Hej Camilla!

Efter att jag hade försäkrat mig om att syrran kommit på planet på Arlanda gjorde jag mig i ordning och drog ut på jakt. Mitt mål var ett ställe jag hade dammsugit fram på nätet när jag letade efter udda utflyktsmål i London - God’s Own Junkyard. Tydligen var det ett slags konstgalleri som bestod av hundratals neonskyltar som hade använts i olika filminspelningar. Där skulle också finnas ett café, så jag skippade frukosten och gick direkt till tunnelbanan där jag tog Victoria Line till ändhållplatsen Walthamstowe Central. 

Detta visade sig vara en rätt trist del av norra London, med gråa betonghus och den sortens busshållplatser som inte inger något förtroende, men jag visste att det fanns en skatt här någonstans och konsulterade vägbeskrivningen som jag hade mailat till mig själv. Efter en stunds promenerande längs med huvudgatan vek jag in på en smal gata med små, pittoreska hus som förde tankarna till Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta, passerade en kyrkogård och vek sedan av på ytterligare en gata som verkade leda till någon slags industriområde. Till slut såg jag skylten: God’s Own Junkyard - heavenly junk in a heavenly location. 

Bingo. 

Jag gick runt hörnet och hittade ingången till Narnia. Herregud, vilket ställe! Hela lokalen var fylld med neonskyltar i alla möjliga färger och storlekar och motiv. Lokalen i sig var inte så stor, men hade slingrande gångar med små rum som alla lyste och blinkade på ett alldeles underbart sätt, samtidigt som 80-talsmusiken strömmade genom högtalarna. 

Jag var hänförd. 

Efter en stund köpte jag frukost i det lilla caféet, vilken jag intog i solen på uteplatsen på baksidan. Sedan sögs jag återigen in i lokalen för att ta en sista, långsam runda. Jag frågade om något av allt detta var till salu och fick svaret ”everything”. Men det fanns inga prislappar utsatta och jag gissar att det inte var billigt. Dessutom har jag ju redan en neonskylt hemma. Men om jag någon gång känner att jag behöver fler så vet jag var de finns. Och för den som gillar neonskyltar eller bara vill besöka en cool och quirky plats långt utanför turiststråken är detta verkligen nåt jag kan rekommendera. Det var knappt nåt folk alls där heller. 

Jag tog tunnelbanan tillbaka till King’s Cross och kom fram vid 13-tiden, dvs ungefär när Camillas plan skulle landa på Heathrow. Så jag slog mig ner på samma uteservering som jag satt på när jag först kom hit, beställde en Aperol Spritz och la upp mobilen på bordet för att invänta meddelanden från syrran. Till slut kom de, hennes plan var över en halvtimme försenat, men nu hade hon äntligen landat. Hon skulle skriva igen när hon hade lokaliserat tunnelbanan, och jag bidade min tid i solen med min drink. Snabbare än jag hade förväntat mig kom sedan meddelandet: ”Jag är på Piccadilly Line”. Härligt! 

Jag hade sagt att jag skulle möta henne vid utgången, men kruxet var att det finns flera utgångar, så jag kunde inte vara helt säker på var hon skulle komma upp. Men jag chansade på den utgång som jag själv kom upp i när jag kom från flygplatsen. Och det var precis där hon kom upp. Såå kul att hon äntligen var framme!

Camilla var vrålhungrig, så vi gick till Burger King så att hon kunde få i sig en snabb burgare. Sedan gick vi till hotellet och chillade en stund på rummet, dvs låg på var sin (smal och stenhård) säng och pratade i ett par timmar.

Vid halv sju-tiden drog vi till Camden, där jag tänkte att vi skulle kunna strosa omkring på marknaden och äta middag. Camden är verkligen mysigt, lite punkigt, och mer Carnaby Street än vad Carnaby Street är. Förutom marknaden finns det massor med udda butiker, men eftersom det var söndag kväll var många av dem tyvärr stängda. Vi hittade dock en otroligt cool ”rave-butik” som var öppen, och som vi bestämde oss för att återvända till längre fram. För vi blev helt enkelt inte klara med Camden igår. 

Innan vi drog oss tillbaka till hotellet åt vi i alla fall middag, en varsin laxsallad, på en ganska stökig och halvsunkig bar med tveksamt vin. Kändes helt rätt i Camden.