Spårvagnar och marknader

På torsdag förmiddag låg jag vid poolkanten och bloggade. Åsa hade handlat kaffe och croissants till oss på Starbucks, och dessa hade vi smugglat med oss upp. (Man måste passera någon slags vakt innan man går ut och vi var osäkra på om man fick ha med sig mat och dryck. Han såg inte ut som någon man skojar bort, om ni förstår vad jag menar.) Vi lyckades dock glida förbi med alla våra godsaker.

När jag var klar tog jag ett dopp och låg och solade en stund. Sedan gick vi ner till rummet, bytte om och gav oss ut på stan.

Vi hade bestämt oss för att åka spårvagn, eftersom det är roligare än tunnelbana. Spårvagnarna här kallas Ding-Ding och är oerhört fina – de består endast av en vagn, men har två våningar, så de ser ut som gigantiska corn flakes-paket som åker omkring. Vi satte oss högst upp och njöt obeskrivligt av utsikten.

Vi passerade flera områden som såg mysiga ut och skrev upp dem på vår mentala kom ihåg-lista. Sedan klev vi av vid Central i jakt på Mid-Level Escalators som vi hade läst om på nätet. Tydligen så förbinds Queen’s Road och Conduit Street av en nästan 800 meter lång sträcka av rulltrappor, vilket verkade lite coolt. Under den tidiga morgonrusningen går trapporna nerför, därefter går de uppför hela dagen och kvällen.

Innan vi hittade rulltrapporna gick vi uppför en smal, brant gata där de sålde mängder med frukt, grönsaker och annat. Vi passerade den så kallade ”Instagram-väggen” på Graham Street (överallt i Hong Kong finns det väggar fyllda med street art och den mest Instagrammade av alla är den på Graham Street).

Sedan hittade vi en bar där man kunde sitta mer eller mindre utomhus och tog en varsin ljuvlig drink. Och ett varsitt glas rosé. När vi satt där och funderade över var de där jäkla rulltrapporna kunde vara upptäckte vi plötsligt en massa huvuden som åkte förbi alldeles intill. Bingo.

Vi bestämde oss för att gå ner och sedan ta rulltrapporna upp igen, men jag kan ärligt säga att de var en besvikelse. Det var… rulltrappor. Varken mer eller mindre. Jag hade föreställt mig att de skulle vara gigantiskt breda, branta och gå ute i det fria, men det var en serie helt vanliga, smala rulltrappor som avlöste varandra och huvudsakligen gick under tak.

Vi gick tillbaka ner och tog en spårvagn i riktning mot de mysiga områdena vi hade sett tidigare. Hittade en uteservering där vi åt lunch – toasts med lax och avocado – och drack vin. Vi satt där en bra stund och sedan var det dags för dagens utflyktsmål: Ladies Market, Tin Hau Temple och nattmarknaden, som alla låg på halvön Kowloon och hyfsat nära varandra.

Enligt uppgift skulle nattmarknaden öppna klockan 16, med det var först framåt 21-tiden som den tog riktig fart. Vi började alltså med att ta tunnelbanan till Mong Kok för att besöka Ladies market. Vilket var… en besvikelse. Herregud vad mycket krimskrams! Vi konstaterade snabbt att det bara var skräp och tog tunnelbanan till Yau Ma Tei för att hitta templet.

Så här beskrevs templet i en Vagabond-artikel jag hittat på nätet: ”För länge sedan var Hong Kong inte mer än en fiskeby och kulturen lever fortfarande kvar. För att hedra den kinesiska havsgudinnan Tin Hau, vördad av fiskare och de vars liv är bundna till havet, kan man besöka Tin Hau templet i Kowloon. Det brukade ligga vid vattnet, men på grund att staden utvecklats ligger det nu mitt i smeten i Yau Ma Tei. Templet byggdes 1864 och omges av övervuxna banyanträd.”

Det lät ju intressant. Men det var… en besvikelse. Kanske hade det varit finare i dagsljus, men nu hade solen gått ner och det enda vi såg i mörkret var en liten byggnad med en park framför som varken var charmig eller imponerande. Vi stretade vidare och kom strax till nattmarknaden.

Som var… en besvikelse. Ännu mera skräp. Vi enades om att marknader är likadana vart man än befinner sig. Kanske är det MÄNGDEN billigt krimskrams som gör att man får tunnelseende och tappar sugen? Vi gick i alla fall därifrån tomhänta. Och, inser jag nu, vi tog inte en enda bild på vare sig templet eller marknaderna.

På vägen hem konstaterade vi att dagen kanske inte hade varit ett fiasko (spårvagnsturerna var fantastiska, lunchen var god, drinkarna var goda etc), men den hade verkligen inte levererat enligt våra förväntningar.

 Idag, fredag, ska vi göra en utflykt till ön Cheung Chau. Den har vi höga förväntningar på... 

Repulse Bay och Chom Chom

Anledningen till att jag bestämde mig för att åka till Hong Kong var, ironiskt nog, för att jag gärna ville åka till Tokyo. Jag har nästan bara rest i Europa och USA, så jag var sugen på att åka åt ett nytt håll. Men så fick jag höra av en kollega som rest runt i Japan att det inte var någon som kunde engelska där – inte ens i Tokyo. Jag tyckte detta var oerhört konstigt. En världsmetropol som Tokyo? Som känns internationell och high-tech och har typ 35 miljoner invånare? Jo, så var det tydligen. Även min systerdotter Paula bekräftade att detta var fallet. Det är omöjligt att göra sig förstådd.

Eftersom jag planerade att resa ensam blev jag tveksam och kom osökt att tänka på Bill Murray i den gamla kultrullen ”Lost in translation”. Där han sitter ensam och deppig med ett klirrande whiskyglas i Tokyos hotellbarer… Hmm. Jag kanske ska åka någon annanstans. Och det var då Hong Kong flöt upp som ett alternativ. En storstad där alla kan engelska. Men som också har fina naturområden och stränder. Min chef Sara har varit där två gånger och rekommenderade det verkligen. 

När jag väl hade bestämt mig för Hong Kong bestämde sig Åsa för att haka på. Så då, när vi blev två, hade vi ju egentligen kunnat åka till Tokyo i alla fall. Men nu var vi inställda på Hong Kong.

Lite fakta: Hong Kong är sedan 1997 en speciell administrativ region (SAR) i Kina. Det betyder att de fick behålla sin marknadsekonomi och höga grad av autonomi när Storbritannien återlämnade området till Kina. Innan Storbritannien tog över Hong Kong var det en fiskeby och ett tillhåll för pirater.

Hong Kong betyder ”Fragrant harbour” (”den väldoftande hamnen”), och har fått sitt namn av de rökelser som producerades här under Songdynastin.

Antal invånare är strax under sju miljoner – varav ca 95 % är kineser – som alla samsas på en yta som är 1.104 km², vilket är ca en tredjedel av Gotlands areal. Detta gör Hong Kong till en av världens mest tätbefolkade regioner.

Hong Kong består huvudsakligen av tre områden: Hongkong-ön, halvön Kowloon och fastlandet de Nya territorierna. Samt över 200 öar.

Det finns 1 223 skyskrapor i Hong Kong. Det finns ingen stad i världen som har så många skyskrapor som är över 150 meter höga som just Hong Kong har. Även cirka 8 000 byggnader är över 14 våningar höga, vilket är dubbelt så många som i New York City.

På onsdagen var det vår första ”riktiga” dag i Hong Kong. Och vi bestämde oss för att tillbringa större delen av den på en strand. Men först behövde vi få i oss frukost, vilket inte ingår i vår hotellbokning. (Och med tanke på nivån på den Croque Monsieur vi hade ätit dagen innan, kanske det var lika bra.)

Efter att jag hade ägnat ett par timmar åt att blogga om hitresan så gick vi ut på stan i jakt på en Starbucks. Vi hade sett två stycken dagen innan, så efter en stunds promenad gick vi in på en av dem och beställde varsin god cafe latte. Till detta blev det muffins, och så var frukosten klar.

Efter en stunds letande lyckades vi också hitta en ”taxi stand” och sedan bar det iväg till Repulse Bay. Det är billigt att åka taxi i Hong Kong. Vi åkte i ca 20 minuter, och det kostade inte ens 100 HKD. (1 HKD = 1,20 SEK).

Repulse Bay är en av de mest kända stränderna i Hong Kong, men kanske inte (vad jag har förstått) den finaste. Vi var dock väldigt nöjda med att ligga och sola och bada hela eftermiddagen, och det var drygt 30 grader på land och ungefär lika varmt i vattnet. Något som vi reagerade på var dock att det var så få kineser som badade. Istället stod de uppradade längs med strandkanten, fullt påklädda; med hattar och paraplyer som skydd mot solen, och tog selfies. Ja, ni läste rätt. De turades om att posera i grupp och de som inte tillhörde en grupp använde selfie-pinnar. Och de höll på med detta HUR LÄNGE SOM HELST.

När vi först kom ner på stranden såg vi inte en enda människa som solade eller badade, och vi började fundera på om vi skulle väcka uppmärksamhet ifall vi började klä av oss. Men lite längre bort såg vi några tjejer i bikini (vilka visade sig vara tyska), och vi la oss i närheten av dem för att ”smälta in”. Lite senare såg vi fler som badade, men många kineser gjorde det fullt påklädda och vi såg både en som badade i klänning och en som hade både hatt och paraply med sig ut i vattnet.

Mycket märkligt.

Vid fyra-snåret gick vi upp till strandpromenaden och hittade ”Limewood”, en supermysig taverna där vi delade på guacamole och någon slags ceviche och drack ett glas vitt. Sedan tog vi även en drink och livet lekte. Därefter tog vi en taxi tillbaka till hotellet och gick direkt upp till takpoolen och badade lite till, samtidigt som solen började gå ner över skyskraporna.

Inför den här resan har vi gjort väldigt mycket research, och det är vi glada för. Framför allt när det gäller att hitta restauranger och barer. Man kan nämligen inte räkna med att ”hitta något på vägen”, vilket kanske låter konstigt i en sån här pulserande storstad. Men faktum är att vi har gått och gått i cirklar längs stora, hårt trafikerade vägar, och det enda man ser är skyskrapor och blinkande skyltar och butiker. Givetvis finns det mängder med mysiga och trendiga takbarer och restauranger – men man måste veta var de finns, annars är det som att leta efter en nål i en höstack.

På onsdagen bestämde vi oss för att besöka ett av dessa insider tips, nämligen Chom Chom, som skulle ligga på Peel Street i stadsdelen Soho. Vi har köpt ett varsitt Octopus card och laddat med 200 HDK (+ 50 HDK i deposit), vilket innebär att vi smidigt kan ta oss runt med tunnelbana, buss, spårvagn och båt. En enkelresa kostar ca 5 HDK.

Så vi tog alltså tunnelbanan till Central och gav oss ut i myllret med kartan i högsta hugg. Vi gick åt fel håll några gånger innan vi slutligen lyckades lokalisera oss, och sedan vek vi av på Peel Street, som var en smal gata som lutade kraftigt uppåt och kantades av den ena mysiga restaurangen efter den andra. Vi strävade vidare uppåt, uppåt och Chom Chom låg givetvis allra högst upp, efter att man tagit sig upp för en brant trappa som kom som en sista käftsmäll. Den var dock värd ansträngningen. Vilket mysigt ställe! Det var en klassisk hål-i-väggen-restaurang med skön atmosfär. Inne var det smockfullt, men vi satt utanför på upp-och-nedvända ölbackar och drack en varsin iskall öl och åt grillad majs och kycklingspett. Det var jättegott, men väldigt spicy. Sedan promenerade vi vidare för att hitta någon bar där vi kunde avrunda kvällen, men vi gjorde misstaget att gå åt fel håll istället för tillbaka nedför Peel Street, och som jag just konstaterade… man hittar inget längs vägen. Man måste veta vad man letar efter.

Vi gick och gick, men det var stendött överallt. Så då tog vi tunnelbanan hem till våra hoods istället, där vi hittade en nattöppen marknad och försåg oss med vatten, en iskall cola, lite frukostyoghurt, chips och en flaska vin. Allt man behöver ha på rummet, helt enkelt.

Idag är det torsdag, och jag sitter i en solstol vid takpoolen och bloggar. Åsa ligger och läser.

Nu är det dags för dagens första dopp.

Drama!

Rent tekniskt startade min resa till Hong Kong redan på söndagen den 29 juli, när jag tog tåget ner till Åsa i Malmö. Innan jag gick hemifrån slog jag tån i ett stolsben. Normalt sett brukar sånt göra svinont i en liten stund, sedan går det över. Men detta var något annat. Jag kunde knappt stödja på foten, trots att jag la mig på soffan och vilade med foten högt i över en timme. Faktum var att det bara blev värre och värre. Kanske var lilltån bruten? Jag har ingen aning, men jag vet i alla fall att man inte gör något särskilt åt en bruten tå, så jag smorde helt enkelt in halva foten med Voltaren Gel och linkade till spårvagnen med min resväska. Bara jag kom på tåget så skulle jag få vila i tre timmar.

Trodde jag. När tåget närmade sig Ängelholm meddelade lokföraren att detta skulle bli tågets slutstation. Tydligen var det en solkurva på spåret och alla passagerare var därför tvungna att ta en ersättningsbuss till Helsingborg och sedan kliva på ett nytt tåg där. När jag reste mig upp undrade jag hur jag rent fysiskt skulle klara den här övningen, men på något sätt lyckades jag ta mig av tåget och halta några hundra meter till de två bussarna som snabbt fylldes på med de passagerare som hade varit kvicka och smidiga. Kvar stod sedan undertecknad och en skara på kanske trettio personer som inte fick plats. De halta och lytta. Det var trettio grader varmt ute, foten bultade och det dröjde en halvtimme innan ytterligare en buss kom och fiskade upp oss. 

En kort bussresa senare stod jag framför trapporna som leder ner till Helsingborgs central. Jag såg ingen hiss eller rulltrappa i närheten, så det var bara att stålsätta sig. På något sätt tog jag mig ner, klamrandes längs med ledstången och med resväskan bumpandes efter. Jag klev på ett nytt tåg mot Malmö men blev strax utjagad av en konduktör som sa att den här vagnen skulle kopplas bort. "Du måste gå längst fram." Jag haltade vidare. Till slut kom jag i alla fall fram till Malmö C, en timme försenad, och kunde ta mig hem till Åsa för att lägga mig ner och dö.

Eller det var i alla fall så det kändes. En god middag och ett glas vin senare kände jag hur livsandarna började återvända. Jag smorde in foten med mer Voltaren och låg sedan med kylklampar på foten hela kvällen och natten. Nu måste det väl ändå lägga sig.

Dagen därpå skulle vi ta oss till Köpenhamn och flyga till Hong Kong via Arlanda. När jag vaknade hade jag ett blåmärke på foten som var lika stort som ett Mariekex. Det kändes LITE bättre, men jag haltade fortfarande betänkligt. Hur ska det här gå? Vi bestämde oss för att åka i väldigt god tid, så vi lämnade lägenheten redan strax efter åtta på morgonen. Väl på Kastrup gick vi fram till en incheckningsautomat, scannade våra pass och fick strax ut våra boardingkort och bag tags. Jag har ett läderfodral som jag fått i födelsedagspresent av Åsa för många år sedan som jag alltid använder när jag flyger. Det är perfekt för att förvara sånt man behöver ha tillgängligt under resans gång, så jag la ner boardingkort och pass i fodralet och drog igen dragkedjan. Sedan stoppade jag fodralet i ett ytterfack på min bag som jag skulle ha som handbagage och gick för att lämna in resväskan. Från incheckningsautomaten till disken var det kanske fem meter. Under den tiden hann någon stjäla mitt fodral.

Jag upptäckte det i samma stund som min resväska åkte iväg på rullbandet. Jag stack ner handen i ytterfacket för att ta fram boardingkortet, eftersom jag hade tänkt fråga killen vid bagageinlämningen om han kunde se vilka platser vi hade på den långa flighten (vi hade inte fått välja själva). När fodralet inte var där isade sig blodet i ådrorna. Min plånbok och mobil låg kvar, plus lite annat, men fodralet med pass och boardingkort var borta. Åsa sprang bort till den incheckningsautomat vi hade varit vid och letade runt den. Hon gick igenom hela min väska ifall jag skulle ha lagt det någon annanstans, men jag visste var jag hade lagt det. Hela hallen snurrade medan katastrofen växte lavinartat i mitt huvud.

Jag har inget pass. Jag står på Köpenhamns flygplats utan pass.

Hur kunde det hända? Jag VET att jag drog igen blixtlåset till fodralet. Jag TROR att jag även drog igen blixtlåset till ytterfacket på bagen, men är inte helt säker. Det var inte särskilt mycket folk inne på terminalen. Vi hade bara rört oss i fem meter. Och vi var två. Man har ju hört att ficktjuvar är oerhört fingerfärdiga, men man tror ändå inte att det ska hända en själv. (Och då har jag ändå blivit av med plånboken en gång tidigare, för många år sedan, i julruschen inne i Nordstan. Men då var det fruktansvärt mycket folk och jag hade väskan på ryggen. På en flygplats håller man koll på grejerna.)

Killen i disken rådde oss att gå ner till tågspåren och kolla om fodralet låg slängt någonstans där. Han sa att ficktjuvar som upptäckte att det de stulit inte hade något värde ofta slängde det längs med spåren. Eftersom jag inte hade några pengar i fodralet ansåg han alltså att det inte hade något värde. Men ett pass är väl av värde? De säljs ju på svarta marknaden för tusentals kronor.

Åsa gick och spanade längs med spåren och kollade i alla papperskorgar. Själv haltade jag efter som en spillra medan tårarna sprutade. Givetvis hittade vi ingenting. Vi gick tillbaka till killen i disken och pratade med ännu en flygplatspersonal. De hade inte fått in något pass.

Eftersom vi hade gjort bokningen tillsammans kunde de i alla fall printa ut ett nytt boardingkort till mig, baserat på Åsas boardingkort. Så jag skulle kunna ta mig till Arlanda, passlös. Där hade jag en och en halv timme på mig att fixa ett temporärt pass.

Vi gick igenom säkerhetskontrollen på Kastrup och lokaliserade vår gate. Sedan ringde vi till Arlanda för att kolla upp hur och var man skaffade ett temporärt pass. Enligt någon som Åsa pratade med låg detta precis utanför flygplatsen, så vi måste alltså ta oss ut och sedan in igen. Tydligen behövde vi också kolla med ambassaden om Hong Kong över huvud taget godtog temporära pass. Alla länder gör tydligen inte det. Jag googlade efter Hong Kongs ambassad, men hittade ingen. Jag ringde Kinas ambassad, men ingen svarade. Åsa ringde nåt annat nummer och pratade med någon som kopplade vidare till någon som i sin tur kollade med ett konsulat som sa att det skulle fungera. "But maybe you should double check."

Det hade vi inte tid med. Det var dags att boarda flighten till Arlanda, som givetvis inte kom iväg i tid. 25 minuter försenade lyfte vi, och jag kände hur tidsfönstret krympte. Den omedelbara paniken hade lagt sig något, och jag satt nu med glasartad blick och begrundade det faktum att vi kanske inte skulle komma iväg på resan. Vad var vår plan B? Skulle Åsa åka ändå, och jag köpa en ny flygbiljett? Jag har ingen aning om hur ofta flighterna går från Arlanda till Hong Kong, men det är säkert inte ens en om dagen. Skulle jag ta in på hotell i Stockholm medan jag väntade på en ny flight? Skulle vi bara åka hem igen samtidigt som våra incheckade väskor åkte till Hong Kong? Vad skulle allt detta kosta? Vi resonerade fram och tillbaka, men hur vi än vred och vände på det så landade vi i samma sak: Vi MÅSTE komma med den här flighten. Det MÅSTE gå. Och oavsett vad som händer så delar vi inte på oss.

Vi förklarade vårt dilemma för en flygvärdinna och frågade om vi kunde få någon slags prioriterad avgång så att vi kunde komma av planet snabbt. Hon skulle se vad hon kunde göra och strax innan vi landade fick vi flytta fram från rad 25 till rad 2. En annan flygvärdinna tipsade oss om vad vi skulle göra när vi kom fram: Ta er ut så fort som möjligt, ta en taxi till polisstationen och låt den vänta på er utanför medan ni fixar passet.

Taxi? Låg det inte precis utanför? Nej, tydligen inte.

Så fort dörren öppnades sprang vi ut ur planet som skjutna ur en kanon och vidare genom hela ankomsthallen. Jag kände inte foten längre. Utanför fick vi tag i en taxi som körde oss till polisstationen. Resan tog drygt 5 minuter med bil, så det var inte alls gångavstånd. Vi tog hissen till plan 4 och klev in i ett litet rum med andra strandsatta resenärer, vissa mer panikslagna än andra. Som tur var blev det min tur ganska snabbt. Åsa åkte ner till taxikillen igen, för att säkerställa att han inte drog iväg. Killen som expedierade mig var lugn, på gränsen till sävlig. Han kontrollerade mitt körkort och den papperskopia jag hade på mitt stulna pass (hey, jag är inte helt orutinerad!), sedan satt han i lugn och ro och knappade på sin dator i säkert tio minuter. Jag kände hur svetten rann i hårbottnen och längs med ryggen. Tick-tack, tick-tack. Sedan konstaterade han att mitt pass nu var spärrat, så jag kunde känna mig helt trygg.

Så bra. OCH DET TEMPORÄRA PASSET?!

"Ja, just ja. Du skulle till Hong Kong? Är det Kina?"

"Nej, det är en egen region. Alltså det tillhör Kina. Men är ändå en egen region. Man behöver inte visum dit. Det behöver man till Kina."

"Hmmm... Har du kollat om de accepterar temporära pass?"

"Ja. Vi ringde konsulatet." (Jag avstod från att säga att det hade sagt åt oss att dubbelkolla.) "Min boarding startar om 45 minuter!"

Han knappade lugnt vidare.

Till slut fick jag ta ett foto och ytterligare några minuter senare hade jag ett rosa emergency passport i min hand. Där jag var beviljad en resa till Hong Kong den 31 juli med hemresa den 10 augusti. Det kostade 980 kronor.

Jag störtade ner till Åsa och den väntande taxin. Åsa hade pratat med någon kvinnlig polis som stod utanför, och hon hade hjälpt henne att ta reda på vilken gate vi skulle till. Så vi visste redan innan vi var på terminalen att vi skulle till gate F69. Där sparade vi ytterligare några minuter. Men blev rånade på ytterligare 450 kronor i taxikostnad.

För andra gången sprang vi genom Arlandas terminal, genom säkerhetskontrollen och mot gate F69. Nu kände vi för första gången att vi faktiskt skulle hinna. Så vi stannade till och med på Forex och hämtade ut våra Hong Kong-dollar som vi hade reserverat i förväg. Vid gaten var det en passkontroll och jag sträckte fram mitt temporära pass, samtidigt som jag bad en tyst bön. (Maybe you should double check.) Killen studerade det och vände sig till sin kollega. Fungerar det med temporära pass i Hong Kong? Kollegan knappade lite på sin dator. Ja, det ska inte vara några problem.

Ja. Vi var inne. Vi hann. Vi var helt slut.

Som plåster på såren hade vi blivit uppgraderade till PLUS. Det är inte på långa vägar så fint som att åka business class. Men stolarna är bredare och skönare än i ekonomiklass och det ingår obegränsat med alkohol.

Bingo.

Så fort vi var uppe i luften och flygvärdinnorna kom med sina vagnar beställde vi en varsin vodka orange och vin. Sedan beställde vi ännu mer vin till maten. Och ytterligare lite vin till resten av resan. Kollade på filmen "I, Tonya", som jag hade tänkt se på bio, men den var inte alls vad jag hade tänkt, så jag såg inte klart den. Och sedan inträffade ett mirakel. Jag somnade.

När flygvärdinnorna kom med frukost var det bara en timme kvar tills vi skulle landa. Jag har aldrig haft en så bekväm långflygning tidigare. Trots detta var jag jättetrött.

Jag gled igenom passkontrollen med mitt temporära pass och sedan var min väska bland de första som dök upp på rullbandet. 

