På lördagen unnade vi oss lite sovmorgon och åt inte frukost förrän strax efter nio. Sedan tog vi det fortsatt lugnt eftersom somliga av oss, aka undertecknad, behövde tvätta håret, vilket tar sin tid. Åtminstone om jag ska torka det. Strax före elva var vi i alla fall ute och strosade längs med Prince Street. Idag hade vi ingen tid att passa, det var varmt och soligt och vi vek följaktligen av på de sidogator vi kände för och gled ut och in i de butiker vi hade lust med.
Men vädret i Edinburgh är verkligen knepigt. Ena stunden är det varmt och strålande sol, nästa sekund är himlen jämngrå och det blåser isvindar. Sedan regnar det. Sen är det soligt igen. Jag tror aldrig jag har varit i en stad med så omväxlande väder i hela mitt liv. Eller i en stad som har en katedral, en staty eller ett monument i varenda gathörn. Gatorna går dessutom än upp, än ner. Inte riktigt så branta som i San Francisco, men på vissa ställen är det inte långt ifrån. Det är fint här.
Vår plan var att bestiga Arthur's Seat under lördagen, det där berget som ligger mitt i stan och där man enligt uppgift skulle belönas med en grym utsikt efter den mödosamma vägen upp. Enligt en expedit på All Saints kunde man se ända till Glasgow från toppen av Arthur' Seat under en klar dag, så vi var verkligen sugna. Men så vek vi runt ett gathörn och höll på att frysa ihjäl av kastvindarna. Och då kändes det plötsligt inte lika självklart att ge sig upp på ett berg.
Vi bestämde oss för att fundera på saken över lite te och scones inne på ett supermysigt, gammaldags café. Det slutade med att vi bestämde oss för att strapatsen trots allt inte var värt det under rådande omständigheter. Arthur's Seat får helt enkelt stå på min mentala restlista till nästa gång jag är i Edinburgh.
Vi strosade vidare och försökte beta av områden vi inte varit i tidigare och hittade bland annat en underbar prylbutik som hette Studio One där vi alla shoppade. Och sen gick vi in på en pub där Åsa helt enkelt beställde in fyra pints till oss allihop. (Don't ask, don't tell...) Servitrisen ställde inga frågor och snart satt vi där med en varsin öl och spelade whist.
Efter ett par timmar drog vi oss tillbaka till hotellet, lämnade dagens byten (shoppingpåsarna) och gick till The Red Squirrel, stället där vi hade blivit nekade att komma in i torsdags kväll eftersom vi hade minderåriga i sällskapet och klockan var efter 20.00. Normalt sett vill man ju inte uppmuntra ett sånt ställe genom att komma tillbaka, men nu var klockan bara halv sex och vi ville verkligen gå dit. Och den här gången var det inga problem att komma in. Vi såg servitrisen som nekat oss sist, men det var oklart om hon kände igen oss. Oavsett så var vi inne nu, och vi beställde nådigt våra hamburgare (som var supergoda). Därefter var det dags att runda av vår weekend i Edinburgh med ett besök hos barberaren.
Ända sedan vi kom till hit i onsdags hade vi planerat ett besök på Panda & Sons, en lönnkrog förklädd till barberarsalong, som jag hade läst om på nätet. Enligt uppgift skulle det bakom den anspråkslösa fasaden finnas en modern pub som serverade udda cocktails, och på lördagar fanns det dessutom gratis popcorn till alla. Vi letade oss målmedvetet fram till Queens Street och började nagelfara gatan efter nr 79. Det var Åsa spm såg skylten först - en diskret liten panda på andra sidan vägen. På glasdörren stod det "Panda & Sons Barbershop" samt pris för en "haircut". Ingenting tydde på att det fanns en krog där inne, eller att det ens var öppet. Men så såg vi en grupp människor gå fram till dörren, som plötsligt öppnades av en vakt på insidan. Gruppen gled in, försvann nedför trappan och var sedan spårlöst försvunna. Vi gick spända fram till dörren och öppnade...
En fjunig yngling i någon slags vaktuniform frågade genast efter "ID". Jag frågade hur gammal man skulle vara och han svarade "18". "They're both 18", sa jag, som om det var den naturligaste saken i världen. Ynglingen, som knappt såg ut att vara myndig själv, tittade skeptiskt på oss och förklarade att vi inte skulle bli insläppta utan att uppvisa giltigt ID. Åsa och jag tittade på varandra och insåg att slaget var förlorat. Det var inte läge att lirka eller försöka sig på en long shot i form av "Do you know who I am?!" Istället gick vi ut på gatan igen medan besvikelsen sköljde över oss. Faaaan! Jag hade förträngt hur pissigt det var att inte ha åldern inne och fundera på saker som "undrar om de kollar leg" och "tänk om vi inte kommer in". Men nu var det som det var, så fram tills jag besöker Edinburgh nästa gång får svaret om vad som kan finnas nedanför trappan hos Panda & Sons Barbershop vila i dunkel.
Vi gick istället till kvarterskrogen mitt emot vårt hotell. Här fick vi tag på ett schysst bås med bord, beställde in te och cafe latte och satt där och spelade whist. Och när vi sedan avslutade partiet på Måns och Sagas rum framåt midnatt hade vi nått den olidligt spännande ställningen 3-3 i set. En sämre lördagkväll kan man absolut ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar