Vamos a la playa

Fredagen bjöd på sol hela dagen och jag tillbringade förmiddagen vid poolen. Jag säger "poolen", som om det bara fanns en, men det finns egentligen tre pooler att välja mellan. De är dock hårt kategoriserade: En av dem upptas främst av barnfamiljer. Där är det mycket skrik och skrän. En annan huserar stora gäng med tonåringar och twenty-something-stekare. Där är det om möjligt ännu mer skrik och skrän. Och så finns det en pool där vi andra är, det vill säga vuxna par utan barn, singlar och pensionärer. Ingenstans finns det några skyltar om att poolerna är avsedda för olika målgrupper. Men jag antar att vi alla söker oss till vår egen flock. Som en tyst överenskommelse. (Det är dock lite lockande att leka med tanken att man med självklar min skulle glida ner i stekarpoolen utan ett ord och sen inleda en konversation med någon SOM OM MAN VAR EN AV DEM. Bara fantasin sätter gränser för hur oroligt det skulle kunna bli.)  

Efter lunchen (guacamolen och tomatsalsan) hade jag tröttnat på poolen. Jag ville bada i havet - även om det fortfarande var blåsigt. Jag packade ihop mina prylar och gick ner till stranden, dumpade alltsammans i en ledig solstol och gick bara rakt ut. Det var varmare i havet än i poolen. Mycket varmare.

Eftersom det blåste så mycket var det höga vågor, vilket i sin tur betyder att jag tumlade runt i ett inferno av vattenmassor som slungades in mot land tillsammans med den uppvispade havsbottnen - inte att jag långsamt promenerade ut i ett kristallklart vatten, såg mina fötter och hittade Nemo, som amerikanarna hade påstått att man kunde göra i söndags. Det var dock sjukt kul, havet var ljummet och sanden len som sammet. Vad fan har jag gjort vid poolen?

När jag la mig i solstolen fick jag svaret. Det blåste utav bara helvete. Jag misstänker faktiskt att det är så här det känns att ligga i en takbox på motorvägen - utan tak. Men det var varma vindar och solen stekte. Jag tänkte på det där gotländska paret i Keno-reklamen som pratar om att rika människor har ju sina problem ("Naej - nu tog jag nyckeln till caben"/"Naej - nu tog jag peppar istället för salt") och jag tror att ett av deras klagomål är "Jag har sand överallt." Samtidigt som man ser att de befinner sig på någon paradisö. Det var så jag tänkte: Jag har sand överallt. Men jag är i Mexico.

Jag tillbringade hela eftermiddagen på stranden. På vägen tillbaka till mitt rum stannade jag i en poolbar och tog en drink, en så kallad rumsfösare, och tänkte att jag nog kan vänja mig vid det här livet. 

En snabb dusch senare var jag nere vid den mexikanska restaurangen, där jag föredömligt nog hade bokat bord redan i morse. Jag förberedde mig på "Only one?/Just you?"-orkanen, men den uteblev. Här var det tydligen ok att äta ensam. Härligt.

Och maten var god. Inte bara för att den innehöll hinkvis med guacamole (hey!), jag kände mig dessutom som en daredevil och beställde chicken fajitas. Kyckling ska man tydligen undvika. Låt oss hoppas att den var genomstekt.

Nu är klockan 20.30 på fredag kväll. Klockan 05.20 imorgon bitti ska jag vara i lobbyn för att åka iväg på en heldagsutflykt. Jag ska bland annat se Chichen Itza, ett mayatempel som ingår i listan över världens nya sju underverk. Ska bli fantastiskt kul!