Good night Edinburgh!

Jag bokade min resa till Edinburgh så tidigt som i augusti förra året. Jag hade nyss kommit hem från en drygt fem veckor lång rundresa i USA och led av posttraumatisk stress, aka efter-resan-blues, och insåg att jag inte skulle ta mig igenom hösten och vintern utan att ha en resa att se fram emot. Att det blev just Edinburgh hade flera orsaker: 1) Jag ville åka till nåt ställe jag aldrig varit på tidigare; 2) Jag hade länge varit nyfiken på Skottland; och 3) Tjejen som satt bredvid mig på planet mellan Houston och New Orleans hade precis varit där, och hon sa att det var fantastiskt. Precis som med London-resan i påskas hade jag planerat att resa ensam, men precis som då - när jag fick oväntat sällskap av Paula - har jag även denna gång fått oplanerat, men sjukt roligt, resesällskap i form av Åsa, Måns och Saga.

Jag lämnade ett grått och kyligt Göteborg strax efter sju på onsdagmorgonen och tog flygbussen till Landvetter. Som vanligt packade jag inte en pryl dagen innan - det tillhör mina rutiner att packa samma morgon. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha "vardagsedge" genom att vänta till sista minuten, utan för att jag tycker det är smidigast att göra mig i ordning själv innan jag packar (och en tredjedel av packningen ligger ju ändå i necessären - typ). 

Jag flög med KLM via Amsterdam och allt flöt på med samma precision som i tomtenissarnas verkstad på julafton. På Schipol - som är sjukt stor - förundrades jag över detta väloljade maskineri som en flygplats ändå är, med alla dessa tusentals människor som ska slussas i olika riktningar; genom passkontroller och säkerhetskontroller; upp och ner för rulltrappor och längs markgående rullband (som ibland känns kilometerlånga); mellan byggnader och till slut kanske även med buss ut till flygplanet innan det kan lyfta på sin förutbestämda tidslucka. Det är liksom upplagt för att det ska bli strul, men märkligt nog så blir det oftast inte det. (När man cyklar till jobbet räcker det däremot oftast med ett vägarbete för att det ska bli strul.)

När jag hade tagit mig till min gate och väntade på att få boarda uppenbarade sig plötsligt en stor grupp pensionärer. Jag hade precis rest mig upp och släntrat bort mot kön som började avta, men nu blockerade de min väg - även om det var lite oklart om de faktiskt stod i kö. De hade liksom bildat en klunga, ungefär som en "huddle" i amerikansk fotboll, och snart stod det klart att det var den stackare som stod i mitten av klungan som hade allas biljetter. Jag bestämde mig för att ljudlöst glida förbi dem på innern, men i exakt detta ögonblick upplöstes klungan och alla hamnade istället framför mig. Och där stod jag, bakom ett vajande bomullsfält, och bidade min tid innan jag äntligen kom på planet mot Edinburgh.

Jag hade med mig Alexander Bards bok "Nätokraterna" som även om den är från 2000 uppvisar en kuslig pricksäkerhet i sin beskrivning av vårt framtida (nutida) informationssamhälle. Språkligt är den dessutom rätt svårtuggad, vilket gjorde att jag var tvungen att fokusera, vilket i sin tur gjorde att resan gick snabbt. När jag landat och tagit mig igenom UK Border slog jag mig ner i ankomsthallen och en timme senare kom Åsa, Måns och Saga med sitt plan från Köpenhamn. Hurra!

Vi tog flygbussen in till centrum och bestämde oss för att gå av vid West End, eftersom vårt hotell skulle ligga i det området. Det gjorde det - bokstavligen. När vi klivit av bussen låg hotellet nämligen rakt över gatan. Efter att vi checkat in tog vi en jungfrutur längs med Princes Street, som är en av huvudgatorna, och kände på stämningen. Edinburgh är ungefär lika stort som Göteborg - vilket innebär att det är greppbart - och vårt mål är att hinna finkamma hela staden innan vi reser hem på söndag. Under eftermiddagen spanade vi in Edinburgh Castle, som ligger på en utslocknad vulkan mitt i stan, och Scott Monument - världens största monument som har rests för en författare (sir Walter Scott). Vi tittade in i några butiker, bland annat en Dr Martens, där både jag och Saga gjorde våra första inköp ("fluffy socks" för mig respektive skotskrutig klänning för Saga). Sedan drog vi oss in på en sidogata där vi åt en tidig middag på en pub. Efter att ha levt på "flygplanssnacks" hela dagen satt en Nicholson Burger (utan cheddarost) och en Stella som ett smäck.

Vädret idag har varit helt ok, växlande sol och moln, men på kvällen blev det riktigt kyligt så vi fick gå tillbaka till hotellet och ta på oss mera kläder. Sen gav vi oss ut på en ny promenad och hittade flera mysiga områden med restauranger och caféer i ytterkanterna av Old Town. Och apropå "old" - byggnaderna här känns väldigt gamla - snudd på medeltida - och det är väldigt mycket tinnar och torn överallt. Vi skojade om att invånarna kanske hade fått någon slags komplex när de skulle bygga sina hus i skuggan av slottet, men eftersom New Town är från 1700-talet så är nog Old Town helt enkelt... Old. Inte så mycket "ljust och fräscht" med andra ord. Men oerhört pittoreskt och mysigt.

Vi letade oss fram till Elephant House, ett café som säger sig vara "platsen där Harry Potter föddes", för att runda av kvällen med en fika. Enligt vissa uppgifter skulle J.K. Rowling ha börjat skriva sina första rader om Harry Potter på en servett just här, men efter lite research på nätet verkar det som om uppgifterna går isär om när, var och hur historien om Harry Potter egentligen uppstod. Klart är i alla fall att J.K. Rowlings har bott i Edinburgh och att hon har besökt Elephant House - det fanns både bildbevis och tidningsartiklar på väggarna. Som man brukar säga - det gäller att göra det mesta möjliga av minsta möjliga. Vi gick i alla fall in som vanliga mugglare och delade på två magiskt goda chokladfudge med vaniljglass. Sedan strosade vi tillbaka till hotellet och spelade några parti whist innan vi sa godnatt.