I’m back!

Efter två och ett halvt års radioskugga tänkte jag kicka igång bloggen igen - denna gång med en resa till London. Jag har dock inte varit helt overksam sedan jag kom hem från Barbados i januari 2020; jag hälsade på Åsa som pluggade franska i Aix-en-Provence i början av mars 2020, precis innan coronapandemin slog till på allvar, men valde att inte blogga då eftersom jag ville maximera min tid med henne och inte lägga en massa timmar bakom en skärm. Jag tog även en spontan tripp till Nice med Paula i september 2021, och valde även då att avstå bloggandet av skäl jag inte tänker gå in på här (ni som vet, vet). Men just för att jag inte dokumenterade dessa resor känns det nästan som om de inte har hänt! (Liksom alla resor jag gjorde innan 2014, när den här bloggen startade.) Nu är jag i alla fall tillbaka, i dubbel bemärkelse. Har räknat efter, och detta är nionde gången jag besöker London. Ändå var jag sjukt taggad när klockan ringde kl 03.45 på midsommaraftons morgon. 

Jag tog flygbussen från Korsvägen kl 04.30, vilket innebar att jag var på Landvetter strax före 05.00. Dvs tre timmar innan mitt flyg skulle gå. Även om det inte hade rapporterats om något kaos på Landvetter så hade jag läst i mitt blogginlägg från midsommarafton 2017, när jag flög till Seattle via London, att det hade varit fullsmockat med charterturister på Landvetter vid fem-snåret på morgonen. Detta var ju ändå innan pandemin, så jag var beredd på det värsta. Men det var rätt lugnt på Landvetter och jag kunde snabbt checka in min väska och glida genom säkerhetskontrollen. Kvinnan vid incheckningsdisken sa att ”det är trångt på planet idag, men du har fått en gångplats på rad 10.” Det här är något jag har reflekterat över på senare tid, nämligen att man aldrig verkar kunna vara helt säker på att komma med en flight förrän man har blivit seatad. Trots att man har bokat och betalat och biljetten är ”confirmed” så ska man nästan vara tacksam över att komma med. Utöver att de överbokar alla plan, eftersom de iskallt räknar med att några inte dyker upp, kan de också ställa in flighter utan förklaring. Jag skulle t ex egentligen ha åkt kl 12.40 på midsommarafton, men fick för ett par veckor sedan ett mail om att den flighten var inställd. Mina alternativ var antingen att åka 07.55 istället, eller få pengarna tillbaka. Minus vissa avgifter, givetvis. 

Flygbolagen gör helt enkelt som de vill. 

Strax innan jag skulle boarda passerade besättningen gaten med den air av makt och prestige som alltid omger dem, särskilt när de rör sig snabbt, synkroniserat och i samlad trupp. Strama håruppsättningar, kabinväskorna i ett stadigt grepp, blicken fäst i fjärran och höga klackar som klick-klack-klickar för varje steg. Det är så där man ska se ut för att framgångsrikt kunna riva av meningen ”Do you know who I am?” - inte (som jag och Åsa nyligen konstaterade) som jag såg ut när jag i stickad tröja och sneakers försökte få in två minderåriga på en lönnkrog i Edinburgh genom att använda samma mening.

Flygresan till Heathrow gick snabbt, och när jag slog av flygplansläget på mobilen fick jag genast en push-notis från Aftonbladet med rubriken ”Kaos på Londons flygplatser”. Artikeln berättade vidare om milslånga köer, strandsatta resenärer och oceaner av resväskor som låg utspridda i hallarna. Fan också. Jag hade ju valt att checka in en väska för att slippa strulet med vätskorna, men inte tänkt igenom mitt handbagage. När Åsas väska blev kvar på Arlanda när vi åkte till Hong Kong klarade hon sig de tre-fyra dagarna det tog innan väskan dök upp just för att hon hade packat sitt handbagage så klokt. I min axelväska fanns i stort sett bara pass, plånbok och mobil. Vilket i och för sig är det viktigaste. Men ändå. 

Jag passerade UK border och gick bort till bagagebandet. Det var superlugnt på flygplatsen och inte alls särskilt mycket folk. Min väska var också bland de första som dök upp på bandet och sen gick jag bara genom tullen och följde skyltarna till tunnelbanan. Så min analys är att Aftonbladet gravt har överdrivit kaoset för att få Arlanda att framstå i bättre dager - eller så hade jag bara tur och var där vid rätt tidpunkt. 

Piccadilly Line stod vid plattformen när jag kom fram, och så fort jag klivit på började vi rulla in mot centrala London. Resan till King’s Cross tog strax under en timme, och fram tills jag klev av hade allt bara varit smooth sailing. Det var nu det började krångla, eftersom jag inte lyckades hitta hotellet. Jag gick i fel riktning inte en, inte två, inte tre, utan fyra gånger innan jag kom fram. Trots att det ligger nära tunnelbanan och jag flera gånger konsulterade Google Maps. 

Pandemin har gjort mig ringrostig. 

Klockan 12 kom jag fram i alla fall, men eftersom jag inte fick tillgång till rummet förrän kl 14 lämnade jag resväskan i receptionen och traskade bort till en uteservering där jag åt en caesarsallad och tog ett glas rött. Eller rättare sagt två. 

Tillbaka på hotellet fick jag en nyckel (ja, en nyckel - inte ett kort), sen bumpade jag upp min resväska längs två trånga och heltäckningsmattebelagda trappor. Rummet är pyttelitet och består av två smala sängar som man med lite vilje kan ta sig runt. Plus ett pyttelitet badrum. Totalt ocharmigt alltså, men det är vad man får i UK om man bara betalar 700 kr per person och natt (syrran kommer på söndag). 

Jag tog en liten nap på en och en halv timme, sedan var det dags att ge sig ut i vimlet. Jag började med att ta tunnelbanan till Waterloo för att kolla in den 300 meter långa grafittitunneln, enligt uppgift en av Londons ”not so hidden gems”. Den ligger på Leak Street, under själva tunnelbanestationen, och startades av Banksy 2008. Idag är den Londons enda lagliga graffiti-vägg, och givetvis i ständig förändring. Jag strosade fram och tillbaka och spanade in den urbana konsten innan jag drog mig mot Themsen och hoppade upp på en mur alldeles intill London Eye där jag hade full frontal view över Big Ben och Houses of Parliament på andra sidan vattnet. 

Medan jag satt där inträffade något märkligt. En ung kille på skateboard och med en kamera runt halsen kom fram och frågade om han fick ta en bild på mig. Han tillade:

”You’re kind of asking for it when you’re sitting like that.” 

Jag blev både förvånad, förnärmad och smickrad, men sa att det var okej. Efter att han tagit bilden visade han den och frågade om han fick ta en till, från en annan vinkel. ”Sure”, sa jag. Han visade även den bilden och de var riktigt bra. Sedan frågade han om jag ville att han skulle skicka bilderna till mig. Jag blev misstänksam. ”For free?” Han log och hade snälla ögon. ”Well, I usually get paid for this.” 

Naturligtvis. Jag sa att jag inte var intresserad, men då sa han att han kunde skicka dem ändå, eftersom jag var ”part of the project”. Han visade mig sin Instagram-profil, där han titulerade sig som fotograf, och bad mig följa honom där. Så kunde jag skicka min mailadress till honom via Instagram. Hans bilder var fina och verkade bestå av olika personligheter i London. Men det var inte särskilt många bilder på kontot, max 6-7 stycken. Kanske dyker jag upp där så småningom, eftersom jag tydligen är med i ”projektet”. Eller inte. Jag bestämde mig i alla fall för att följa kontot och han drog iväg på sin skateboard. 

Jag tog en promenad över Westminster Bridge, passerade Big Ben och sedan den tungt bevakade grinden vid 10 Downing Street, såg även en tjej som faktiskt använde en av de ikoniska, röda telefonautomaterna (!) och kom slutligen ut på The Mall, där jag såg Buckingham Palace i fjärran, men vek istället av mot Trafalgar Square. Som var helt omringat av stängsel, eftersom det tydligen pågick någon slags förberedelser inför en musikfestival som ska äga rum där nu i helgen. Nelson-pelaren reste sig högt över stängslen, men för övrigt såg det ut som en byggarbetsplats där innanför. Kanske åker jag tillbaka dit idag och kollar in vad det är för jippo.

Sedan tog jag tunnelbanan till Piccadilly Circus, vilket bara var en station från Charing Cross, där Trafalgar Square ligger. Jag har inte riktigt fått kläm på hur stora avstånd det är mellan saker och ting, trots att jag har varit här så många gånger, men misstänker starkt så här i efterhand att jag lika gärna hade kunnat promenera den sträckan. Från Piccadilly Circus gick jag nämligen vidare till Leicester Square och Covent Garden, och det var inte långt alls. Det var i alla fall härligt att strosa genom folklivet och känna ”the London vibe”, innan jag avslutade kvällen på en mysig uteservering någonstans emellan Leicester Square och Covent Garden. Beställde en laxtartar, vilket egentligen var en förrätt, och ett glas vitt, och började prata med en tjej vid bordet bredvid som kom från Brasilien, men som hade bott på Irland i tolv år och nu var irländsk medborgare. Hon var i London för att se Rolling Stones som tydligen skulle spela i Hyde Park idag, lördag. 

Efter middagen tog jag tunnelbanan hem till hotellet för att krascha. Var för trött för att blogga, men jag skickade i alla fall min mailadress till fotograf-killen på Instagram innan jag somnade. Han har ännu inte svarat. 

 Nu är klockan snart nio på lördag morgon och det är dags att ge sig ut och hitta ett schysst frukost-hak. Frukost ingår nämligen inte heller på detta hotell.