På eftermiddagen åt vi en sen lunch på Electric Diner - restaurangen som ligger i anslutning till Electric Cinema - och som har en härlig, gammaldags atmosfär med tidstypiska bås med lädersoffor och jazzmusik i högtalarna. Sedan var det dags att lägga sig raklång framför filmen ”Top Gun: Maverick”.
Electric Cinema startade 1910 och är en av Londons (kanske hela Storbritanniens?) äldsta biografer och definitivt en av de mysigaste. Jag var här med Paula 2015 och även vi hade bokat en så kallad front row bed, men om man hellre vill sitta upp finns det även fåtöljer med fotpall och soffor. Givetvis finns det även en bar i salongen.
Förra gången jag var här fanns det cashmere-filtar vid alla platser, men dessa hade man tyvärr tagit bort. Vi gissade att det beror på pandemin. Men frankly, who cares när man ligger som en kung på första parkett med ett glas rött i handen?
Filmen då? Jag hade läst på IMDB att den hade fått 8,6 i betyg, så den kunde ju inte vara en fullständig kalkon. Och det var den inte heller. Utöver de spektakulära flygscenerna gav ledmotivet Top Gun Anthem fortfarande rysningar. Men den kändes ganska förutsägbar och var, givetvis, svulstigt patriotisk.
Efter filmen tog vi tunnelbanan till Liverpool Street för att leta upp Scaredy Cat Town - en lönnbar som gömmer sig inne på The Breakfast Club. The Breakfast Club är en restaurangkedja som serverar frukost hela dagen, ungefär som IHOP i USA. Men inne på just denna Breakfast Club, som ligger vid Artillery Lane, skulle det alltså finnas en bar bakom ett kylskåp. Lösenordet för att komma in var att be någon i personalen om att få ”see the Mayor”.
Vi kände oss lite stressade när vi var på väg, eftersom Google Maps hävdade att The Breakfast Club skulle stänga kl 21, och nu var det bara några minuter kvar. Vi pinnade på och kom fram precis innan 21. Det var rätt dött inne på restaurangen när en servitör släntrade fram och gav oss ett frågande ögonkast.
”We want to see the Mayor”, sa jag. Han tittade på oss med stenansikte ett par sekunder, sedan sa han: ”Have you booked?”
Jag skakade på huvudet.
Han konsulterade en lista och vinkade sedan fram oss. ”Follow me.” Han gick snabbt mot ett vitt Smeg-kylskåp, och innan jag visste ordet av hade han öppnat kylskåpsdörren och försvunnit ner för trapporna som dolde sig där bakom. Jag följde efter. (Syrran berättade efteråt att hon hade känt en olustkänsla och tänkt ”Ska vi in DÄR?!”, men eftersom jag hade försvunnit in, så hängde hon på.)
Nere i underjorden fanns i alla fall en mysig bar med tegelväggar och vi slog oss ner och beställde ett varsitt glas vin. (Vi hade tänkt äta något också, men köket hade tyvärr stängt.) Dock kände jag mig lite besviken över att hela processen hade gått så snabbt - jag hade inte ens hunnit ta en bild på kylskåpsdörren innan jag rusade ner för trapporna. Jag hade läst på nätet att man inte tog samma väg ut, (förmodligen för att de inte ville att kylskåpet skulle vara nån slags öppen svängdörr där folk helt öppet gick ut och in), men när jag frågade servitören om vi fick gå tillbaka upp och ta lite bilder så var det okej.
Så vi drack upp vårt vin i lugn och ro och gick sedan upp samma väg för att posera vid kylskåpsdörren innan vi tog tunnelbanan tillbaka hem.
Strax efter midnatt, när vi låg i våra sängar och pratade och kollade vad som händer i världen och på nätet gav syrran upp ett tjut. ”Strejken har flyttats fram tre dagar!” Hon reser ju med SAS, och pilotstrejken har legat som ett hot över hennes hemresa. Även om vi aktivt har valt att inte tänka på detta förrän vi visste hur det skulle bli så kändes det ändå som en enorm lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar