När vi gav oss iväg mot tunnelbanan förvånades vi återigen över det omväxlande vädret - hur kunde det vara så kallt idag när det var så varmt igår? Det skulle inte regna i alla fall, så vi fick vara nöjda med det.
Vi klev av tunnelbanan vid slutstationen World Trade Center och gick först åt fel håll innan vi med hjälp av Google Maps lyckades lokalisera de två gigantiska hål som markerar var tvillingtornen en gång stod. Det är en spöklik känsla att titta ner i avgrunden, även om ”väggarna” är vackert utsmyckade med långsamt strilande vatten och ”kanterna” har namnen på alla som omkom i attackerna ingraverade.
Efter detta passerade vi en turistbutik och jag föreslog att vi skulle gå in och kolla om vi kunde köpa hörlurar så att vi kunde kolla på film på flyget hem. De hade hörlurar för 140 kronor och jag sa att vi behövde två par. ”Två?” sa Daniella med uppspärrade ögon. ”Kan vi inte dela?” Jag tyckte vi skulle ha varsitt par - dels för att vi kanske inte vill se samma sak, dels för att en av oss i så fall får titta på den andres skärm istället för den som är mitt framför en. Det var dessutom inte särskilt dyrt. (Framför allt inte när man tänker på hur pengarna har rullat för övrigt.) Daniella velade och jag fick till slut säga till gubben i kassan att vi bara skulle ha ett par, trots allt.
Lite senare ångrade sig Daniella och vi gick tillbaka till samma butik. Gubben plockade fram ett par hörlurar så fort han såg oss komma in genom dörren.
När det var dags för lunch uppstod det där fenomenet som jag har varit med om många gånger förr, nämligen att man går och går och går och inte hittar nånting. Och man ställer sig frågan: Hur kan det vara möjligt? I en storstad som New York/Orlando/Paris/Catania? Vi gick runt i cirklar och passerade knappt några restauranger alls - och de få ställen vi såg var totalt ocharmiga. Vi stretade vidare och till slut hittade vi i alla fall en jättemysig taverna där vi båda åt pasta.
Trägen vinner.
Efter lunchen var det dags för ett besök på 9/11 Memorial. Jag hade bokat biljetter till oss kl 14.30, och trots att det stod att man skulle få gå förbi kön fick vi ändå köa ett tag tillsammans med andra som också hade förköpt biljetter. (Det var dock ett smart drag att förköpa - vi överhörde nämligen några som hade gått dit på vinst och förlust, och de blev nekade inträde eftersom det var fullt.) Till slut kom vi in i alla fall, och sedan tillbringade vi ungefär två timmar på museet där vi långsamt tog oss igenom alla utställningshallar med föremål, filmklipp och personliga berättelser från attackerna. Trots att det var mycket folk var stämningen mycket dämpad och jag kände att jag blev lite lipig och hade en klump i halsen. Samtidigt reflekterade jag lite över hur det kommer sig att just detta känns så makabert - det var ju trots allt ”bara” 3000 människor som dog, medan t ex jordbävningen i Turkiet för ett tag sedan skördade över 50 000 liv. Men det beror väl på att 9/11 inte var någon naturkatastrof och att genomförandet var så spektakulärt. Samt att det skedde i USA.
Jag besökte 9/11 Memorial 2014 och det känns som om det var mycket större nu. Man fick dessutom inte fotografera i samma utsträckning längre - det var bara i den första hallen som man fick ta bilder. Men det räckte gott.
Efter museet var det dags att åka upp i One World Observatory - USA:s högsta byggnad - där vi hade bokat en All Inclusive Dinner Experience kl 18.30. Det betydde att vi skulle smörja kråset med en trerätters middag vid ett fönsterbord på 101:a våningen. Men först ville vi ta en titt på utsikten från 102:a våningen.
Inklusive spiran är One 541 meter högt, vilket motsvarar 1776 fot, vilket motsvarar året för USA:s självständighetsförklaring. Vi var med andra ord bra mycket högre upp här än vi var på Top of the Rock. Och utsikten var verkligen enastående. Vi gick runt och tittade en bra stund och köpte även en varsin Prosecco medan vi väntade in vår middagstid.
Prick 18.30 gled vi in i restaurangen och blev visade till vårt fönsterbord. Här satt vi sedan och åt en finfin middag med bland annat en steak som var så mör att den smälte i munnen medans solen gick ner över Manhattan. En värdig avslutning på denna resa.
Men det var inte över med detta. Som en sista grej hade jag tänkt att vi skulle ta oss till Café Wha i Greenwich Village för lite livemusik. Så vi tog en taxi dit, men blev stoppade i dörren av en vakt. Det var fullt. Vi trugade och lirkade (och Daniella försökte till och med muta honom med cash), men han var omutbar. Dock tipsade han oss om ett annat ställe som hette Groove, så vi gick dit istället och tog ett glas. Ett band som körde covers på gamla disco-låtar fick oss till och med att dansa lite innan vi hailade in en taxi och åkte hem.
Nu har vi packat ihop våra saker och ska strax checka ut från Yotel. Sedan har vi ytterligare fem timmar på oss att kräma ur det sista ur New York innan vår förbokade transfer kör oss till Newark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar