Day 2: Cruising

Första gången vi pratade om att ta en kryssning i Västindien var Camilla tveksam, eftersom hon har så lätt för att bli sjösjuk. Sedan var det en kollega till henne som hade varit på exakt den här kryssningen som sa: "Du behöver inte oroa dig, Camilla, båten är lika stor som Gävle. Det gungar ingenting." Och det gör det faktiskt inte heller. Men visst känner man att det rör sig. Lite vaggande, sådär. Camilla känner dock ingen sjösjuka alls, vilket är toppen. Istället var det Daniella som blev sjösjuk. 

We did not see that one coming.

Det började redan vid sex-tiden på måndag morgon när hon mådde så illa att hon var tvungen att gå upp och spy. Hon drack ingen alkohol på söndagen och det var flera i vårt sällskap som åt samma mat, så det kunde inte vara bakfylla eller matförgiftning. (Inte heller hade vi solat något sedan Cocoa Beach, så vi kunde även utesluta solsting den här gången...) Eftersom Daniella ibland blir åksjuk på X2000, åtminstone om hon åker baklänges, verkade det ligga nära till hands att hon blivit sjösjuk. Samtidigt var det så konstigt eftersom hon var på en studentkryssning för några år sedan och då hade hon inte blivit dålig. (Åtminstone inte av sjögången...)

Jag googlade symptom, hur man lindrar och förebygger, hur länge det kan sitta i etc och blev mer och mer övertygad. Daniella erkände också att hon hade känt av ett lätt illamående så snart båten började röra på sig på söndag eftermiddag, men inte sagt något.

Fan också. 

Jag ringde på Edwin, vår stateroom attendant (paus för att ni ska hinna smälta det faktum att vi har en egen stateroom attendant) i sjusnåret och han skickade en löpare som kom över med åksjuketabletter till vår hytt. Dem spydde Daniella upp direkt. Jag gick upp till Windjammer Café på däck 16 som öppnade vid sju och plockade på mig en tallrik med melonskivor, ananasbitar och annan frukt och gick ner med det till hytten. Hon fick i sig några bitar och lite vatten, samtidigt som hon satt på balkongen och djupandades och försökte fästa blicken mot horisonten. 

Sedan kom Erik och Paula förbi och undrade om vi ville hänga med dem och äta frukost. Vi tänkte att det kanske var en bra idé att röra på sig lite och gick iväg med dem till Johnny Rocker, som var en kitschig diner i 50-talsstil. Jag beställde bacon och scrambled eggs, en stor apelsinjuice och en kaffe (nåja). Daniella drack en kopp varm choklad. Sedan gick vi tillbaka till hytten så att Daniella kunde spy upp chokladen. 

Jag tyckte så himla synd om henne! Själv har jag aldrig upplevt sjösjuka (jag har troligtvis något fel på balanssinnet), men jag föreställer mig att det är vidrigt eftersom man inte har någonstans att ta vägen. Eller som Camilla sa: "Man blir så desperat att man överväger att kasta sig över relingen."

Jag stannade med Daniella i hytten hela dagen. Det gjorde mig inget - jag har ju en balkong. Vi beställde upp room service genom att knappa in våra val i menyn på tv:n. Sedan levererades det till vår hytt efter en halvtimme. Kostnad: 0 kr. Jag gick även iväg och köpte åksjukearmband till henne, vilket verkade lindra något, men inte mer än så. 

Erik och Paula kom förbi och socialiserade en stund på eftermiddagen. Vi ägnade även lite tid till att gå igenom alternativa utflykter i Mexico på fredag eftersom den tur vi hade bokat har blivit inställd. Sedan kom även Camilla och Isack förbi och kollade läget. Dem hade vi för övrigt inte sett till på hela dagen eftersom vi inte kunde kommunicera med Camilla via WhatsApp (eftersom hon fortfarande inte har något wi-fi). Vi hade ringt till deras hytt på morgonen och även gått förbi och knackat på, men de var inte där. Till slut fick jag tag på dem i hytten, och då visade det sig att Camilla inte kom ihåg våra rumsnummer och därför inte hade kunnat ringa eller komma förbi. Hon hade skrivit upp dem i anteckningsläget i mobilen, men nu kom hon inte in där ("det står bara och snurrar när jag försöker gå in"). 

Som ni hör är vi nu långt ifrån raketforskningen på Kennedy Space Center. 

De hade i alla fall haft en bra dag - Isack och Elias hade badat i någon pool och Camilla hade både joggat i löpspåret och tränat på gymet. Nu var Urban och Elias och testade klätterväggen. Ingen sjösjuka i sikte på den fronten. 

Vi bestämde att vi skulle ta en drink på mitt och Daniellas rum vid 18-tiden, och sedan gå ner till middagen tillsammans. Paula och Erik har ingen balkong i sin hytt, och de var sugna på att se solnedgången med en drink i handen. Urban skulle träna, men Camilla ville gärna komma förbi. 

Det fanns tio olika drinkar att välja på i room service-menyn på tv:n, så vi gjorde våra val och bestämde att jag skulle beställa dessa ca tio i sex. När jag och Daniella hade beställt mat till rummet tidigare på dagen tog det 30-40 minuter innan den levererades, men vi trodde att det skulle gå snabbare att få drinkarna. 

Det gjorde det inte. Det tog nästan en timme och under den tiden hann solen gå ner. Äsch. Men vi har i alla fall en lampa på balkongen, så jag, Camilla, Paula och Erik kunde ändå sitta ute, samtidigt som Isack och Elias kollade på tv i hytten och Daniella låg utslagen på sängen. Det var alldeles ljummet och luftfuktigheten var påtaglig.

Daniella orkade inte följa med till middagen så vi beställde upp en soppa och ett fruktfat till rummet. (Detta var alltså tredje gången vi beställde room service på samma dag! Vad ska personalen tro?)

Efter middagen, som var lika oklanderlig som igår, gick vi iväg för att försöka göra den där ombokningen av utflykten i Mexico på fredag, men "Shore excursions" hade precis stängt. Istället gjorde Urban, Camilla, Isack och Elias en spontananmälan till en tävling där man hade chans att vinna en visning av kaptenshytten. Tydligen kunde man även vinna en klocka för 25000, vilket Urban var sugen på. För att vara med i dragningen (som sker tisdag kväll) skulle man göra två slag på en minigolfbana och sätta minst ett av dem. Alla lyckades med detta, utom syrran som satte båda. 

Respekt. 

Embarking day!

På söndagen skulle vi checka ut från hotellet i Cape Canaveral vid 12. Vi åt frukost och packade ihop våra grejer; Urban lämnade tillbaka hyrbilen; jag satt vid poolkanten och bloggade om gårdagen på Kennedy Space Center, men blev inte klar.

Kl 12.45 gick shutteln från hotellet till Cruise Terminal 1. Shutteln ingick i hotellbokningen och var bara en kort bussresa. Dock lyckades Erik glömma sin skinnjacka i bussen. (Inte för att han behöver den nu. Men det blir kallt att kliva ut från Arlanda...) Han konstaterade att han i alla fall hade sin hoodie. Tills han kom på att den låg i skinnjackan...

Framme vid terminalen var det ungefär som att checka in på en flygplats. Långa köer, incheckning av bagage, scanning av handbagage, uppvisande av pass och biljetter i tid och otid. Det tog en stund innan man var igenom alla moment och vi blev även separerade från Paula och Erik som bodde på däck 3 och därför hade en annan incheckningsdisk än oss. Vi bodde på däck 14 (av 17). 

Lite bakgrundsfakta: Oasis of the Seas är världens näst största passagerarfartyg och reser sig 72 ståtliga meter över vattenlinjen. Det motsvarar höjden på ett 23-våningshus. Tänk Gothia Towers. Längden är 360 meter, vilket går att jämföra med legendariska Titanic, som "bara" var 269 meter.  

Det är helt enkelt en flytande stad och därför stort nog att vara indelat i sju stadsdelar, som kallas ”neighbourhoods”. Här finns allt, till exempel en amfiteater med pool, en tropisk park, vågsimulator, hockeyrink, golfbana, casino, biograf, klättervägg, spa, gym och ett shoppingcentrum. Bland annat. 

När vi äntligen hade fått våra Sea Passes (som funkar ungefär som Disney World's armband - man kan ha dem till allt) och gått ombord letade jag och Daniella reda på vår hytt. Och när jag öppnade dörren till rum 612 kände jag bara: "Mooouuuaaahahahahahahaaaa!" 

Vi har en balkong! Jag visste ju att vi hade bokat det, men det kändes inte som att den fanns på riktigt förrän jag faktiskt såg den med egna ögon. 

Vi packade upp vårt handbagage och kopplade upp oss på wi-fi. Som de wi-fi-knarkare vi är så bokade jag och Daniella ett så kallat wi-fi-paket redan i somras, då det var 30% billigare på grund av någon boka tidigt-rabatt. Trots detta kostade det 1000 kronor per person för en veckas uppkoppling. Ingen av de andra i vårt sällskap hade bokat wi-fi, så vi funderade på hur vi skulle kunna kommunicera med dem. Vi visste vilken hytt Camilla & Co bodde i, men vi visste bara att Paula och Erik bodde på däck tre... Plötsligt ringde telefonen i hytten. Det var Erik, som hade kommit på att man kunde ringa mellan hytterna med hjälp av den fasta telefonen. Man bara lyfte på luren och slog rumsnumret. (Hur det kom sig att han visste vilket rumsnummer vi hade har jag glömt att fråga.)

Jag ringde genast upp Camillas hytt och hon svarade förvånat. Bra. Nu kunde vi i alla fall ringa varandra. Men hur skulle vi kommunicera när vi inte var i hytterna? 

Jag tittade på lappen med mina inloggningsuppgifter och lösenord till wi-fi och noterade att det stod "2 devices". Även på Daniellas lapp, som hade ett annat lösenord, stod det "2 devices". Betyder det...? När Paula och Erik kom förbi vår hytt testade vi att låta dem logga in på våra lösenord, och det funkade. Vi hade alltså köpt fyra uppkopplingar istället för två, vilket innebar att vi kunde sälja två till Erik och Paula som omedelbart swishade över 500 kronor var till mig och Daniella. Vi var inte längre bara wi-fi-knarkare - vi var professionella dealers.

Paula, Erik och Daniella gick iväg för att hälsa på de andra och försöka få i sig någon mat, men jag stannade kvar i hytten. Vi hade inte lämnat hamnen än och jag ville packa upp min resväska, som nu hade levererats till hytten, plus skriva klart mitt blogginlägg från gårdagen. Jag hann väl skriva ungefär tre rader så kom det ett meddelande i högtalarna att det var en obligatorisk säkerhetsgenomgång. Samtliga passagerare uppmanades att gå till sina respektive uppsamlingsplatser. (Vilken plats det var stod på ens Sea Pass. Min och Daniellas hette D3.)

Efter genomgången av utrymningsvägar, flytvästar etc hade vi kontakt med Paula och Erik via WhatsApp för att hitta en plats där vi kunde mötas. Eftersom alla passagerare hade varit på säkerhetsgenomgången var det sjukt mycket folk överallt och vi hamnade i ett lämmeltåg som förde oss i en riktning och dem i en annan. Vi bestämde att vi skulle ta oss till ett café som hette Sorrentos och som låg på däck 5. När vi kom fram dit satt Camilla & Co där och åt pizzaslice. Vad är oddsen? 

All mat och dryck (utom alkohol) ingår i kryssningsbiljetten så det är bara att ta för sig. (Det finns dock några a la carte-restauranger som inte ingår.) Jag åt bara en pizza slice eftersom vi skulle äta middag kl 20, sedan gick jag tillbaka till hytten för ett nytt försök att skriva klart bloggen. Den här gången lyckades jag - och medans jag skrev lämnade fartyget hamnen och gled ut i det stora blå. 

Vid halv åtta gick jag och Daniella bort till Camilla & Co och kollade in deras hytt, plus tog sällskap med dem bort till Grande - restaurangen på däck 4 där vi har ett reserverat bord kl 20 varje kväll. Eftersom vi har kopplat ihop våra bokningar sitter vi alla åtta vid samma bord - nr 546 - varje kväll och har t o m vår egen, personliga kypare som kommer att servera oss. Paula och Erik satt redan och väntade vid bordet när vi kom dit.

Jag hade inte särskilt höga förväntningar på restaurangen - jag såg en stimmig buffé framför mig (ungefär som på mitt all inclusive-hotell i Mexico), men jag blev positivt överraskad. Det var en fin restaurang med linnedukar och linneservetter och en massa personal som passade upp. De serverade kuvertbröd med tång och skrapade bort smulor från bordet med en liten skrapa. 

Man fick välja förrätt, varmrätt och efterrätt från en meny och jag tog en Waldorf salad till förrätt och någon slags pork till huvudrätt. Vi beställde även in två flaskor vin till bordet. Jag skippade efterrätten men tog istället en espresso för att få i mig lite koffein. (Det amerikanska kaffet är som bekant ingen höjdare.) Elias åt däremot förrätt, varmrätt och efterrätt - trots att han hade ätit fem (5) pizza slicer bara några timmar tidigare! 

Vi var det sista sällskapet som lämnade restaurangen. Efter middagen gick jag, Camilla, Erik, Paula och Daniella och strosade omkring en stund på däck. Vi nådde aktern och jag gjorde en "Rose" i Titanic - dvs lutade mig framåt, ut över relingen - och Erik fick sån svindel att han var tvungen att gå därifrån. (Det var aldrig någon fara men Erik är tydligen extremt höjdrädd.)

Vi följde med Erik och Paula till deras hytt och kollade in hur den såg ut och sedan gick jag och Daniella tillbaka till oss och blev vaggade till sömns av fartyget.

Kennedy Space Center

På lördagen var det dags för ett besök på Kennedy Space Center. Vi tog det rätt lugnt på morgonen och kom inte dit förrän vid elva på förmiddagen. Vilket var lite dumt, eftersom det visade sig att det stängde redan kl 18. Vi trodde det skulle vara öppet till 21! Men, vi hade ändå sju timmar på oss, och det borde ändå räcka, resonerade vi. 

Det var varmt och soligt större delen av dagen, men jag och Daniella var klädda i heltäckande kläder efter gårdagens solchock. Som två svarta spöken bland alla shorts och linnen. Dock var många av attraktionerna inomhus, och där var det full AC. 

Lite bakgrundsfakta: Kennedy Space Center är långt ifrån bara ett nöjesfält. Det är också arbetsplats för NASA:s tusentals forskare och tekniker. Ni vet det där uttrycket "it's not rocket science"?Det gäller inte här. 

Totalt är anläggningen nästan 600 kvadratkilometer stor. En liten del av området är till för turister och där finns utställningar, IMAX-biograf, restauranger och en massa annat. Till exempel kan man få sig en titt på olika avfyrningsplatser, ramper, träffa astronauter och se gigantiskt stora rymdraketer.

Till en början när vi kom in i parken verkade det som om det var rätt lugnt och inte så mycket folk. Vi strosade runt i maklig takt och tittade på raketer. Urban visade sig vara väldigt kunnig om allt från rymdhistoria till hur motorerna fungerar, så vi hade vår personliga guide. Vi besökte souvenirbutiker med rymdprylar och Isack och Daniella åt rymdglass som såg ut som fruset pärlsocker.

När vi gick bort för att titta närmare på rymdfärjan Atlantis upptäckte vi var alla människor var. Här. Så fort vi kom in i byggnaden möttes vi av en lång kö, men den gick ändå ganska snabbt eftersom de tog in en stor mängd människor "klumpvis". Först fick man se en film om Atlantis i ett kupolformat rum, sedan gick man in i ett nytt rum och såg ännu en film och därefter öppnades dörrarna till den legendariska rymdfärjan. I kombination med musiken som strömmade ut ur högtalarna var det så mäktigt att håren reste sig på armarna. 

Utöver Atlantis fanns det en massa annat att titta på, och vi gick runt där inne en bra stund. Urban, Isack och Elias åkte "Shuttle launch experience", vilket var en simulator där man får uppleva en take-off i en rymdfärja. Jag, Camilla och Daniella skulle åka efter dem, men det var så lång kö så vi skippade det. 

Sedan var det dags att äta, och innan vi visste ordet av var klockan över tre och den sista bussturen ut till Saturn V gick halv fyra. Jag ville egentligen se en 3D-film på IMAX, men det fanns helt enkelt inte tid till att göra allt. Vi tog den guidade bussturen och åkte runt bland NASA:s byggnader och förbi diverse avfyringsramper. Längs turen såg vi ett stort örnnäste (som enligt guiden vägde 400 kg!) och flera örnar. Vi såg också några alligatorer.

Bussturen slutade med att vi fick kliva av och gå in i en byggnad där vi fick lära oss allt om Apollo 8, som var det andra bemannade uppdraget i Apolloprogrammet, vars huvudsyfte var att nå och runda månen. Detta var första gången någon människa lämnade en omloppsbana runt jorden. Det var också första gången raketen Saturn V användes i en bemannad rymdfärd. Givetvis fanns den gigantiska raketen till beskådande. 

Jag är ingen rymdfantast, men jag måste säga att Kennedy Space Center var sjukt spännande och att det var tråkigt att vi inte hann se allt. När bussturen var slut var det nämligen mer eller mindre dags att åka hem.

När vi kom tillbaka på kvällen låg jag och Daniella och vilade en stund på rummet, eftersom vi fortfarande var lite medtagna sedan gårdagen. Vi hade kontakt med Paula och Erik via WhatsApp - de hade landat i Orlando i 19-tiden och nu skulle de ta sig till vårt hotell. De beställde en Uber, vilket kostade dem ca 900 kronor. Det var 45 minuters bilresa från flygplatsen. 

Halv nio på kvällen satt de i lobbyn. Trötta och hungriga, efter att ha varit på resande fot i 24 timmar. Men det var såå kul att se dem! 

Vi hade bestämt att de skulle sova i mitt och Daniellas rum. Vi hade nämligen två Queen size-sängar och gott om plats. Jag hade mailat hotellet två gånger innan och frågat om de kunde bo i vårt rum en natt, men inte fått något svar, så vi sa helt enkelt ingenting utan smusslade bara in dem där. Ingen i receptionen reagerade. 

(Några av er minns säkert att det var precis så jag och Paula hade tänkt göra i London, men den gången blev jag "övertalad" att byta mitt enkelrum mot ett dubbelrum med argumenten att det var "kriminellt" och att jag "faktiskt var över 40 år"...)

Hursomhelst. Vi gick bort till Kelseys, där vi åt middag på torsdagen, och käkade en sen middag alla åtta. Jag hade ingen riktig aptit eftersom jag fortfarande kände mig lite risig i magen och beställde bara bruschetta. Jag frågade för säkerhets skull om det var parmesan på, trots att det inte stod något om det på menyn. "I'm just checking, cause it comes with everything". Sa jag. Servitrisen tog detta på största allvar, för när notan sedan kom in stod det "No parmesan!!!!" 

Efter middagen gick vi tillbaka till hotellet och bäddade ner oss. På söndagen skulle vi lämna Cape Canaveral för att ge oss ut på en sjudagarskryssning i Västindien. 

Cocoa Beach

På fredagen var det nog närmare 30 grader ute och inte ett moln på himlen. Vi tog bilen till Cocoa Beach direkt efter frukosten och där blev vi kvar hela dagen och solade och badade. Det var helt underbart, både på stranden och i havet. 

På morgonen hade Paula skickat ett filmklipp till Daniella på Snapchat där hon stod och skrapade bilen, och det kändes helt surrealistiskt. Hur kan det vara så varmt här samtidigt som det är så kallt i Sverige?

På eftermiddagen delade vi upp oss för att gå och käka lunch. Camilla & Co gick först, medans jag och Daniella låg kvar på stranden och solade och vaktade våra grejer. När de andra kom tillbaka tipsade de om den restaurang de varit på - Epic Burritos - så vi gick dit. Det var svalt där inne, knappt något folk, goda burritos och fräscha restrooms.

Här någonstans började vi inse att vi nog hade bränt oss. Trots att vi hade smort in oss med solskyddsfaktor - jag med 20 och Daniella med 30. Men när man ligger på stranden och det fläktar hela tiden känner man inte att det bränner. Och det syns egentligen inte förrän man kommer inomhus. 

Riktigt hur illa det var ställt såg vi inte förrän vi kom tillbaka till hotellet. Vi var knallröda på diverse ställen - jag framför allt på ryggen och magen; Daniella framför allt på magen, baksidan av låren och, lite otippat, på vissa ställen i ansiktet. Det hettade och brände och gjorde ont.

Till och med Camilla, som aldrig brukar bränna sig, var röd på fötterna och baksidan av benen medans Urban, Elias och Isack hade klarat sig bra. De hade använt faktor 50, och även tagit på sig tröja och shorts emellanåt, vilket så här i efterhand visade sig ha varit ett genidrag. 

Daniellas utbrast förtvivlat:

"VARFÖR solade jag så länge?! Om jag hade behärskat mig hade jag inte befunnit mig i den här situationen!"

Precis. Vi hade varit så taggade på att lapa sol sedan Clearwater att vi inte kunde hejda oss. Som man brukar säga: Be careful what you wish for.

Efter någon timme på hotellet började jag frysa. En riktig feberfrossa. Jag låg i fosterställning och orkade inte gå med de andra ut och käka middag. Istället kröp jag ner i sängen med dubbla täcken och hackade tänder. 

När de andra kom tillbaka från middagen visade det sig att, precis när Camilla hade fått in notan så kom Daniella ut från toaletten och berättade att hon hade spytt upp hela middagen. ("Sign here please.") Tydligen är det inte bara frossa man kan få av solbränna, utan även illamående och kräkningar. 

Jag trodde jag skulle komma undan med "bara" frossa, men vid fyra-tiden i natt spydde jag upp två burritos. Epic burritos, my ass. 

Nu är det lördag morgon och vi känner oss mycket bättre. Om en halvtimme ska vi möta de andra i frukostmatsalen och sedan ska vi åka till Kennedy Space Center.

Ikväll kommer Paula och Erik. 

Till Cape Canaveral

På torsdagen var det dags att lämna Disney's Pop Century Resort och dra vidare österut. Enligt bokningsbekräftselsen skulle vi checka ut senast kl 11, men när hela gänget väl var samlat i receptionen med väskor och allt visade det sig att man inte behövde checka ut. Det var bara att gå därifrån med armband och allt. "Keep it as a memory", sa en man som jobbade i lobbyn. "And thank you for staying at Disney World!" Jacketkronorna glänste från mungipa till mungipa. 

Innan vi åkte ville Isack och Elias köpa tröjor i hotellets souvenirbutik. Isack köpte en cool hoodie med glittrigt tryck, men Elias avstod eftersom det bara fanns "tjejtröjor". 

Vi fick en stor taxi utanför hotellet och sedan bar det iväg till Hertz för att hämta hyrbilen - en minibuss, eftersom vi var sex personer. Hertz-kontoret låg gömt inne på ett hotell, precis som det gjorde när jag och Jessica skulle hämta ut våran hyrbil i San Francisco, och det tog nästan en timme av pappersexercis och väntan innan vi äntligen fick bilnycklarna och kunde rulla iväg. (Somliga i sällskapet tyckte det var en irriterande lång väntan, men efter jakten på caben i San Francisco är jag luttrad och tyckte inte att detta var nånting.)

Det var Urban som körde och jag som var kartläsare. Vi hade ingen GPS i bilen, men jag hade printat ut några översiktskartor på resvägen, plus att vi hade laddat ner Google Maps i offline-läge på min mobil. (Tack för tipset, Erik!) Vi körde fel några gånger, men det gick ändå hyfsat bra, och vid 17-tiden rullade vi in på vårt hotell här i Cape Canaveral. 

Hotellet är en uppgradering från Disney-resorten, även om det inte är lyxigt. Men rummen är stora, fräscha och har sjukt högt i tak. Det finns gratis kaffe i lobbyn och de serverar även öl, korv med bröd och annan plockmat "complimentary" mellan 17-19. Här finns en fin pool och en hot tub. Vad mer kan man begära?

Jag och Daniella hann knappt in på vårt rum förrän syrran messade att de skulle gå ner till poolen, eftersom Isack hade pratat om att bada ända sedan han motvilligt klev ur poolen på Disney-resorten igår kväll. Så vi bytte om till badkläder och gick ner, men i slutändan var det bara jag, Isack och Elias som badade, medan de andra tre kopplade av vid poolkanten med en (gratis-)öl. 

Vid halv nio gick jag, Camilla och Daniella ut och käkade middag. (Urban och grabbarna hade ätit sig mätta på korv med bröd. Dessutom var det någon live-sändning från speedwaytävlingen Daytona 500 på tv.) 

Vi fick tips i receptionen om ett ställe som hette Kelseys och tog en promenad dit. Det visade sig vara en klassisk "sylta", men maten var både okej och prisvärd. Jag och Camilla åt fish tacos och Daniella spaghetti med köttfärssås. 

Sedan gick vi hem och bäddade ner oss. Imorgon ska det - enligt alla prognoser- bli varmt och soligt (yay!) och vi planerar att åka till Cocoa beach, som ligger bara två miles härifrån.