Walking, walking

Jag inledde lördagen med att promenera bort till ett frukosthak som killen i receptionen hade tipsat mig om. Det fanns olika menyer att välja på, och jag tog den minsta varianten av English Breakfast - vilken innehöll bacon, ägg, bönor och två skivor rostat bröd med smör. Till detta beställde jag en latte och ett glas apelsinjuice. Sedan satt jag på uteserveringen i solen en bra stund och mumsade i lugn och ro. 

Jag hade inga särskilda planer för dagen, men började med att gå bort till King’s Cross tågstation där jag hade läst att plattform 9 3/4 skulle finnas. Det vill säga den hemliga plattform som Harry Potter tar Hogwarts Express ifrån genom att springa igenom en tegelvägg. Jag är inget stort Harry Potter-fan och har inte ens sett alla filmerna, men jag tycker det är kul med film locations så jag letade upp den. Kön för att få sitt foto taget vid skylten var groteskt lång och inget jag hade lust att befatta mig med. Dessutom fick man betala för bilderna. Så jag smög bara upp vid sidan och tog en bild på två random mugglare som poserade vid trolleyn som tränger igenom väggen. Föga anade de att de skulle hamna i min blogg!

Jag gick vidare till tunnelbanan och åkte till Hyde Park Corner. Sedan promenerade jag i parken en bra stund och såg bland annat flera välmående ekorrar (vilket man alltid gör). Efter Hyde Park promenerade jag i riktning mot Oxford Circus. Precis som jag hade misstänkt, och som Helene verifierat i en kommentar på mitt förra inlägg, går det utmärkt att ta sig runt i centrala London till fots. I alla fall om man har bra skor och i synnerhet mellan landmärkena Piccadilly Circus-Trafalgar Square-Covent Garden. 

Från Oxford Circus fortsatte jag mot Carnaby Street och såg till min stora glädje ett ledigt bord på en för övrigt smockfull uteservering. Men man var tvungen att beställa själv i baren och när jag så småningom kom ut med min kondensdroppande Aperol Spritz var det givetvis upptaget av en blondin med en stor karta uppfälld framför sig. Så jag gick in och satte mig vid ett bord i den murriga baren för att inta min drink innan jag gav mig ut i solskenet igen. 

Carnaby Street är mysigt, och på 1960-talet förknippades gatan med Swinging London och senare med punk, mods och skinheads. Även om man fortfarande försöker leva på arvet av den alternativa viben så tror jag inte att locals hänger här. Detta är turisternas gata numera.

Jag gick vidare till Trafalgar Square för att kolla in den där musikfestivalen som jag såg förberedas igår. Redan på avstånd hördes musik, jubel och applåder och när jag närmade mig blev det mer och mer folk på gatan som stod och spanade mot de stora skärmar som visade vad som pågick på scenen. Jag kryssade mig fram till avspärrningarna men lyckades inte förstå hur man kom in på området. Festivalen hette West End Live och skulle enligt skyltarna vara ”free” - ändå var det mer folk utanför spärrarna än inne på torget. Längs stängslet som omgärdade torget stod vakter med bistra miner och jag såg några gluggar med skylten ”exit”, men inte en enda ”entry”. Jag var dock inte tillräckligt angelägen för att forska vidare, utan slog mig helt enkelt ner på en gräsplätt utanför och tittade på folk och lyssnade på de musikallåtar och covers som framfördes av (gissar jag) West End-artister. Avicciis ”Wake me up” möttes av stort jubel och allsång, vilket kändes mäktigt.

Efter festivalen började jag känna mig hungrig och hittade en uteservering på en lugnare bakgata där jag åt en hamburgare. Sedan gick jag bort till Covent Garden för att ta en drink. Vid marknaden fanns en restaurang som hade en takterrass, men det var givetvis fullt på ”front row”, där folk satt på rad och blickade ut över torget med sina drinkar. Jag köpte ett glas vin i baren och sedan hovrade jag fram och tillbaka; försökte se om någon snart hade druckit upp och gjorde sig beredd att gå. Lurade som en gädda i vassen. Men ingen lämnade sin plats och jag fick till slut nöja mig med ett ståbord längre bak. 

Vid åtta-tiden slog tröttheten till. Allt promenerande i kombination med mat, dryck och sol hade tagit ut sin rätt. Jag tog tunnelbanan hem till mina hoods och gick och la mig.

Nu på söndag morgon har jag haft kontakt med syrran via WhatsApp. Hon flyger med SAS från Arlanda idag, och jag fick just meddelande att hon står vid sin gate och att boardingen ska börja. Om allt går enligt plan ska jag möta henne vid tunnelbanan runt 15 idag, London-tid. Imorgon ska vi se ABBA Voyage. 

I’m back!

Efter två och ett halvt års radioskugga tänkte jag kicka igång bloggen igen - denna gång med en resa till London. Jag har dock inte varit helt overksam sedan jag kom hem från Barbados i januari 2020; jag hälsade på Åsa som pluggade franska i Aix-en-Provence i början av mars 2020, precis innan coronapandemin slog till på allvar, men valde att inte blogga då eftersom jag ville maximera min tid med henne och inte lägga en massa timmar bakom en skärm. Jag tog även en spontan tripp till Nice med Paula i september 2021, och valde även då att avstå bloggandet av skäl jag inte tänker gå in på här (ni som vet, vet). Men just för att jag inte dokumenterade dessa resor känns det nästan som om de inte har hänt! (Liksom alla resor jag gjorde innan 2014, när den här bloggen startade.) Nu är jag i alla fall tillbaka, i dubbel bemärkelse. Har räknat efter, och detta är nionde gången jag besöker London. Ändå var jag sjukt taggad när klockan ringde kl 03.45 på midsommaraftons morgon. 

Jag tog flygbussen från Korsvägen kl 04.30, vilket innebar att jag var på Landvetter strax före 05.00. Dvs tre timmar innan mitt flyg skulle gå. Även om det inte hade rapporterats om något kaos på Landvetter så hade jag läst i mitt blogginlägg från midsommarafton 2017, när jag flög till Seattle via London, att det hade varit fullsmockat med charterturister på Landvetter vid fem-snåret på morgonen. Detta var ju ändå innan pandemin, så jag var beredd på det värsta. Men det var rätt lugnt på Landvetter och jag kunde snabbt checka in min väska och glida genom säkerhetskontrollen. Kvinnan vid incheckningsdisken sa att ”det är trångt på planet idag, men du har fått en gångplats på rad 10.” Det här är något jag har reflekterat över på senare tid, nämligen att man aldrig verkar kunna vara helt säker på att komma med en flight förrän man har blivit seatad. Trots att man har bokat och betalat och biljetten är ”confirmed” så ska man nästan vara tacksam över att komma med. Utöver att de överbokar alla plan, eftersom de iskallt räknar med att några inte dyker upp, kan de också ställa in flighter utan förklaring. Jag skulle t ex egentligen ha åkt kl 12.40 på midsommarafton, men fick för ett par veckor sedan ett mail om att den flighten var inställd. Mina alternativ var antingen att åka 07.55 istället, eller få pengarna tillbaka. Minus vissa avgifter, givetvis. 

Flygbolagen gör helt enkelt som de vill. 

Strax innan jag skulle boarda passerade besättningen gaten med den air av makt och prestige som alltid omger dem, särskilt när de rör sig snabbt, synkroniserat och i samlad trupp. Strama håruppsättningar, kabinväskorna i ett stadigt grepp, blicken fäst i fjärran och höga klackar som klick-klack-klickar för varje steg. Det är så där man ska se ut för att framgångsrikt kunna riva av meningen ”Do you know who I am?” - inte (som jag och Åsa nyligen konstaterade) som jag såg ut när jag i stickad tröja och sneakers försökte få in två minderåriga på en lönnkrog i Edinburgh genom att använda samma mening.

Flygresan till Heathrow gick snabbt, och när jag slog av flygplansläget på mobilen fick jag genast en push-notis från Aftonbladet med rubriken ”Kaos på Londons flygplatser”. Artikeln berättade vidare om milslånga köer, strandsatta resenärer och oceaner av resväskor som låg utspridda i hallarna. Fan också. Jag hade ju valt att checka in en väska för att slippa strulet med vätskorna, men inte tänkt igenom mitt handbagage. När Åsas väska blev kvar på Arlanda när vi åkte till Hong Kong klarade hon sig de tre-fyra dagarna det tog innan väskan dök upp just för att hon hade packat sitt handbagage så klokt. I min axelväska fanns i stort sett bara pass, plånbok och mobil. Vilket i och för sig är det viktigaste. Men ändå. 

Jag passerade UK border och gick bort till bagagebandet. Det var superlugnt på flygplatsen och inte alls särskilt mycket folk. Min väska var också bland de första som dök upp på bandet och sen gick jag bara genom tullen och följde skyltarna till tunnelbanan. Så min analys är att Aftonbladet gravt har överdrivit kaoset för att få Arlanda att framstå i bättre dager - eller så hade jag bara tur och var där vid rätt tidpunkt. 

Piccadilly Line stod vid plattformen när jag kom fram, och så fort jag klivit på började vi rulla in mot centrala London. Resan till King’s Cross tog strax under en timme, och fram tills jag klev av hade allt bara varit smooth sailing. Det var nu det började krångla, eftersom jag inte lyckades hitta hotellet. Jag gick i fel riktning inte en, inte två, inte tre, utan fyra gånger innan jag kom fram. Trots att det ligger nära tunnelbanan och jag flera gånger konsulterade Google Maps. 

Pandemin har gjort mig ringrostig. 

Klockan 12 kom jag fram i alla fall, men eftersom jag inte fick tillgång till rummet förrän kl 14 lämnade jag resväskan i receptionen och traskade bort till en uteservering där jag åt en caesarsallad och tog ett glas rött. Eller rättare sagt två. 

Tillbaka på hotellet fick jag en nyckel (ja, en nyckel - inte ett kort), sen bumpade jag upp min resväska längs två trånga och heltäckningsmattebelagda trappor. Rummet är pyttelitet och består av två smala sängar som man med lite vilje kan ta sig runt. Plus ett pyttelitet badrum. Totalt ocharmigt alltså, men det är vad man får i UK om man bara betalar 700 kr per person och natt (syrran kommer på söndag). 

Jag tog en liten nap på en och en halv timme, sedan var det dags att ge sig ut i vimlet. Jag började med att ta tunnelbanan till Waterloo för att kolla in den 300 meter långa grafittitunneln, enligt uppgift en av Londons ”not so hidden gems”. Den ligger på Leak Street, under själva tunnelbanestationen, och startades av Banksy 2008. Idag är den Londons enda lagliga graffiti-vägg, och givetvis i ständig förändring. Jag strosade fram och tillbaka och spanade in den urbana konsten innan jag drog mig mot Themsen och hoppade upp på en mur alldeles intill London Eye där jag hade full frontal view över Big Ben och Houses of Parliament på andra sidan vattnet. 

Medan jag satt där inträffade något märkligt. En ung kille på skateboard och med en kamera runt halsen kom fram och frågade om han fick ta en bild på mig. Han tillade:

”You’re kind of asking for it when you’re sitting like that.” 

Jag blev både förvånad, förnärmad och smickrad, men sa att det var okej. Efter att han tagit bilden visade han den och frågade om han fick ta en till, från en annan vinkel. ”Sure”, sa jag. Han visade även den bilden och de var riktigt bra. Sedan frågade han om jag ville att han skulle skicka bilderna till mig. Jag blev misstänksam. ”For free?” Han log och hade snälla ögon. ”Well, I usually get paid for this.” 

Naturligtvis. Jag sa att jag inte var intresserad, men då sa han att han kunde skicka dem ändå, eftersom jag var ”part of the project”. Han visade mig sin Instagram-profil, där han titulerade sig som fotograf, och bad mig följa honom där. Så kunde jag skicka min mailadress till honom via Instagram. Hans bilder var fina och verkade bestå av olika personligheter i London. Men det var inte särskilt många bilder på kontot, max 6-7 stycken. Kanske dyker jag upp där så småningom, eftersom jag tydligen är med i ”projektet”. Eller inte. Jag bestämde mig i alla fall för att följa kontot och han drog iväg på sin skateboard. 

Jag tog en promenad över Westminster Bridge, passerade Big Ben och sedan den tungt bevakade grinden vid 10 Downing Street, såg även en tjej som faktiskt använde en av de ikoniska, röda telefonautomaterna (!) och kom slutligen ut på The Mall, där jag såg Buckingham Palace i fjärran, men vek istället av mot Trafalgar Square. Som var helt omringat av stängsel, eftersom det tydligen pågick någon slags förberedelser inför en musikfestival som ska äga rum där nu i helgen. Nelson-pelaren reste sig högt över stängslen, men för övrigt såg det ut som en byggarbetsplats där innanför. Kanske åker jag tillbaka dit idag och kollar in vad det är för jippo.

Sedan tog jag tunnelbanan till Piccadilly Circus, vilket bara var en station från Charing Cross, där Trafalgar Square ligger. Jag har inte riktigt fått kläm på hur stora avstånd det är mellan saker och ting, trots att jag har varit här så många gånger, men misstänker starkt så här i efterhand att jag lika gärna hade kunnat promenera den sträckan. Från Piccadilly Circus gick jag nämligen vidare till Leicester Square och Covent Garden, och det var inte långt alls. Det var i alla fall härligt att strosa genom folklivet och känna ”the London vibe”, innan jag avslutade kvällen på en mysig uteservering någonstans emellan Leicester Square och Covent Garden. Beställde en laxtartar, vilket egentligen var en förrätt, och ett glas vitt, och började prata med en tjej vid bordet bredvid som kom från Brasilien, men som hade bott på Irland i tolv år och nu var irländsk medborgare. Hon var i London för att se Rolling Stones som tydligen skulle spela i Hyde Park idag, lördag. 

Efter middagen tog jag tunnelbanan hem till hotellet för att krascha. Var för trött för att blogga, men jag skickade i alla fall min mailadress till fotograf-killen på Instagram innan jag somnade. Han har ännu inte svarat. 

 Nu är klockan snart nio på lördag morgon och det är dags att ge sig ut och hitta ett schysst frukost-hak. Frukost ingår nämligen inte heller på detta hotell. 

Resplan

GÖTEBORG-LONDON

British Airways (BA0803)

Avgång: 24 juni 07:55 Göteborg (GOT)

Ankomst: 24 juni 09:10 London (LHR)

LONDON-GÖTEBORG

British Airways (BA0792)

Avgång: 30 juni 16:00 London (LHR)

Ankomst: 30 juni 19:00 Göteborg (GOT)

Hemresan och slutreflektioner

På fredagen ägnade jag en stund av morgonen till att blogga om onsdagen. Sedan gick vi till hotellrestaurangen för att inta vår sista frukost. Vi tröttnade ju ganska snabbt på det ordinarie utbudet och har nästan varje dag beställt något från tilläggsmenyn, vilket vi gjorde även denna dag. Detta har kostat mellan 55 och 75 kr per person och dag, men det har det varit värt.

Efter frukosten gick vi tillbaka till rummet och packade ihop våra saker. Vi skulle checka ut klockan tolv, och sedan skulle transfern komma halv två. Dock fick jag ett sms på morgonen om att våran flight var drygt två timmar försenad, vilket jag skrev om i mitt förrförra blogginlägg. Vi hade ju bokat en paketresa genom Ving som gick från Stockholm till Barbados tur och retur (med mellanlandning i Frankfurt), men eftersom vi ville tillbaka till Göteborg hade vi bokat en egen flight från Frankfurt till Göteborg med SAS. Tanken var alltså att vi skulle kolla om de kunde checka in oss hela vägen till Göteborg. Om det inte gick skulle vi enbart checka in till Frankfurt, och sedan hämta ut våra väskor där och checka in på SAS-flighten. Alla våra planer grusades dock i och med denna försening och vi insåg att vi skulle bli tvungna att ta den ursprungliga flighten till Arlanda, medan våra SAS-biljetter skulle brinna inne. Nu var vi dessutom tvungna att hitta ett annat alternativ till att ta oss hem, och det slutade med att vi bokade tågbiljetter med MTR Express från Stockholm C till Göteborg. Och att vi skulle komma hem kl 22.00 istället för kl 15.00.

Oh, the joy…

När vi hade checkat ut parkerade vi oss vid hotellpoolen i väntan på vår transfer. Vi fick dock meddelande om att transfern skulle komma först halv fem eftersom våran flight var försenad. Jag påpekade att det var konstigt att transfern hade skjutits upp med tre timmar, när flyget bara var försenat med två timmar. Kvinnan i receptionen skulle dubbelkolla detta, och strax kom en man och hämtade mig vid poolen och sa att det var någon i receptionen som ville tala med mig. När jag kom dit räcktes en telefonlur över, och det var givetvis Gloriel; den där värdinnan som hade jagat oss vid ett flertal tillfällen utan framgång. Hon bekräftade att transfern skulle komma halv fem, men jag insisterade på att vi ville åka halv fyra. Och så blev det.

Innan dess gick vi bort till Pronto, restaurangen intill hotellet (och som inte levde upp till sitt namn), där vi åt samma goda frish wraps som jag hade ätit efter turen till Harrison’s Cave. På vägen dit mötte vi Rasheed, ”våran” taxichaufför, som genast klev ur bilen och önskade oss en trevlig hemresa och gav oss en varsin kram. ”Come back soon!”

Halv fyra kom transfern och det bar iväg till flygplatsen. Efter att ha köat en bra stund vid incheckningsdisken kom vi fram och fick beskedet att planet var ”very full”, och att vi kanske inte skulle komma med. Detta gjorde oss vansinniga, eftersom a) vi bokade och betalade våra biljetter redan i juni, och b) biljetterna var ”confirmed”. Tjejen i disken beklagade detta och fortsatte att hävda att ”the flight is so full”. Okej. Så planet var inte bara ”fullt”, det var ”väldigt fullt”. Jag vet att alla flygbolag överbokar eftersom de inte vill flyga med tomma stolar och att det alltid är några passagerare som inte dyker upp. (Vilket vi till exempel inte skulle göra på SAS-flighten från Frankfurt till Göteborg.) Men ändå. Hur avgör de vilka som får följa med? Jag frågade när nästa flight skulle gå, och det var först på måndagen. Givetvis skulle Lufthansa få betala för vårt boende etc om vi inte kom med – och det var ju inte så att jag direkt längtade efter mörker och snöblandat regn – men när man väl har packat ihop och ställt in sig på att åka hem, så vill man åka hem.

Vi fick ett par standby-biljetter i handen och en instruktion om att kolla vid gaten när det började närma sig avgång. Om vi fick plats skulle våra boardingkort delas ut där. Och det fanns inget annat vi kunde göra än att hålla tummarna.

Vi gick igenom säkerhetskontrollen och köpte en varsin smoothie för de vouchers vi fick som ”plåster på såren” för att flighten var försenad med två timmar. Sedan satt vi och begrundade det faktum att vi kanske inte skulle komma med flighten.

Så fort personalen vid gaten dök upp gick jag bort med båda våra standby-biljetter och kollade läget. Och några knapptryck senare ramlade våra boardingkort ut. Vi fick förvisso inte platser bredvid varandra. Men det gjorde inget, bara vi kom med. Och när vi väl hade kommit ombord bytte vi plats med två andra tjejer som också ville sitta tillsammans, så allting löste sig till det bästa.

I vanlig ordning sov jag inte på hela vägen. Jag hade min ögonmask, jag försökte hitta en bekväm sovställning, jag lyssnade på nedladdade avsnitt av Freakshow, min favorit-podd, men det var som vanligt helt omöjligt. Det som däremot var lite otippat var att Helena inte heller kunde sova. Hon brukar aldrig ha problem med det, men det var som om min förbannelse hade smittat av sig. Vi var följaktligen båda uppe och vandrade flera gånger i det nedsläckta planet bland alla sovande människor. ”Det här är ju tortyr”, sade Helena. ”Ja, jag vet”, sade jag. ”Så här har jag det alltid.”

Vid halv nio på morgonen landade vi i alla fall i Frankfurt efter en flygresa på drygt åtta timmar. Nu skulle vi tillbringa nästan fem timmar här, innan vi skulle flyga vidare till Arlanda. Jag passade på att skriva ett blogginlägg om torsdagen, men för övrigt gjorde vi inte många knop. Vi förundrades över hur många människor som var uppklädda och trippade omkring på höga klackar medan vi kände oss oerhört sunkiga och ofräscha. ”Som lumphandlare”, som Helena så träffsäkert uttryckte det.

Flygresan från Frankfurt till Stockholm gick i alla fall snabbt, och vi landade på utsatt tid, 15.30. Sedan var det bara att hämta väskorna och köpa en biljett med Arlanda Express in till Stockholm Central. Där vi hade ytterligare några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta tåget till Göteborg. Vi käkade på Urban Dehli inne på centralen och sedan halvslumrade vi båda en stund på tåget, som kom fram till Göteborg kl 22.00. Om man räknar tiden från när vi tog transfern från hotellet tills vi var framme i Göteborg hade vi varit på resande fot i över 24 timmar. Och vakna i 36 timmar.

Då är man rätt mör.

Så ja, hemresan var jobbig. Men för övrigt har resan var fantastiskt bra. Vi är båda supernöjda med vårt hotell och allt vi har sett och gjort. Maten har varit makalöst bra. Människorna på Barbados, i alla fall de flesta, har varit idel hjälpsamhet och stora leenden. Och vi har sugit i oss så mycket sol och D-vitamin att vi hoppas klara oss hela vägen fram till april, när ljuset återvänder till våra breddgrader.

Det har även funkat oerhört bra att resa tillsammans. Vi har ju jobbat ihop i tre och ett halvt år och även umgåtts en del utanför jobbet innan vi åkte. Men man vet ju aldrig hur det blir när man ska vara tillsammans 24 timmar om dygnet. Lyckligtvis var det inga problem alls – tvärtom. Och vi kommer med all säkerhet att resa tillsammans igen.

Jag har inga direkta missöden eller motgångar att dela med mig av, förutom att jag hade velat se fler havssköldpaddor. Men jag såg i alla fall en, när vi snorklade på katamaranturen, och den bilden kommer för alltid att finnas på min näthinna.

Jag är också lite besviken över att Bar 557 var stängt. Men vi hittade det i alla fall.

Barbados var dyrare än jag hade trott – mat och dryck kostade ungefär lika mycket som i Sverige. Vilket innebär att det har gått rätt mycket pengar. Jag har precis kollat mitt saldo och här kommer slutnotan för detta kalas (samtliga belopp per person).

Paketresa med Ving (flyg Stockholm-Barbados t/r inklusive transfer och boende med frukost i två veckor): 25 000 kr

Skatt på hotellrummet, 14 dagar: 300 kr

Utflykt till Harrison’s Cave och Huntes Garden: 860 kr

Segling med katamaran inkl mat och dryck: 980 kr

Mount Gay Signature Rum Tasting Tour: 200 kr

Nyårsmiddag på Champers: 2 600 kr

Arlanda Express till Sthlm Central: 185 kr

Tåg Sthlm C-Gbg C: 204 kr

Taxi från Gbg C till Tegnérsgatan: 149 kr

Övrigt (mat, dryck, taxi, buss, hyra av solstolar etc): Ca 11 000 kr

TOTALT: Ca 41 500 kr

Vilket är ungefär samma som jag betalade för de två veckorna vi var i Orlando och på kryssning i Västindien 2017.

Utöver detta köpte vi ju även en flygbiljett från Frankfurt-Göteborg som vi aldrig utnyttjade. Den kostade ca 1 400 kr. Och så har jag ju blivit ”rånad” på nästan 2 000 kr som jag aldrig fick ut ur bankomaten. Jag har nu gjort en kortreklamation hos Swedbank och hoppas att jag får tillbaka detta belopp.

Nästa resa går till New York med min systerdotter Daniella i början av april. Jag planerar också att åka en weekend till Aix-en-Provence under våren, och hälsa på Åsa som pluggar franska där i fyra månader. Vi får se om det blir före eller efter New York.

Avslutar nu bloggen för denna gång med lite bilder från hotellet som har varit mitt och Helenas hem de senaste två veckorna.

Och känner mig redan nostalgisk. 

Den sista heldagen

Nej, det näst sista blogginlägget blev varken från Barbados eller från Sverige, utan från Tyskland. Närmare bestämt från Frankfurts flygplats, där jag och Helena sitter och försmäktar just nu efter en sömnlös resa över Atlanten…

Men nu är det inte hemresan jag ska skriva om, utan torsdagen, som var vår sista heldag på Barbados. Och nu hade vi bestämt oss för att vi skulle utnyttja den ”hemliga” frukostmeny som vi hade gått miste om under våra övriga dagar. Så vi beställde båda en tonfisksmörgås, men blev gruvligt besvikna över det som kom in: vanligt formbröd (ej rostat) som var skuret i trekanter och med lite burk-tonfisk mellan skivorna. Sådan där tonfisk som både ser ut och luktar som kattmat.

Det kändes även lite snopet att himlen var mulen och att det regnade till och från under hela förmiddagen. Men vi bestämde oss för att gå ner till stranden ändå, och från tolv-tiden var det faktiskt soligt hela eftermiddagen, bortsett från ett och annat bulligt moln som snabbt svepte förbi.

Och vi gjorde faktiskt inte så mycket annat än att sola och bada den där sista dagen. Anita, en av norskorna som vi var ute med på onsdagen, dök lite otippat upp på vår strand och slog sig ner vid våra solstolar och pratade en stund. (Den andra norskan, Anette, var tydligen på väg till Holetown där hon skulle inhandla ett smycke som hon hade spanat in tidigare och inte kunnat släppa tanken på. Efter vad vi hade lärt oss om hennes shoppingbeteende från onsdagens samkväm skulle hon sannolikt komma tillbaka med bra mycket mera än så.)

När Anita gick vidare gick jag och Helena och åt lunch på Peters grillbar. Jag beställde en grillad ”red snapper”, vilket enligt servitrisen skulle ta minst 25 minuter, men hon försäkrade att den var ”worth the wait” så jag slog till. (Om vi ska vara ärliga – 25 minuter är väl den minsta tid vi har väntat på maten här?) Och den var värd att vänta på. Det var tydligen Helenas pulled pork också.

Peter slog sig ner och pratade med oss och när han undrade vad vi skulle göra på vår sista kväll svarade vi att vi tänkte tillbringa den på hans bar med en drink i handen. Det gladde honom. Efter lunchen gick vi tillbaka till våra solstolar och tog ett sista dopp. Sedan gick vi upp till Infinity och tog en rompunsch i solnedgången.

För sista gången.

På vägen till hotellet gjorde vi även ett sista inköp av proviant i supermarketen, sedan satt vi och chillade en stund på terrassen innan vi duschade och gjorde oss i ordning. Men plötsligt började Helena må dåligt, och var tvungen att gå och lägga sig på sängen. Så jag gick ner en sväng till grillbaren på egen hand, där jag drack en Pina Colada och pratade med Peter i någon timme. Jag lyckades även lura av honom hans ”artistnamn” som han hade haft som DJ en gång i tiden, och som han hade varit ovillig att avslöja för oss tidigare eftersom det tydligen fanns en video på YouTube…

När jag kom tillbaka till rummet plockade jag fram datorn, samtidigt som Helena låg nedbäddad med lakanet upp till näsan.

”Ska du blogga nu?” frågade hon.

”Jajamen”, svarade jag självsäkert (och lite dragen) och satte mig skräddare på sängen och slog upp datorn.

Men efter bara ett par minuter kroknade jag helt och var tvungen att bädda ner mig jag också.

Och jag somnade omedelbart.

Mount Gay Rum Distillery

Vid onsdagens frukost fick vi reda på något märkligt angående frukostmenyn. Vi har ju i stort sett beställt ägg, bacon eller grönsaker från tilläggsmenyn varje dag (vilket vi har betalat för), men nu visade det sig att det fanns en massa saker som ingick i den ordinarie frukosten – men de stod inte framme. Man var tvungen att be om dem. Det var ju toppen att vi fick denna information så här två dagar innan hemresan – och först när vi redan hade beställt våra ägg och bacon.

Vid tio-tiden lämnade vi hotellet och gav oss iväg i riktning mot busshållplatsen för att ta oss in till Bridgetown. Vi hade bokat en tur på Mount Gay Distillery kl 11.30, och vi visste att det låg lite utanför Bridgetown, men inte riktigt var, så vi ville ha tid på oss. Vi var fortfarande ganska långt ifrån vägen när en minibuss stannade och en kille hoppade ut och ropade ”Bridgetown?!” till oss, och vi fick småspringa dit eftersom den blockerade vägen för annan trafik. Strax hade vi i alla fall trängt oss ner bland de andra passagerarna och vi forslades till Bridgetown till ljudet av någon slags gangsta rap som spelades på så hög volym att rutorna skallrade.

När vi klev av frågade vi efter vägen till destilleriet, och en kvinna sa att det var smidigast att ta taxi. Det gjorde vi, och redan 10.30 blev vi avsläppta utanför Mount Gay Visitor Centre. Alltså en timme före utsatt tid. Men turerna gick varje timme, och det var inga problem för oss att ansluta med denna grupp istället. Som bestod av oss, två norska kvinnor och en tysk-rumänsk familj med två barn. Våran guide, som jag har glömt vad han hette, började med att ge oss ett glas rompunsch och sedan gick han igenom rommens och destilleriets historia.

Mount Gay-destilleriet är uppkallat efter affärsmannen Sir John Gay och är världens äldsta (grundat 1703). Tydligen var det portugiserna som hade tagit med sig sockerrörsplantor från Kanarieöarna till Västindien redan i slutet av 1400-talet. Den karibiska övärlden visade sig vara idealisk för odling av plantorna och sockerproduktion blev snart en stor näring. Produktionen genererade även en stor mängd melass – en tjock, sirapsartad substans – och snart upptäckte man att om man blandade melassen med vatten och lät den stå framme i solen började den fermenteras. Detta ledde till att man i slutet av 1600-talet började destillera restprodukten till en dryck av högre alkoholhalt. Drycken kom i de engelska kolonierna att kallas för ”Kill devil” eller ”Black gold”.

Ur ett geologiskt perspektiv skiljer sig Barbados från övriga karibiska öar, eftersom den inte har bildats genom vulkanutbrott, vilket vi lärde oss redan när vi besökte Harrison’s Cave. Barbados är uppbyggd av ackumulerade koraller och kalksten, vilket betyder att ön har mycket underjordiskt vatten – ett viktigt element i det som gör Mount Gay-rommen unik. Vattnet som används för destillering och utspädning är filtrerat genom naturlig korall och dras fortfarande ur samma brunn.

Våran guide var asgrym och berättade så mycket intressanta fakta, blandat med en hel del roliga personliga anekdoter. Som till exempel att han själv gärna hade rom på sina corn flakes och scrambled eggs. Han berättade också att destilleriet hade Barbados (kanske världens?) första kvinnliga rum master. Och sedan rabblade han upp svaren på alla frågor han brukade få om detta: Ja; hon sväljer drycken vid avsmakningen, nej; hon blir aldrig berusad på arbetet, nej; hon har inga problem med sin lever, ja; hon har barn, ja; hon är gift, nej; hon har ingen assistent, ja; hon är svart; ja; hon har en examen i kemi. Och så vidare och så vidare.

Han berättade även att destilleriet ofta släppte rom i begränsade upplagor, och den som släpptes vid 300-årsjubilet 2003 kostade numera 500 USD – för en shot.

Vi fick även se en kort film om hur romtillverkning går till, och sedan fick vi smaka på tre olika sorter. Som guiden givetvis beskrev i detalj. Jag är inte mycket för sprit, såvida det inte är uppblandat med något annat i en cocktail. Men jag lyckades i alla fall dricka upp de tre smakproverna och en av dem var faktiskt helt okej.

Turen slutades med att vi blev visade till en bar där vi fick möjlighet att beställa en varsin romdrink för endast 10 BBD. Helena valde en som hette ”Black and stormy” och som bland annat innehöll ginger beer och lime. Jag valde en som hette ”Basil lemonade” och som bland annat innehöll basilika, limejuice och vatten. Den var mycket god. I baren började vi prata med de två norska kvinnorna som hette Anette och Anita. Vi berättade att vi planerade att besöka Bar 557 på kvällen, vilket inte låg så långt från Oistins, där de bodde. Bar 557 är ett ställe som jag har letat upp efter att ha dammsugit nätet. Jag har ju snöat in på att alltid försöka hitta en lönnkrog, och det verkade inte finnas några på Barbados, men denna var så nära jag kunde komma. En av de som recenserat stället hade skrivit att det ”nästan kändes som att befinna sig på en lönnkrog”, vilket fick duga. Bar 557 skulle vara långt från turiststråken och maten och drycken fantastisk. Hyllningarna på Tripadvisor var enastående. Norskorna nappade på detta och vi bestämde oss för att göra sällskap med dem dit på kvällen.

Vi gjorde även sällskap med dem från destilleriet eftersom vi skulle åt samma håll. De hade blivit avsläppta av en minibuss en bit bort, och nu gick de till samma plats med bestämda steg.

