The Highlands

På fredagen var det dags för en heldagsutflykt till The Highlands. Bussen skulle gå vid 08.00 från korsningen Parliament Square/High Street och man skulle checka in "no later than 07.45". Vi hade givetvis kollat upp var det låg dagen innan, men vi var osäkra på hur lång tid det skulle ta att gå dit och bestämde oss för att lämna hotellet redan kl 07.00 för att vara på den säkra sidan (och förhoppningsvis sno åt oss de bästa platserna i bussen). Eftersom vi inte skulle hinna äta frukost innan ville vi även handla med oss lite matsäck, så vi stannade till vid en butik på vägen och försedde oss med mackor, kaffe och fruktsallader. Trots detta var vi framme strax efter halv åtta och fick följaktligen de bästa platserna i bussen (längst fram).

Solen sken från en klarblå himmel, trots att alla väderappar hade hotat med regn, och ett svagt hopp började spira ("de där klåparna på YR har väl haft fel förr?"). Hoppet släcktes dock snabbt av Kenny, vår busschaufför och guide som var iklädd kilt (givetvis) och en mössa med någon slags horn (lite mer oväntat): "Don't let this weather fool you. There is a 90% chance of heavy rain this afternoon." Kenny gick därefter igenom praktikaliteter som vikten av att passa tiden vid varje stopp (han poängterade även att han inte skulle vänta på några eftersläntrare utan helt sonika dra iväg på utsatt tid, oavsett om alla var där eller inte). Dessutom pekade han på den stoppknapp som satt i taket ovanför alla säten och sa sedan: "Unless your head is falling off your body - don't push that button". 

Got it.

Nu kanske Kenny har fått en lite orättvis beskrivning där han framstår som en smula vrång och burdus, men inget kunde vara mer fel - han var sjukt engagerad, kunnig och underhållande. Under hela resan berättade han historier om de platser vi passerade och de människor som befolkat dem, till exempel Mary, Queen of the Scots, MacDonaldklanen och William Wallace (Braveheart). Vissa av historierna var förinspelade och hade bakgrundsljud, som en radioteater, medan andra drogs live i mikrofonen. Dock ska man inte underskatta kombon sövande motorljud + långa berättelser på svårbegriplig skotska - det var med andra ord många i bussen som blundade en stund under de emellanåt långa berättelserna (Måns och Saga sov redan innan vi kommit ut ur Edinburgh). 

Turen hade ett antal längre, officiella stopp men också många bonusstopp, där passagerarna släpptes ut i ca 10 minuter för att kunna fotografera. Vårt första officiella stopp var efter ca 1,5 timmar i en liten pittoresk by som hette Pitlochry. Här stannade vi en halvtimme för att sträcka på benen och inhandla kaffe innan vi drog vidare norrut. Vi gjorde sedan ett bonusstopp i den karga naturen i Cairngorms National Park och körde igenom Inverness, (eller som Kenny kallade den: "the crappiest city in the world") innan vi vid tolvtiden var framme vid den mytomspunna sjön Loch Ness, där vi skulle stanna i två timmar.

Loch Ness är lång och smal, nästan som en flod, men man ska inte låta sig luras: den är så djup att man kan ställa Eiffeltornet på botten av sjön utan att det skulle sticka upp, och den innehåller mer vatten än alla Englands och Wales' sjöar tillsammans. Gott om plats för att gömma ett rejält odjur alltså...

Sedan odjuret i Loch Ness först nämndes i tidningarna 1933 har många påstått sig ha sett det, men ingen har lyckats komma med övertygande bevis. Av de trettio passagerare som var med på våran busstur var det bara fyra som trodde att "Nessie" fanns på riktigt, vilket framkom genom en direkt fråga från Kenny med efterföljande handuppräckning. Oss övriga 26 kallade han "non-believers", och ett återkommande tema var att vi "non-believers of you-know-who" skulle få ångra oss bittert innan resan var slut. "Don't say I haven't warned you". Vid ett tillfälle bröt han av det potpurri av säckpipa och skotsk folkmusik som spelades i högtalarna mellan historieberättandet och tillägnade nästa låt "the 26 non-believers in the bus". Varpå låten "There may be trouble ahead" spelades. Vi skrattade alla hjärtligt, men ärligt talat vet jag inte om vi var HELT säkra på att det var ett skämt: för hur mycket kan man egentligen lita på en man med hornmössa som kör runt i de ensliga högländerna fem dagar i veckan, året om?

