Bussen kom i tid och sedan bar det iväg för att hämta upp fler passagerare på andra hotell. När alla var med fick vi en frukostbox vid våra platser och guiden gav lite kort information om vad som skulle hända under dagen. Därefter årerstod bara mörker och det sövande motorljudet. Jag somnade direkt.
Efter ett par timmars åkande väcktes jag av att guiden började prata i mikrofonen. Han presenterade sig själv och sina medarbetare (chauffören, som jag inte minns vad han hette, och så en kille som hette Juan, vars uppgift var att "sköta drickat ombord"...). Själv hette han Mac och hade guidat i Chichen Itza sen 1987. Givetvis hade han Maya-ursprung.
Bredvid mig satt en brittisk tjej som hette Tracy, och som också reste ensam. Hon hade åkt tåg mellan Chicago, Memphis och New Orleans förra året, och vi hade därför mycket att prata om. Det visades även en film på bussen - "The mysteries of Maya" och Juan gick runt i bussen och bjöd på Corona, vilket tacksamt togs emot. Klockan var ju långt över nio på morgonen.
När vi kom fram till Chichen Itza, som är en stad (eller resterna av en stad) var vi den första turistbussen att anlända. Vi fick därför lite egentid framför det mest kända landmärket, El Castillo, som är en pyramidformad byggnad med nio terrasser (motsvarande de nio himlavärldarna i mayatron) och 365 trappsteg upp till toppen, motsvarande årets dagar. Fram till 1980-talet fick man tydligen klättra upp i pyramiden, men det var givetvis en massa klåpare som bröt loss stenar, klottrade sina namn etc, vilket innebär att man numera får nöja sig med att betrakta den från marken. Tänk att det alltid är några dagisungar som ska förstöra för hela gruppen. "Folk är bäst på bio", som en kollega till mig sa.
Efter en stunds fotograferande samlade Mac ihop gruppen och vi gjorde en timmes vandring bland byggnaderna. Han berättade om Mayakulturen och att varenda byggnad var uppförd med minutiös precision enligt alla matematiska och astronomiska formler. Akustiken var lika klar som i en kyrka, trots att vi var utomhus. En vissling genererade ett perfekt eko och man kunde följa hur den studsade mellan byggnaderna och tillbaka igen. När man stod på ett visst ställe och klappade händerna uppstod ett eko som lät helt annorlunda än klappljudet - ljudet som studsade tillbaka lät som ett fågelskrik. Hur gick det till? Och varför var det så? Enligt Mac var detta ljudet av en numera utdöd fågel, som jag tyvärr inte minns namnet på. Men han visade en bild på den och den innehöll alla regnbågens färger. Givetvis representerade den jordens befolkning.
Mayaindianerna hade inga verktyg, inga teleskop, inga mätinstrument. Ändå hade de byggt dessa tempel som inte bara var imponerande för ögat - alla berättade dessutom något om världen. Årets dagar, årets månader, när det var sommarsolstånd och när det var vintersolstånd.
Enligt Mac var det bara 1% av Mayaindianerna som kunde läsa och skriva. Information var således makt, och den förmedlades till de övriga invånarna från toppen av El Castillo. Med den perfekta akustiken.
Här hölls även offerceremonier. Mayaindianerna trodde inte på döden. De trodde att vi bara gick vidare till en ny dimension. Därför var det vanligt att folk frivilligt lät sig offras - de ville vidare till nästa dimension och kunde helt enkelt inte bärga sig. Döden är fortfarande inget skrämmande i Mexico - istället firas den med pompa och ståt i början av november. Man umgås med sina döda släktingar och vänner, som man är övertygade om närvarar. Stora mängder alkohol är visst också vanligt.
Efter den guidade turen fick vi gå runt på egen hand i en timme, sedan gick vi tillbaka till bussen. Det var en befrielse att komma in i den svalkande AC:n eftersom det var ca 35 grader ute och stekande sol. Antagligen var det varmare här för att det var i inlandet - vid kusten har temperaturen konstant legat på 27-28 grader sedan jag kom hit.
Efter Chichen Itza blev det ytterligare en timmes bussresa till ett ställe där vi skulle äta lunch. Detta hade marknadsförts som en "genuin, mexikansk by" men det var oerhört turistigt. Överallt såldes miniatyrer av El Castillo och andra souvenirer. Folk i mayaklädsel (inklusive huvudbonad med indianfjädrar) lät sig fotograferas mot betalning, och dansare i någon slags mexikansk folkdräkt uppträdde under lunchen och gick sedan runt borden med håven och skulle ha pengar. Lunchen bestod för övrigt av en mexikansk buffé som var helt ok.
Därefter besökte vi en cenote - ett underjordiskt vattenhål - där de som ville fick ta en simtur. Det var svinkallt i vattnet så jag nöjde mig med att doppa fötterna. Det var dock förvånansvärt många som badade. Men det var häftigt att gå ner där, en lång trappa ner i jorden och plötsligt stod man i en grotta med iskallt, grönt vatten. Högt ovanför såg man ett hål upp mot himlen.
Sen var det dags att åka tillbaka. Juan gick runt och bjöd på öl och tequila vid våra säten, och jag lärde mig att jag tydligen har gjort fel det fåtal gånger jag tidigare druckit tequila. Jag trodde man skulle börja med saltet, men man ska ta tequilan först. Sen doppar man en citron- eller limeklyfta i salt och suger i sig.
På hemresan visades en brittisk film i bussen som hette "One chance". Den var baserad på den sanna historien om Paul Potts, killen som vann "Britain's got talent" för några år sen genom att komma från ingenstans och sjunga opera som Pavarotti. Den var sådär.
Jag kom tillbaka till hotellet vid 17-tiden och kände mig helt slut. Den tidiga morgonen, stekande solen, ölen och tequilan hade tagit ut sin rätt. Jag hade inte bokat bord på någon av de finare restaurangerna och jag orkade inte åka in till Playa del Carmen. Alltså satte jag mig på stranden och såg solen gå ner innan jag åt middag i den italienska restaurangen, som har varit min "plan B" ända sen jag kom hit.
Idag är det söndag och min sista heldag här. Jag planerar att tillbringa hela dagen på stranden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar