New Yorks tunnelbana är mycket krångligare att förstå sig på än t ex Londons, som är så tydligt skyltad att även en svagbegåvad kan hitta rätt. Här stod vi istället vid ett av spåren och försökte tyda skyltarna och såg uppenbarligen så förvirrade ut att en kille kom fram och undrade om vi behövde hjälp. Han hävdade att vi stod på rätt ställe och att vi skulle ta ”R train” från denna plattform, men när tåget kom in tyckte jag att det stod ”W” på det, men var inte säker. Vi klev på ändå, och under färden växlade vi mellan att tro att vi var på rätt tåg, till att vara övertygade om att vi åkte fel. Men vi kom fram till rätt station i alla fall, oavsett om vi hade hamnat på ”R” eller ”W”.
Väl framme gick vi in på Staten Island Ferry-terminalen för att ta färjan fram och tillbaka. Staten Island Ferry är gratis och tar ungefär 20 minuter, och syftet är att få en skymt av Frihetsgudinnan och Manhattans skyline från vattnet, vilket vi också fick.
Efter detta tog vi en promenad genom Financial District och såg bland annat Wall Street med ”Charging Bull” och New York Stock Exchange. Vi såg även frihetstornet ONE på ganska nära håll och passerade City Hall och en del Trump-supportrar (och -motståndare) som samlats utanför rättegången med plakat. Det var dock väldigt lugnt och ingen upploppsstämning.
Vid halv tre-tiden slog vi oss ner på en uteservering och tog en varsin pizza slice och ett glas vin. Det var jättevarmt ute - rena sommarvärmen - och både tröjan och jackan låg nu i min väska som hade förvandlats till ett bowlingklot.
Sedan tog vi en kort tur i Chinatown innan vi styrde kosan mot Brooklyn Bridge - denna mäktiga bro som jag faktiskt inte gått över sedan jag var här med Åsa 2011. Brooklyn Bridge är New Yorks äldsta hängbro och sträcker sig över East River. Den är totalt 1,8 km lång och vi strosade fram och tillbaka i sakta mak i värmen och njöt av utsikten. Det stod en del försäljare som sålde krims-krams längs bron och alla - utan undantag - spelade ”Empire State of Mind” med Jay-Z och Alicia Keys på hög volym.
Efter bron bestämde vi oss för att leta reda på kvällens middagsställe - MarkJoseph Steakhouse - där jag hade bokat bord kl 19.30. Enligt TripAdvisor var detta en fantastisk köttrestaurang som skulle servera ”Manhattans bästa steaks” - det låg dessutom nära Brooklyn Bridge. Vi hittade restaurangen, men eftersom det var ett tag kvar så slog vi oss ner på en uteservering i närheten och spelade Friends quiz.
Strax efter 19 gick vi dit och blev inte jätteimponerade av inredningen. Det såg ut som en sportbar, även om borden hade vita linnedukar. Men det fanns en tv i baren som visade hockey! Inte vad jag förknippar med fine dining… När sedan menyn kom in blev vi om möjligt ännu mera chockade än vi blev på Maison Pickle när de kom in med våra gigantiska toasts. Priserna var nämligen hutlösa! Den billigaste steaken kostade 68 dollar (ca 650 kr), och det fanns rätter som kostade över 100 dollar. Sen vet man ju att det tillkommer både skatt och dricks (minst 20%) på det. Ville man ha t ex pommes till köttet kostade det ytterligare 14 dollar (plus tax och tip).
Vi övervägde våra alternativ. Skulle vi helt enkelt resa oss upp och gå? Skulle vi bara ta in en (svindyr) förrätt? Skulle vi ta en springnota? Nej, det gick ju inte, eftersom jag hade bokat bord och de hade mina kontaktuppgifter… Vi var dessutom hungriga eftersom vi bara hade ätit en pizza slice på hela dagen.
Det slutade med att vi båda beställde det billigaste på menyn - kyckling med broccoli (vilket jag inte ens gillar) för 35 dollar (plus…) och lite pommes för 14 dollar (plus…) Samt ett varsitt glas rött för 16 dollar (plus…). Portionerna var gigantiska och helt OK, men inte alls värt pengarna. Hur kunde detta ställe ha fått så höga betyg? Jag var tvungen att kolla TripAdvisor igen, och häpnade över lovorden. Det var ju inte ens mysigt här! Vi var otroligt besvikna, snudd på skärrade.
Efter att ha ätit upp en tredjedel och blivit rånade på ett ansenligt belopp hailade vi in en taxi och drog som en löning. Vi visste nämligen precis var vi skulle slicka såren - på en lönnbar.
Backroom är en av endast två lönnbarer i New York som faktiskt opererade under förbudstiden på 1920- och 1939-talet. Taxichauffören som släppte av oss på den oansenliga gatan på Lower East Side undrade varför vi skulle gå av här, och vi log i mjugg. ”Vi ska till en bar”. Sedan smet vi ner för trapporna under skylten ”Toy company” och genom en underjordisk gång och uppför några trappor. Bakom en dörr dolde sig en supermysig bar med rödaktig belysning och inte alls särskilt mycket folk. Vi beställde en varsin drink som traditionsenligt serverades i tekoppar (ölflaskor serverades i bruna papperspåsar!) och slog oss ner vid ett litet bord och bara njöt av atmosfären.
Det kändes som en härlig avslutning på en dag som - bortsett från middagsfiaskot - hade varit riktigt bra.
Vi tog taxi tillbaka till hotellet och Daniella somnade omedelbart. Själv låg jag vaken i flera timmar och försökte ladda upp bilder på mitt förra blogginlägg. Jag vet inte varför det strular; jag har både startat om mobilen, rensat bort appar för att frigöra mer utrymme, deletat och laddat upp igen, men ingenting funkar. Just nu ser det ut som om bilderna laddar efter en liten stund, men något knas är det.
Jag ska försöka ladda upp bilder även på detta inlägg, men jag kan tyvärr inte lova något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar