Bensinfrossa och filmmiddag

På lördag morgon tog vi Daniels bil till ett frukostställe inne i Santa Cruz. Det var varmt och soligt och vi satt en bra stund på den mysiga uteserveringen och mumsade innan det var dags att åka tillbaka till huset, packa ihop våra saker, säga hej då till Daniel och dra vidare.

Vi körde nedcabbat till en början, men det blåste så kallt på motorvägen (framför allt för den som satt i baksätet) att vi var tvungna att cabba upp. 

Kalifornien har haft en ovanligt regnig vinter i år, vilket har lett till att stora delar av Highway 1 längs Big Sur-området har rasat ihop. (Om man googlar "Highway 1 avstängd" kan man se bilder där vägen har jättestora hål och stupar rätt ner mot havet). Vi visste om detta redan innan vi åkte, och det kändes givetvis som ett bakslag och surt som fan, men eftersom vi har kört ända från Seattle har vi ändå fått uppleva mycket kustväg.

Vi bestämde oss i alla fall för att köra längs med 1:an söderut så långt det bara gick. Vi passerade Bixby Bridge och kom en liten bit in i Big Sur innan vi nådde de definitiva avspärrningarna och sedan var det bara att vända tillbaka norrut igen. Vi hann dock se en del fina vyer innan vi nådde vägs ände. Vi stannade även till vid Glen Oaks, som är en mysig stugby i Big Sur, där Paula och Erik hade bott när de var här för två år sedan, för att handla lite färdgodis och använda rest rooms. Sedan fick vi åka tillbaka till Monterey och därefter ta 101:an, som går parallellt med 1:an, fast en bit in i landet. Det är en ganska tråkig motorväg, men what are you gonna do?

Vi hade i alla fall ett mål för dagen: Att äta middag på Hitching Post II i Buellton. Detta är den restaurang som är med i den gamla kultrullen "Sideways" och jag var faktiskt här med Jessica 2014. Problemet den gången var att vi inte kunde äta middag - vi hängde på låset när de precis hade öppnat, men köket var inte öppet än, endast baren. De kunde erbjuda oss en appertizer i baren, vilket vi tacksamt tog emot, men jag minns att jag tittade in på de tomma borden med vita linnedukar i den stängda restaurangdelen och lovade mig själv "nästa gång..."

Det är skönt att de mentala restlistorna faktiskt fungerar. Nästa gång visade sig bli nu. 

Vi såg att det fanns ett motell i närheten av Hitching Post II som hette "Sideways Inn", men det var tyvärr fullbokat. Vi hittade dock ett Motel 6 i samma område som vi bokade via mobilen. 

När vi hade kört längs med 101:an ett bra tag dök det upp en symbol på instrumentbrädan: "Fuel level low. 50 miles to empty." Till en början blev vi inte så oroliga. 50 miles är ju ändå åtta mil. Det måste ju dyka upp en mack närsomhelst.

Det gjorde det inte. 

Det fanns ett navigatorsystem i bilen och vi hade ställt in adressen till vårt boende. Där kunde man även se hur långt det var kvar tills vi hade nått slutdestinationen. Det var farligt nära 50 miles. Och ingen mack så långt ögat nådde. Vi befann oss verkligen i ingenmansland.

Vägen slingrade sig konstant uppåt och bensinmätaren tickade stadigt nedåt. 20 miles to empty. 15 miles to empty. Det började kännas olustigt. När vi nådde toppen på vad som kändes som Mount Everest släppte jag gasen helt så att vi kunde rulla nedåt. "Rulla så länge det bara går!" ropade Paula. "Stäng av AC:n!" ropade Erik. "Den drar också soppa!"

Vi kom fram till en mack vid vårt motell i Lompoc med 3 miles to empty. Jag har aldrig varit så glad åt att se en bensinpump. 

Efter att vi hade checkat in bokade vi bord på Hitching Post II via deras hemsida. Vi duschade och bytte om och tog sedan bilen dit. (Även om vårt boende låg i närheten så var det definitivt inte gångavstånd.) Det var tur att vi hade bokat bord, för det var mycket folk där och ganska stimmigt, men strax satt vi i restaurangen och avnjöt en grym middag. Och jag var så glad att jag var här! 

Enligt dem själva har de "the world's best barbecue steak", så både jag och Erik beställde kött, medan Paula valde grillade räkor. Det var supergott, och köttet (och tydligen även räkorna) smakade verkligen kolgrillat. Vi delade på en flaska av deras eget vin till maten (Pinot Noir, givetvis) och precis som förra gången jag var här köpte jag även några flaskor att ta med mig hem. De har Hitching Post-loggan på etiketten, vilket är lite kul. Vinet var dessutom väldigt gott.

Efter middagen körde vi tillbaka till motellet i mörkret. Alkoholgränsen för att köra bil i USA är 0,8 promille, vilket är helt sjukt egentligen, men Erik kände inte av nånting så det var han som körde. 

Det gick hur bra som helst, och sedan somnade vi alla ovaggat.

Dagen därpå skulle bli vår sista road trip-dag. Gud vad fort det går när man har roligt.

Från San Francisco till Santa Cruz

På fredagen var det dags att uppgradera bilen. Vi checkade ut från Coventry Inn strax efter elva och åkte mot flygplatsen, där vi skulle byta in vår Impala mot en cab.

Vi åkte genom stan, upp och ner för branta backar, och sedan ut på motorvägen söderut. Efter lite snurrande vid flygplatsen hittade vi till slut skylten för Rental Car Return. Inlämningen gick smidigt. Det var värre med uthämtningen. 

Vi hade hyrt caben av Budget, och det såg ut som att det bara var att knalla fram till disken, eftersom det inte stod en enda människa i kö. Innan vi kommit fram dök det upp en uniform från sidan och gensköt oss. Han frågade om vi var "members". Vi svarade att vi inte var det, och blev hänvisade en våning upp. Detta var tydligen VIP-avdelningen och vi skulle upp till den vanliga pöbeln. Där kön var enorm.

Ni vet när man kommer fram till Balder på Liseberg en dag i juli? Precis så såg det ut. En lång kö i en snitslad bana. Det enda som skilde sig från Balder var att det inte fanns någon skylt med beräknad väntetid - men om det hade funnits det så skulle det ha stått 60 minuter. För det var så länge vi stod i kö. Sjukt segt.

Till slut kom vi i alla fall fram och kunde kvittera ut vårt vrålåk - en svart Ford Mustang. Och vi visste precis vart vi skulle ta den på sin jungfrutur.

Först stannade vi dock vid en IHOP nära flygplatsen och åt frukost. Klockan hade hunnit bli två på eftermiddagen och vi var vrålhungriga. Därefter åkte vi tillbaka till San Francisco och till Golden Gate. Det fanns nämligen inte på kartan att vi skulle lämna staden utan att ha promenerat över bron.

Jag är väldigt svag för broar i allmänhet, och Golden Gate i synnerhet. För mig är den The Mother Bridge. 

Flawless.

Vi parkerade bilen och gick över hela bron, och sedan tillbaka igen. Det är en promenad på 2,7 km i vardera riktningen. Vi stannade flera gånger och tog bilder och beundrade utsikten. 

Och vi såg VALAR! Först trodde jag att det var delfiner, eftersom de såg rätt små ut. Men så insåg jag hur högt upp vi var. Det fanns många båtar och surfare i bukten, och när man jämförde storleken på dem med valarna uppskattade vi att de åtminstone var fem meter långa. Troligtvis knölvalar. De sprutade vatten ur sina lufthål och när de vände neråt såg man den karakteristiska stjärtfenan. Sjukt coolt! 

Efter detta tog vi bilen till Saosolito, som är en pittoresk by som ligger precis vid vattnet, mitt emot San Franciscos skyline. Här satt jag och Jessica på en restaurang med havsutsikt för tre år sedan när vi hade cyklat över bron, och nu tänkte vi uppsöka samma ställe och ta en drink i solen.

Jag mindes att det hette Barrel House, och att man gick upp för en anspråkslös trappa innan man kom till den fantastiska uteserveringen. Vi hittade stället och gick upp, men det var fullt på uteplatsen, och dessutom var man tvungen att beställa "a full meal" för att få sitta där.

Äsch.

Vi hittade ett annat ställe en bit bort som också hade en uteservering, och även om det inte var riktigt lika fint som Barrel House så fick det duga. 

Efter drinken körde vi upp på berget och tog oss en sista blick på Golden Gate från ovan. Hej då. För den här gången.

Därefter påbörjade vi vår resa mot Santa Cruz. Paula och Erik kände en svensk kille som bodde där, och vi skulle få sova hemma hos honom.

Vi åkte väg 17 mot Santa Cruz, vilket tydligen är Kaliforniens mest olycksdrabbade väg. Det är inte så förvånande, eftersom den är väldigt smal och kurvig, samtidigt som det är en motorväg (och folk håller hastigheter därefter). Vi kom dock fram välbehållna strax efter nio på kvällen.

Daniel, som deras kompis hette, hyrde ett urcharmigt mintgrönt tvåvåningshus i Santa Cruz. Det kostade 30 000 kronor i månaden. Han hade dock råd med detta eftersom han tjänade 200 000 kronor i månaden som cross platform-utvecklare på Netflix. 

200 000 kronor i månaden!!! 

Tydligen hade han fått gå på sexton (16) intervjuer och även lösa någon koduppgift på distans innan han fick jobbet, men nu hade han ett visum som kallades "Alien with special talent". 

En kompis till Daniel som hette Pontus (också svensk) kom också förbi och hängde med oss ett tag. Han hade bott i USA i åtta år och drev nu ett företag som designade elcyklar. Både Daniel och Pontus var jättetrevliga och vi satt och pratade allihop till sent. Jag, Paula och Erik beställde även pizza med bud eftersom vi inte hade ätit något sedan frukosten på IHOP. 

Daniel hade ett gästrum på övervåningen där Paula och Erik sov, och jag kraschade på soffan i vardagsrummet. 

Det funkade utmärkt.

Mot San Francisco!

På torsdagen hade vi ställt klockan för att komma iväg i tid. Vi hade en bra bit att köra, så redan strax efter åtta checkade vi ut från Red Roof Inn och gick tillbaka till restaurangen rakt över gatan där vi hade ätit middag kvällen innan.

Den kändes ännu mer genuin så här i morgonljuset och vi åt en supergod frukost med en massa godsaker innan vi fortsatte vår resa söderut. Efter någon timmes körning gjorde vi en avstickare och svängde in i Ferndale, som var ett litet, viktorianskt samhälle som vi hade läst om på nätet, och som skulle vara väldigt mysigt. Klockan var precis tio när vi rullade in, och de flesta butiker hade ännu inte öppnat. Vi strosade lite längs med huvudgatan och Paula och Erik passade på att köpa tandkräm och rakhyvlar i en grocery store innan vi åkte tillbaka till 101:an. 

Vi gjorde ännu ett stopp i en redwoodskog - Humboldt Redwoods State Park - och gick en kort trail. Här fanns bland annat Dyerville Giant, även kallad "the fallen champion". Detta gigantiska träd på 362 feet (vilket motsvarar ett 30-våningshus) hade stått här i ca 1600 år (!) innan det föll till marken den 24 mars 1991. Ingen såg när det föll, men en "park neighbour", som bodde en mile därifrån, hade hört en enorm smäll och trodde att det var en tågkrasch. 

Vi åkte även längs med Avenue of the Giants, vilket var en bilväg genom Redwoodskogen, och avslutade med att köra rakt igenom ett träd. Det var så trångt att ena backspegeln vek sig mot trädväggen när jag körde igenom (men den gick att räta ut igen). 

Efter detta hade vi inga fler planerade stopp förrän vi nådde San Francisco. Vi fortsatte längs med 101:an, men vid Leggett kunde man vika av på den klassiska California 1, och nu blev det slalomkörning. Vilken väg!!! 

Jag tror aldrig jag har kört på en kurvigare väg än här. Jag var tvungen att lägga om ratten så långt det gick åt höger, sedan direkt så långt det gick åt vänster, fram och tillbaka, samtidigt som vägen slingrade sig upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. Det var otroligt roligt att köra!

Vi åkte längs med helt fantastiska landskap och ibland var vi så högt upp att det slog lock för öronen. Vår konversation bestod mest av korta utrop som "Kolla bergen!" "Titta bakåt!" "Men Guuud vad fint!"

Highway 1 norr om San Francisco är lika fin som den som går söderut. Kanske finare.

Vid halv nio-tiden körde vi över Golden Gate-bron som vilade i sin karakteristiska dimma, och fortsatte sedan till Marina Bay längs med Lombard Street. Här hade vi bokat ett rum på Coventry Inn, som kändes som rena lyxhotellet efter våra senaste, mer tveksamma boenden. 

Vi checkade in och installerade oss på rum 313 innan vi gick ut för att äta middag. Klockan var över tio på kvällen, men nu befann vi oss i en storstad och det var inga problem att hitta restauranger. 

Gubben i receptionen tipsade oss om The Brazen Head som låg bara ett kvarter bort, och det var ett supermysigt ställe med softad, rödaktig belysning där vi äntligen fick vår värdiga middag. 

Sedan gick vi tillbaka till vårt rum. Jag somnade med ett leende på läpparna, förvissad om två saker: jag är i San Francisco. Och imorgon har jag en date med Golden Gate.

Från Redwoodskogar till Red Roof Inn

På onsdag förmiddag lämnade vi Super 8 i Coos Bay efter en torftig frukost, och vi kunde inte vara mer färdiga med denna gudsförgätna håla. Det var kallt och ruggigt ute och jag kände mig trött efter att ha sovit en natt i ett rum som var så lyhört att det kändes som om trafiken gick rakt igenom det. 

Efter ett par timmars bilfärd kom dock både solen och vi fram till Redwood Jedediah State Park, och vi svängde in på de slingrande kringelikrokvägarna för att ta oss en närmare titt på de urgamla jättarna. 

De var gigantiska. Vi gick längs med en trail, klättrade på nedfallna stockar och kände oss som myror i Jurassic Park. Hur kan träden här vara så stora? Våra svenska träd känns som tandpetare i jämförelse! 

De amerikanska Sequoia-träden är världens största och kan bli mer än tusen år gamla och över hundra meter höga. Det går faktiskt inte att föreställa sig hur mäktiga de är om man inte har sett dem IRL. Vi vandrade runt och begapade skogen ett bra tag, sedan tog vi även en biltur på en sjukt smal och skumpig väg där man nästan hade behövt larvfötter för att ta sig fram. Hela tiden var vi omgivna av en allé av enorma träd som bevakade oss under tystnad. 

Tänk om de hade kunnat tala.

Vi åt lunch på ett rätt ocharmigt ställe som jag inte ens minns namnet på, och sedan åkte vi vidare söderut, passerade gränsen mellan Oregon och Kalifornien och tog givetvis en bild vid skylten.

När klockan närmade sig åtta på kvällen började vi inse att det nog inte skulle bli någon värdig middag ikväll heller. Vi visste fortfarande inte var vi skulle bo, och det verkade som om alla restauranger på alla ställen stängde redan vid nio. Medans vi begrundade detta faktum fick vi i alla fall ett rejält tröstpris - en riktigt schysst solnedgång över Stilla havet, på en strand någonstans längs Kaliforniens norra kust. 

Paula hittade ett ledigt rum på Red Roof Inn i Arcata för 800 kronor. Det såg lite halvsunkigt ut på bilderna, och betyget på Trip Advisor var 2,5 av 5, men det kunde ju inte vara värre än Super 8 i Coos Bay, tänkte vi.

Det kunde det. 

Killen i receptionen var antingen påtänd eller hade någon diagnos; han krafsade sig hela tiden i ansiktet och pratade släpigt med långa pauser. 

"Yeaaahh... So the thing is, I only have two rooms availavle... one of them KIND of has a weird smell... and the other one... is pet friendly..."

Han svajade framför oss i korridoren och låste upp dörren till det första rummet, sniffade misstänksamt i luften och konstaterade förvånat "It's actually not that bad..."

Det luktade apa.  

"Can we see the other room, please?" Han svajade vidare till rum 139, som låg allra längst ner i korridoren. Här luktade det också lite skumt, men det var inte i närheten av det förra. 

"We'll take this one."

Jag slog på wi-fi för att publicera ett blogginlägg om tisdagen som jag hade skrivit i bilen. Det var borta! Text, bilder - allt hade försvunnit, eftersom jag inte hade kunnat spara det när jag inte hade någon uppkoppling. Här uppfylldes jag av en sådan total matthet att jag nästan kände att jag skulle lägga ner det här med bloggandet. Jag låg redan efter två dagar och det skulle komma att bli tre innan jag kom fram till civilisationen i San Francisco. All energi rann ur mig. Dessutom var vi hungriga. 

Vi googlade efter restauranger och det skulle finnas en pizzeria som hade öppet till 22, och nåt annat snabbmatsställe en bit bort som hade öppet 24 timmar om dygnet. (Antagligen inget fancy, men förmodligen bättre än chips och läsk direkt på gatan. De kanske rent av hade stolar...?)  

Rakt över gatan låg dock en vanlig restaurang. De hade typiskt amerikanska bås med skinnmöbler och - kanske allra mest centralt - det var öppet. Servitrisen var dessutom supertrevlig och hela atmosfären kändes genuin och hemtrevlig. Vi såg att de även serverade frukost och bestämde att vi skulle äta här imorgon bitti (oavsett om det ingår frukost på Red Roof eller inte.) 

Jag åt en spagetti med home-made meat sauce som var riktigt god och sedan vandrade vi tillbaka till Red Roof Inn för en natts god sömn. Vi fick dock lägga ut handdukar på sängen eftersom vi hittade mystiska fläckar på lakanen. 

Japp, detta var helt klart lågvattenmärket när det gällde boende. Nu kan det bara bli bättre!

Från Seaside till Coos Bay

Jag ligger efter med bloggen. Flera dagar. Men jag har en godtagbar ursäkt - vi har haft fullt upp. Plus dålig tillgång till wi-fi. 

Det är nu torsdag kväll och vi har precis kommit fram till vårt boende i San Francisco. Men jag ska mentalt återvända till tisdagen, när vi vaknade upp på vårt boende i Seaside.

Efter frukosten tog vi en promenad på stranden och längs med huvudgatan. Paula hade lite unfinished business i form av ett knäckäpple som hade spanats in kvällen innan och nu skulle inhandlas. Vi tittade även in i en butik som sålde marijuana. Cannabis är lagligt i Oregon och det var fascinerande att se hur det fanns till försäljning helt öppet. En masa olika sorter låg i olika glasburkar och såldes per gram - inte helt olikt en butik som säljer lösgodis. Butiksinnehavaren berättade för oss att hans favoritgräs hette "jazz" (och Erik sa senare att "det är klart att det var hans favorit - såg ni påsarna han hade under ögonen? Stora som ICA-kassar.")

Efter detta var det dags att "hit the road". Och jag kan inte nog understryka hur fin den här vägen är. Alla borde verkligen åka Highway 1 minst en gång i livet! Ni vet det där uttrycket "vägen är målet"? Det måste ha myntats här. 

Det finns mängder med utkiksplatser att stanna på, men vi gjorde bara två kortare fotostopp och ett längre stopp på en helt fantastisk strand. Plus att vi stannade och åt lunch på ett supermysigt ställe i Neskowin som hette "Hawk Creek Café". Vi fick ett bord på uteserveringen och så satt vi där i solen och myste. Paula och Erik delade på en pizza (men fick ändå ta med sig en doggy bag), och jag åt en ceasarsallad med rökt lax. Till detta drack jag ett ljuvligt glas Pinot Noir. 

Vi hade inte bestämt exakt hur långt vi skulle köra på tisdagen, men vi kollade ut en lämplig sträcka i Google Maps och bestämde oss för att övernatta i Coos Bay. Vi hittade ett ledigt rum på Super 8 som bokades via mobilen och Paula läste att någon hade skrivit på Trip Advisor att det var gångavstånd till beachen. Perfekt!

När vi kom fram insåg vi att det var ett riktigt feldrag. Coos Bay var en urtrist håla som i huvudsak bestod av en genomfartsled som kantades av igenbommade butiker och öde industriområden. Visst fanns det några restauranger, men alla stängde klockan nio och nu var klockan runt halv tio. Det enda ställe som hade öppet var en tveksam karaokebar, men vi vände i dörren så snart vi hörde ljudvolymen. 

Det hela slutade med att vi gick in på en mack och handlade öl, läsk och snacks, vilket vi planerade att "avnjuta" på stranden. En MACK! Det blir inte mer low-life än så här, tänkte vi. 

Men visste blev det det. För när vi kom fram till stranden var det bara en sunkig, igengrodd bukt. (Som Paula sa - man hade lust att personligen söka upp den där människan på Trip Advisor och fråga vad han menade med "strand"?). Solen hade gått ner och det var beckmörkt ute. 

Men vafan. 

Vi var trötta och hungriga. Och vi resonerade som så att om det skulle vara på det här sättet kunde vi lika gärna gå all-in och sätta oss direkt på marken och äta vår middag. 

Och det gjorde vi. Vi hade ganska roligt också. Det är ju en del av charmen med resor där allt inte är hundraprocentigt planerat - man vet aldrig var man hamnar. 

Imorgon ska vi äta en värdigare middag.