Drama!

Rent tekniskt startade min resa till Hong Kong redan på söndagen den 29 juli, när jag tog tåget ner till Åsa i Malmö. Innan jag gick hemifrån slog jag tån i ett stolsben. Normalt sett brukar sånt göra svinont i en liten stund, sedan går det över. Men detta var något annat. Jag kunde knappt stödja på foten, trots att jag la mig på soffan och vilade med foten högt i över en timme. Faktum var att det bara blev värre och värre. Kanske var lilltån bruten? Jag har ingen aning, men jag vet i alla fall att man inte gör något särskilt åt en bruten tå, så jag smorde helt enkelt in halva foten med Voltaren Gel och linkade till spårvagnen med min resväska. Bara jag kom på tåget så skulle jag få vila i tre timmar.

Trodde jag. När tåget närmade sig Ängelholm meddelade lokföraren att detta skulle bli tågets slutstation. Tydligen var det en solkurva på spåret och alla passagerare var därför tvungna att ta en ersättningsbuss till Helsingborg och sedan kliva på ett nytt tåg där. När jag reste mig upp undrade jag hur jag rent fysiskt skulle klara den här övningen, men på något sätt lyckades jag ta mig av tåget och halta några hundra meter till de två bussarna som snabbt fylldes på med de passagerare som hade varit kvicka och smidiga. Kvar stod sedan undertecknad och en skara på kanske trettio personer som inte fick plats. De halta och lytta. Det var trettio grader varmt ute, foten bultade och det dröjde en halvtimme innan ytterligare en buss kom och fiskade upp oss. 

En kort bussresa senare stod jag framför trapporna som leder ner till Helsingborgs central. Jag såg ingen hiss eller rulltrappa i närheten, så det var bara att stålsätta sig. På något sätt tog jag mig ner, klamrandes längs med ledstången och med resväskan bumpandes efter. Jag klev på ett nytt tåg mot Malmö men blev strax utjagad av en konduktör som sa att den här vagnen skulle kopplas bort. "Du måste gå längst fram." Jag haltade vidare. Till slut kom jag i alla fall fram till Malmö C, en timme försenad, och kunde ta mig hem till Åsa för att lägga mig ner och dö.

Eller det var i alla fall så det kändes. En god middag och ett glas vin senare kände jag hur livsandarna började återvända. Jag smorde in foten med mer Voltaren och låg sedan med kylklampar på foten hela kvällen och natten. Nu måste det väl ändå lägga sig.

Dagen därpå skulle vi ta oss till Köpenhamn och flyga till Hong Kong via Arlanda. När jag vaknade hade jag ett blåmärke på foten som var lika stort som ett Mariekex. Det kändes LITE bättre, men jag haltade fortfarande betänkligt. Hur ska det här gå? Vi bestämde oss för att åka i väldigt god tid, så vi lämnade lägenheten redan strax efter åtta på morgonen. Väl på Kastrup gick vi fram till en incheckningsautomat, scannade våra pass och fick strax ut våra boardingkort och bag tags. Jag har ett läderfodral som jag fått i födelsedagspresent av Åsa för många år sedan som jag alltid använder när jag flyger. Det är perfekt för att förvara sånt man behöver ha tillgängligt under resans gång, så jag la ner boardingkort och pass i fodralet och drog igen dragkedjan. Sedan stoppade jag fodralet i ett ytterfack på min bag som jag skulle ha som handbagage och gick för att lämna in resväskan. Från incheckningsautomaten till disken var det kanske fem meter. Under den tiden hann någon stjäla mitt fodral.

Jag upptäckte det i samma stund som min resväska åkte iväg på rullbandet. Jag stack ner handen i ytterfacket för att ta fram boardingkortet, eftersom jag hade tänkt fråga killen vid bagageinlämningen om han kunde se vilka platser vi hade på den långa flighten (vi hade inte fått välja själva). När fodralet inte var där isade sig blodet i ådrorna. Min plånbok och mobil låg kvar, plus lite annat, men fodralet med pass och boardingkort var borta. Åsa sprang bort till den incheckningsautomat vi hade varit vid och letade runt den. Hon gick igenom hela min väska ifall jag skulle ha lagt det någon annanstans, men jag visste var jag hade lagt det. Hela hallen snurrade medan katastrofen växte lavinartat i mitt huvud.

Jag har inget pass. Jag står på Köpenhamns flygplats utan pass.

Hur kunde det hända? Jag VET att jag drog igen blixtlåset till fodralet. Jag TROR att jag även drog igen blixtlåset till ytterfacket på bagen, men är inte helt säker. Det var inte särskilt mycket folk inne på terminalen. Vi hade bara rört oss i fem meter. Och vi var två. Man har ju hört att ficktjuvar är oerhört fingerfärdiga, men man tror ändå inte att det ska hända en själv. (Och då har jag ändå blivit av med plånboken en gång tidigare, för många år sedan, i julruschen inne i Nordstan. Men då var det fruktansvärt mycket folk och jag hade väskan på ryggen. På en flygplats håller man koll på grejerna.)

Killen i disken rådde oss att gå ner till tågspåren och kolla om fodralet låg slängt någonstans där. Han sa att ficktjuvar som upptäckte att det de stulit inte hade något värde ofta slängde det längs med spåren. Eftersom jag inte hade några pengar i fodralet ansåg han alltså att det inte hade något värde. Men ett pass är väl av värde? De säljs ju på svarta marknaden för tusentals kronor.

Åsa gick och spanade längs med spåren och kollade i alla papperskorgar. Själv haltade jag efter som en spillra medan tårarna sprutade. Givetvis hittade vi ingenting. Vi gick tillbaka till killen i disken och pratade med ännu en flygplatspersonal. De hade inte fått in något pass.

Eftersom vi hade gjort bokningen tillsammans kunde de i alla fall printa ut ett nytt boardingkort till mig, baserat på Åsas boardingkort. Så jag skulle kunna ta mig till Arlanda, passlös. Där hade jag en och en halv timme på mig att fixa ett temporärt pass.

Vi gick igenom säkerhetskontrollen på Kastrup och lokaliserade vår gate. Sedan ringde vi till Arlanda för att kolla upp hur och var man skaffade ett temporärt pass. Enligt någon som Åsa pratade med låg detta precis utanför flygplatsen, så vi måste alltså ta oss ut och sedan in igen. Tydligen behövde vi också kolla med ambassaden om Hong Kong över huvud taget godtog temporära pass. Alla länder gör tydligen inte det. Jag googlade efter Hong Kongs ambassad, men hittade ingen. Jag ringde Kinas ambassad, men ingen svarade. Åsa ringde nåt annat nummer och pratade med någon som kopplade vidare till någon som i sin tur kollade med ett konsulat som sa att det skulle fungera. "But maybe you should double check."

Det hade vi inte tid med. Det var dags att boarda flighten till Arlanda, som givetvis inte kom iväg i tid. 25 minuter försenade lyfte vi, och jag kände hur tidsfönstret krympte. Den omedelbara paniken hade lagt sig något, och jag satt nu med glasartad blick och begrundade det faktum att vi kanske inte skulle komma iväg på resan. Vad var vår plan B? Skulle Åsa åka ändå, och jag köpa en ny flygbiljett? Jag har ingen aning om hur ofta flighterna går från Arlanda till Hong Kong, men det är säkert inte ens en om dagen. Skulle jag ta in på hotell i Stockholm medan jag väntade på en ny flight? Skulle vi bara åka hem igen samtidigt som våra incheckade väskor åkte till Hong Kong? Vad skulle allt detta kosta? Vi resonerade fram och tillbaka, men hur vi än vred och vände på det så landade vi i samma sak: Vi MÅSTE komma med den här flighten. Det MÅSTE gå. Och oavsett vad som händer så delar vi inte på oss.

Vi förklarade vårt dilemma för en flygvärdinna och frågade om vi kunde få någon slags prioriterad avgång så att vi kunde komma av planet snabbt. Hon skulle se vad hon kunde göra och strax innan vi landade fick vi flytta fram från rad 25 till rad 2. En annan flygvärdinna tipsade oss om vad vi skulle göra när vi kom fram: Ta er ut så fort som möjligt, ta en taxi till polisstationen och låt den vänta på er utanför medan ni fixar passet.

Taxi? Låg det inte precis utanför? Nej, tydligen inte.

Så fort dörren öppnades sprang vi ut ur planet som skjutna ur en kanon och vidare genom hela ankomsthallen. Jag kände inte foten längre. Utanför fick vi tag i en taxi som körde oss till polisstationen. Resan tog drygt 5 minuter med bil, så det var inte alls gångavstånd. Vi tog hissen till plan 4 och klev in i ett litet rum med andra strandsatta resenärer, vissa mer panikslagna än andra. Som tur var blev det min tur ganska snabbt. Åsa åkte ner till taxikillen igen, för att säkerställa att han inte drog iväg. Killen som expedierade mig var lugn, på gränsen till sävlig. Han kontrollerade mitt körkort och den papperskopia jag hade på mitt stulna pass (hey, jag är inte helt orutinerad!), sedan satt han i lugn och ro och knappade på sin dator i säkert tio minuter. Jag kände hur svetten rann i hårbottnen och längs med ryggen. Tick-tack, tick-tack. Sedan konstaterade han att mitt pass nu var spärrat, så jag kunde känna mig helt trygg.

Så bra. OCH DET TEMPORÄRA PASSET?!

"Ja, just ja. Du skulle till Hong Kong? Är det Kina?"

"Nej, det är en egen region. Alltså det tillhör Kina. Men är ändå en egen region. Man behöver inte visum dit. Det behöver man till Kina."

"Hmmm... Har du kollat om de accepterar temporära pass?"

"Ja. Vi ringde konsulatet." (Jag avstod från att säga att det hade sagt åt oss att dubbelkolla.) "Min boarding startar om 45 minuter!"

Han knappade lugnt vidare.

Till slut fick jag ta ett foto och ytterligare några minuter senare hade jag ett rosa emergency passport i min hand. Där jag var beviljad en resa till Hong Kong den 31 juli med hemresa den 10 augusti. Det kostade 980 kronor.

Jag störtade ner till Åsa och den väntande taxin. Åsa hade pratat med någon kvinnlig polis som stod utanför, och hon hade hjälpt henne att ta reda på vilken gate vi skulle till. Så vi visste redan innan vi var på terminalen att vi skulle till gate F69. Där sparade vi ytterligare några minuter. Men blev rånade på ytterligare 450 kronor i taxikostnad.

För andra gången sprang vi genom Arlandas terminal, genom säkerhetskontrollen och mot gate F69. Nu kände vi för första gången att vi faktiskt skulle hinna. Så vi stannade till och med på Forex och hämtade ut våra Hong Kong-dollar som vi hade reserverat i förväg. Vid gaten var det en passkontroll och jag sträckte fram mitt temporära pass, samtidigt som jag bad en tyst bön. (Maybe you should double check.) Killen studerade det och vände sig till sin kollega. Fungerar det med temporära pass i Hong Kong? Kollegan knappade lite på sin dator. Ja, det ska inte vara några problem.

Ja. Vi var inne. Vi hann. Vi var helt slut.

Som plåster på såren hade vi blivit uppgraderade till PLUS. Det är inte på långa vägar så fint som att åka business class. Men stolarna är bredare och skönare än i ekonomiklass och det ingår obegränsat med alkohol.

Bingo.

Så fort vi var uppe i luften och flygvärdinnorna kom med sina vagnar beställde vi en varsin vodka orange och vin. Sedan beställde vi ännu mer vin till maten. Och ytterligare lite vin till resten av resan. Kollade på filmen "I, Tonya", som jag hade tänkt se på bio, men den var inte alls vad jag hade tänkt, så jag såg inte klart den. Och sedan inträffade ett mirakel. Jag somnade.

När flygvärdinnorna kom med frukost var det bara en timme kvar tills vi skulle landa. Jag har aldrig haft en så bekväm långflygning tidigare. Trots detta var jag jättetrött.

Jag gled igenom passkontrollen med mitt temporära pass och sedan var min väska bland de första som dök upp på rullbandet. 

Åsas väska kom däremot inte alls. 

När rullbandet hade stannat fick vi alltså gå och anmäla den försvunnen. Det var vi inte ensamma om. En hel vagn med resväskor hade tydligen blivit kvar på Arlanda, och nu stod det massor med resenärer och köade. I säkert en timme stod vi i världens långsammaste kö innan vi kom fram till disken, där vi, efter lite pappersexercis fick reda på att Åsas väska kommer att levereras till vårt hotell om 2-3 dagar. Jaha.

Sedan gick vi ut ur ankomsthallen och tog ett air train in till Hong Kong. Vi hade köpt biljetter redan innan och scannande bara av QR-koden i mobilen när vi klev av tåget. På biljetten ingick även en fri shuttle till de största hotellen, och vårt var med på listan. Så vi fick åka en liten minibuss som släppte av oss precis utanför vårt hotell, Metropark Causeway Bay. Mycket smidigt.

Dessvärre fick vi inte tillgång till vårt rum förrän kl 14, och nu var klockan bara 11. Men vi visste precis var vi skulle tillbringa de tre timmarna – vid hotellets rooftop pool. Åsa hade sina badkläder i handbagaget, så vi åkte upp till 32:a våningen och tog oss ett dopp. Det var ljuvligt. Sedan låg vi i varsin solstol och slumrade ett par timmar. Det var stekhett ute – 30 grader varmt och hög luftfuktighet – så vi låg i skuggan.

Vid halv två gick vi ner till receptionen och fick vårt rum som ligger på 26:e våningen. Vi slängde in våra väskor och gick ner till hotellets restaurang för att få i oss lite mat. Restaurangen var både ocharmig och svindyr, så här kommer vi nog inte att äta igen. Vi betalde nästan 500 kronor för en varsin sorglig Croque Monsieur, en (pulver-) cappuccino och ett glas (syntetisk) grapefruktjuice. Inte värt.

Efter lunchen la jag mig och sov i ytterligare någon timme medan Åsa gick upp till poolen igen. Och sedan var det dags att gå ut på stan och kolla in omgivningarna.

Jag hade fortfarande ont i foten, även om det var mycket bättre, så vi gick i sakta mak. Värmen och luftfuktigheten gjorde dock att svetten rann konstant.

Det är spännande att promenera i en helt ny stad i en helt annan världsdel. Det är inte bara att saker ser annorlunda ut här (t ex dubbeldäckade spårvagnar!) – det luktar annorlunda. En blandning av kryddor, avgaser och parfym.

Luften är nog inte så bra här och många bär munskydd.

Efter att ha gått runt på måfå bestämde vi oss för att det var dags för en drink. Vi hade med oss vår lista med tips som vi hade researchat innan och tog sikte på en takbar som hette Wooloomooloo. Den var hur mysig som helst och hade helt grym utsikt över alla skyskraporna. Vi tog en varsin raspberry martini och bara njöt. Sedan åkte vi ner en våning till ett Steakhouse och beställde en varsin Sirloin steak med pommes och delade på en flaska vin. Det var en ganska flådig restaurang och priserna var därefter. Men det tyckte vi att vi var värda efter allt strul med stulna pass och försvunna resväskor.

Efter middagen promenerade vi hem till hotellet och gick och la oss.

Nu är vi här. Låt äventyret börja.

Resplan

KÖPENHAMN-STOCKHOLM

SAS (SK1420)

Avgång: 30 juli 11:45 Köpenhamn (CPH)

Ankomst: 30 juli 12:55 Stockholm (ARN)

STOCKHOLM-HONG KONG

SAS (SK963)

Avgång: 30 juli 15:00 Stockholm (ARN)

Ankomst: 31 juli 07:20 Hong Kong (HKG)

HONG KONG-STOCKHOLM

SAS (SK964)

Avgång: 10 augusti 09:20 Hong Kong (HKG)

Ankomst: 10 augusti 14:40 Stockholm (ARN)

STOCKHOLM-KÖPENHAMN

SAS (SK1407)

Avgång: 10 augusti 15:20 Stockholm (ARN)

Ankomst: 10 augusti 16:30 Köpenhamn (CPH)

Sleepy Sunday och resan hem

Det var sista dagen i Manchester och vi hade ingenting planerat. Innan vi åkte hade jag lite lösa planer på att vi skulle ta tåget upp till The Lake District, som är en nationalpark med makalösa vyer (och som finns med på Unescos världsarvslista), men vi var fortfarande rätt tagna av gårdagens köldchock och det var inte särskilt mycket varmare ute idag. Jag nämnde mina planer för pappa, men utan att vara alltför övertygande i min införsäljning, och utan att få någon särskilt entusiastisk respons. Han kände sig helt enkelt inte så sugen på att vandra några mil i bitande kyla med risk för regn. Och ärligt talat - det gjorde inte jag heller.

Vi åt frukost och gjorde oss i ordning, sedan gav vi oss ut på stan utan att ha något mål. Vi kollade på kartan och gick i riktningar som vi inte hade gått tidigare och svängde in på nya gator. Men det var rätt dött ute och de flesta affärer var stängda.

Huvudpersonen Rob i min favoritbok "High Fidelity" säger vid något tillfälle "I hela mitt liv har jag avskytt söndagar, av uppenbara brittiska skäl (radiogudstjänster, stängda affärer, trögflytande brunsås som ingen vill ha men som ingen slipper undan) liksom av uppenbara internationella skäl."

Precis så.

Vi bestämde oss för att ta seden dit vi kom, så vi hittade ett charmigt konditori, som var "very British", där vi beställde en kanna te och en varsin bakelse. Därefter promenerade vi vidare genom sömniga gator innan cirkeln var sluten och vi var tillbaka i våra kvarter. Som en magnet drogs vi till vårt nya stamhak, Piccadilly Tavern, och om vi hade undrat var alla locals var någonstans behövde vi inte undra längre. De var här.

Det var tjockt med folk som stimmade med sina pints och vi tänkte inte vara sämre. Så vi beställde in ett par öl och satt där ett bra tag och pratade om allt från Brexit och EU till Fawlty Towers och fotboll - och konstaterade att de enda som verkligen är lojala mot sina klubbar är fansen. Spelarna flyttas runt som brickor och går utan skrupler vidare till den klubb som betalar mest, medans fansen är sin klubb trogna från vaggan till graven. En hel del av detta klientel fanns att beskåda inne på Piccadilly Tavern, iklädda tröjor, kepsar och halsdukar som de införskaffat för sina surt förvärvade quid. När man tänker på hur mycket matchbiljetterna kostar är det lite sorgligt faktiskt.

På kvällen hade jag bestämt mig för att det verkligen var dags att äta fisk. Jamboree, hotellets restaurang, hade sin meny på vårt rum och jag hade spetsat in mig på en grillad lax. Men när vi kom ner och satte oss förklarade servitrisen att hon skulle inleda med att gå igenom allt som för tillfället inte gick att beställa. Hon pekade generat på rätt efter rätt på menyn, inklusive laxen och olika tillbehör som lökringar och cole slaw, och bad om ursäkt för att det tyvärr var slut. (Det hade varit enklare om hon talade om vad som faktiskt fanns.) Till slut satt vi där med en varsin hamburgare igen. What are you gonna do?

Men det var gott, och sedan kunde vi sova ovaggat tills klockan ringde vid sex imorse.

Pappas flight gick från Terminal 1 vid 09.20, så vi checkade ut från Ibis Styles vid 07.00 och tog en taxi till flygplatsen. Det ösregnade ute, och vi konstaterade att det faktiskt inte har regnat alls under den tiden vi har varit här, trots att alla väderprognoser sa att det skulle göra det. Idag skulle det dock snöa. Thank you, goodbye.

Jag följde med pappa in på terminalen och såg till att han fick sitt boardingkort och hittade säkerhetskontrollen innan jag tog mig bort till terminal 3. (Flygplatsen var väldigt rörig och vi blev hänvisade så många gånger åt olika håll att jag närapå surnade till.)

Hursomhelst. Väl på terminal 3 beställde jag in en frukost bestående av bacon, scrambled eggs, apelsinjuice och en latte, och fördrev tiden så gott jag kunde innan det var dags att boarda flighten till Amsterdam. Den var tydligen "väldigt fullbokad", så flygplatspersonalen vid gaten vädjade till passagerarna att så många som möjligt skulle checka in sina handbagage så att alla skulle få plats. Jag klamrade mig fast vid min kabinväska och undvek deras blickar. No way att jag lämnar ifrån mig väskan. Jag hade även denna gång en kort bytesmarginal och jag tänkte inte bli sinkad genom att behöva vänta vid något rullband. (Och även om de skulle påstå att väskan automatiskt skulle flyttas till Göteborgs-flighten så låg väskstrulet från i somras alldeles för färskt i mitt minne.)

Till slut hade i alla fall tillräckligt många gett upp och checkat in sina handbagage, och vi kunde gå ombord och lyfta - 25 minuter försenade. Jag började ställa in mig på att jag skulle missa flighten i Amsterdam, men tydligen körde de in en stor del av tiden för jag landade nästan på utsatt tid och kunde (i rask takt) promenera några kilometer på Schipols rullband och ta mig fram till gaten precis lagom till boardingen.

Den sista sträckan gick helt enligt tidplan, och jag landade på Landvetter vid 15.40 på måndagseftermiddagen. Har även haft kontakt med pappa som meddelade via sms att han har kommit fram till Arlanda enligt plan: "Örnen har landat".

Slutsummering av resan: Den blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, eftersom Zlatan inte spelade och eftersom det var betydligt kallare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men det regnade inte, vi har ätit god mat, pratat, umgåtts och upptäckt en ny stad. Hotellet var en riktig jackpot, urmysigt och med supertrevlig personal. Och för den som undrar - säsongskorten är återlämnade till sina ägare i ett förseglat kuvert.

