Vi gjorde oss ingen brådska ut i grådiset och kom därför inte iväg förrän strax före 12. Sedan tog vi en timslång promenad söderut i jakt på dagens första stopp: Vänner-huset som ligger i korsningen Bedford/Grove. På vägen dit passerade vi Perry Street, så vi passade även på att vika av där för att fota Carrie Bradshaws trappa.
Greenwich Village och West Village är egentligen de mysigaste områdena på Manhattan - här finns inga skyskrapor, trafiken är lugnare och många hus kantas av de ikoniska brandstegarna på utsidan. Dock gjorde vädret att området inte riktigt kom till sin rätt, så jag tror inte att Daniella fick ”the full experience” av the Village. Eventuell besvikelse över detta försvann dock omedelbart när vi lokaliserat Vänner-huset. Efter att ha fotograferat byggnaden ur alla vinklar gick vi in på Little Owl - restaurangen som ligger bakom de blå markiserna i bottenvåningen - för att äta brunch.
Little Owl var supermysigt och väldigt litet, och jag hade inte bokat bord. Som tur var fanns det ett bord ledigt och vi slog oss ner. Brunch serverades tydligen bara på helgerna, så det blev lunch istället, vilket funkade fint. Daniella beställde hamburgare och jag lax med grillade tomater. Samt vin. Det var oerhört gott, och jag skänkte en snabb tanke till det där överskattade steakhouset vi var på dagen innan. Hrmpf. Så här ska det se ut!
Vi satt där ett bra tag innan vi gav oss iväg i riktning mot Soho. Enligt uppgift skulle det vara ett bra shoppingområde, men det visade sig vara främst märkesbutiker. Dock fanns det en del ”vanliga” butiker och vi hittade faktiskt en som hade rea där vi båda gjorde inköp. Jag köpte även en liten lampa på MoMA Design Store. Vi kryssade oss igenom Soho och gick sedan in på ett café för att släcka törsten med en cola respektive apelsinjuice. Därefter letade vi rätt på en tunnelbana och tog oss tillbaka till våra hoods.
På kvällen skulle vi se MJ the musical på Neil Simon Theatre. Jag bokade biljetterna i november och de kostade 3500 kronor. Styck. Givetvis fanns det billigare biljetter om man ville sitta långt bak - men även de kostade en bra bit över 1000 kronor. Jag tänkte att detta inte var något att snåla på - hur ofta är vi i New York och går på musikal? Att jag precis fått en summa pengar från mitt förra jobbs konkursbo hjälpte också till. Så jag bokade helt enkelt biljetter till oss i mitten på rad 1. (Och bjöd Daniella på biljetten, eftersom jag gjorde detta på eget bevåg.)
Efter att ha chillat en stund på rummet gav vi oss iväg mot Neil Simon Theatre och tog en korv med bröd på vägen. Jag hade fått mail från arrangören att man skulle komma 30-60 minuter innan start, så vi kom fram strax efter 19. Det var redan kö, och medans vi stod där blev kön bakom oss längre och längre och längre. Vi undrade småhuttrande varför de uppmanade folk att komma så tidigt, när de ändå inte släppte in oss? Efter en halvtimmes köande började insläppet och vi kunde glida in och sätta oss i värmen på första raden.
Vi satt som kungar.
Jag kunde ta på scenen.
Och det fanns inga störande huvuden i vägen.
Showen var makalöst bra. Myles Frost, som spelade Michael, var så lik originalet i sitt sätt att prata, sjunga och röra sig att det var kusligt. Jag förstår verkligen att han har blivit prisad i Tony Awards - jag tror jag läste att han var den yngsta Tony Award-vinnaren någonsin. Handlingen kretsade kring Michaels förberedelser av Dangerous Tour i början av 1990-talet, men innehöll även tillbakablickar till hans tidigare liv och karriär. En annan kille spelade Michael som liten i Jackson 5 och ytterligare en spelade honom som tonåring. De var också fantastiska, ja, hela casten var grym!
Det var en explosion av musik och dans. Scenen ändrade hela tiden karaktär och basen vibrerade tungt i golvet och hela kroppen. Och de var mitt framför oss. Vi kunde se varenda svettdroppe, varenda åder i pannan. Vi var helt exalterade.
Det var helt enkelt vansinnigt jävla skitbra!
Givetvis fick man inte fotografera under showen. Men precis som när jag var på ABBA Voyage kändes det nästan som en lättnad. Det var skönt att stoppa undan mobilen och bara vara närvarande i nuet. Dock så har jag snott några bilder från Google till detta blogginlägg (om nu bilderna publiceras…)
Efter showen hade vi tänkt gå ut och äta, eftersom vi bara hade ätit lunch och en korv med bröd på hela dagen. Men vi var helt slut efter denna urladdning och kände inte alls för att sätta oss på en stimmig restaurang. Så vi köpte en varsin sub på Subway och gick tillbaka till hotellet, där vi låg i sängen och kollade på Youtube-klipp från showen och intervjuer med vår nya idol Myles Frost.
När jag släckte lampan hörde jag fortfarande Beat it ringande i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar