På Malmö C växlade jag till mig 200 Euro i kontanter, och därefter tog jag Öresundståget över bron. Resan till Kastrup tog bara 23 minuter och ingen bad att få se min biljett.
När jag klivit av tåget tog jag rulltrapporna upp till flygplatsen och gick in i avgångshallen. Jag hade checkat in online dagen innan, så boardingkortet fanns redan digitalt i min mobil. Nu behövde jag bara bli av med väskan, så jag gick till en self service bag drop och följde instruktionerna. Efter att ha scannat boardingkortet skrevs min bag tag ut och jag fäste den runt handtaget. Sedan gick jag bort till den obemannade disken, placerade väskan på bandet och scannade bag tagen med en handkontroll. I samma ögonblick dök mitt namn och mina flygdetaljer upp på en skärm intill, och det bekräftades att jag nu hade en ”checked in bag”. Och sedan rullade väskan iväg.
Jag hade funderat på om jag bara skulle resa med handbagage, eftersom man inte behöver så mycket packning för en veckas solsemester. Men eftersom det ändå ingick en incheckad väska i min bokning och det är lite pyssel med vätskor om man enbart har handbagage hade jag valt min stora gula väska. Dessutom kanske jag vill handla något. Men i samma ögonblick som den rullade iväg på bandet kom jag på att jag borde ha lagt över vissa saker i axelväskan. Om väskan inte skulle komma fram hade jag förvisso ändå det viktigaste; som pass, plånbok, mobil och laddare. Men det hade ju varit trevligt om jag även hade haft mina badkläder där.
Jag gick vidare till säkerhetskontrollen och placerade min ynkliga axelväska i korgen, samtidigt som jag noterade alla andras kabinväskor, ryggsäckar och stora bagar. Ja, ja. Efter att ha passerat kontrollen gick jag igenom tax free-butikerna och slog mig ner på en restaurang. Genom att scanna en QR-kod på bordet gjorde jag min beställning - två små smörrebröd (en med ägg och räkor, en med beef tartar) och en öl. Detta bars strax ut till mitt bord av en servitris. Jag hade hittills inte sagt ett ord till någon, bara blippat mitt boardingkort ett par gånger och scannat en QR-kod. Jag hade inte ens visat mitt pass.
Här blev jag sittande en bra stund, och jag pratade med både syrran och Maria i telefonen samtidigt som flygplatssorlet och ölen gjorde sitt för att kicka igång semesterkänslan. Min SAS-app skickade en notis att min gate var A12 och att boardingen skulle starta 15.50. När klockan var 15.30 började jag dra mig ditåt och efter en stunds väntan var det dags att gå ombord. Ännu en scanning av det digitala boardingkortet och tripp-tripp genom gången. Eftersom jag satt på rad 25 fick jag vika av och gå nedför en trappa, följa en snitslad bana på marken och sedan gå uppför trappan i planets bakre del.
Efter sedvanlig trängsel i gången satt alla till slut på sina platser och planet kunde taxa ut samtidigt som flygvärdinnorna gjorde sin säkerhetsgenomgång. Vi lyfte på utsatt tid.
Resan till Palma skulle ta 3 timmar och 5 minuter, men vi landade 20 minuter före utsatt tid. Bredvid mig satt ett norskt par från Lofoten som jag började prata med under landningen (innan dess hade jag suttit och läst), och jag fick verkligen spetsa öronen för att förstå vad de sa, medan de verkade förstå allt jag sa direkt. Jag tycker ofta det är så, att norrmän och danskar förstår oss bättre än vad vi förstår dem. Eller så är det bara jag.
När vi hade landat följde jag skyltarna mot baggage claim, och förundrades över hur stor flygplatsen var. Jag måste ha gått ett par kilometer, vissa delar via rullband, innan jag kom fram och kunde lokalisera band nr 19 som var vårat. När det väl började rulla var min knallgula väska den tredje som kom.
Via TUI-appen hade jag fått instruktioner att gå ut i ankomsthallen, svänga höger och gå bort till utgång nr 2 där transferbussen skulle vänta på parkeringen. Jag skulle åka med buss nr 99. Jag gjorde så, och på den överfulla bussparkeringen hittade jag till slut rätt. En Danny DeVito-liknande busschaufför lastade in min resväska i bussens bagageutrymme och jag frågade för säkerhets skull om bussen skulle stanna vid Globales Verdemar. ”Si.” Han bad inte att få se någon bekräftelse på att jag hade bokat transfer och han prickade inte av mig på någon lista. Jag gick och satte mig i bussen som redan var halvfull och efter kanske 10 minuter åkte vi.
Hur visste han att alla som skulle med faktiskt var med?
Jag var bland de första som fick min väska och jag gick direkt till parkeringen. (Och när jag såg i TUI-appen att transfern skulle ta nästan 1,5 timmar ångrade jag att jag inte hade gått på toa i ankomsthallen.)
Hursomhelst. Det var 27 grader varmt och palmerna vajade mot den rosa kvällshimlen när bussen lämnade flygplatsen. Mörkret föll dock snabbt allt eftersom passagerarna hoppade av vid olika hotell. Danny DeVito var som en karikatyr på en spansk busschaufför - han hytte med näven och hävde ur sig långa ordramsor (varav jag bara uppfattade ”gringo!”) åt andra bilister när vi forsade fram på motorvägen eller förskrämda fotgängare som flydde i panik när han snabbt och ryckigt tråcklade den stora bussen genom trånga hotellgator. Till slut var vi i alla fall framme vid mitt hotell och jag kunde checka in.
Globales Verdemar är ett lägenhetshotell och jag har bokat en enrummare med balkong. Min lägenhet låg på sjunde våningen och balkongen hade tyvärr ingen havsutsikt. Istället ser jag bara en trist gata och andra hotellbyggnader. Sängen var givetvis stenhård och det fanns inga eluttag bredvid sängen. Vilket är lite störigt, eftersom det är bekvämt att kunna ladda mobilen under natten och jag gillar att lyssna på poddar innan jag somnar. Men för övrigt var det rent och fräscht och såg ut som ett typiskt hotellrum - enda skillnaden är väl egentligen att det finns ett litet kök.
Jag sträckte ut mig på sängen en stund, sedan tog jag hissen ner till våning 0 där restaurangen skulle ligga. Den var upplyst som en skolmatsal och det satt inte en människa bland de trista träborden som stod uppställda på rad. Men det fanns en intilliggande uteservering med ett fåtal gäster och jag tänkte att det kunde få duga för att inta något litet. Killen bakom bardisken upplyste mig dock om att restaurangen var stängd (klockan var strax efter 22), så jag gick ut från hotellet, vek höger och kom strax bort till en liten radda restauranger som såg helt okej ut. Jag slog mig ner på en av dem och beställde en förrätt - honungsmelon och serranoskinka - och ett glas vin. Eftersom jag inte var vrålhungrig tänkte jag att detta skulle vara lagom som sängfösare, men det kom ut en groteskt stor portion som såg ut som en gigantisk sjöstjärna. Var detta en förrätt??
Jag åt upp två tredjedelar, sedan gick jag och handlade schampo, balsam, vattenflaskor, pulverkaffe och mjölk. (Att det låg en supermarket som är öppen dygnet runt ungefär 50 meter från mitt hotell kändes mycket praktiskt.)
Därefter gick jag tillbaka till rummet, borstade tänderna och rotade fram mina sovkläder ur resväskan utan att packa upp. Sedan somnade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar