Resan till Florida

Fröet till den här resan såddes när jag, Camilla, Paula och Daniella var i Barcelona 2013 för att fira min 40-årsdag. Sedan dess har det varit flera olika resmål på bordet, för att slutligen landa i denna Disney World-Space Kennedy-kryssnings-kombo, och därefter kulminera i ett crescendo av skrivbordsresearch, telefonsamtal, mailväxlingar, Excelark, visumansökningar, vaccinationer, bokningar, ombokningar, swisch-överföringar och banktransaktioner. Alla papper ligger nu prydligt insorterade i tre olika plastmappar, organiserade i den ordning jag kommer att behöva dem. Monica Geller skulle ha varit stolt. 

En liten introduktion till mitt resesällskap: Min syster Camilla, som nyligen fyllt 50, vilket alltså är anledningen till att vi gör den här resan. Att hon är 50 är helt obegripligt av två skäl: 1) hon ser inte ut att vara en dag över 30, och 2) om hon är 50 innebär ju det att jag numera är 43. 

Med på resan är också Camillas sambo, Urban, och deras gemensamma barn: Elias, 11, och Isack, 8. Samt Camillas dotter Daniella, 21, som kommer att vara min room mate under hela resan. Om en vecka kommer även Camillas äldsta dotter, Paula, 24, och hennes kille Erik att ansluta för att vara med på kryssningen. Japp, det var hela ligan. Och för er som har tappat räkningen: min syster har alltså fyra barn. Tur att någon i familjen är produktiv. :)

Men jag ska börja från början. Igår morse tog jag flygbussen från Korsvägen till Landvetter vid kvart över sju. Jag hade egentligen tänkt åka lite senare, men eftersom jag var färdigpackad och klar var det lika bra att ge sig iväg. Plus att jag och pappa hade pratat i telefonen kvällen innan och konstaterat, rent av raljerat, över det faktum att det är bra med lite extra marginal eftersom man alltid blir sinkad av någon idiot som står och krånglar vid incheckningen. 

Det visade sig vara jag.

Vi hade bokat flygbiljetterna med Lufthansa, men på bokningsbekräftelsen stod det att flighten var "operated by United Airlines". Flighten hade också ett UA-nummer. Men på tavlan med Departures fanns inga flighter med United Airlines. Det verkade vara Lufthansa, trots allt. Jag gick bort till en incheckningsautomat och började fylla i mina uppgifter. Svarade på frågor om än det ena, än det andra i vad som kändes som "steg 1 av 347". Jag blev ombedd att fylla i adressen på mitt boende i USA och av någon outgrundlig anledning kom jag faktiskt ihåg gatuadressen till hotellet, men inte zip coden. Kunde man hoppa över den? Nej, det gick inte. Jag grävde i väskan efter min bokningsbekräftelse från Disney World, men då tyckte automaten att det tog för lång tid och slängde ut mig. Jag fick börja om från början. När jag kom fram till samma steg, och det visade sig att zip coden inte stod med på bokningsbekräftelsen, övervägde jag att bara hitta på ett nummer. Nej, det är nog ingen bra idé... ("Kom med här. Jag ser att du har uppgett en falsk zip code...") Jag googlade hotellet i telefonen för att hitta adressen men uppkopplingen var sådär och medans Google tänkte och tänkte och tänkte blev jag utkastad ur incheckningen igen. 

Jag fick börja om en tredje gång. Halsduken kliade. Nu hade jag zip coden redo och lyckades ta mig förbi detta steg. Sedan, utan att jag hade tryckt på något, dök det upp ett felmeddelande: "Visa is required". Och så blev jag utslängd igen. Jag surnade till och gick bort till en bemannad incheckningsdisk och snart åkte väskan iväg på rullbandet och jag hade mitt boardingkort i handen. Som det stod "SAS" på. (Nu ingår förvisso såväl Lufthansa som United Airlines och SAS i Star Alliance, men det kändes ändå rätt förvirrat.) 

Väl igenom säkerhetskontrollen beställde jag in en öl, trots att klockan bara var halv nio. När jag sedan boardade var det ett plan från Lufthansa som stod vid gaten. Guten Tag.

Flygresan till Frankfurt gick snabbt, lite drygt 1,5 timmar. Där hade jag sedan två timmar på mig att lokalisera gaten och syrran & Co som hade flugit hit från Arlanda. Frankfurts flygplats är ju som bekant enormt stor och det kändes därför inte så hoppfullt att jag landade på Gate A1 men skulle flyga vidare från Gate Z25. Men det var inte så långt bort trots allt och efter att jag hade suttit där och hängt i en halvtimme kom resten av gänget och sen kunde vi gå ombord i samlad trupp.

Jag hade ändrat min seating redan i Göteborg för att vi skulle få sitta tillsammans. Syrran messade att hon och Daniella satt på rad 49 så jag såg till att hamna där. Men detta var en jumbojet med tio platser på varje rad (3+4+3) och det visade sig att vi satt ungefär så långt ifrån varandra som man kunde på rad 49. Vi frågade en man som satt innanför Camilla och Daniella (och som uppenbarligen reste ensam) om han kunde tänka sig att byta plats med mig, men det kunde han inte. Orsaken? Jag hade en gångplats och han "ville gärna sitta vid fönstret." En gubbe med högt hårfäste och portfölj. "Är du fyra år?" tänkte jag. Och behärskade mig även från att säga "Ja, själv vill jag gärna sitta i gången, men kan ändå tänka mig att offra mig." 

Det blev inget byte.

Flygresan tog drygt nio timmar. Urban hade trott att flygningen skulle gå betydligt snabbare: "Landar vi inte kl 18?" Jag: "Jo. Lokal tid. Men 18 i Florida är midnatt i Sverige." Då var klockan halv två på eftermiddagen och vi skulle strax lämna Frankfurt. 

Som ni vet är jag heller inget fan av långflygningar. Jag var uppe och vandrade i gångarna vid några tillfällen och däremellan försökte jag hitta en bekväm ställning. Det gick sådär. Syrran sa efteråt att varje gång hon tittade åt mitt håll satt jag i en ny position. Men maten var helt okej och jag såg två filmer som jag har tänkt se på bio men missat: "Café Society", en Woody Allen-film som jag tyckte var helt underbar (dialogen! miljöerna! musiken!), och "The girl on the train" som var en helt ok thriller med Emily Blunt. 

Vi landade ca halv sex, lokal tid, och sedan var det bara att stålsätta sig för alla de där tidsödande momenten med att i en långsamt slingrande kö ta sig igenom US Customs and Border, visa pass, lämna fingeravtryck, svara på frågor, bli fotograferad, hämta väskan och, någon gång i en avlägsen framtid, lyckas ta sig till hotellet och ragla in på rummet. Hela processen var trots allt ganska smidig och vi var alla förvånade över hur snabbt vi gled igenom. Den här gången.

Eftersom vi bor på ett så kallat Disney Resort ingår det busstransfer med Disneys Magical Express från flygplatsen, så det var skönt att bara kravla in i bussen och bli lotsad hela vägen. Eftersom det var beckmörkt när vi kom fram kan jag inte säga så mycket om själva resorten ännu, mer än att det verkar vara ett stort område med många byggnader och pooler och restauranger. Vi checkade in och fick våra magical bands, ett slags armband som fungerar som dörröppnare på hotellrummet och även är kopplade till alla inköp man gör på Disney World, inklusive entré till parkerna, fast pass etc. Vi handlade lite snabbmat och tog med oss upp på våra rum och sedan var det John Blund direkt. 

Givetvis vaknade jag klockan fyra imorse. What are you gonna do?