Åsas väska kom däremot inte alls. 

När rullbandet hade stannat fick vi alltså gå och anmäla den försvunnen. Det var vi inte ensamma om. En hel vagn med resväskor hade tydligen blivit kvar på Arlanda, och nu stod det massor med resenärer och köade. I säkert en timme stod vi i världens långsammaste kö innan vi kom fram till disken, där vi, efter lite pappersexercis fick reda på att Åsas väska kommer att levereras till vårt hotell om 2-3 dagar. Jaha.

Sedan gick vi ut ur ankomsthallen och tog ett air train in till Hong Kong. Vi hade köpt biljetter redan innan och scannande bara av QR-koden i mobilen när vi klev av tåget. På biljetten ingick även en fri shuttle till de största hotellen, och vårt var med på listan. Så vi fick åka en liten minibuss som släppte av oss precis utanför vårt hotell, Metropark Causeway Bay. Mycket smidigt.

Dessvärre fick vi inte tillgång till vårt rum förrän kl 14, och nu var klockan bara 11. Men vi visste precis var vi skulle tillbringa de tre timmarna – vid hotellets rooftop pool. Åsa hade sina badkläder i handbagaget, så vi åkte upp till 32:a våningen och tog oss ett dopp. Det var ljuvligt. Sedan låg vi i varsin solstol och slumrade ett par timmar. Det var stekhett ute – 30 grader varmt och hög luftfuktighet – så vi låg i skuggan.

Vid halv två gick vi ner till receptionen och fick vårt rum som ligger på 26:e våningen. Vi slängde in våra väskor och gick ner till hotellets restaurang för att få i oss lite mat. Restaurangen var både ocharmig och svindyr, så här kommer vi nog inte att äta igen. Vi betalde nästan 500 kronor för en varsin sorglig Croque Monsieur, en (pulver-) cappuccino och ett glas (syntetisk) grapefruktjuice. Inte värt.

Efter lunchen la jag mig och sov i ytterligare någon timme medan Åsa gick upp till poolen igen. Och sedan var det dags att gå ut på stan och kolla in omgivningarna.

Jag hade fortfarande ont i foten, även om det var mycket bättre, så vi gick i sakta mak. Värmen och luftfuktigheten gjorde dock att svetten rann konstant.

Det är spännande att promenera i en helt ny stad i en helt annan världsdel. Det är inte bara att saker ser annorlunda ut här (t ex dubbeldäckade spårvagnar!) – det luktar annorlunda. En blandning av kryddor, avgaser och parfym.

Luften är nog inte så bra här och många bär munskydd.

Efter att ha gått runt på måfå bestämde vi oss för att det var dags för en drink. Vi hade med oss vår lista med tips som vi hade researchat innan och tog sikte på en takbar som hette Wooloomooloo. Den var hur mysig som helst och hade helt grym utsikt över alla skyskraporna. Vi tog en varsin raspberry martini och bara njöt. Sedan åkte vi ner en våning till ett Steakhouse och beställde en varsin Sirloin steak med pommes och delade på en flaska vin. Det var en ganska flådig restaurang och priserna var därefter. Men det tyckte vi att vi var värda efter allt strul med stulna pass och försvunna resväskor.

Efter middagen promenerade vi hem till hotellet och gick och la oss.

Nu är vi här. Låt äventyret börja.

Resplan

KÖPENHAMN-STOCKHOLM

SAS (SK1420)

Avgång: 30 juli 11:45 Köpenhamn (CPH)

Ankomst: 30 juli 12:55 Stockholm (ARN)

STOCKHOLM-HONG KONG

SAS (SK963)

Avgång: 30 juli 15:00 Stockholm (ARN)

Ankomst: 31 juli 07:20 Hong Kong (HKG)

HONG KONG-STOCKHOLM

SAS (SK964)

Avgång: 10 augusti 09:20 Hong Kong (HKG)

Ankomst: 10 augusti 14:40 Stockholm (ARN)

STOCKHOLM-KÖPENHAMN

SAS (SK1407)

Avgång: 10 augusti 15:20 Stockholm (ARN)

Ankomst: 10 augusti 16:30 Köpenhamn (CPH)