På söndag kväll fick jag ett sms från Fritidsresor med information om att det var tekniska problem på det plan jag skulle åka med och att de därför hade satt in ett annat plan från Euro Atlantic. Avgångstiden var oförändrad och min hemresa skulle inte påverkas. "Trevlig resa!" Trevlig resa? För någon som hade ägnat den senaste veckan åt att frossa i nyhetsrapporteringen med anledning av alla hemskheter i Europa och Sverige kändes det inte som ett gott omen. Men vad ska man göra?
Klockan 04.00 på måndag morgon ringde mitt alarm och jag gick upp och packade ihop mina grejer. Åsa följde med mig till Malmö C och sen tog jag Öresundståget till CPH, dit jag anlände vid halv sex på morgonen. Mitt plan skulle gå 07.50, så jag var ute i väldigt god tid. Jag tog mig till Terminal 2 och lokaliserade incheckningsdisken för min flight. Det var redan kö, men den var inte så lång. Bra. Eftersom jag bara hade sovit fyra timmar och inte ätit någon frukost hade jag planen klar: checka in väskan snabbt, ta mig igenom säkerhetskontrollen och sedan slå mig ner på någon trevlig servering. Kanske till och med hinna med en klassisk flygplatsöl i gryningen som en äkta charterresenär. Leta efter en klocka, kanske köpa nåt annat på tax free, växla lite pengar... Yeah, right.
Tiden gick och kön bakom mig växte. Dessvärre hände inget framåt. En familj med resväskor och passen i högsta hugg stod framför disken, men de verkade inte få checka in. Personalen ringde på förstärkning och till slut räknade jag till åtta stycken i uniform som stod och hukade över skärmen och pekade på något. De pratade upprört och ringde samtal. Ingen information lämnades dock till oss som stod i kön. Till slut var det någon i kön som gick fram och frågade vad som hände. När hon kom tillbaka överhörde jag att de hade problem med seatingen av passagerarna, eftersom det inte var det flygplan de hade räknat med som nu stod vid gaten. Tydligen gick det inte att bara flytta över alla passagerare till det nya planet eftersom det såg annorlunda ut. Informationen spreds som viskleken genom kön. Hur kom det sig att alla passagerare hade fått reda på detta redan igår, medan flygplatspersonalen var helt ovetande? Och inte bara ovetande - totalt handfallna och helt oförmögna att lämna någon information till oss som stod och trampade i kön. Tiden gick och min sinnesstämning växlade som en pendel mellan två ytterligheter: hat mot personalen och förakt för oss passagerare. När någon i personalen efter ungefär en timme släntrade ner till oss i kön och sa något obegripligt på danska ("uououh... probleme... uououh...") kände jag ett hastigt uppflammande hat. Och när någon i kön började klaga på att vi faktiskt hade stått här i en TIMME och att hon minsann skulle skriva till Fritidsresor och klaga för detta var helt oacceptabelt kände jag ett lika stort förakt. Vilket I-landsproblem. I nästa stund hade jag lust att skrika "Danskjävlar!" med samma emfas som Ernst-Hugo Järegård. Det här var inte min mest stabila stund.
Efter att vi hade stått där i två timmar (och jag inte ens såg slutet av kön bakom mig) beslutade man sig för att checka in alla ändå. De hade fortfarande inte löst seatingen, men "hoppades att det skulle lösa sig vid gaten". Det är ju alltid en bra idé - att skjuta på problemet... Avgångstiden hade skjutits fram till 09.00 och nu checkades alla in med en rasande fart. Mannen som checkade in min väska verkade rätt inkompetent och fick fråga en kollega om hjälp flera gånger. När han slutligen satte tagen på min väska och den rullade iväg på bandet tänkte jag att jag hoppas att det där blev rätt nu och att min väska verkligen dyker upp i Cancun.
Jag tog mig igenom säkerhetskontrollen och gick direkt till gaten. Köpte med mig en latte och en croissant i farten, men för övrigt blev det inget strosande. Jag ville bara komma iväg. Mina medpassagerare verkade känna likadant, för här fylldes det på snabbt, trots att det fortfarande var en stund kvar tills vi skulle boarda. Och vad tror ni hände här? Personalen vid gaten hade just upptäckt att det stod ett annat plan utanför än de hade trott....
Eller riktigt så illa kanske det inte var. De var säkert medvetna om problemet innan vi kom. Det betydde dock inte att de hade löst det. Avgångstiden flyttades till 09.30 medan uniformerna hukade över sina skärmar och ringde samtal. Sedan blev det 10.00. Till slut bestämde de sig för att låta oss gå på planet, men informerade om att det var "free seating". Ni kan ju tänka er kalabaliken. Jag stod ganska långt fram när fördämningen släppte, så jag kunde promenera in med någorlunda värdighet och slå mig ner på en kanonplats med extra benutrymme. Men bakom mig kom en skenande hjord av människor som trängdes och knuffades. Det klagades och gnölades. Ungarna grät. Men till slut satt alla ner och vi kunde lämna CPH ca 10.30.
TUIFly Nordic, som är Fritidsresors egna flygbolag (och som jag egentligen skulle åkt med) hade två flygvärdinnor med på detta Euro Atlantic-plan. När vi hade nått marschhöjd kom äntligen lite information om vad som hade hänt. Det plan som skulle ha gått från CPH till Cancun var för närvarande i Thailand och hade fått tekniska problem. På söndagen hade man alltså insett att man inte hade något plan för oss som skulle resa på måndagen. För att lösa situationen hade Fritidsresor hyrt in Euro Atlantic, som är ett portugisiskt bolag, och var väldigt tacksamma över att de kunde ställa upp så snabbt med både flygplan och personal. Dock var ju planet betydligt mindre än deras egna - 270 platser istället för 328. Som tur var var det just 270 passagerare på denna flight. Däremot var all catering beställd till det större planet, så förutom problem med seatingen hade man även problem med hur man skulle lösa plats för mat och annan logistik. "Det har jobbats febrilt bakom kulisserna" försäkrade flygvärdinnan. Ja, det är säkert möjligt, för framför kulisserna har det ju inte hänt ett skit. Men nu var vi i alla fall iväg. Tolv timmars flygresa låg och väntade som en fuktig mördarsnigel.
Det gick trots allt ganska bra. Som vanligt kunde jag inte sova, men jag pratade en del med mina medpassagerare, läste Leif GW Perssons "Grisfesten", åt och drack, vandrade lite i gångarna och till slut var det dags att landa. Klockan var 22.00 svensk tid, 16.00 lokal tid, och när jag klev ur planet möttes jag av samma fuktiga värme som när jag landade i New York i juli 2014. Sedan följde alla de där tidsödande momenten med att hämta väskan, ta sig igenom gränskontroll och tull och sedan lokalisera transferbussen. Det var faktiskt något av en chock att kliva ut ur ankomsthallen och mötas av alla researrangörer som stod och viftade med sina pärmar. Det var inte alls som i ankomsthallen på Landvetter där det står lite taxichaufförer med namnskyltar - det var snarare som om en rockstjärna hade klivit ur en limo och mötts av ett hysteriskt pressuppbåd. Tusentals pärmar i olika färger flimrade förbi och folk stod och skrek. Jag banade mig igenom hjorden med min väska och hittade till slut några tjejer i Fritidsresors uniform. De skickade mig vidare till en jättelik parkering full med bussar. Jag skulle tydligen ta nummer 15. Till slut hittade jag den och kunde kravla mig upp. Sen tog det en bra stund innan alla som skulle med den bussen verkligen var ombord, och vi lämnade flygplatsen kl 18.00 för en timmes resa till hotellet. Det var mörkt ute nu och svinkallt i bussen pga hysterisk AC. Jag kurade ihop mig som en boll med vinterjackan över mig och somnade.
Vi kom fram till mitt hotell Riu Yucatan vid 19.30. Detta är ett All Inclusive-hotell, och jag har aldrig bott på något sånt tidigare. Har hört att detta med All Inclusive kan vara lite både-och, så vi får se hur detta slutar. Redan vid incheckningen fick vi dock en försmak på vad veckan har att erbjuda - en rosa drink i handen, samtidigt som man fyllde i sina personuppgifter på en blankett. Jag var trött och hungrig och inte alls sugen på en drink. Drack dock upp den ändå, eftersom jag var så törstig...
Jag letade upp mitt rum som ligger i en angränsande byggnad, slängde in mina saker och gick tillbaka till huvudbyggnaden för att hitta något att äta. Det fanns flera restauranger att välja mellan och jag valde första bästa, en italiensk, där man kunde välja mellan buffé och a la carte. Jag beställde en pasta med lax från a la carte-menyn och ett glas rött. Maten var god men vinet var inget vidare. Kändes dessutom konstigt att bara resa sig upp och gå när man var klar, utan att betala. Sen försökte jag få igång wi-fi på telefonen, vilket så småningom lyckades, och jag kunde skicka iväg lite meddelanden. Jag hade läst innan att man bara hade fri wi-fi i 90 minuter om dagen, men det stämde inte. Wi-fi är tillgängligt dygnet runt, men bara i lobbyn. Jag har alltså ingen uppkoppling på mitt rum. Kanske är lika bra, så att jag får detoxa från all nyhetsrapportering.
Efter middagen gick jag tillbaka till mitt rum, tog en dusch och somnade. Fördelen med att resan blev så utdragen är i alla fall att jag hamnade i "rätt tid" direkt. Jag släckte lampan ca 21.30 och sov sedan till klockan 07.00.
Idag ska jag utforska hotellet och omgivningarna lite närmare och förhoppningsvis bada! Bilder kommer i nästa blogginlägg. Until then.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar