Hemresan och slutreflektioner

Efter att vi hade packat ihop, checkat ut och lämnat in våra resväskor till förvaring gick vi ut på stan utan någon särskild plan, förutom att ta ett sista bett av the Big Apple. (Egentligen vill man inte bara ta ett "bett" - man vill sluka det så att fruktsafterna sprutar innan man spottar ut kärnorna på samma sätt som Clint Eastwood spottar ut tuggtobak. Men vi hade bara fem timmar kvar och, trots ett ambitiöst schema, hade vi bara hunnit gnaga på skalet under den vecka som gått.)

Vi strosade bort till Starbucks på Time's Square där vi inhandlade frukost som vi avnjöt i den röda trappan i solskenet. Sedan gick vi in i några butiker där jag shoppade lite, tittade på street dance och promenerade genom Bryant Park där vi tog en vätskepaus inne på en restaurang och spelade Friends quiz. Vi trodde att vi hade många frågekort kvar, men plötsligt märkte vi att vi hade gått runt. Ställningen var just då 339-336 till Daniella. Eftersom hon både hade svarat på första och sista frågekortet skulle jag egentligen ha fått svara på sex frågor till, så vi enades om att det blev typ oavgjort. Och att vi båda kan orimligt mycket om Friends.

Vi fortsatte att strosa genom New York och drog oss så småningom, motvilligt, tillbaka till Yotel. Våran flight skulle gå från Newark kl 20.30 och vi hade en förbokad transfer som skulle hämta oss utanför hotellet kl 16.00. När vi satt i lobbyn och väntade fick jag ett sms om att flighten var försenad och skulle avgå en timme senare, 21.35. Detta innebar att vi skulle landa på Island bara en kvart innan vår nästa flight skulle gå, vilket kändes sådär. Samt att vi skulle behöva tillbringa över fyra timmar på Newark innan vi kom iväg.

Vi var hungriga nu, så vi bestämde oss för att äta en riktig brakmiddag på Newark så fort vi kom fram, eftersom jag hade ett vagt minne av att jag och Åsa ångrade att vi inte hade gjort det när vi åkte hem 2011. Newark är mycket mindre än JFK, där vi landade förra lördagen, och som jag mindes det fanns det väldigt få restauranger på Newark efter att man passerat säkerhetskontrollen. Vi ville dessutom till varje pris undvika att behöva köpa den där baguetten igen.

Resan till flygplatsen kan ta allt mellan 30 och 60 minuter, beroende på trafiken. Just den här gången gick det på en halvtimme, och vi behövde inte betala något extra för tullar etc, vilket vi fick göra när vi åkte från JFK till Manhattan. Inne på flygplatsen höll vi oss till planen och beställde in en varsin burgare, vilket satt som ett smäck. När vi sedan checkade in våra resväskor vid en bemannad disk påpekade jag att vi bara hade en kvart på oss i Reykjavik, och mannen bakom disken sa att "Icelandair är medvetna om problemet" och att planet till Stockholm skulle vänta på oss.

Innan vi kom iväg var vi dock två timmar försenade. I högtalaren sades något om problem med vädret på Island, vilket gjorde att planet var försenat till oss. Vi fick alltså stå och vänta medan de städade planet, och sedan tog det i vanlig ordning lång tid innan alla var ombord och hade krånglat färdigt i mittgången med sitt bagage. Vi satt i alla fall tillsammans den här gången, och hade skaffat hörlurar så att vi kunde titta på film. 

På grund av vindarna brukar resan österut gå snabbare än västerut, och flygresan var faktiskt nästan en timme kortare än den var när vi flög till New York, vilket innebar att den tog ungefär fem timmar och en kvart. Daniella lyckades sova lite på vägen, medan jag var vaken hela natten. Som jag brukar. När det var ungefär en halvtimme kvar stoppade jag en steward (som såg ut precis som skådisen James Corden) och frågade: "Will there be any announcements about connecting flights?" På skärmen framför mig såg jag nämligen att vi beräknades landa ungefär en halvtimme EFTER att våran flight till Stockholm skulle gå. James Corden såg obekväm ut. "We're trying to reach them, but there's no answer." Jag: "What?" James: "They will try to wait, but it depends on the boarding process." Hur kunde han veta det om de nu inte fick tag på någon? Jag: "And if they don't wait - when is the next flight to Stockholm?" James: "I think it's only one flight a day, so tomorrow morning." Jag: "TOMORROW MORNING?!!" Jag uppfylldes av ett hastigt uppflammande hat. Han backade undan med armarna utslagna i en urskuldande gest. Och sedan fick vi ingen mer information.

När planet hade landat och var på väg att taxa in mot gaten meddelades det i högtalarna att de som skulle vidare till UK eller Irland kunde stanna i hall D, som vi landade vid, medan passagerare till övriga destinationer skulle behöva gå igenom en passkontroll. "Check the monitors for information." Det var allt de sa. De visste redan att vårt plan hade gått, men de ville inte ta konflikten.

De soporna.

Jag klampade förbi flygvärdinnorna och James Corden som stod uppställda vid utgången med stela leenden utan att ge dem så mycket som en blick. När vi väl kom in fanns vårat plan givetvis inte med på informationstavlan och vi fick besöka en service desk. Medan vi stod i kön kollade jag mobilen och det visade sig att jag hade fått ett sms där det stod att vi var ombokade till en flight som skulle gå 16.25. Vi skulle alltså inte behöva övernatta här, men det var en klen tröst när klockan var strax efter åtta på morgonen. När det blev vår tur slängde vi fram våra boardingkort till en kvinna som uttryckslöst knappade på sin dator. Sedan fick vi nya boardingkort och ett gäng vouchers så att vi skulle kunna äta och dricka under de drygt åtta timmar vi skulle tillbringa på denna gudsförgätna plats.

Åtta timmar. En hel jävla arbetsdag.

Jag påpekade att de hade sagt i New York att flighten skulle vänta på oss (och behärskade mig för att inte stampa med foten i golvet och skrika "NI LOVADE!"). Jag informerade också om att detta innebar att jag skulle missa mitt tåg till Göteborg och att jag därför skulle bli tvungen att ta in på hotell en natt i Stockholm och boka nya tågbiljetter till dagen därpå. Hennes svar: "Vårt ansvar är bara att ta er till er final destination." Jag KOKADE. Hon räckte över en broschyr med en mailadress som man kunde höra av sig till om man ville "försöka" kräva ersättning. Och jag tänkte bittert för mig själv: Ni vet inte vem ni har att göra med. Jag jagade Travellink i åtta månader - jag ska jaga er i resten av mitt liv om det krävs.

Vi köpte lite frukost för våra vouchers och jag var så trött att jag nästan kände mig yr. Flygplatsen var dessutom helt öde och jag vet inte hur vi tog oss igenom dessa timmar - förutom att stirra tomt framför oss eller ner i våra mobiler. Några timmar senare åt vi även lunch för våra vouchers och jag bokade ett rum på samma hotell vid Centralen som jag bodde natten innan vi åkte, plus nya tågbiljetter till Göteborg på måndagen. Detta kostade mig ungefär 2 000 kr. 

Och ja - jag vet att värre saker kan hända och att pengar bara är pengar. Men det blev ett trist slut på resan, som för övrigt hade varit fantastisk. Jag stör mig på att man aldrig verkar kunna räkna med att flygtider hålls nuförtiden. När Åsa och jag åkte hem från Sicilien i höstas var flyget tre timmar försenat; när jag åkte hem från London i somras var det en och en halv timme försenat. Och så nu detta. Oftast får man dessutom bara någon diffus bortförklaring om "väderförhållanden" - om man ens får någon förklaring.

Plus det faktum att de alltid överbokar alla flighter. Jag vet inte hur många meddelanden jag hörde i Reykjavik om överbokade flighter, där de sökte frivilliga som kunde tänka sig att åka dagen efter istället. Utöver att flygbolagen då skulle stå för hotell och transport till och från flygplatsen erbjöd de även mutor på 400 Euro om man kunde ge upp sin plats. 

Vad är det frågan om? En bokad och betald flygbiljett betyder alltså bara att man kanske kommer med och att tiderna är högst preliminära. 

Vi kom i alla fall iväg på utsatt tid och landade på Arlanda vid 21.20. Jag lyckades till och med sova någon timme på planet av ren utmattning. När vi hade hämtat våra väskor och kommit ut i ankomsthallen skildes våra vägar - jag skulle ta Arlanda Express till Stockholm C och Daniella skulle bli hämtad av Marcus. Vi enades i alla fall om att resan hade varit en succé, men att vi nu var väldigt, väldigt trötta och att hemresan hade lämnat lite smolk i bägaren.

Dock så vet jag att när det här har lagt sig kommer jag bara att komma ihåg allt som var bra. 

New York är en fantastisk stad, och det är underbart att vara där. Men det är DYRT. Ett glas vin kostade efter skatt och dricks 235 kronor (visserligen var detta på Upper East Side, som är ett snobbigt område, men ändå). En lunch eller middag med två glas vin gick alltid på 700-900 kr per person. Vi försökte hålla nere kostnaderna genom att promenera mycket, ta tunnelbanan och ibland bara ta en korv med bröd, lite pommes eller en sub till lunch/middag. Men det går inte att blunda för att pengarna har rullat.

Lyckligtvis har vi spridit ut många kostnader över tid - flyget bokades och betalades t ex redan i september och ESTA (visum) i december. Vi bokade och betalade även transfer till och från flyget och diverse inträden i förväg. Men slutsummeringen är ändå saftig (alla kostnader per person):

Flyg Sthlm-New York t/r: 5 568 kr
ESTA: 940 kr
Hotell i NY, 7 nätter: 7 915 kr
Transfer till och från flygplatsen: 1 500 kr
Top of the Rock: 350 kr
Friends Experience: 495 kr
Artechouse: 320 kr
9/11 Memorial: 460 kr
Dinner Experience, One: 2 000 kr
Övrigt (mat, dryck, taxi, shopping): Ca 12 000 kr

Totalt: 31 548 kr

För min del har det utöver detta även gått pengar till:

MJ the musical (2 biljetter): 7 000 kr
Tågbiljetter till och från Sthlm: 2 260 kr
Två hotellnätter i Sthlm: 1 400 kr

Totalt: 10 660 kr

Lite svettigt känns det när man ser allt i en enda klump. Men kommer det att avskräcka mig från att åka tillbaka? Nej! Jag är inte färdig med New York. Däremot kommer jag att försöka ta en direktflight nästa gång.

Nästa resa blir dock inom Europa, till Cinque Terre i slutet av augusti.

Vi hörs då.

Vi försmäktar på Island

Våran hemresa börjar kännas kusligt lik min helvetesresa hem från New York 2017. Två timmars försening från Newark resulterade i en missad anslutning till Stockholm i Reykjavik. Här har vi nu suttit i TIMMAR på jordens mest ödsliga flygplats. 

Om allt vill sig väl lyfter vi 16.25 lokal tid (18.25 svensk tid) och landar på Arlanda 21.35. 

Information och service från Icelandair har varit i det närmaste obefintlig och ett mycket syrligt blogginlägg med slutreflektioner är att vänta.

Jag känner mig inte som Gösta i Sällskapsresan (”Detta är sista gången jag reser med Sun Trip”) utan snarare som Harvey Keitel i Thelma & Louise: ”Your misery is gonna be my God damn mission in life.”

De goda nyheterna är att strulet med Blogger-appen verkar ha löst sig och att jag nu lyckats ladda upp alla bilder på de blogginlägg där det tidigare var lite svajigt. 

Man får vara glad åt det lilla. 

World Trade Center

Vi inledde fredagen med att handla frukost på Starbucks och ta med den tillbaka till rummet. Sedan låg vi och drog oss ett tag innan vi duschade och gjorde oss i ordning för vår sista heldag i New York. 

När vi gav oss iväg mot tunnelbanan förvånades vi återigen över det omväxlande vädret - hur kunde det vara så kallt idag när det var så varmt igår? Det skulle inte regna i alla fall, så vi fick vara nöjda med det. 

Vi klev av tunnelbanan vid slutstationen World Trade Center och gick först åt fel håll innan vi med hjälp av Google Maps lyckades lokalisera de två gigantiska hål som markerar var tvillingtornen en gång stod. Det är en spöklik känsla att titta ner i avgrunden, även om ”väggarna” är vackert utsmyckade med långsamt strilande vatten och ”kanterna” har namnen på alla som omkom i attackerna ingraverade. 

Efter detta passerade vi en turistbutik och jag föreslog att vi skulle gå in och kolla om vi kunde köpa hörlurar så att vi kunde kolla på film på flyget hem. De hade hörlurar för 140 kronor och jag sa att vi behövde två par. ”Två?” sa Daniella med uppspärrade ögon. ”Kan vi inte dela?” Jag tyckte vi skulle ha varsitt par - dels för att vi kanske inte vill se samma sak, dels för att en av oss i så fall får titta på den andres skärm istället för den som är mitt framför en. Det var dessutom inte särskilt dyrt. (Framför allt inte när man tänker på hur pengarna har rullat för övrigt.) Daniella velade och jag fick till slut säga till gubben i kassan att vi bara skulle ha ett par, trots allt. 

Lite senare ångrade sig Daniella och vi gick tillbaka till samma butik. Gubben plockade fram ett par hörlurar så fort han såg oss komma in genom dörren. 

När det var dags för lunch uppstod det där fenomenet som jag har varit med om många gånger förr, nämligen att man går och går och går och inte hittar nånting. Och man ställer sig frågan: Hur kan det vara möjligt? I en storstad som New York/Orlando/Paris/Catania? Vi gick runt i cirklar och passerade knappt några restauranger alls - och de få ställen vi såg var totalt ocharmiga. Vi stretade vidare och till slut hittade vi i alla fall en jättemysig taverna där vi båda åt pasta. 

Trägen vinner. 

Efter lunchen var det dags för ett besök på 9/11 Memorial. Jag hade bokat biljetter till oss kl 14.30, och trots att det stod att man skulle få gå förbi kön fick vi ändå köa ett tag tillsammans med andra som också hade förköpt biljetter. (Det var dock ett smart drag att förköpa - vi överhörde nämligen några som hade gått dit på vinst och förlust, och de blev nekade inträde eftersom det var fullt.) Till slut kom vi in i alla fall, och sedan tillbringade vi ungefär två timmar på museet där vi långsamt tog oss igenom alla utställningshallar med föremål, filmklipp och personliga berättelser från attackerna. Trots att det var mycket folk var stämningen mycket dämpad och jag kände att jag blev lite lipig och hade en klump i halsen. Samtidigt reflekterade jag lite över hur det kommer sig att just detta känns så makabert - det var ju trots allt ”bara” 3000 människor som dog, medan t ex jordbävningen i Turkiet för ett tag sedan skördade över 50 000 liv. Men det beror väl på att 9/11 inte var någon naturkatastrof och att genomförandet var så spektakulärt. Samt att det skedde i USA. 

Jag besökte 9/11 Memorial 2014 och det känns som om det var mycket större nu. Man fick dessutom inte fotografera i samma utsträckning längre - det var bara i den första hallen som man fick ta bilder. Men det räckte gott. 

Efter museet var det dags att åka upp i One World Observatory - USA:s högsta byggnad - där vi hade bokat en All Inclusive Dinner Experience kl 18.30. Det betydde att vi skulle smörja kråset med en trerätters middag vid ett fönsterbord på 101:a våningen. Men först ville vi ta en titt på utsikten från 102:a våningen. 

Inklusive spiran är One 541 meter högt, vilket motsvarar 1776 fot, vilket motsvarar året för USA:s självständighetsförklaring. Vi var med andra ord bra mycket högre upp här än vi var på Top of the Rock. Och utsikten var verkligen enastående. Vi gick runt och tittade en bra stund och köpte även en varsin Prosecco medan vi väntade in vår middagstid. 

Prick 18.30 gled vi in i restaurangen och blev visade till vårt fönsterbord. Här satt vi sedan och åt en finfin middag med bland annat en steak som var så mör att den smälte i munnen medans solen gick ner över Manhattan. En värdig avslutning på denna resa. 

Men det var inte över med detta. Som en sista grej hade jag tänkt att vi skulle ta oss till Café Wha i Greenwich Village för lite livemusik. Så vi tog en taxi dit, men blev stoppade i dörren av en vakt. Det var fullt. Vi trugade och lirkade (och Daniella försökte till och med muta honom med cash), men han var omutbar. Dock tipsade han oss om ett annat ställe som hette Groove, så vi gick dit istället och tog ett glas. Ett band som körde covers på gamla disco-låtar fick oss till och med att dansa lite innan vi hailade in en taxi och åkte hem. 

Nu har vi packat ihop våra saker och ska strax checka ut från Yotel. Sedan har vi ytterligare fem timmar på oss att kräma ur det sista ur New York innan vår förbokade transfer kör oss till Newark. 

The Friends Experience

Vi inledde gårdagen med att äta frukost på hotellet. Det kostade 22 dollar per person (plus tip), och utbudet var ganska skralt. Vi fick dock i oss både flingor med mjölk, scrambled eggs och pannkakor med lönnsirap (vilket var i stort sett vad som fanns) samt något blaskigt som skulle föreställa kaffe. Sedan tog vi hissen tillbaka till vårt rum på 26:e våningen och gjorde oss i ordning. 

Torsdagen var veckans varmaste dag, även om det var molnigt och väderapparna hotade med ”heavy rain” på kvällen. Jag stoppade därför ner min regnjacka i väskan innan vi gav oss iväg mot dagens första stopp: The Friends Experience. 

The Friends Experience är en ”upplevelsetur” där man går runt i olika miljöer från tv-serien Vänner, som t ex Monicas och Rachels lägenhet, Joeys och Chandlers lägenhet samt Central Perk. Det fanns även rekvisita, kläder, fakta, kuriosa och mycket, mycket mer. För två Vänner-nördar var detta en riktig höjdare och vi njöt i fulla drag. 

Det var superbra arrangerat, eftersom man släpptes in gruppvis så det blev aldrig för mycket folk. Personalen var också mycket hjälpsamma och erbjöd sig hela tiden att ta bilder på oss med våra egna mobiler - även om det också fanns så kallade fotostationer där de tog professionella bilder som man sedan kunde köpa (men det var inget krav). Om man skulle köpa samtliga bilder skulle det kosta 40 dollar, men vi hoppade över detta. Dock så har vi fått en kod så att vi kan ladda ner en av bilderna (vilket ingick i biljettpriset). 

Sammanlagt var vi där inne och botaniserade i drygt en timme innan vi passerade gift shopen, där vi båda gjorde inköp.

När vi kom ut kände jag några regndroppar så jag plockade fram regnjackan och Daniella gick in på ett supermarket och köpte ett paraply. Men det blev bara några droppar - efter några minuter slutade det och det blev inget mer regn på hela dagen. 

Väderapparna är opålitliga. 

Vi passerade Flatiron Building och rörde oss därefter i riktning mot Chelsea Market - en saluhall i närheten av Meatpacking District som har massor med restauranger och små butiker. Planen var att vi skulle köpa med oss något ätbart som vi kunde äta utomhus, eftersom det var så himla varmt och vi enligt svenskt manér ville ”passa på”. Vi passade även på att ta ett vätskestopp i en halvsunkig bar (som nästan hade uteservering) på vägen dit. 

En annan anledning till att vi gick till Chelsea Market var att vårt nästa stopp - Artechouse - låg där. Artechouse är en konsthall som visar digitala konstinstallationer på väggar, tak och golv (art + tech + house). Jag och Åsa besökte en liknande utställning i Paris - då var det en hyllning till Van Gogh. Denna utställning var en hyllning till färgen magenta. Vi hade köpt biljetter till kl 18.00, så det blev helt perfekt att köpa en varsin tortilla inne på Chelsea Market och avnjuta utomhus innan vi klev in i ”magentaverse”. 

Det var en drömmig, snudd på hypnotiserande upplevelse att omslutas av de rörliga bilderna och det kändes verkligen som om man åkte runt i ett rosafärgat universum. 

Efter denna ”tripp” gick vi ut i värmen och siktade in oss på ännu en lönnbar. Detta var ett ställe som hette ”Patent Pending” och låg i ”Radio Wave Building”, där Nikola Tesla en gång suttit och experimenterat med radiovågor. På dagtid är detta ett vanligt café, men på kvällstid öppnar man en vikvägg som döljer en bar längre in. Jag hade läst på nätet att man skulle slå in en viss kod för att få komma in (vilket tilltalade mig), men till min besvikelse stod det en hostess och väntade och vi blev typ insläppta direkt. Den här baren var alltså långt ifrån lika lönnig som Backroom, där vi var i tisdags. Det enda som gjorde den lönnig var att det från utsidan såg ut som ett stängt och nedsläckt café, vilket gjorde att man lätt skulle kunna passera. Om man däremot öppnade dörren och gick nedför trapporna i mörkret så var man praktiskt taget inne. 

Vi slog oss ner och tog en drink, och även om det inte kändes som en riktig lönnbar var det i alla fall en cool inredning med mycket fokus på elektricitet och glödlampor - som en hyllning till Tesla. Efter drinken började vi dra oss tillbaka mot våra hemtrakter. 

Jag hade mina platåskor, och även om de är bekväma är de inte riktigt gjorda för att gå 20 000 steg - vilket är ungefär vad vi går varje dag. Jag hade med andra ord rejält ont i fötterna när vi gick in på Hard Rock Café för att få i oss lite mat innan det var läggdags. 

Vi fick en plats i baren och jag beställde bruschetta och ett glas rött, medan Daniella tog en chicken sandwich (som när den kom in såg ut som en hamburgare). 

När vi kom tillbaka till hotellrummet visades till vår stora glädje Vänner på tv, vilket vi somnade till. 

Greenwich Village och MJ the musical

Vädret är verkligen omväxlande här. Efter tre dagar med sol och ständigt stigande temperaturer bjöd gårdagen på blygsamma 10 grader, dimma och duggregn. Idag, torsdag, ska det däremot bli 25 grader (vissa väderappar hävdar 27!) och imorgon blir det mer modest med runt 15 grader. Det är bara att anpassa sig. 

Vi gjorde oss ingen brådska ut i grådiset och kom därför inte iväg förrän strax före 12. Sedan tog vi en timslång promenad söderut i jakt på dagens första stopp: Vänner-huset som ligger i korsningen Bedford/Grove. På vägen dit passerade vi Perry Street, så vi passade även på att vika av där för att fota Carrie Bradshaws trappa. 

Greenwich Village och West Village är egentligen de mysigaste områdena på Manhattan - här finns inga skyskrapor, trafiken är lugnare och många hus kantas av de ikoniska brandstegarna på utsidan. Dock gjorde vädret att området inte riktigt kom till sin rätt, så jag tror inte att Daniella fick ”the full experience” av the Village. Eventuell besvikelse över detta försvann dock omedelbart när vi lokaliserat Vänner-huset. Efter att ha fotograferat byggnaden ur alla vinklar gick vi in på Little Owl - restaurangen som ligger bakom de blå markiserna i bottenvåningen - för att äta brunch. 

Little Owl var supermysigt och väldigt litet, och jag hade inte bokat bord. Som tur var fanns det ett bord ledigt och vi slog oss ner. Brunch serverades tydligen bara på helgerna, så det blev lunch istället, vilket funkade fint. Daniella beställde hamburgare och jag lax med grillade tomater. Samt vin. Det var oerhört gott, och jag skänkte en snabb tanke till det där överskattade steakhouset vi var på dagen innan. Hrmpf. Så här ska det se ut!

Vi satt där ett bra tag innan vi gav oss iväg i riktning mot Soho. Enligt uppgift skulle det vara ett bra shoppingområde, men det visade sig vara främst märkesbutiker. Dock fanns det en del ”vanliga” butiker och vi hittade faktiskt en som hade rea där vi båda gjorde inköp. Jag köpte även en liten lampa på MoMA Design Store. Vi kryssade oss igenom Soho och gick sedan in på ett café för att släcka törsten med en cola respektive apelsinjuice. Därefter letade vi rätt på en tunnelbana och tog oss tillbaka till våra hoods. 

På kvällen skulle vi se MJ the musical på Neil Simon Theatre. Jag bokade biljetterna i november och de kostade 3500 kronor. Styck. Givetvis fanns det billigare biljetter om man ville sitta långt bak - men även de kostade en bra bit över 1000 kronor. Jag tänkte  att detta inte var något att snåla på - hur ofta är vi i New York och går på musikal? Att jag precis fått en summa pengar från mitt förra jobbs konkursbo hjälpte också till. Så jag bokade helt enkelt biljetter till oss i mitten på rad 1. (Och bjöd Daniella på biljetten, eftersom jag gjorde detta på eget bevåg.)

Efter att ha chillat en stund på rummet gav vi oss iväg mot Neil Simon Theatre och tog en korv med bröd på vägen. Jag hade fått mail från arrangören att man skulle komma 30-60 minuter innan start, så vi kom fram strax efter 19. Det var redan kö, och medans vi stod där blev kön bakom oss längre och längre och längre. Vi undrade småhuttrande varför de uppmanade folk att komma så tidigt, när de ändå inte släppte in oss? Efter en halvtimmes köande började insläppet och vi kunde glida in och sätta oss i värmen på första raden. 

Vi satt som kungar. 

Jag kunde ta på scenen. 

Och det fanns inga störande huvuden i vägen. 

Showen var makalöst bra. Myles Frost, som spelade Michael, var så lik originalet i sitt sätt att prata, sjunga och röra sig att det var kusligt. Jag förstår verkligen att han har blivit prisad i Tony Awards - jag tror jag läste att han var den yngsta Tony Award-vinnaren någonsin. Handlingen kretsade kring Michaels förberedelser av Dangerous Tour i början av 1990-talet, men innehöll även tillbakablickar till hans tidigare liv och karriär. En annan kille spelade Michael som liten i Jackson 5 och ytterligare en spelade honom som tonåring. De var också fantastiska, ja, hela casten var grym! 

Det var en explosion av musik och dans. Scenen ändrade hela tiden karaktär och basen vibrerade tungt i golvet och hela kroppen. Och de var mitt framför oss. Vi kunde se varenda svettdroppe, varenda åder i pannan. Vi var helt exalterade. 

Det var helt enkelt vansinnigt jävla skitbra!

Givetvis fick man inte fotografera under showen. Men precis som när jag var på ABBA Voyage kändes det nästan som en lättnad. Det var skönt att stoppa undan mobilen och bara vara närvarande i nuet. Dock så har jag snott några bilder från Google till detta blogginlägg (om nu bilderna publiceras…) 

Efter showen hade vi tänkt gå ut och äta, eftersom vi bara hade ätit lunch och en korv med bröd på hela dagen. Men vi var helt slut efter denna urladdning och kände inte alls för att sätta oss på en stimmig restaurang. Så vi köpte en varsin sub på Subway och gick tillbaka till hotellet, där vi låg i sängen och kollade på Youtube-klipp från showen och intervjuer med vår nya idol Myles Frost. 

När jag släckte lampan hörde jag fortfarande Beat it ringande i huvudet.