ABBA Voyage

På måndagen vaknade jag i ottan och satte igång med min vanliga morgonrutin, nämligen att blogga om gårdagen i sängen med en kopp kaffe bredvid mig. (Det finns en vattenkokare, pulverkaffe och små mjölkförpackningar på rummet, och jag kan inte säga att det är någon höjdare. Men det får duga.) Jag var övertygad om att Camilla skulle sova en stund till, men hon är oerhört lättväckt och låg strax och babblade oavbrutet och pep om att hon var hungrig. Så fort jag försökte formulera en mening kom en fråga eller en kommentar och jag fick en flashback från när jag och pappa var i Manchester och jag fick lust att hämta silvertejp och vira runt huvudet på honom eftersom han pratade hela tiden när jag försökte blogga. Jag och Camilla genomförde helt enkelt en synkroniserad duett bestående av versen ”När ska vi gå och äta frukost?”, refrängen ”Jag är snart klar” och bryggan ”Jag är hungrig!” i crescendo.

När jag hade publicerat inlägget gick vi direkt bort till frukosthaket jag var på häromdagen och satte oss på uteserveringen. Alla väderappar hotade med regn idag, men just då stekte solen från klarblå himmel och det verkade osannolikt att det skulle bli regn. Men detta är trots allt London, så när vi kom tillbaka till hotellet för att duscha och göra oss i ordning packade vi ändå ner ett varsitt paraply innan vi gick till tunnelbanan. 

Vilket visade sig vara en smart idé. När vi kom upp för trapporna vid Piccadilly Circus regnade det nämligen ymnigt och vi flydde in till Lillywhites, en sportklädesbutik precis vid Erosstatyn, där syrran köpte löparskor när vi var i London för tio år sedan. Nu var hon där i samma ärende, men trots att vi var där inne en bra stund så hittade hon inga hon ville ha, förutom ett par Nike som inte fanns i hennes storlek. Undertecknad, som egentligen inte skulle handla något alls, kom ut ur butiken med två Puma-tröjor som var på rea. 

Nu hade det i alla fall slutat regna, och vi gick vidare längs Regent Street mot Oxford Circus. Svängde in på Carnaby Street, där jag hade för mig att det fanns många skobutiker, och där hittade Camilla exakt samma Nike-skor i rätt storlek och till ett mycket bättre pris. Det var ju för väl. 

Lunchen skulle vi inta på ett ställe som jag hade läst om på nätet - the Attendant - som är något så udda som en ombyggd pissoar från sent 1800-tal. Det låter ju lite skumt, men jag hade både sett bilder och läst recensioner på nätet och tyckte det verkade vara lite kul. De hade bara ett fåtal platser och det gick inte att boka bord i förväg, så vi fick helt enkelt lita på turen. Och vi hade tur - när vi gått ner för trapporna till denna märkliga oas fanns det flera lediga platser, och vi satte oss i hörnet och beställde en varsin smörgås med avocado, halloumi, chili och andra godsaker, plus apelsinjuice och latte respektive cappuccino. Det var supergott, personalen var supertrevlig och atmosfären supermysig. Trots att vi satt mitt ibland pissoarer i blänkande porslin och Camilla på frågan om var toaletten fanns fick svaret ”This IS the loo.” 

När vi lämnade underjorden och kom upp för trappan hade himlen öppnat sig igen och det vräkte ner. Så vi gick in på en halvtom pub som låg alldeles intill och tog en varsin drink medans vi väntade ut regnet. Det gick ingen nöd på oss. 

När drinkarna var uppdruckna och solen åter tittade fram gick vi bort till en tunnelbanestation och åkte tillbaka till hotellet för att lämna påsarna med dagens inköp och sträcka ut oss på sängen en kort stund innan det var dags att bege sig till ABBA Arena. 

Enligt alla instruktioner fanns det två sätt att ta sig till arenan - antingen med tunnelbanan till Stratford eller med DLR till Pudding Mill Lane. Vi tog därför Northern Line till London Bridge och bytte där till Jubilee Line mot Stratford. Därifrån skulle det ta ca 20 minuter att gå. Arenan skulle ligga i Elizabeth Olympic Park, och eftersom vi direkt såg skyltar mot parken när vi kom ut följde vi bara dem utan att konsultera Google Maps. 

Mistake. 

Vi gick och gick och gick, men hade hela tiden känslan av att vi var på villovägar. Vi befann oss i något slags hybridområde av motorvägar och tassemarker, och vi såg inga skyltar om ABBA Arena. När jag kollade på Google Maps så var vi mycket riktigt på väg mot parken, men arenan såg ut att ligga en bra bit åt ett helt annat håll. Och hur vi än gick så rörde sig den blåa pricken på kartan åt fel håll, och när Camilla tog fram Google Maps på sin mobil så fick vi motstridiga uppgifter. 

”Det ser ut som om vi ska svänga höger där framme”, sa hon. Jag tittade på min mobil. 

”Va? Jag tycker det ser ut som om vi ska gå rakt fram.”

”Nu går vi åt fel håll igen!”

Och så där höll det på. Även om vi hade gott om tid så kände jag en viss ilning i magtrakten. Var är alla människor? Borde det inte vara horder av ABBA-fans i antågande? Vi måste vara helt åt helvete fel.

”Ska vi ta en taxi?”

”Visst. Hur ska vi få tag på en sån?”

Till slut lyckades vi ta sikte på något slags landmärke i parken och orientera oss rätt. Då hade vi gått i rask takt i säkert 45 minuter. 

Precis bredvid arenan låg Pudding Mill Lane. Så ett hett tips till alla som ska gå på ABBA Voyage är att ta DLR istället. 

Hursomhelst. Vi var framme.

ABBA Arena har plats för 3000 personer och är specialbyggd av Björn och Benny eftersom det inte fanns någon lämplig arena som kunde hantera all teknik som krävs för showen. (Ett skolexempel på ”throw some money on the problem”). Vi gick in, köpte en varsin drink och satte oss på våra platser. Och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss.

Man fick absolut inte filma eller fotografera under showen, eftersom de vill ”bevara mystiken för kommande publik”. Och det var faktiskt ganska skönt att lägga undan mobilen och bara vara närvarande i nuet. 

Prick 19.45 släcktes arenan ner. Och strax hördes de inledande tonerna av The Visitors och så dök Abbatarerna upp genom golvet. Ett lämpligt inledningsnummer - framför oss stod ju någon slags besökare från både framtiden och dåtiden i en perfekt symbios. Det var mäktigt och märkligt och häftigt att se ABBA anno 1970-tal på scenen och det såg verkligen ut som om de var där samtidigt som de rev av hit efter hit i en makalös ljusshow och ackompanjerade av ett liveband och en kokande arena. 

Två saker var mindre bra: Under två låtar (Eagle och Voulez-Vous) visades någon slags tecknad film på skärmarna istället för Abbatarerna. Ytterligare ett par låtar framfördes som rena musikvideos. Varför? (Som Aftonbladets recensent skrev: Behövde Abbatarerna vila upp sig?) 

Men det är ändå en petitess i sammanhanget. Totalt bestod konserten av 20 låtar från deras enorma låtskatt och jag njöt av varje sekund. När det var slut var det som att vakna upp ur en hypnos och jag sa flera gånger till Camilla: ”Vad var det som just hände?” 

En otroligt mäktig upplevelse. 

Efter konserten tog vi oss hem från arenan på ett betydligt smidigare sätt än vi tog oss dit. Med ABBA-låtar fortfarande  ringande i huvudet. 

Enligt Camillas stegräknare hade vi idag gått över 21000 steg.