straff, utan tvärtom uppskattade "Bad romance" på hög volym i samma stund som vi åkte in i stan. (Jag uppskattade även Kennys sång, fast av helt andra orsaker.) En annan orsak till att vi inte minns det tredje straffet kan vara att Kenny skämtade, berättade historier och spelade så mycket musik genom hela resan att det var svårt att hålla isär allt.

Strax efter åtta på kvällen var vi i alla fall tillbaka vid High Street. Vi letade upp en schysst restaurang och rundade av dagen med en riktig brakmåltid (steak med ört- och vitlökssmör) och ett glas rött, plus dessert. Även denna gång frågade Måns: "What's the legal age for drinking?" Och även denna gång blev svaret "18". Måns beställde en cola. 

Efter middagen promenerade vi tillbaka till hotellet och såg det upplysta Edinburgh Castle mot den svarta natthimlen. Vi konstaterade att vi var jättenöjda med dagens utflykt, lite bittra över regnet, och väldigt glada att vi har ännu en dag i den här fantastiska staden innan vi måste åka hem.

Old Town, Old Cinema and Not Old Enough

Vi inledde torsdagen med att äta frukost på hotellet. Den ingick inte i priset, men kostade bara 5 pund, vilket kändes rätt prisvärt. Utbudet var dessutom helt ok.

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet en timme innan vi gick ut på stan. Vi promenerade mot Old Town och passade på att gå in i några butiker som vi spanat in kvällen innan (men som då var stängda) samt tog en vätskepaus på en pub där vi hade väldigt roligt åt en bok som jag hade köpt och som visade flödesscheman som hjälper en att fatta rätt beslut i olika situationer, t ex "Should I cut my hair?", "Can I call in sick?", "Can I wear this shirt in public?", "Am I too old for this party?" Etc. Sjukt rolig. Efter vätskepausen vandrade vi vidare och kom slutligen fram till foten av Arthur's Seat - ett berg som ligger mitt i stan och som man kan "hika" uppför om man vill ha en fantastisk utsikt över Edinburgh. Vi bestämde oss för att göra detta på lördag om vädret tillåter.

Vi vandrade vidare och kom till slut bort till Grass Market, där vi åt en enkel lunch i form av toasts och wraps på en pub som hette Beehive Inn. Efter lunchen var det dags för en eftermiddagsföreställning på Dominion Cinema. Jag har snöat in lite på att hitta udda biografer på mina resmål - i San Francisco var det Castro, en biograf från 1920-talet som visade double features av gamla klassiker, och i London var det Electric Cinema, där man bland annat kunde boka en "front row bed". Dominion Cinema är en biograf från 1938 i Art Deco-stil som jag hade läst om på Tripadvisor och som enligt uppgift skulle vara något utöver det vanliga. Självklart skulle vi gå dit! Vi förbokade biljetter till "Far from the madding crowd" innan vi åkte och sedan var det bara att dra kortet i kassan så trillade biljetterna ut. 

Dominion ligger i stadsdelen Morningside, som (enligt Wikipedia), räknas som en förort till Edinburgh. "Förort" kanske är att ta i, men gatan vi skulle till fanns inte med på vår citykarta som vi hade fått när vi checkade in på hotellet, så det låg definitivt utanför själva stadskärnan. Föredömligt nog hade jag dock printat ut två egna kartor från Google maps där Dominion var utmärkt - en översiktskarta som även visade var slottet låg (som referenspunkt) och en inzoomad variant som visade namnen på gatorna runt omkring bion. På så sätt skulle vi hitta det utan att behöva slå på data-roamingen. Rutinerad? Jag? 

Det var en rätt lång promenad innan vi kom fram, men sedan fick vi vår belöning - fluffiga skinnsoffor med fotpallar och sidobord där man kunde ställa sitt vinglas, vatten, godis etc. Här satt vi som kungar! Filmen var helt okej också; ett romantiskt kostymdrama med ett antal oväntade twists innan det härligt svulstiga men förutsägbara slutet.

Efter filmen gick vi hem till hotellet och kopplade av med lite whist. Vi har en pågående turnering där jag och Saga spelar mot Åsa och Måns. Just nu står det 1-1 i set. 

Strax efter nio begav vi oss iväg till "The red squirrel", en restaurang som vi spanat in tidigare. Den ligger nära vårt hotell, ser mysig och lagom stimmig ut och finns även med i Bookings resemålsguide. Vi gick in och bad om ett bord för fyra. Servitrisen frågade om någon av oss var under 18, vilket vi svarade ja på. "Tyvärr, inga minderåriga efter 20.00." WTF? "Men... vi ska bara äta middag", sa vi och tänkte att det måste vara någon slags missuppfattning. Men nej, servitrisen förklarade att eftersom de hade en bar fick inga minderåriga vistas i lokalen efter 20.00. "Försök med en restaurang." "Är inte detta en restaurang?" "Jo, men vi har en bar." "Har inte alla restauranger en bar?" Etc. Servitrisen var faktiskt, trots allt, ganska trevlig och gjorde sitt bästa för att tipsa oss om andra ställen som kanske skulle släppa in oss. Men vi var ändå slokörade/chockade/provocerade när vi gick därifrån. Vad är det för jävla lag - att man måste vara över 18 för att äta en bit mat efter kl 20? I Storbritannien är det tydligen lagligt att dricka öl och vin på restaurang från att man fyllt 16 år om man beställer drycken till mat (Måns hade kollat upp detta...), men den lagen blir ju så att säga rätt meningslös om man inte får beställa mat.

Vi gick till en italiensk restaurang i närheten av hotellet som var rätt upplyst och o-charmig, men det var kallt som fan ute och vi skulle upp tidigt dagen därpå (idag) och orkade inte leta. De släppte i alla fall in oss och Måns frågade servitören "What's the legal age for drinking here?" Varpå servitören svarade "18." Måns beställde en cola. 

Måns och Saga åt pizza och jag och Åsa spaghetti bolognese - och maten var faktiskt överraskande god. Nu är det fredag kväll och vi har varit på en härlig busstur genom the Highlands hela dagen. Om den berättar jag mer imorgon.