Nästa resa går till Hong Kong.

Match day

På lördag morgon låg jag i sängen med datorn på magen och försökte blogga, men det var nästan omöjligt att koncentrera sig eftersom pappa pratade oavbrutet. Så fort jag försökte formulera en tanke kom en fråga eller ett påstående och avbröt mig, så till slut hotade jag med att hämta silvertejp och vira ett varv runt huvudet på honom om han inte slutade glappa. Det fungerade...

Som jag skrev igår kunde vi åka med turistbussen till Old Trafford, och vi kunde till och med använda samma biljetter. Bussen skulle avgå från Piccadilly Gardens kl 12.15, och vi lämnade hotellet ungefär en timme innan dess för en liten promenad. Jag hade läst på nätet att man inte fick ta in väskor på arenan som var större än 15x20 cm, så jag hade mobilen och plånboken i fickan. Det kändes ovant att gå runt utan väska, men jag hade hela tiden ett stadigt grepp om plånboken eftersom säsongskorten brände i fickan. (Om våra biljetter kostade 2 500 kr styck törs jag inte ens tänka på vad ett säsongskort kostar. Men det skulle jag bli varse om jag slarvade bort dem, eftersom jag i så fall skulle bli återbetalningsskyldig.)

Det var svinkallt ute, vilket innebar att vi ganska snart flydde in på ett italienskt café och köpte en latte bara för att få sitta inomhus en stund. Sedan kom turistbussen och vi fick återuppleva en del av den guidade turen innan vi klev av vid Old Trafford, som alltså är Manchester Uniteds hemmaarena och Englands näst största arena efter Wembley i London. Old Trafford kallas också för "The Theatre of Dreams" och har en publikkapacitet på drygt 75 000. (Som jämförelse tar Friends Arena i Stockholm 50 000). Det här är med andra ord en mäktig arena.

Vi kom fram vid 13-tiden och avsparken var kl 15.00. Så det var ganska lugnt med folk och vi kunde hyfsat obehindrat passera ett gäng vakter som scannade av våra kläder med detektorer. På baksidan av säsongskorten stod det vilken "entrance", "block", "row" och "seat" vi hade, så vi letade upp vår ingång, N43, och förde in säsongskorten i läsaren. En grön lampa lyste och sedan öppnades dörrarna till Narnia.

Vi var inne.

Men det betydde inte att det var varmare där. Hela arenan var svinkall, vare sig man satt på läktaren eller var nere i gångarna där de sålde mat och dryck, och vi hade alldeles för lite kläder på oss. Vi köpte en varsin öl i hopp om att det skulle värma upp oss inifrån, men det gick inget vidare.

Vi lokaliserade våra sittplatser och slog oss ner. Till en början var det ganska glest med folk på läktarna, men det fylldes på i stadig takt medans klockan tickade ner. När spelarna kom ut på planen var det i det närmaste fullsatt och jublet gav en föraning om hur det skulle låta om det blev mål.

Men jag var ändå inte beredd. Manchester gjorde sitt första mål efter fem minuter och jag blev livrädd när vrålet kom. När andra målet kom, efter 20 minuter, var jag dock så luttrad att jag till och med lyckades fånga det på film. Det var faktiskt en ganska rolig match, trots att det inte blev fler mål. Manchester var odiskutabelt det bättre laget och hade nästan allt bollinnehav och de vassaste målchanserna. Svensken Victor Nilsson Lindelöf spelade hela matchen och, som pappa konstaterade, "han gjorde inte bort sig". (Läste senare att brittisk press hade hyllat hans insats.) Och det regnade inte, trots att alla väderprognoser hade hotat med regn. Men helvete vad vi frös. Som två fiskpinnar satt vi där och hackade tänder medan fansen skanderade "Glory, glory Man United... Glory, glory Man United..."

När jag bokade biljetterna hade jag föreställt mig att det skulle vara varmt och soligt den 31 mars, och att Zlatan skulle göra en bejublad insats. Ödets ironi gjorde att Zlatan just igår gjorde en storstilad comeback på planen. I Los Angeles. Under kvällen nåddes jag av push-it notiser från Aftonbladet som öste superlativ över honom; de skrev hur han på egen hand hade gått in och vänt ett underläge till seger med bland annat ett drömmål från 40 meter i slutminutrarna. Allt jag hade beställt skedde alltså med kuslig precision - fast på en annan kontinent.

Bitter? Jag?

När matchen var slut uppstod ett annat problem. Vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem. Turistbussen gick inte längre och vi var tvungna att antingen hitta en vanlig buss eller en taxi. Vilket inte är helt enkelt när Old Trafford precis har spytt ut 75 000 människor som alla går åt samma håll i ett långt lämmeltåg. Vi följde strömmen och kände temperaturen sjunka och desperationen stiga. Men nu hade vi faktiskt lite tur. Vi hittade en buss som inte var helt fullsatt, frågade chauffören om den gick till centrala Manchester, och det visade sig att den stannade precis utanför vårat hotell. Inte i närheten av - precis utanför. Underbart.

När vi klivit av gick vi direkt till "våran pub", Piccadilly Tavern. Vi var hungriga som vargar och beställde en varsin mixed grill medans vi långsamt tinade upp bland skinnfåtöljerna. Här satt vi ett bra tag innan vi så småningom kravlade oss tillbaka till vårt hotell - och vårt iskalla rum. Å nej...

Vi avslutade kvällen inrullade i varsitt täcke och kollade på gamla filmer som "Tillbaka till framtiden" och "Dödligt vapen" som sändes på tv.

Idag är det vår sista dag i Manchester. Vi får se vad vi hittar på.

Hej Manchester!

På fredagen inledde vi dagen med att äta frukost i hotellets restaurang, Jamboree, där vi hade ätit middag kvällen innan. Restaurangen, och hela hotellet, har en helt fantastisk atmosfär och mängder med udda inredningsdetaljer som skapar en "cool vibe". Ofta brukar hotellen i Storbritannien kännas gammeldags, med allt vad det innebär av murrig inredning och separata kranar för varmt och kallt vatten, men Ibis Styles är verkligen toppmodernt. Dessutom ligger det mitt i smeten, precis intill Piccadilly Gardens. Det enda minuset är att vårt rum är iskallt.

Efter frukosten gav vi oss ut i jakt på en hop-on hop-off buss. Jag tycker att det är ett enkelt sätt att snabbt få en överblick över en ny stad, så efter att ha stuckit in huvudet på en turistinformation var vi snart på väg mot Town Hall där turerna med sightseeingbussarna startade. Hela turen tog ungefär en och en halv timme, och snirklade sig såväl runt stadskärnan som i ytterområdena. Den hade även, lämpligt nog, ett stopp precis utanför Old Trafford, och eftersom biljetten är giltig i två dagar kommer vi att använda den när vi ska till matchen idag.

Manchester är Storbritanniens näst största stad och har en halv miljon invånare, men i Greater Manchester bor det runt 2,5 miljoner människor. Staden känns "utsmetad" på något sätt - utanför de centrala delarna är det som en enda lång förort som aldrig tar slut. Lite som det känns när man kör i Los Angeles (även om det givetvis inte finns något annat här som skulle kunna få en att tro att man befann sig i LA...Vädret är ofta regnigt, men just igår var det uppehåll och till och med lite soligt. Hallelujah.) För övrigt är Manchester en blandning av gammalt och nytt, och vissa stadsdelar påminner om Edinburg med stora gotiska byggnader i sandsten med tinnar och torn. Manchesters slogan är "Where great minds meet", och staden spelade tydligen en viktig roll under den industriella revolutionen. Band som The Smiths, Oasis, Joy Division och New Order kommer också härifrån.

Efter sightseeingturen promenerade vi runt en stund på egen hand innan vi gick tillbaka till våra hoods och in på Piccadilly Tavern - en typisk brittisk pub med heltäckningsmattor, skinnfåtöljer och tv-skärmar som visade rugby. Vi beställde in en tallrik som kallades "ultimate sharer" som innehöll en salig blandning av allt ifrån nachos och friterade kycklingvingar till vitlöksbröd och olika röror. Satt som ett smäck.

Sedan gick vi tillbaka till hotellet för att kolla om våra matchbiljetter hade levererats. Det hade de - i form av två säsongskort (silver) tillhörande Mr Roger Sandaker och Mr John Erik H... Sajten jag köpte biljetterna på, Football Ticket Net, hade mailat mig dagen innan och meddelat att det kunde bli så att våra biljetter skulle ersättas av säsongskort och jag har nu fått tydliga instruktioner om hur de ska användas och returneras. To be continued...

Sedan gick vi upp på rummet ett tag och sträckte ut oss på sängen, tror till och med att vi båda slumrade till ett tag. Och innan vi visste ordet av var det dags att äta middag. Jag kollade upp ett ställe på Tripadvisor som hade fått bra omdömen och låg inom gångavstånd - The Grill on New York Street. Supermysigt och väldigt New York-igt. Även om jag var inne på att det var dags att bryta av köttätandet med fisk så kände jag att detta absolut var ett ställe man skulle äta en riktig steak på. Och så blev det. Det var gudomligt.

Kvällen rundades av med en öl på Jamboree innan vi gick och la oss runt midnatt.

Idag är det match day.

Jakten på Zlatan

Det är inget att hymla om att anledningen till att vi är här är för att se Zlatan i matchen mellan Manchester United och Swansea City på Old Trafford på påskafton.

Vi hade egentligen tänkt åka redan förra påsken, men matchbiljetterna var så hutlöst dyra att vi bestämde oss för att skjuta på det till efter sommaren. Då var Zlatan skadad och det spekulerades i huruvida han någonsin skulle komma tillbaka igen. Men det gjorde han, och i julas bokade vi flyg, hotell och matchbiljetter till den här påskhelgen istället.

Matchbiljetterna var rena vrakpriset jämfört med förra året och kostade bara 2 500 kronor styck! Jag är givetvis djupt ironisk nu. För att det priset ska vara skäligt krävs det inte bara att Manchester vinner matchen - det måste dessutom vara en spännande match där Zlatan gör det avgörande målet alldeles i slutminuterna. Och att man efter matchen lyckas haffa honom utanför arenan för en selfie. Allt annat är oacceptabelt.

Men sedan blev han som bekant skadad igen, det var oklart när han skulle vara tillbaka. Det ryktades om klubbyten. Jag började sänka kraven till att det räckte om han bara var med. Och förra torsdagen, precis en vecka innan vi skulle åka, kom beskedet att Zlatan lämnar Manchester United för LA Galaxy med omedelbar verkan. Han har alltså redan lämnat landet.

Ridå.

(Men, som jag och syrran lite bittert konstaterade när vi pratade i telefon senast - det hade egentligen varit konstigare om allt hade flutit på och han faktiskt hade spelat. 2018 har inte levererat hittills och det här scenariot är alltså helt i linje med allt annat just nu.)

Hursomhelst. Igår, på skärtorsdagen, flög jag från Landvetter till Amsterdam, där jag hade en snäv bytesmarginal. Mitt plan landade 15.45 och nästa gick 16.25, vilket ju faktiskt är hela 40 minuter, men det är en sanning med modifikation. Man har inte alls 40 minuter på sig, eftersom det tar lite tid innan man kommer ur planet och gaten man ska till stänger 15 minuter innan avgång. I mitt fall visste jag heller inte vilken gate jag skulle till (eller vilken jag var på) och Schiphol är enormt. Lägg till en passkontroll också så har man ätit upp de där minutrarna.

Det var aldrig någon panik, men jag fick gå i rask takt för att hinna fram till gaten precis när boardingen började. Från Amsterdam till Manchester tog det bara drygt en timme och sedan satt jag och hängde på terminal 3 ett tag innan jag insåg att pappas flight inte fanns med på tavlan över ankommande flighter. Han landade tydligen på terminal 1, så det var bara att traska dit, och strax efter sex dök han upp.

Vi tog en taxi till hotellet för ett fast pris (26 pund), men när vi kom in i lobbyn med våra väskor visade det sig att vi var på fel hotell. Tydligen fanns det två hotell som hette Ibis på samma gata. En kort promenad senare kunde vi i alla fall checka in, och vi gick nästan omedelbart ner till hotellets restaurang som var jättemysig, men lite stimmig, och åt en varsin hamburgare. Sedan blev vi sittande där resten av kvällen.

Idag ska vi utforska Manchester.

Resplan

GÖTEBORG-AMSTERDAM

KLM (KL1158)

Avgång: 29 mars 14:10 Göteborg (GOT)

Ankomst: 29 mars 15:45 Amsterdam (AMS)

AMSTERDAM-MANCHESTER

KLM (KL1079)

Avgång: 29 mars 16:25 Amsterdam (AMS)

Ankomst: 29 mars 16:45 Manchester (MAN)

MANCHESTER-AMSTERDAM

KLM (KL1074)

Avgång: 2 april 11:10 Manchester (MAN)

Ankomst: 2 april 13:30 Amsterdam (AMS)

AMSTERDAM-GÖTEBORG

KLM (KL1159)

Avgång: 2 april 14:20 Amsterdam (AMS)

Ankomst: 2 april 15:45 Göteborg (GOT)