Hemresan

Klockan 07.00 på måndag morgon, dvs 13.00 i Sverige, ringde mitt alarm. Det var dags att gå upp, packa, äta frukost och mentalt förbereda sig på den långa hemresan. Transferbussen kom som sagt redan 09.20 och jag frågade guiderna från Fritidsresor hur det kom sig att vi var tvungna att åka ut så tidigt. De hade ingen riktig förklaring, annat än att "det var många flighter som skulle avgå från Cancun idag" och att man på flygplatsen hade begärt extra marginaler för att vara säkra på att alla skulle hinna slussas igenom. Typ.

Två timmars bussresa senare (eftersom vi hämtade upp fler passagerare på andra hotell) stod jag på Cancuns flygplats i världens längsta kö. Som inte rörde sig framåt eftersom det inte fanns någon personal vid incheckningsdiskarna. (Ja, jag förstår verkligen att det behövdes marginaler...) Efter 45 minuter kom de slutligen, och efter ytterligare en stunds väntan för att de skulle logga in på sina datorer och annat administrativt pyssel kunde incheckningen börja. Kön slingrade sig långsamt framåt.

Efter att väskan var incheckad och säkerhetskontrollen passerad var det ungefär två timmar tills jag skulle boarda. Jag tillbringade den ena av dessa på TGI Fridays där jag åt en hamburgare och den andra med att planlöst vandra omkring. Sedan satt jag vid gaten i nästan en timme till, eftersom boardingen inte kom igång klockan 15.00, som det var sagt, utan först närmare 16.00. Givetvis utan någon som helst förklaring från personalen.

Till slut var vi i alla fall ombord på planet och vi kunde lämna Cancun ca 45 minuter efter utsatt tid. Personalen på detta TUIFly Nordic-plan pratade svenska med finsk brytning och hade inte gått någon charmkurs. En flygvärdinna med det blonda håret uppsatt i en stram knut som framhävde hennes höga kindben och isblå blick spände ögonen i mig: "KAFFE?!" Det lät mera som ett hot än ett erbjudande. En annan sak som var konstig var att jag bad om vin till maten, varpå den snaggade, manlige stewarden genast tog fram en kortläsare och svarade korthugget: "Det blir 65 Danska." WTF? Ingick inte vin? Det gjorde det ju på nedresan. Han var dock inte typen man argumenterade med, så jag gav honom mitt kort utan ett ord. Perkele.

Flygresan till Köpenhamn tog faktiskt bara 9,5 timmar. Det går tydligen alltid snabbare att flyga österut än västerut på grund av vindarna. Men trots att vi flög i mörkret och planet efter middagen var helt nedsläckt lyckades jag inte somna. Till slut tände jag läslampan och fortsatte med min bok. 

Vi landade på CPH strax efter 08.00 på tisdag morgon. Jag var trött. Det var kallt. Och jag skulle vänta i tre timmar på mitt SAS-plan till Göteborg. Så efter att jag hämtat min väska och passerat tull och gränskontroll var det bara att börja om från början igen - checka in väskan, passera säkerhetskontrollen, vandra omkring på flygplatsen, lokalisera gaten. Jag satt och hängde på Starbucks och försökte koppla upp mig på wi-fi. Detta eviga letande efter uppkoppling. Irritationen när det inte funkar. Glädjen när det plötsligt gör det.

Vid 11.00 var det dags att boarda. Vi fick ta en buss till flygplanet som stod och väntade en bit bort: Ett litet jävla propellerplan. Jag avskyr propellerplan. Jag föreställer mig att propellern plötsligt ska börja hacka och sedan snurra allt långsammare innan den slutligen lägger av helt på 10 000 meters höjd. Först den ena. Sedan den andra. Det blåste dessutom mycket så det var en svajig start och landning. Jag vet inte om det var ett medvetet handhavande från piloten - ett kontrollerat sätt att parera och skära genom vindarna - eller om planet helt enkelt var så lätt att det fladdrade från sida till sida på ett okontrollerat sätt. Jag satt i alla fall med axlarna uppe vid öronen hela resan, stel som en pinne. Det var långa 45 minuter. Men vi landade på Landvetter strax efter 12.00 och jag var hemma i min lägenhet vid 13.00, exakt 24 timmar efter att alarmet ringde i Playa del Carmen. 

Några reflektioner: 

Ett sånt här resmål är oerhört väderberoende. Även om man inte välkomnar regn i London eller New York heller, så finns det alltid nåt att se och göra när man befinner sig i en storstad, oavsett väder. Visst kan man göra utflykter och olika typer av aktiviteter även på en solsemester, men dessa måste man oftast boka i förväg. Så när man vaknar upp en obokad dag och tittar upp mot himlen är det med viss bävan. Är det soligt eller ska jag gå till baren direkt? 

Jag är lite dubbel till det här med All Inclusive. Jag kan på något sätt förstå att det passar barnfamiljer, eftersom all mat man kan tänka sig är tillgänglig i överflöd och hela tiden. Å andra sidan är det just detta överflöd som gör det en smula osmakligt. Precis som med allt annat i livet mister saker som är tillgängliga hela tiden sin magi. Min kollega Hanne sa, efter en semester på ett All Inclusive-hotell på Kuba, att "turisterna låg som vita valar på stranden medan ursprungsbefolkningen passade upp". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Det finns säkert skiftande kvalitet på den mat som serveras på All Inclusive-hotell, men här var den riktigt bra. Bufféborden var konstant nypåfyllda och allt var fräscht, nyskuret och nyhackat. Men MÄNGDEN! Drivor med stekta hamburgare. Tunnland med kycklingklubbor. Badbaljor med glass. Och alla dessa turister som fyllde sina tallrikar till bristningsgränsen och glasen till ytspänning. Hur kan det finnas så mycket mat? När det finns så många som inte har någon alls? Jag kan säga direkt att jag inte överutnyttjade bufféerna (förutom frukostbuffén, som var fantastisk). Jag föredrog att boka bord på de restauranger som hade bordsservering. Jag rörde inte heller minibaren på mitt rum på hela veckan. Varför skulle jag sitta där och dricka egenblandad rom och cola när jag närsomhelst kunde gå till vilken bar som helst och få en riktig drink? Jag är helt enkelt inte så mycket för det här med att "passa på", men för den som är det kan jag avslöja att det finns rikliga möjligheter att bli wasted. Något den tonåring hade erfarit, som stod och spydde utanför hotellet (fortfarande med en drink i handen!) en kväll när jag var på väg tillbaka till mitt rum.

Har jag sett något av Mexico? Nej, inte alls. Förutom utflykten till Chichen Itza har jag befunnit mig inom ett gated community som hade kunnat vara var som helst på södra halvklotet. Men målet med den här resan var inte att resa runt och uppleva Mexico - målet var att få sol, ljus och värme. I det avseendet har Mexico levererat, åtminstone de sista fyra dagarna. 28 grader på land, ungefär samma i havet. Jag hoppas att jag har fått tillräckligt med D-vitamin för att klara mig fram till mars. Då tänker jag möta våren i Lissabon.