De flesta andra som var med på bussturen valde att köpa biljetter till en båttur under stoppet vid Loch Ness, men vi var helt nöjda med att utöva vår "monster spotting" från strandkanten (samt från en restaurang med sjöutsikt). I samma ögonblick som båten med de andra passagerarna åkte ut på den gråkalla sjön började det regna, men vi satt tryggt inne i värmen och mumsade på fish and chips. 

När vi lämnade Loch Ness hade Kenny förvarnat oss om att det skulle bli kurviga vägar. Eller, som han uttryckte det: "If you have ever experienced motion sickness in your life - this is when it will come back". Och det var verkligen smalt och slingrigt - dock utan att Kenny körde det minsta lugnare. (Jag var helt opåverkad av detta eftersom jag utan problem kan åka snurrkaruseller och läsa i bilar, medan Åsa, Måns och Saga, som alla har anlag för åksjuka, fick överkonsumera åksjuketuggummin för att mota Olle i grind.)

Vi hade haft hyfsat fint väder hela förmiddagen, men under eftermiddagen regnade det mer eller mindre hela tiden. Jättetråkigt! Särskilt som vi passerade det ena landmärket efter det andra, som till exempel Ben Nevis, som är Storbritanniens högsta berg, och Glen Coe, en dal som omges av höga berg, och som anses vara en av de mest spektakulära och vackraste platserna i hela Skottland. Kenny berättade att nästan alla utomhusscener i Harry Potter-filmerna har spelats in vid Glen Coe, och det är lätt att förstå varför - det är nämligen en otroligt trolsk och mäktig plats. De tre högsta bergen, som ligger alldeles intill varandra, kallas "the three sisters of Glen Coe" (Faith, Hope and Charity) och när man blickar upp på dem är det omöjligt att inte känna sig ödmjuk inför naturen. 

Efter besöket i Glen Coe var det mer eller mindre raka spåret tillbaka till Edinburgh. När vi började närma oss avslöjade Kenny att "Nessies hämnd" nu skulle verkställas: Först skulle han sjunga för oss i mikrofonen ("I have a really bad voice... Your ears will bleed..."), sedan skulle han spela Lady GaGa. 

Nessies hämnd var egentligen trefaldig, men varken jag, Åsa, Måns eller Saga minns vad som var det tredje straffet, trots att vi verkligen har grubblat idag. För min del kan det delvis bero på att jag inte ens såg Lady GaGa som ett straff, utan tvärtom uppskattade "Bad romance" på hög volym i samma stund som vi åkte in i stan. (Jag uppskattade även Kennys sång, fast av helt andra orsaker.) En annan orsak till att vi inte minns det tredje straffet kan vara att Kenny skämtade, berättade historier och spelade så mycket musik genom hela resan att det var svårt att hålla isär allt.

Strax efter åtta på kvällen var vi i alla fall tillbaka vid High Street. Vi letade upp en schysst restaurang och rundade av dagen med en riktig brakmåltid (steak med ört- och vitlökssmör) och ett glas rött, plus dessert. Även denna gång frågade Måns: "What's the legal age for drinking?" Och även denna gång blev svaret "18". Måns beställde en cola. 

Efter middagen promenerade vi tillbaka till hotellet och såg det upplysta Edinburgh Castle mot den svarta natthimlen. Vi konstaterade att vi var jättenöjda med dagens utflykt, lite bittra över regnet, och väldigt glada att vi har ännu en dag i den här fantastiska staden innan vi måste åka hem.