Clearwater beach

Clearwater beach ligger på Floridas västkust, mot Mexikanska Golfen, och ska enligt uppgift vara en av USA:s vackraste stränder. Jag bokade en dagstur dit för mig och Daniella redan i juli förra året. Jag minns att jag tänkte "hoppas det är soligt den 22 februari". Och ända sedan vi kom hit har jag och Daniella bevakat prognosen för Clearwater i olika väderappar, och det har inte sett lovande ut. Faktum är att det har varit sol där varje dag - utom just på onsdagen den 22:a när det för omväxlings skull förväntades regna hela dagen. Man kan ju tycka att vi borde bli kompenserade efter gårdagens Orlando-fiasko, men det finns tydligen ingen rättvisa i världen. 

Camilla & Co skulle tillbringa hela onsdagen på Magic Kingdom och där skulle det också regna. Jag vet inte vad som är värst - att tillbringa en regnig dag i en temapark eller på en strand. Som tur var behövde vi inte välja. 

Jag och Daniella skulle bli upphämtade med buss på Disney Swan Hotel kl 08.00, så vi tog en taxi dit direkt efter frukosten. När vi var ombord sa chauffören i mikrofonen: "Sorry folks, but we can't control the weather. It looks like it's gonna be a storm and heavy rain this afternoon. This is Florida. You never know." Och sedan var vi på väg.

Jag kände mig som Basil Fawlty i Pang i bygget när han jabbar med båda nävarna upp mot himlen och vrålar: "Thank you God! Thank you so bloody much!"

Det var en två timmar lång bussresa till Clearwater och himlen var mörk och dyster. Jag distraherade mig med att blogga om gårdagen eftersom det fanns wi-fi på bussen. När vi kom fram var det fortfarande mulet, men det regnade åtminstone inte. Jag och Daniella gick ut på den mjölvita stranden och föreställde oss hur det skulle ha varit om vädret hade varit annorlunda. Förmodligen alldeles... alldeles underbart. 

Vi tillbringade dagen med att vandra runt på stranden och ut på bryggan. Vi gick lite längs med strandpromenaden och åt lunch på en grekisk restaurang. Hela tiden blåste det som fan och himlen var mörk. Det fanns inte en människa som badade. Några korta ögonblick kämpande sig solen fram och vi blev sjukligt exalterade. Sedan försvann den igen. Men det började faktiskt aldrig att regna.

När det var två timmar kvar tills vi skulle åka tillbaka kände jag att jag hade fått nog: "Nu badar vi."

"Ska vi?" sa Daniella.

"Det ska vi."

Jag hoppade i och det var faktiskt ganska varmt i vattnet. Daniella kom snart efter och så badade vi en bra stund i de höga vågorna. Det var roligt och gjorde nästan att jag förlät vädergudarna. Men bara nästan. 

Vid halv fem skulle bussen gå tillbaka. När vi hade åkt i ungefär en timme kom skyfallet. Och det bara fortsatte. Dessutom hade det skett en olycka någonstans, vilket gjorde att vi kröp fram i snigelfart på motorvägen i säkert en och en halv timme. Hemresan tog fyra timmar, istället för två. Ungefär lika lång tid som det tar att flyga från Sverige till Kanarieöarna! Det var mörkt. Det spöregnade. Vi var hungriga. Eller som chauffören sa i mikrofonen: "You guys really picked the worst day for this trip. The rain, the traffic, the car crash..." 

Tack, det räcker. 

Vi kom fram till Disney Swan vid halv nio på kvällen och bestämde oss för att kolla om vi kunde äta middag där innan vi tog taxi tillbaka till vårt hotell. Detta verkade vara betydligt flådigare än våran resort och vi var inte sugna på att äta i "hangaren". Här kanske vi rent av skulle kunna äta en värdig måltid. 

Och om vi kunde. 

Vi hamnade på en superlyxig fiskrestaurang med mumlande servitörer, uppklädda gäster och så svindyra priser att Daniella omedelbart ryggade tillbaka. "Nu äter vi här", sa jag. "Jag betalar." 

Jag tyckte vi var värda en schysst middag efter allt oflyt. (Och, som jag brukar säga, det drabbar ingen fattig.) ;)

Daniella beställde lax och jag havsabborre. Jag frågade vilket vin de rekommenderade och tog ett glas av det, utan att fundera. Det var den godaste middag jag har ätit på väldigt länge. Daniella var också lyrisk.

Men, för att citera Chandler i vänner - vi hade lika gärna kunnat haft på oss en varsin T-shirt med texten "I don't belong here". Vi kom direkt från stranden och var enkelt klädda, rent av sjaviga. Min bag var full med sandkorn och jag hade det blöta håret uppsatt i en missklädsam knopp mitt på huvudet. Daniella hade fortfarande sin blöta bikini på sig under hoodien. Trots detta behandlade de oss som kungar. 

Efter middagen tog vi en taxi hem. Vi tog båda en varm dusch innan vi kröp ner i sängen. 

Vid elva-tiden kom syrran och knackade på. De hade haft ett helvete idag. Först hade Elias tappat bort sin mobil på bussen till Magic Kingdom. Detta, i kombination med att det regnade hela dagen, hade inte direkt varit någon humörhöjare i sällskapet. De hade dessutom bara hunnit se en liten del av parken eftersom de ville åka hem en sväng innan middagen och byta om till torra kläder. 

Väl tillbaka på resorten hade Camilla efterlyst Elias mobil i receptionen, och det fanns tydligen en hittegodsavdelning - på Magic Kingdom. Den stängde kl sju, men de skulle inte äta middag i parken förrän kl åtta, och nu låg Isack i poolen (trots att det regnade) medans Urban satt och surade bredvid. Camilla och Elias fick störta iväg i förväg i regnet och det blev givetvis strul med bussar och folk med permobiler som skulle av och på och - precis som på film - kom de springande fram till hittegodset en minut innan de stängde. Och - precis som på film - så fanns mobilen där. 

Lycka. 

Men sedan när de alla åkte hem efter middagen så visade det sig att Isack hade glömt sina strumpor på restaurangen. Tydligen hade han tagit av sig dem under bordet för att de var så blöta. Som om det inte var nog tappade han bort sin Star Wars-keps redan i lördags. Urban fick en härdsmälta och yttrade följande: "Halva resväskan kommer ju att vara borta innan vi kommer hem! Det är tur att arslet sitter fast på er så att ni åtminstone får med er det!"

Camilla har nyss återberättat hela deras dag för mig och Daniella med en sådan inlevelse (och med ljudeffekter!) att vi alla har legat dubbelvikta av skratt. Det kändes ändå som en härlig avslutning på en crappy dag.

Imorgon åker vi till Cape Canaveral. Låt det bli sol där. 

Orlando

På tisdagen hade jag och Daniella inget planerat. Vi såg fram emot att ligga vid poolen och sola och bada hela dagen, men när vi vaknade var himlen helt vit och det fanns inte så mycket som en solstråle i sikte. Det var också betydligt svalare ute. Skit också. 

Vi gick ner till restaurangen och åt en rejäl frukost bestående av ägg, bacon, juice och Musse Pigg-våfflor med sirap. Vi blev även påprackade nån slags chokladdryck och en påse med frukt som, av någon oklar anledning, ingick i vår frukostkombination. 

Efter frukosten funderade vi över våra alternativ. Det var inget badväder och det finns inget att göra på resorten. Vi bestämde oss för att försöka ta oss in till Orlando, som ju faktiskt är en riktig stad, och som vi trodde skulle erbjuda en kontrast till den här Disney-bubblan som vi befunnit oss i sedan i lördags.

Vi gick till receptionen och frågade om tips på hur vi kunde ta oss in till Orlando. Fanns det någon buss eller var vi tvungna att ta taxi? Och i så fall, ungefär hur mycket skulle det kosta? Tjejen bakom disken sa att det var taxi som gällde. Hon kunde dock inte svara på vad det skulle gå loss på. "Kan du inte säga ungefär?" försökte jag. "Handlar det om 20 dollar, 50 dollar eller 100 dollar?" Men hon vägrade. Tydligen var Orlando så stort och det berodde helt och hållet på vart vi ville åka. "Just somewhere in the city center", lirkade jag vidare, och förklarade att vi var ute efter något mysigt område med lite shopping, caféer och restauranger. Men hon kunde fortfarande inte ge oss några som helst tips och fortsatte att hävda att vi behövde ha en specifik adress att åka till. 

Vi gav upp och gick upp på rummet och började googla Orlando. På bilderna såg det ut som en storstad med skyskrapor och jag sa till Daniella att det blir lite av en chansning - det kanske bara är trista affärsdistrikt med banker och kontor. Eller så finns det schyssta områden. Man vet inte. Vi lyckades också googla ett ungefärligt taxipris från vår resort och det verkade landa på runt 60 dollar. One way. 

"Äh, vafan, vi åker", sa jag. "Här kan vi ju inte sitta."

"Precis", sa Daniella. "Yolo."

Vi hoppade in i en taxi utanför hotellet och sa att vi ville till Orlandos city center, någonstans vid City Hall, som verkade ligga mitt i smeten. Vi förklarade också för taxichauffören vad vi var ute efter och att han gärna fick komma med andra förslag. Han sa att han fattade vad vi letade efter och att han skulle köra oss till sjön som låg mitt i stan. Där fanns det en "promenad" som folk brukade strosa runt på och i närheten skulle det finnas butiker, barer och nattklubbar. Bingo.

Taxifärden gick längs en fyrfilig motorväg i ett trist landskap. Till slut såg vi ett kluster med skyskrapor i horisonten. Chauffören sa att om vi inte ville ta taxi tillbaka så gick det bussar. "Seriously? We just asked in the reception and they said that the only way to get to Orlando was to go by car." Jodå, det fanns tydligen bussar som gick från Disney Springs. Och dit kunde vi ju åka gratis med shutteln. Förbannade receptionist. 

Taxin stannade till vid den där sjön i Orlando och vi klev ur (efter att ha rånats på 69 dollar.) Vad fan är detta? Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig, men inte var det en grå, trist sjö och någon enstaka pensionär som stod och matade svanarna. Vi gick vidare i jakt på något mer spännande. Men det var helt dött överallt och det kändes som om vi befann oss i utkanterna av en småstad, trots att vi enligt kartan var mitt i centrala Orlando. "Det känns som att det är mer folk på torget i Gävle en vanlig tisdag än vad det är här", sa Daniella. 

Exakt.

Vi vek av på olika gator, hela tiden med förhoppningen att vi skulle hitta... nånting. Vadsomhelst. Men det bästa vi hittade var en Starbucks där vi köpte en varsin Frappuccino respektive smoothie och begrundade vårt nästa steg. Vi stretade vidare och kom till något som såg ut som en westernsaloon. Givetvis tokstängt. Sedan såg vi en skylt som pekade mot Amway Center, vilket vi inte visste vad det var, men bara det faktum att det innehöll ordet "center" kändes hoppfullt. 

Det visade sig vara en idrottsarena. Runt arenan satt stora posters med artister och idrottsstjärnor, och Daniella passade på att att ta en bild med Justin Bieber. Vi hittade några skulpturer utanför arenan att posera vid, men för övrigt hände det inte mycket.

Plötsligt dök en skummis upp och ville ha pengar för att "kunna ta sig tillbaka till Detroit". Han drog en lång historia om att han hade blivit rånad på busstationen, men jag sa att vi inte hade några kontanter, bara kort. Vi såg även andra skumma typer som verkade påtända och det började kännas lite läskigt. Är vi i en "sketchy area"? Vi gick därifrån, tillbaka till "centrum" och vek av på några olika gator, men ingenstans fanns det något som såg det minsta mysigt ut. 

Let's get the hell out of here.

Vi gick till busstationen (som taxichauffören hade pekat ut) och bestämde oss för att åka till International Drive. Detta skulle vara någon slags shopping mall som låg lite utanför Orlando. Tyvärr missade vi precis buss nr 38 som gick dit, och vi gick in i terminalen och frågade när nästa buss skulle gå. Tjejen i kassan förklarade att vi just hade missat expressbussen, men vi kunde även ta nr 8. Perfekt. 

8:an kom, men där blev vi hejdade i dörren av chauffören som rådde oss att vänta på nästa 38, eftersom 8:an skulle ta en timme och 38:an bara tog 20 minuter. 

Problemet var att vi fick vänta på 38:an i nästan en timme. Här någonstans började Daniella tappa modet. Jag kämpade med att behålla mitt, men någonstans gick det inte att blunda för det faktum att hela den här dagen hade varit en flopp. Och det började redan med tjejen i receptionen. 

När vi till slut kom på bussen försökte vi återigen peppa upp oss. Nu kanske det vänder!

Nä. 

Vi åkte runt i en evighet, mestadels på motorvägar eller vid entréer till någon temapark, och ingenstans såg vi något ställe vi ville gå av på. Till slut frågade jag en kvinna som satt bredvid oss på bussen vilken hållplats vi skulle gå av vid om vi ville komma till ett område med lite shopping. Hon sa att om vi ville till en mall så var vi på fel buss. "You should take bus no 8." 

Are you fucking kidding with me?! 

Det här avgjorde saken. Vi klev av vid nästa hållplats med sikte på att ta en taxi. Det låg något slags convention center som såg lyxigt ut på andra sidan vägen och vi gick dit. Utanför stod det horder av valet-personal i mörka kostymer och det kryllade av lyxbilar.

"We need a taxi to Disney Springs", sa jag till en av uniformerna. "Certainly, madam". En stor, svart bil med tonade rutor gled ljudlöst fram och vi hoppade in. 

"Have you guys finished your meeting?" frågade chauffören. 

"Yes." 

Vi kom fram till Disney Springs och det kändes som att komma hem. Nu kunde vi lika gärna gå all-in och äta middag på Planet Hollywood, som de misslyckade turister vi var. Vi åt en varsin steak och det var gudomligt. 

Sedan tog vi gratisbussen tillbaka till vår resort. Vid elva-tiden på kvällen kom Camilla & Co hem. De hade tillbringat dagen på Animal Kingdom och visade bilder på lejon och giraffer och andra djur.  Isack och Elias pratade i munnen på varandra och de hade tydligen haft det fantastiskt. 

Det var ju tur att någon hade det. 

Epcot

På måndagen var det dags att besöka den andra temaparken, nämligen Epcot. EPCOT är en förkortning, och står för "Experimental Prototype Community Of Tomorrow", och parkens tema är teknologi och innovationer. Halva Epcot handlar om framtiden, men ger också en rejäl dos historia. Till exempel kan den vetgirige ta del av det senaste inom kommunikationsteknologin. World Showcase, andra halvan av Epcot, är parkens geografi- och kulturlektion. Det är som en permanent världsutställning med paviljonger från världens alla hörn. Man promenerar helt enkelt runt en sjö och besöker i tur och ordning Kanada, Storbritannien, Frankrike, Marocko, Japan, USA, Italien, Tyskland, Kina, Norge och Mexico. 

Jag hade höga förväntningar på den här parken. Faktum är att jag från början enbart hade tänkt besöka Epcot, men sedan lade jag till Hollywood Studios eftersom jag och Daniella var tvungna att ha samma "paket" i vår bokning då vi delar rum, och hon tyckte det kändes lite torftigt att bara besöka en park. Camilla & Co besöker dock alla fyra huvudparker, men jag och Daniella hoppar alltså över Animal Kingdom och Magic Kingdom. 

Vi tog det lite lugnare på morgonen eftersom vårt första fast pass inte började gälla förrän vid 12. När vi väl kom fram kände vi oss som rutinerade parkbesökare och gled igenom alla moment i säkerhetskontrollen utan problem. Det var strålande sol även på måndagen och temperaturen nådde upp till 28 grader på eftermiddagen. Underbart.

Väl inne i parken tog vi obligatoriska grupp-bilder och selfies framför Spaceship Earth - den mäktiga och ikoniska "globen" som symboliserar Epcot. Inuti den finns en åkattraktion som är som en tidsresa från stenåldern och fram till idag. Den hade vi fast pass till lite senare, men först skulle vi beta av "The Seas with Nemo and friends". Detta var en åktur som nog främst riktade sig till mindre barn. Man åkte runt i ett tåg i ett "undervattenslandskap" och karaktärerna från Nemo-filmen dök upp på olika skärmar. Efteråt kunde man gå runt och titta på riktiga fiskar i akvarier, ungefär som på Universeum. 

Efter en glasspaus gick vi vidare till Spaceship Earth, som även det var en långsam tur i ett tåg. Vi passerade fantastiskt välgjorda miljöer och figurer samtidigt som en berättarröst tog oss igenom historien om människans utveckling. Men turen var ganska kort och eftersom rösten pratade engelska är jag inte säker på hur mycket Elias och Isack hängde med. Det gjordes även en liten video om alla individuella besökare som man sedan kunde maila till sig själv. Min har dock inte kommit fram än. Kanske är den i cyberspace.

Vi gick vidare till World Showcase och besökte Mexico, Norge och Kina. Gick bland annat in i en pyramid i Mexico (som var misstänkt lik Chitzen Itza) och där inne fanns det en marknad med prylar och en jättemysig restaurang med en konstgjord natthimmel, en riktig sjö och en vulkan i bakgrunden. Det visade sig att Camilla hade bokat bord just här senare på kvällen. Vi såg även en uppvisning i Kina där artisterna gjorde makalösa tricks på rullskridskor. 

Efteråt delade vi upp oss eftersom Camilla & Co hade med sig matsäck från hotellet (som ingick i deras dining plan), medans jag och Daniella behövde köpa något. Vi hamnade på en uteservering i Mexico där vi handlade en varsin guacamole (what else?) med tortillachips. Det var 28 grader och strålande sol. En kall öl på det och livet blir inte så mycket bättre. 

Vi hade kontakt med de andra via Whatsapp och när de hade ätit färdigt sin matsäck kom de bort till oss. Camilla beställde en Mango Margarita och Urban tog en öl. Och eftersom jag redan hade druckit upp min öl hann jag med en Lime Margarita också. 

Efteråt strosade vi runt hela sjön och besökte alla länderna. Det är imponerande hur fint de har gjort och att det verkligen känns som att man glider igenom hela världen. Men samtidigt... Det är lite som i Las Vegas. De har ju Frihetsgudinnan och pyramiderna och gondoler och Gud vet allt på The Strip, men det är ju inte på riktigt. Och at the end of the day så besöker jag hellre en brittisk pub i London och ett franskt café i Paris. Även om det, som sagt, var väldigt välgjort och verklighetstroget. 

Vårt sista fast pass var till "Frozen ever after", som var lite som att åka flume ride - fast utan någon riktig backe. Man satt i båtar och åkte runt i en värld med scener och karaktärer från filmen Frost. Även detta var väldigt fint och välgjort. Men jag tror att vi alla kände att vi saknade en riktig adrenalinkick. Stackars Isack och Elias hade tjatat om karuseller hela dagen och jag förstår dem - det blev aldrig den där "rushen" som man faktiskt vill ha när man är i en nöjespark.  

När de andra skulle äta middag på den supermysiga restaurangen i pyramiden gick jag och Daniella till en vinkällare i Italien och tog ett glas vin respektive en apelsinjuice. (Ni får själva räkna ut vem som drack vad.) Vi hade funderingar på att kolla om vi också kunde få plats på restaurangen, men vi var faktiskt inte hungriga. När de andra hade ätit klart gick vi bort till dem och tog (ännu en) långsam båttur inne i pyramiden där man passerade olika mexikanska miljöer.

Sedan var det dags att åka hem. 

Några reflektioner om Disney World i allmänhet: 

1) Med tanke på att det slussas omkring så enormt mycket människor här är jag förvånad över att det går så pass smidigt. Det är helt enkelt ett jättemaskineri som rullar på med samma precision som i tomtenissarnas verkstad. Troligtvis beror det på att de har så sjukt mycket personal. Det räcker egentligen med att man står och ser lite fundersam ut så är det genast någon framme och frågar om man behöver hjälp. Alltid med ett bländande leende. 

2) De här temaparkerna är egentligen ganska lika. Även om de har olika inriktningar. Men det är samma känsla när man strosar omkring, samma souvenirbutiker och samma mat. 

3) Man behöver fast pass. Helst till de tuffare attraktionerna som har väntetider på uppemot två timmar. Och nu är det ändå lågsäsong. 

Några reflektioner om Epcot:

Jag trodde det skulle vara häftigare. Jag pratade med syrran om det när vi satt i bussen på väg tillbaka till hotellet, och hon höll med. Hon besökte Epcot och Magic Kingdom 1990 och har alltid velat åka tillbaka. Nu tyckte inte hon heller att det var lika magiskt som det var då. Bra, absolut. Men inte fantastiskt. Kanske har vi alla blivit för luttrade och avtrubbade av alla dessa Youtube-klipp, filmer och ögonblickliga uppdateringar från jordens alla hörn som flyter omkring i sociala medier för att kunna bli imponerade av verkligheten? Om man nu kan kalla en temapark för verklighet. Men i alla fall. Vi konstaterade att det fanns en charm i att allt inte var konstant tillgängligt på en skärm 24/7. Att man gick och väntade på att en film skulle komma på bio eller att ett album skulle släppas. Och att man faktiskt inte visste allt om alla - varken om kändisar eller privatpersoner. Det upprätthöll magin. 

När vi kom tillbaka till hotellet köpte jag och Daniella med oss lite mat upp på rummet - hon en pizza slice och jag en bruschetta. Vi var trötta och flamsiga och skrattade enormt mycket åt en historia om en kvarglömd macka i kylskåpet och hur städerskan hade bäddat sängen. 

Från halvfilosofiska diskussioner om livet till den lägsta nivån på mindre än en halvtimme. Det är skönt med semester. 

Hollywood Studios

Disney World ligger drygt tre mil utanför Orlando och består av fyra olika nöjesparker: Magic Kingdom, Epcot, Hollywood Studios och Animal Kingdom. Det finns även två vattenland. Exakt hur många som besöker Disney World varje år är en företagshemlighet men det spekulera i att antalet är runt 65-70 miljoner! Inte konstigt att det krävs runt 55 000 anställda. 

På söndagen var det dags för ett besök till en av dessa parker, nämligen Hollywood Studios, som är Disneys motsvarighet till Universal Studios. Det är en nöjespark som går helt i filmens tecken: gatorna heter till exempel Hollywood Boulevard och Sunset Boulevard, här finns en mini-version av Chinese Mann Theater i LA med klassiska hand- och fotavtryck av kändisar, filmcaféer, butiker som säljer merchandise från olika filmer, stuntshower, 3D-filmer och resor genom filmhistorien. Bland annat.

Vi lämnade resorten vid halv tio-tiden och tog en shuttle till parken. Det var soligt och redan betydligt varmare än gårdagen och under eftermiddagen steg temperaturen till 27 grader. Nice! Efter att vi hade gått igenom diverse säkerhetskontroller och hållit upp våra armband mot en stolpe som med en lysande grön Musse Pigg-symbol signalerade att vi var berättigade att passera gick vi bort till dagens första attraktion: The Muppets Vision 3D. Vi hade bokat fast pass till detta och våran slot var mellan 10.15-11.15. (En liten notis angående fast passen: Man fick bara boka tre fast pass om dagen, vilket var lite surt. När jag och Jessica var på Universal i Los Angeles fick man fast pass till alla attraktioner, och det var sååå värt pengarna.) Hursomhelst. Mupparna var en helt okej start på dagen - en småkul film med en del roliga 3D-effekter, och sedan gick vi vidare till Indiana Jones, som var en riktigt bra stuntshow. De spelade upp flera kända scener ur filmerna (när han jagas av den rullande stenen, när han skjuter knivmannen i basaren, slagsmålet vid flygplanet när skurken får propellern i ansiktet, för att bara nämna några). En del explosioner blev det också. 

Men Indiana Jones i all ära - den stora grejen i parken var tveklöst Star Wars. Till Isacks och Elias stora glädje. Själv är jag osäker på om jag ens har sett en hel Star Wars-film, men deras entusiasm gjorde att även jag drogs med in i den här kulten och blev exalterad när det kom stormtrupper och marscherade. Vi såg mäktiga live-framträdanden och var inne i Star Wars-butiker och Star Wars-museer och blev fotograferade med någon karaktär som var lång, svart och jävligt tystlåten (och som Urban förklarade var Han Solos och prinsessan Leias son). Gruppfotot var en löpande band-historia, lite som den där scenen i Sällskapsresan II när den där familjen ska ta bilder i fotoautomaten (In! Ut!). Efter att bilden var tagen förväntades man lämna scenen snabbt för att ge plats åt nästa grupp. Jag var lite sen eftersom jag stod och grävde efter något i väskan och då såg jag i ögonvrån hur den långe, svarte närmade sig och sedan fick jag bråttom därifrån. 

Vårt tredje fast pass användes till Star tours, som var en 3D-simulerad rymdfärd. Man satt alltså med sina 3D-glasögon i stolar som rörde sig så att det kändes som om man åkte med. Den var riktigt bra! Och nu är jag faktiskt sugen på att se filmerna. Vi får se om det håller i sig tills jag kommer hem. 

Jag gillade Hollywood Studios, den påminde rätt mycket om Universal, även om den senare har fler och häftigare åkattraktioner. Vi hittade bara två som verkade riktigt vassa: Rock'n'Roller Coaster och The Twilight Zone Tower of Terror. Till båda dessa var det två timmars kö och vi hade inget fast pass. "Glöm det", sa både Urban och Camilla med en mun, och jag kunde inte annat än att hålla med. Även om det kändes surt när det kom ut ett gäng tjejer från Twilight-tornet och skrek "Oh my God, that was so awesome!" 

På kvällen hade Camilla & Co en bordsbokning på en italiensk restaurang inne i parken. Jag och Daniella hängde med dit för att kolla om vi också kunde få plats där, men det var helt fullt. Hmm. Det kanske inte var så dumt att boka bord i förväg trots allt. Vi delade på oss och jag och Daniella hamnade istället på en halvsunkig Quick Service-restaurang som hade bilder på maten. Vi åt en varsin köttbit med någon slags majsröra som var förvånansvärt god och jag fick till och med ett glas vin till maten som var helt okej. När vi var klara tömde vi våra brickor i en soptunna (japp, det var DEN nivån) och gick ut för att gå tillbaka till resten av gänget. Då säger Daniella: "Var är min mobil?" Vi gick tillbaka in och tittade vid bordet där vi suttit och på golvet runt omkring. Ingen mobil. "Har du kollat i väskan?" "Den är inte här! Någon måste ha tagit den!" Paniken var påtaglig nu. "Du kanske slängde den i soptunnan?" "Nej, varför skulle jag ha gjort det?" Vi gick bort till någon slags vakt och Daniella fick säga "Excuse me, I thing I threw my mobile in the trash." Vakten låste upp soptunnan och började gräva bland plastmuggar, pappersservetter och matrester, samtidigt som Daniella stod paralyserad som ett rådjur i ett strålkastarljus. Jag lyste ner i soptunnan med ficklampan på min mobil och till slut såg vi något guldigt och metalliskt. Japp, där låg den. Kladdig och medtagen, men vid liv. Hallelujah.

Vi sammanstrålade med de andra, som hade ätit en värdigare middag, och sedan gick vi bort till Pixar-delen av parken, som vi inte riktigt hade hunnit med innan. Här åkte vi Toy Story Mania som var någon slags mix av traditionell åktur och "shooting game", det vill säga man skulle skjuta på olika grejer och samla poäng medans man åkte runt i en vagn. Jag hade inte en chans mot Elias som fick typ dubbelt så många poäng som jag. Trots att jag ansträngde mig så mycket att jag hade ont i armen efteråt. 

När parken stängde vid nio gick vi bort för att ta bussen tillbaka till vår resort. Bussarna utgår från olika gater, beroende på vart man ska, och det stod olika mycket folk vid varje gate. Längst bort såg vi en ENORM kö, och det var givetvis våran. 

Vi ställde oss sist och trampade, men det kändes inte särskilt hoppfullt att vi knappt märkte någon skillnad i kön trots att det vällde på folk på bussen där framme. När den var smockfull skulle det ta tjugo minuter till nästa buss. Herregud, det här kommer att ta TIMMAR! Isack och Elias satt på marken. Daniella satt på marken. Det började bli kallt. Urban började prata om taxi. Men sedan kom det två bussar samtidigt och vi lyckades komma på en av dem.

När vi kom hem var vi helt slut och gick och lade oss på en gång. Jag skrev dock klart mitt blogg-inlägg från lördagen innan jag somnade. 

Igår, måndag, var vi på Epcot. Jag planerar att skriva om detta under dagen eftersom jag och Daniella inte ska gå i någon park idag. 

Until then: May the force be with you. 

Pop Century Resort och Disney Springs

Vid sju-snåret på lördag morgon fick jag ett sms från syrran att de skulle gå och äta frukost. Tydligen hade Isack varit vaken sedan fem. Bonjour, jetlag. Jag och Daniella låg kvar och drog oss (läs: jag bloggade och Daniella djupsov), innan vi gick och åt frukost vid nio-tiden. 

Det var inte så varmt ute, kanske 10-15 grader och mulet, och så här i dagsljus kändes hela området både mindre och mer nedgånget än jag hade förväntat mig. Lite som det gör i Las Vegas på dagtid. 

Pop Century är indelad i olika tidsepoker: 50-, 60-, 70-, 80-, och 90-tal. Vi bor i 50-talsdelen. Själva huvudbyggnaden, alltså där vi checkade in kvällen innan, består av en stor lobby, ett game room med spelautomater, en butik som säljer Disneyprylar och en restaurang som påminner beklämmande mycket om en lunchmatsal hos en känd fordonstillverkare i Göteborg. Med allt vad det innebär av kösystem, brickor och olika "kök". Lägg sedan till en rätt sunkig inredning, ocharmig belysning och horder med turister så börjar ni få en uppfattning om stämning och atmosfär. Det var alltså här vi skulle äta frukost. 

Vi köpte en varsin (pappers)tallrik med bacon och chocolate chip pancackes med jordgubbssylt (!) och en flaska apelsinjuice. Konstigt nog var det riktigt gott. Man ska inte underskatta hunger som krydda.

Efteråt gick vi tillbaka och slöt upp med resten av gänget. Eftersom vi inte hade något planerat första dagen tänkte vi att vi skulle utforska hotellområdet, så vi tog en promenad längs med vattnet och strosade runt bland byggnaderna. Det verkade mest vara hotellbyggnader och inte alls några butiker och restauranger som jag trodde när bussen rullade in kvällen innan. Men det finns i alla fall flera pooler och framåt 11-tiden bröt solen igenom molnen och det blev betydligt varmare. Så vi badade och chillade vid poolen i ett par timmar och kände att livet var rätt gött ändå. 

Vid två-tiden skulle Camilla & Co äta lunch. De har bokat en "dining plan", vilket är en slags paketlösning med ett antal måltider per dag som är förbetalda och, i vissa fall, redan bokade. Hon har alltså vetat i ett par månader att i övermorgon ska de äta middag på en specifik restaurang kl 18.30. Typ. 

Jag och Daniella har ingen dining plan. Det är möjligt att vi hade tjänat några dollar på att ha det, men jag gillar inte att vara så styrd. Jag vill äta när jag är hungrig och betala vad det kostar. Där och då. 

Hursomhelst. De andra gick och käkade. Det hade blivit mulet igen och regnet låg i luften. Uppenbarligen finns det inget att göra här om inte solen skiner och man kan bada. Jag och Daniella var uttråkade och satt och hängde på vårt rum. Så vi började bläddra bland alla broschyrer vi fått när vi checkade in och bestämde oss för att åka till Disney Springs (tidigare Downtown Disney). Det skulle vara ett område med massor av butiker och restauranger, vilket var precis vad vi behövde. Särskilt när det nu hade börjat regna på riktigt. 

Camilla & Co ville vila på rummet ett tag efter lunchen, så jag och Daniella åkte i förväg. Det gick gratisbussar från hotellet var tjugonde minut till alla temaparker, inklusive Disney Springs, så det var bara att hoppa på och snart var vi i ett klassiskt turiststråk med hur mycket saker som helst att titta på. Vi började dock med att besöka Starbucks. Jag köpte en stor kaffe latte och en blåbärsmuffins ("lunch") och Daniella köpte en jordgubbssmoothie och en chokladmuffins. Sedan gick vi och strosade i butikerna i flera timmar. Fastnade länge i en gigantisk Coca-Cola-butik med sjukt mycket kläder, prylar och heminredning och jag fascinerades över hur ett varumärke för en läsk kan kännas så... coolt. Jag kunde inte behärska mig, utan var helt enkelt tvungen att shoppa några saker. På tredje våningen av butiken hade de en bar och där köpte jag en vanilla russian och så satt vi där en stund och pratade och tittade på utsikten. 

Vi hittade en restaurang som hette House of Blues som vi hade läst om i en av broschyrerna och som verkade vara ett schysst ställe där vi skulle kunna äta middag allihop. Jag messade Camilla på Whatsapp och meddelade detta, samt att deras dining plan gällde även här. 

Inget svar.

Efter några timmar kom förklaringen: de hade somnat på hotellrummet allihop men skulle nu skynda sig hit. Jag och Daniella fortsatte att nöta gatorna upp och ner tills de dök upp. Nu var vi vrålhungriga. Vi fick vänta i baren i ca en halvtimme innan vi fick vårt bord och jag beställde en öl till mig själv (plus två glas vatten till Isack och Elias som uppenbarligen höll på att svimma av vätskebrist...)

"What kind of beer?" frågade bartendern. 

"Just a beer", sa jag. 

"Guinness?"

"NO! Just give me something light."

"I thought you said you wanted a beer?"

"Yes."

"Bud Light?" Han kunde inte dölja sitt förakt. 

"Great." Jag gick tillbaka till mitt sällskap med en plastmugg och en Bud Light (och all värdighet jag kunde uppbåda). 

Till slut fick vi ett bås och vi kunde beställa in mat och dryck av en sjukt entusiastisk servitris och det var gott och mysigt och alla var nöjda - förutom Daniella som fick in en rätt som inte var riktigt vad hon hade tänkt sig. ("Faan. Jag skulle ha tagit hamburgaren ändå.")

Efter middagen gick vi en kort stund i några butiker och sen tog vi bussen tillbaka. Jag och Daniella var så trötta att vi ramlade i säng utan att vare sig tvätta bort sminket eller borsta tänderna. 

Idag har vi varit på Hollywood Studios hela dagen. Om det berättar jag imorgon. 

Resan till Florida

Fröet till den här resan såddes när jag, Camilla, Paula och Daniella var i Barcelona 2013 för att fira min 40-årsdag. Sedan dess har det varit flera olika resmål på bordet, för att slutligen landa i denna Disney World-Space Kennedy-kryssnings-kombo, och därefter kulminera i ett crescendo av skrivbordsresearch, telefonsamtal, mailväxlingar, Excelark, visumansökningar, vaccinationer, bokningar, ombokningar, swisch-överföringar och banktransaktioner. Alla papper ligger nu prydligt insorterade i tre olika plastmappar, organiserade i den ordning jag kommer att behöva dem. Monica Geller skulle ha varit stolt. 

En liten introduktion till mitt resesällskap: Min syster Camilla, som nyligen fyllt 50, vilket alltså är anledningen till att vi gör den här resan. Att hon är 50 är helt obegripligt av två skäl: 1) hon ser inte ut att vara en dag över 30, och 2) om hon är 50 innebär ju det att jag numera är 43. 

Med på resan är också Camillas sambo, Urban, och deras gemensamma barn: Elias, 11, och Isack, 8. Samt Camillas dotter Daniella, 21, som kommer att vara min room mate under hela resan. Om en vecka kommer även Camillas äldsta dotter, Paula, 24, och hennes kille Erik att ansluta för att vara med på kryssningen. Japp, det var hela ligan. Och för er som har tappat räkningen: min syster har alltså fyra barn. Tur att någon i familjen är produktiv. :)

Men jag ska börja från början. Igår morse tog jag flygbussen från Korsvägen till Landvetter vid kvart över sju. Jag hade egentligen tänkt åka lite senare, men eftersom jag var färdigpackad och klar var det lika bra att ge sig iväg. Plus att jag och pappa hade pratat i telefonen kvällen innan och konstaterat, rent av raljerat, över det faktum att det är bra med lite extra marginal eftersom man alltid blir sinkad av någon idiot som står och krånglar vid incheckningen. 

Det visade sig vara jag.

Vi hade bokat flygbiljetterna med Lufthansa, men på bokningsbekräftelsen stod det att flighten var "operated by United Airlines". Flighten hade också ett UA-nummer. Men på tavlan med Departures fanns inga flighter med United Airlines. Det verkade vara Lufthansa, trots allt. Jag gick bort till en incheckningsautomat och började fylla i mina uppgifter. Svarade på frågor om än det ena, än det andra i vad som kändes som "steg 1 av 347". Jag blev ombedd att fylla i adressen på mitt boende i USA och av någon outgrundlig anledning kom jag faktiskt ihåg gatuadressen till hotellet, men inte zip coden. Kunde man hoppa över den? Nej, det gick inte. Jag grävde i väskan efter min bokningsbekräftelse från Disney World, men då tyckte automaten att det tog för lång tid och slängde ut mig. Jag fick börja om från början. När jag kom fram till samma steg, och det visade sig att zip coden inte stod med på bokningsbekräftelsen, övervägde jag att bara hitta på ett nummer. Nej, det är nog ingen bra idé... ("Kom med här. Jag ser att du har uppgett en falsk zip code...") Jag googlade hotellet i telefonen för att hitta adressen men uppkopplingen var sådär och medans Google tänkte och tänkte och tänkte blev jag utkastad ur incheckningen igen. 

Jag fick börja om en tredje gång. Halsduken kliade. Nu hade jag zip coden redo och lyckades ta mig förbi detta steg. Sedan, utan att jag hade tryckt på något, dök det upp ett felmeddelande: "Visa is required". Och så blev jag utslängd igen. Jag surnade till och gick bort till en bemannad incheckningsdisk och snart åkte väskan iväg på rullbandet och jag hade mitt boardingkort i handen. Som det stod "SAS" på. (Nu ingår förvisso såväl Lufthansa som United Airlines och SAS i Star Alliance, men det kändes ändå rätt förvirrat.) 

Väl igenom säkerhetskontrollen beställde jag in en öl, trots att klockan bara var halv nio. När jag sedan boardade var det ett plan från Lufthansa som stod vid gaten. Guten Tag.

Flygresan till Frankfurt gick snabbt, lite drygt 1,5 timmar. Där hade jag sedan två timmar på mig att lokalisera gaten och syrran & Co som hade flugit hit från Arlanda. Frankfurts flygplats är ju som bekant enormt stor och det kändes därför inte så hoppfullt att jag landade på Gate A1 men skulle flyga vidare från Gate Z25. Men det var inte så långt bort trots allt och efter att jag hade suttit där och hängt i en halvtimme kom resten av gänget och sen kunde vi gå ombord i samlad trupp.

Jag hade ändrat min seating redan i Göteborg för att vi skulle få sitta tillsammans. Syrran messade att hon och Daniella satt på rad 49 så jag såg till att hamna där. Men detta var en jumbojet med tio platser på varje rad (3+4+3) och det visade sig att vi satt ungefär så långt ifrån varandra som man kunde på rad 49. Vi frågade en man som satt innanför Camilla och Daniella (och som uppenbarligen reste ensam) om han kunde tänka sig att byta plats med mig, men det kunde han inte. Orsaken? Jag hade en gångplats och han "ville gärna sitta vid fönstret." En gubbe med högt hårfäste och portfölj. "Är du fyra år?" tänkte jag. Och behärskade mig även från att säga "Ja, själv vill jag gärna sitta i gången, men kan ändå tänka mig att offra mig." 

Det blev inget byte.

Flygresan tog drygt nio timmar. Urban hade trott att flygningen skulle gå betydligt snabbare: "Landar vi inte kl 18?" Jag: "Jo. Lokal tid. Men 18 i Florida är midnatt i Sverige." Då var klockan halv två på eftermiddagen och vi skulle strax lämna Frankfurt. 

Som ni vet är jag heller inget fan av långflygningar. Jag var uppe och vandrade i gångarna vid några tillfällen och däremellan försökte jag hitta en bekväm ställning. Det gick sådär. Syrran sa efteråt att varje gång hon tittade åt mitt håll satt jag i en ny position. Men maten var helt okej och jag såg två filmer som jag har tänkt se på bio men missat: "Café Society", en Woody Allen-film som jag tyckte var helt underbar (dialogen! miljöerna! musiken!), och "The girl on the train" som var en helt ok thriller med Emily Blunt. 

Vi landade ca halv sex, lokal tid, och sedan var det bara att stålsätta sig för alla de där tidsödande momenten med att i en långsamt slingrande kö ta sig igenom US Customs and Border, visa pass, lämna fingeravtryck, svara på frågor, bli fotograferad, hämta väskan och, någon gång i en avlägsen framtid, lyckas ta sig till hotellet och ragla in på rummet. Hela processen var trots allt ganska smidig och vi var alla förvånade över hur snabbt vi gled igenom. Den här gången.

Eftersom vi bor på ett så kallat Disney Resort ingår det busstransfer med Disneys Magical Express från flygplatsen, så det var skönt att bara kravla in i bussen och bli lotsad hela vägen. Eftersom det var beckmörkt när vi kom fram kan jag inte säga så mycket om själva resorten ännu, mer än att det verkar vara ett stort område med många byggnader och pooler och restauranger. Vi checkade in och fick våra magical bands, ett slags armband som fungerar som dörröppnare på hotellrummet och även är kopplade till alla inköp man gör på Disney World, inklusive entré till parkerna, fast pass etc. Vi handlade lite snabbmat och tog med oss upp på våra rum och sedan var det John Blund direkt. 

Givetvis vaknade jag klockan fyra imorse. What are you gonna do?