”Vi prøver å stå her og ser om noen kommer og plukker oss opp.” Och strax kom en minibuss och plockade upp oss och körde oss till busstationen i Bridgetown. Men det var inte samma busstation som vi skulle åka hem ifrån, så vi fick ta en promenad igenom staden och hoppa på en annan buss där. Jag och Helena hoppade sedan av vid Worthing Beach, medan Anette och Anita fortsatte till sina trakter. De hade ritat ut på kartan var de bodde och även bett oss kontakta dem via Facebook eller Messenger senare.

Anledningen till att vi hoppade av vid Worthing Beach var att jag fortfarande inte hade släppt tanken på att se vilda havssköldpaddor. Enligt svenskarna vi träffade på katamaranen skulle det finnas gott om dem vid Worthing, men jag såg inte en enda. Trots att vi frågade mannen som hyrde ut solstolar var de brukade hålla till. Och trots att jag vadade och simmade omkring i rätt område och spanade i vattnet. Men det var ganska höga vågor och jag hade förmodligen behövt ett cyklop.

Jag fick ge upp, men det var underbart att sola och bada en stund i alla fall. Sedan promenerade vi till ”The Gap” och flydde in i en bar när det kom en störtskur. Där vi passade på att äta en lättare måltid från förrättsmenyn. (Vi ville inte bli alltför mätta eftersom vi planerade att smörja kråset på Bar 557 om några timmar.) Sedan promenerade vi hem, duschade och gjorde oss i ordning för kvällen.

Helena kontaktade Anette via Messenger och blev informerad om att vi skulle ta en minibuss till Surfer´s Café i Oistin och sedan promenera längs med stranden. Då skulle vi strax se dem på deras terrass. Det gjorde vi också, och vilken underbar utsikt de hade från det lilla huset som de hyrde via Airbnb och som låg direkt på stranden! Vi promenerade iväg för att ta en gemensam taxi till Bar 557, men taxichauffören hade aldrig hört talas om detta ställe. Jag visade honom adressen och en screen shot från Google maps i min mobil, men han såg fortfarande konfunderad ut. Vi åkte i alla fall inåt landet och cirkulerade på mörka gator som såg rätt övergivna ut. Taxichauffören vevade ner rutan och frågade några locals om de visste var Bar 557 låg, men de bara skakade på huvudet. Till slut var det en kille som kände till stället och gav oss en vägbeskrivning. Taxin smög vidare längs med övergivna gator, och till slut såg vi en mycket liten, diskret skylt med texten ”Bar 557” och en pil. Min puls ökade. Men när vi kom fram såg det ut som om det var stängt. För säkerhets skull gick Anette ut och knackade på dörren. Men det var verkligen stängt. Tokstängt.

Disappointed!

Vi frågade taxichauffören om han kunde tipsa oss om något annat ställe där det var mest locals, och där det fanns god mat. Han körde oss till ett riktigt mystiskt ställe där det satt ett fåtal personer på utsidan och vi klev av. Så fort vi kom in började vi ana oråd – kunde man verkligen äta här? Det såg ut som en renodlad bar med någon skum, grönaktig belysning och ett par rastafaris som hängde i bardisken. I ett intilliggande rum hängde en ensam discokula. Bartendern såg ut som om han hade rökt gräs varje dag de senaste tjugo åren och, för att citera Eriks beskrivning av mannen som ägde en cannabisbutik i Oregon – han hade påsar stora som ica-kassar under ögonen. ”Do you have food here?” frågade Anette. Han stirrade oförstående på oss. ”Food? No…” I samma ögonblick såg vi taxin försvinna runt hörnet i mörkret.

Noooooo!

Anita påpekade att det var lite rart att han hade släppt av oss här, när vi så tydligt hade sagt att vi ville äta mat. Rart? Det var inte vad jag skulle kalla det. Men sen kom jag på att ”rart” på norska betyder typ ”underligt”.

Som tur var dök det strax upp en annan taxi som släppte av folk vid baren och vi högg den direkt och bad chauffören köra oss till Surfer´s Café i Oistin. Tillbaka på ruta ett, alltså. Men Helena hade läst om Surfer’s Café på nätet och Anette och Anita hade redan varit där två gånger, och enligt dem var maten där jättebra. Så vi gick in och slog oss ner.

Vi beställde alla BBQ ribs som enligt Anette skulle vara jättegott, vilket det var. Och sedan satt vi och pratade och drack vin och drinkar hela kvällen, alltmedan en riktigt bra trubadur spelade typiska trubadurlåtar som vi alla kunde sjunga med i. Hans version av ”Lean on me” skapade en närapå sakral gospel-stämning som lyfte taket. Anette och Anita var dessutom två riktiga karaktärer och vi hade väldigt roligt med dem hela kvällen.

Vid midnatt tog jag och Helena taxi hem till oss, och sedan gick vi till hotellbaren och beställde två öl som vi tog med oss till vår terrass. Inte för att vi behövde mer att dricka. Men just då kändes det som en bra idé. Helena lyckades till och med med konststycket att införskaffa ytterligare två öl till oss efter att baren hade stängt. På vägen tillbaka till vårt rum hade hon stött på en av brittiskorna som tillhörde det där sällskapet som invaderade poolen på nyårsdagen. Enligt Helena var hon (citat) ”full som en kastrull” och gick och letade efter sin borttappade mobil.

Vi satt på terrassen till klockan var en bra bit över ett innan vi gick och la oss. Onsdagen hade varit en riktigt bra dag!

Nu är det fredag förmiddag och vi håller på att packa inför hemresan. Om ungefär en och en halv timme ska vi checka ut från vårt rum, och om ytterligare en och en halv timme kommer transfern som kör oss till flygplatsen. Dock har vi precis fått meddelande om att våran flight är två timmar försenad, och kommer att lyfta från Barbados kl 19.10 ikväll istället för kl 16.55. Detta innebär att vi kommer att missa våran flight från Frankfurt till Göteborg, som vi bokade separat och på eget bevåg. Istället får vi flyga vidare till Arlanda som det var tänkt från början, där vi kommer att landa kl 15.30 på lördagen. För att ta oss hem har vi nu bokat tågbiljetter från Stockholm till Göteborg kl 18.47, vilket innebär att vi är framme i Göteborg kl 22.05 på lördag. Känns lite segt, men what are you gonna do?

Blogginlägg om torsdagen och hemresan kommer med andra ord att skrivas ifrån Sverige.

  

Bottom Bay och Crane Beach

Efter frukosten gjorde vi oss i ordning för dagens utflykt. Taxi-killen som jag hade mailat med, Rasheed, kom och hämtade oss på utsatt tid, och sedan bar det iväg mot sydostkusten. Från början hade vi tänkt tillbringa en heldag på Bottom Bay, men Peter (ägaren till grillbaren som vi pratade med i lördags), sa att man inte kunde bada där, eftersom det är alldeles för höga vågor. Det är dessutom svårt att ta sig dit, och det finns varken en busshållplats, solstolar, caféer eller barer. Man är helt solo. Vilket i och för sig är rätt lockande. Men problemet var ju hur vi skulle ta oss fram och tillbaka, så därför gick vi på Peters förslag att åka till denna sceniska plats, stanna i 15-20 minuter och ta bilder, och sedan åka vidare.

Och det var verkligen en scenisk plats – det såg ut som ett vykort. Efter att vi hade begapat utsikten från klipporna gick vi ner för en liten stentrappa och sedan var vi helt ensamma på stranden medan Rasheed satt kvar i taxin och väntade. När vi till slut var klara med våra Kodak moments körde han oss vidare till Crane Beach, där vi ämnade ägna resten av tisdagen.

Crane Beach hade jag läst om på nätet, och den hade beskrivits som en av Barbados bästa stränder. Precis som Bottom Bay ligger den vid Atlanten, vilket innebär att vågorna är högre där än vid stränderna på västkusten, som vetter mot det lugnare Karibiska havet. Och det var en fantastiskt fin strand; lite mindre än Dover Beach, och med lite färre människor. Havet var om möjligt ännu mera turkost än någonsin, och uppe på klipporna som omgav stranden tronade Crane Resort, som såg ganska lyxigt ut. Där bor nog inga fattiglappar.

Jag tyckte att vågorna såg ut att vara lika höga som vid Bottom Bay, vilket bekräftades när jag senare tumlade runt som i en tvättmaskin och svalde några liter havsvatten på vägen. Jag tycker det är enormt roligt att bada i höga vågor, så jag var i flera gånger och stannade i länge. Däremellan låg jag växelvis och solade och växelvis under ett parasoll, eftersom det var stekande sol (inte ett moln på himlen), men det fläktade så mycket att det inte gick att känna om man skulle bränna sig (ett misstag jag har gjort tidigare och inte tänker göra om).

Vi köpte en varsin kokosnöt från ”the local bar”, och Helena drack det naturliga kokosvattnet medan jag fyllde upp min nöt med en drink som hette ”Miami Vice” (klockan var ju ändå över tolv). Vid två-tiden gick vi upp till resorten för att äta lunch, och vi fick ett fint bord utomhus med det turkosa havet som scenisk backdrop. Vi åt båda en rätt som hette ”blackened fish wrap”, som (givetvis) var magiskt god. Jag gissade på att fisken var flying fish och när vi senare frågade servitrisen visade det sig att jag hade rätt. Jag börjar kunna mina fiskar nu.

Vi solade och badade en stund till, sedan gick vi bort till busshållplatsen som Rasheed hade pekat ut för att ta bussen hem. Hållplatserna här inger inte något direkt förtroende – de består av en enkel stolpe med skylten ”bus stop to city” eller ”bus stop out of city”, givetvis utan några tidtabeller. Men Rasheed hade sagt att bussen gick en gång i timmen, ungefär tio över, så vi var där redan kvart i fem för säkerhets skull. Fem över fem kom det i alla fall en gul buss som stannade med skrikande däck och plockade upp oss. Förutom ett par som såg ut att vara turister var det enbart locals på bussen, och precis som i minibussarna spelades det hög musik hela vägen. Killen som satt bredvid mig kunde texten till varenda en och sjöng med högt i alla låtar.

När vi kom hem duschade vi och gjorde oss i ordning för att äta middag på St Lawrence Gap – eller ”the Gap”, som man säger här. Det ligger inte alls långt ifrån där vi bor, och är en typisk turistgata där barer och restauranger ligger vägg i vägg. Vi satte oss på takterrassen på ett ställe som hette ”The Dive” som var rätt mysigt. Jag beställde svärdfisk med grillade tomater och färsk basilika. När servitören frågade om jag ville ha fisken ”flame-grilled” eller ”pan-fried” tänkte jag ”Doh?” Naturligtvis vill jag ha den flame-grilled! Maten serverades sedan i små söta stekpannor och var, som vanligt, utsökt. Och jag tänkte att om jag bodde här skulle jag lätt kunna sluta äta kött. Fisken här är helt magisk.

Efter middagen promenerade vi hem till vårt hotell och konstaterade att tisdagen hade varit en fantastiskt bra dag.

Nu är det torsdag morgon – vår sista heldag här! Vi planerar att tillbringa den på vår egen strand, Dover Beach, även om vädret är mulet och väderleksrapporterna har hotat med regn. Ikväll ska jag skriva ett inlägg om gårdagen, när vi bland annat besökte ett romdestilleri.